Foto: Terese Andrén

Med eller utan publik

Text av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist återvänder till tonåren, när Bang var ett hemligt kvinnorum och ett bildningsinstitut som lovade allt.

Jag bläddrar i gamla Bang och önskar att jag hade sparat fler. Jag kan, nästan, känna det ögonöppnande, litterära och sakpolitiska stå ut som relief från sidorna. I mina tonår var Bang nyckelhålet till ett hemligt kvinnorum som till en början var svårbegripligt men som lovade allt. Den blev ett bildningsinstitut, en lots in i en begreppsvärld som jag saknade egen karta till.

1998 skrev jag en text till Fittstim utifrån ett foto jag sett i Bang. När Fittstim kom ut applåderade många. En del feminister kom med invändningar som var i linje med de allmänna. Vi var karriärkåta brudar som urvattnade feminismen och utnyttjade kvinnokampen för vår egen vinnings skull och det enda vi ville var att synas. Det var det man förväntades vilja då, i det nya mediesamhället.

Vi mötte visserligen motvilja på många håll, men det var hårt att bli avfärdad i Bang, där de äldre och bättre feministerna menade att feminism skulle vara vetenskaplig, aktivistisk och politisk – inte medial. Den skulle stanna i sina rum och sippra ut så som allt sakta sipprar ut, utan omvägen via massmedier eftersom de bara förgiftar allt.

Så elitistiskt, tänkte jag då.


Men de hade ju rätt.
Så tänker jag nu. Nu är jag också äldre. Jag är 34 år och urgammal. Jag tänker att de ville att vi skulle göra våra läxor. Jag ser med tomhet på den debattföreställning som blev av den bespottade, folkbildningsdrömmande feminism som vi hoppades på och kanske
till och med inbillade oss kunde vara ett sådant där nyckelhål.
Jag ser debatter som inte sällan initieras av andra än debattörerna själva, debatter som konstrueras för att någon vill vara med i tv, debatter avhängiga av hur många böcker de kan sälja, debatter som gör livet till ett tolvstegsprogram och konsten till något som man kan missförstå med flit för att lansera en slagkraftigt platt kritik av den. Debatter som aldrig kommer förbi könet, debatter där kvinnor alltid har rätt och män alltid har fel, där grymma tjejer gör grymma grejer och vi skriver ut “manlig” eftersom det är nog för att alla ska fatta vad vi menar.

Mon dieu. Mediefeminismens förflackning! Här sitter jag själv och petar med åldringskäppen och drömmer om Något Som Är Rent. Och jag är inte ensam om att läsa mediefeministiska debattartiklar i tidningen, ha hundra invändningar men sitta kvar och bläddra vidare eftersom allt verkar så … dumt. Debatten är allt, ämnet ingenting.

Det är förstås löjligt att önska att feminister ska vara bättre än andra. Men jag har svårt att inte förvänta mig mer. Det jag lockades av när jag tittade in i det där rummet var, tror jag nu, magin i ständigt pågående samtal som verkade präglas av solidaritet och smarthet samtidigt. Det var feminister som inte ville censurera sig för ett systerskaps skull eller stympa allas tankar för att kunna lägga världen till rätta, kvinnor som inte behövde publik men ändå lät oss titta på. Jag försöker att inte idyllisera dem, men det är svårt.

Publicerat 2011-03-08

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen