Svarta kvinnor riskerar att utsättas för både rasism och sexism på arbetsplatsen. FOTO: MASKOT/TT

Med huvudet knappt över vattenytan

Text av Juliet Atto | Bang 2/2019

Av alla minoritetsgrupper i Sverige är det afrosvenskar som är mest utsatta för diskriminering både i samhället överlag och på arbetsmarknaden. Rasism, i synnerhet antisvart rasism, tillsammans med kvinno- och hbtq-hat gör en människa ännu mer utsatt. Juliet Atto skriver om hur samhällets maktstrukturer återspeglas på arbetsplatsen och om att utsättas för den vita manliga blicken.

Det är sällan, om aldrig, en har möjlighet att välja den typen av jobb en vill ha som svart kvinna. Hur många jämställda och jämlika arbetsplatser finns det egentligen? Hyran behöver fortfarande betalas och priset för ett SL-månadskort höjs med jämna mellanrum. Det var just denna oro som ledde mig till en korttidsanställning, som erbjöd min första vettiga lön, men med kollegor som upprätthöll de flesta exkluderande normer en kan tänka sig. Jag kände redan på arbetsintervjun, innan jobbet var mitt, att jag inte skulle trivas. Vithets- och cisheteronormen var kvävande, men jag hade sen länge bemästrat förmågan att andas med huvudet knappt över ytan. Bara fyra månader, tänkte jag. Det klarar jag av. Det kan jag överleva.

Även om min intuition, som alltför ofta sopas undan mattan med motivationen överkänslighet eller fördomsfulla tankeställningar, sa till mig att jag inte skulle tillåtas att existera i mitt fulla jag – ung, svart, öppet queer och kvinna – kunde inte ens mitt djupaste inre varna för tiden som skulle bli.

Här var jag, på min nya arbetsplats med endast vita kollegor, de flesta över 40 och ungefär hälften män. Alla var trevliga, nyfikna på den nya tjejen och hjälpsamma. Jag kände, men detta, det klarar jag av. Det här kan jag överleva. Den känslan hann knappt upplevas till sitt fullo. Bara någon vecka in på min anställning hände det.

Blicken. Jag stod i köket för att ta min säkert tredje kopp kaffe för dagen då en äldre manlig kollega i kastade en sådan blick på mig. Vi hejade snabbt och stelt på varandra men sen tog han en kort tur bakom mig när han verkligen inte behövde, slängde en närgången blick på min rumpa och gick sen därifrån. Och där stod jag kvar, ensam med en kopp kaffe, mållös. Vad hände precis? Jag var tvungen att kolla ner på min kropp för att se att jag inte var naken, för exakt så kände jag mig. Naken, ensam och utsatt. Men visst hade jag kläder på, svarta byxor och en mossgrön stickad tröja.

För visst vet du när någon kollar på dig? Det känns i hela kroppen även om en är vänd bort ifrån personen. Oönskade blickar sätter igång ett alarm i systemet; någon är här som inte borde vara det. Någon är här som jag inte har bjudit in. Trots det så kan det vara svårt att erkänna för sig själv att något oönskat, obehagligt och fel har hänt en. Speciellt som kvinna, och i synnerhet som svart kvinna. När ens känslor, tankar och upplevelser konstant förminskas, förlöjligas och ignoreras blir det oerhört svårt att ens lita på sig själv.

Och det gjorde inte jag heller. Obehagskänslan svaldes som en tablett utan vatten. En tablett jag var tvungen att svälja varje gång jag var där. Varje gång en intim blick slängdes på min rumpa. På mina lår. På mitt kön.

Med tiden blev det svårare, svårare att svälja och svårare att ljuga för mig själv, något jag aldrig har varit särskilt bra på. Men känslan av maktlöshet sköljdes över mig och det kändes som att jag skulle drunkna i det. Vad kan jag ens göra? Vad har jag för rättigheter?

Även om en har blivit stirrad på, även rörd, tafsad och ännu mer, av människor som inte kan tänka sig att en har gränser och definitivt inte gränser som är värda att respektera, så trodde jag aldrig att denna form av sexuella trakasserier var något jag skulle utsättas för i en professionell miljö. På min arbetsplats.


”Det finns en lång historia av vita, och även andra icke-svarta, människors avhumaniserande ’fascination’ och exotifiering av svarta personers kroppar.”

Det tog till slutet av min anställning att äntligen säga ifrån. Jag hade precis gått med i facket och en fredag morgon ringde jag dem: ”Vad behöver du hjälp med?” frågade en feminin röst mig. Innan ens ett andetag hade hunnit passera mina läppar, lämnade en flod av tårar mina ögon och fann sin väg nerför mina kinder. Jag berättade allt, hela min sanning, och fick det jag behövde som mest – bekräftelse. Det jag har gått igenom är inte okej. Det jag har utsätts för är sexuella trakasserier.

Något som jag har aldrig sett eller hört diskuteras gällande sexuella trakasserier är att det innefattar just blickar. Enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO) så är sexuella trakasserier ”ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan vara attt någon till exempel tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger och anspelningar.” Intima blickar på bröst, rumpa, lår och kön är alltså sexuella trakasserier. DO gör det också tydligt att ”trakasserier och sexuella trakasserier är ett beteende som är oönskat av den som blir utsatt. Det är den som blir utsatt för trakasserier som avgör vad som är oönskat eller kränkande.” Jag önskar att jag hade vetat detta, att det är jag själv som avgör vad som är oönskat och kränkande, ingen annan. Mina känslor av obehag är just det jag ska lyssna och lita på, alltid.

Sara Baartman

Den svarta kvinnokroppen verkar framkalla någon slags skräckblandad förtjusning bland många icke-svarta personer. Speciellt svarta kvinnokroppar som inte är normsmala. Vad är det där? Hur känns det där? Jag vill kolla. Jag ska. Och som en har blivit kollad på. Stirrad på. Blickar som inspekterar. Penetrerar. Det finns en lång historia av vita, och även andra icke-svarta, människors avhumaniserande ”fascination” och exotifiering av svarta personers kroppar.

En av de tidigaste dokumentationerna av detta går tillbaka till 1800-talet under europeiska slavhandeln och den unga sydafrikanska kvinnan Sara ”Saartjie” Baartman. Strax efter att hennes fästman mördades av nederländska kolonisatörer när hon var 16 år gammal, såldes hon som slav till en nederländsk man i Kapstaden. Hon fick ett ”kontrakt”, trots att hon aldrig fått lära sig att läsa, och lovades lön för sitt “arbete” och att hon skulle få komma hem igen efter fem år. I oktober 1810 såldes hon vidare till en engelsman som reste runt genom England och Irland med henne som utställningsföremål för kapitalistiska syften och underhållningssyften.

De koloniala européerna fascinerades över hennes rumpa, hudfärg och kroppsform. Hon ställdes ut i Piccadilly i centrala London tillsammans med andra udda ”föremål” och folk från hela Europa kom och betalade för att se henne halvnaken, och i många fall nästan helt naken, i en bur. Efter fyra år i London såldes hon återigen till en fransman i Paris som tränade och ställde ut djur. Hennes sällskap i buren var en liten noshörning och hon beordrades att sitta och stå som ett cirkusdjur.

Att hon blev ständigt uppvisad lockade franska zoologers och fysiologers uppmärksamhet. Från och med mars 1815 studerades hon som ett vetenskapligt specimen. De franska vetenskapsmännen kom fram till att hon var något mittemellan ett djur och en människa. Därmed användes hon för att ”bekräfta” att svarta afrikaner var hypersexuella, inte fullständiga människor och därmed den underordnande rasen. Slaveriet och kolonialismen handlade alltså inte bara om pengar och kapital utan motiverades genom att avhumanisera svarta människor.

Knappt ett år efter under 1816, bara 26 år gammal, dog hon i Frankrike av okänd anledning. Samma vetenskapsman som var först med att studera henne fick hennes kropp från polisen och dissekerade den. Hennes hjärna och kön la han i burkar som ställdes ut i Musée de l’Homme, ett antropologiskt museum i Paris, fram till 1974.

När Nelson Mandela vann valet i Sydafrika 1994 och blev landets första svarta president, bad han den franska regeringen att skicka hem det som var kvar av Saras kropp så hon kunde begravas och vila i frid. Processen tog åtta år, då fransmännen ville säkerställa att inget annat land skulle ta och tjäna på deras ”ägodelar”.

Den 6 mars 2002 kom Saras kropp äntligen tillbaka till Sydafrika, och den 9 augusti samma år begravdes hon, på Sydafrikas nationella kvinnodag.

Sara Baartman och det hon utsattes för är ett klassiskt exempel på hur svarta kvinnor ofta är de som är som mest utsatta i vårt kapitalistiska, patriarkala och rasistiska samhälle. Även om vi inte längre ställs ut nakna i burar med, och som, djur i Europas huvudstäder så tas det fortfarande friheter vad gäller våra kroppar. Det är inte bara män, utan andra kvinnor och personer, som med pervers och rasistisk ”nyfikenhet” stirrar, rör, utnyttjar och ofredar.


”Maktstrukturer och hierarkier som genomsyrar hela samhället är unikt påtagliga på arbetsplatser.”

Många av samhällets viktigaste jobb, som ofta är lågavlönade och har låg status, överrepresenteras av kvinnor och rasifierade personer. FOTO: ISABELL HÖJMAN/TT

Diskriminering av afrosvenskar på arbetsmarknaden

Sara Baartman fick ”ekonomisk kompensation” under sin tid i Europa, men med tanke på alla pengar som tjänades på henne och hennes brutala utsatthet fick hon knappast en rättvis ersättning. Även om stora delar av vårt globala samhälle har kommit längre än på Saras tid vad det gäller exotifiering och jämlikhet i arbete och lön, är det fortfarande alltför många svarta och rasifierade som behöver överleva för vårt levebröd.

Många av oss från den svarta och rasifierade under- och arbetar- klassen har sällan också bara oss själva att ta hand om och tänka på. Familj både i Sverige och i ursprungslandet litar på oss för olika slags stöd, ofta ekonomisk, samt vägledning. Vi är ju generationen med de bästa förutsättningarna, som antingen är födda eller åtminstone uppvuxna i Sverige med tillgång till utbildning, socialt och kulturellt kapital. Vi får lära oss att vi måste jobba tio gånger hårdare, men vad räcker det till när tjänster som vi är kvalificerade, eller ofta till och med överkvalificerade för, inte hittar hem till oss? Och vi ofta måste nöja oss med projekt-, visstids- och deltidsjobb? Lågavlönade och otrygga timanställningar? Eller när vi väl har jobb med högre status fortfarande utsätts för bland annat rasism och sexism?

Av alla minoritetsgrupper i Sverige är det just gruppen afrosvenskar som är mest utsatta i samhället överlag samt på arbetsmarknaden. I rapporten Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden, som kom ut hösten 2018 och togs fram av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet i uppdrag av Länsstyrelsen Stockholm, visas den afrofobi, eller antisvarta rasism, som svarta svenskar utsätts för på arbetsmarknaden.

Enligt data från studien finns det stora skillnader mellan afrosvenskar och den övriga svenska befolkningen när det gäller alla undersökta områden: ”arbetslöshet, bruttolön, disponibel inkomst, tillgång till låg- och högstatusyrken samt möjlighet att göra karriär och uppnå chefspositioner i förhållande till utbildningsnivå.” Inte nog med det så visas det också att ”afrosvenskar behöver ha forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som övrig befolkning med en treårig eftergymnasial utbildning.”

De lågavlönade jobben som vi tvingas ta och som vi oftast är överkvalificerade för är också några av samhällets viktigaste jobb. Det som ger dessa jobb, inom främst vård och omsorg, låg lön är deras låga status, då de utövas av främst kvinnor och rasifierade personer. Även om vi lyckas få till ett högstatusjobb eller ett jobb som stämmer överens med vår utbildningsnivå och övriga kvalifikationer, om vi gör denna efterlängtade klassresa uppåt så återstår en grej – rasismen. För oss som inte är cismän hakar också sexismen med på tåget.

Även om rasism ofta tar sig uttryck via klass och kapitalismen, som vem som utför vilka jobb och vad för ersättning de får eller inte får, så skulle den inte försvinna med enbart kapitalismens fall. Den avhumanisering som till exempel Sara Baartman utsattes för har med intersektionen kapitalism, rasism och sexism att göra. Så att krossa en del av ekvationen är att bara göra sig av med en tredjedel av problemet.

Hierarkin speglar samhället

Maktstrukturer och hierarkier som genomsyrar hela samhället är unikt påtagliga på arbetsplatser – där vi dessutom spenderar mer än hälften av vår tid. Oavsett om en jobbar inom byggbranschen eller med kultur är det uppenbart vem som har makt. Hierarkin speglar samhället – på toppen står vita cismän. I ens privata liv kan det vara enklare att skapa en egen bubbla av tryggare rum, men när det kommer till det professionella är det få som har privilegiet att kunna jobba var som helst utan att oroa sig för att utsättas för våld och diskriminering.

Många av oss har svårt att komma till en arbetsplats över huvud taget då arbetsmarknaden återspeglar samhällets orättvisor. Så vad kan vi som ligger längst ner på ras- och könsmaktsordningen göra? De flesta av oss har inte friheten än att välja exakt var, eller med vilka, vi vill jobba. Det enda jag vet är att jag tänker göra allt i min makt för att inte behöva endast överleva igen.

Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-06-03

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen