Makten bakom håret

Text av Salem Yohannes | Bang 4/2014 | KRÖNIKA

Rör inte mitt hår! Salem Yohannes som fördjupat sig i afrohår och vithetsnormer berättar vad hår spelar för roll och varför ”hair touching” är en dålig idé.

I efterskalvet från debatten om att n-ordet plockades bort ur Pippi Långstrump. Några veckor efter hovrättens fällande dom mot konstnären Dan Parks rasistiska ”konst”. Mitt i Ebolahysterin och dess obefogade rädsla för smittans utbredning i Sverige. Med EU-polissamarbetet Super Reva flåsande i nacken på mig, finner jag mig själv i en dyster stämning. Inte uppgiven. Inte rädd. Men nedstämd.

Sedan augusti har jag rest runt och föreläst kring vithetsnorm och afrohår i offentlig förvaltning, som min kandidatuppsats ”Don’t touch my hair” handlade om. Syftet med uppsatsen var att analysera hårnormer och vardagliga fenomen som afrosvenskar möter: att bli rufsade, dragna eller pillade i håret.

Detta beteende som går för sig i Sverige är helt tabubelagt i USA, där den koloniala historien med slaveriet är erkänd.

I amerikansk historia kan en läsa om hur slavägare delade upp arbetsbördan mellan hus och plantage utifrån slavarnas hudton och hårtextur. Ju ljusare svart hud desto ”bättre”. Ju mjukare lockigt hår desto ”bättre”. Med ”vitheten” som måttstock radades de förslavade afrikanerna upp, och slavägaren gick runt och drog i varje slavs hår för att sätta slavarna med ”finare” hår i hushållsarbete och de med ”gräsligt” hår ute på plantagen. Det som illustrerats ovan var ett maktutövande av den nordamerikanske slavägaren mot den förslavade afrikanen genom just ”hair touching”. Kort sagt, det var ett sätt för slavägaren att visa på sin överordnade rasposition genom att förminska den svarta individen.

I Sverige förklaras fenomenet ”hair touching” med nyfikenhet och fascination. En del menar att det beror på ignorans och fräckhet. Frågar du mig så är det ett klassiskt fall av exotifiering där ”den andre” skapas. Andra skulle beskriva det som ett maktutövande där personer inte respekterar en annan individs personliga integritet och kropp.

En afrosvensk tjänsteanställd kvinna i studien berättar. ”Varje gång jag har afro på jobbet, så är det alltid så att man ska ta i det, alltså det är väldigt mycket kommentarer kring det. Ja, men det kan vara typ att, alltså att man sitter i fikarummet och folk kommer och tar i det (håret) och sliter en i håret hela tiden, vilket är typ standard. Men alltså, det är ju inte något negativt, det är mer att det kan bli jobbigt, eftersom alla ska göra det …”

Ibland likställs denna exotifiering till exempel med hur semestrande svenskar i Thailand bemöts, kvinnor och deras gravidmagar och ibland också vita svenskar med dreadlocks. Den typen av jämförelser slutar aldrig att förvåna mig. Det är tydligt varför sammankopplingen är befängd, en behöver bara ställa sig en fråga för att förstå varför: Vilka behöver gå igenom detta som en del av den strukturella diskrimineringen och rasismen som finns på arbetsmarknaden?

En afrosvensk kvinna berättade för mig under en annan intervju att hon tydligt kände av folks blickar och deras frågande kroppsspråk kring hennes närvaro på arbetsplatsen. Om hur dörrvakter vägrade släppa förbi henne i arbetskorridorerna förrän hon visade sin arbetsbricka och därmed bevisade att hon hörde dit. Av 450 kvinnor på hennes arbetsplats var hon den enda afrosvenska kvinnan och därmed tydligt igenkänd. Men ändå bemöttes hon på det här sättet på sin egen arbetsplats.

Varför säger hon så här? I det här fallet är det tydligt: 1. Personen ifråga är svart och avviker från vithetsnormen på arbetsplatsen. 2. Personen har ett afro och avviker från ”pagenormen” på arbetsplatsen.

Tydligare än så här blir det inte. Men gång på gång när afrosvenska kvinnor påtalar den här typen av bemötande i vardagen bubblar motståndet mot beskrivningarna upp. För många vita svenskar som saknar egna erfarenheter verkar det vara avlägset att göra upp med egna fördomar: i stället för att ta ansvar tar folk till försvarstal. Oftast är försvarstalen iklädda välmenade intentioner, till exempel okunskap, nyfikenhet eller den klassiska ”färgblindheten”. Under alla samtal jag lett utifrån min uppsats har jag slängt ut frågor kring afrofrisyrer och uppfattningar om vilka frisyrer som anses passande på jobbet. Många gånger värjer sig deltagarna mot att erkänna det uppenbara som vi har lärt oss: att till exempel ett stort afro är ”bångstyrigt, vilt och opassande” i kontorsrum, där rakt hår i en stram knut är idealt. Alla känner till det, men få vågar erkänna det.

Den andra vågen av motstånd reser sig när de större, underliggande problemen belyses. Det vill säga hur homogena offentliga förvaltningar har visat sig vara som arbetsplatser. Det är sällan som diskussionerna jag möter cirkulerar kring makt, trots det faktum att en bristande representation är en tydlig demokratisk fråga. En fråga som definitivt bör prioriteras då den grundar sig på rasistiska strukturer som bevarar makt och resurser i ”vita” händer. Att vägra se diskrimineringen av afrosvenskar och att samtidigt förskjuta diskussionen kring underrepresentation är ett av de farligaste försvaren av vithetsprivilegier som jag har mött i frågor kring makt.

I efterskalvet från n-ordsdebatten om Pippi. Några dagar efter hovrättens dom mot Dan Park. Mitt i Ebolahysterin. Med Super Reva flåsande i nacken på mig, uppmanar jag oss alla att stanna upp och inte dra fingrarna genom någons hår. Analysera din arbetsplats och dess sammansättning, speglar den det nutida Sverige? Inte för att jag är uppgiven. Inte för att jag är nedstämd, utan för att jag tror på oss människor och vår förmåga att utvecklas framåt, inte bakåt.

Publicerat 2014-12-09

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en penna

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen