Ur "Crouching tiger hidden dragon".

Lyckan i en rak höger

Text av Emma Gray Munthe

Vad är det som gör att vi njuter så oåterhållet av att se kvinnor på film ta tag i ett strykjärn och smasha sönder antagonistens leende? Emma Gray Munthe följer en historia av hämnande, svettiga, livsfarliga kvinnor.

“Hon fulslåss, med en näsa som bubblar av snor och blod. Hon får rejält med stryk, men ger sig aldrig. I stället fnitterviskar hon fuck you, ger Virgil fingret och säger att han ser fånig ut.”Alabama (Patricia Arquette) åker i golvet efter att ha fått en örfil. Min reaktion på minuterna som sedan utspelar sig i det där rummet på Safari Inn Motel har ingenting med logiskt tänkande att göra. Mitt rationella jag kopplas bort, kroppen tar över. Det rycker ofrivilligt i händer, armar och ben. Jag jabbar i luften, slutar andas och mumlar för mig själv. Och där! Där! Ha! Klumpen i halsen blir tjockare och tjockare, gåshuden sprider sig, tårarna väller fram utan att jag kan göra någonting åt det. När det är över sitter jag ofelbart och storgråter. Varje gång.

Alabamas möte med Virgil (James Gandolfini) i Tony Scott-regisserade och Quentin Tarantino-skrivna True romance är en av mina all time-favoritscener. Filmen är Tarantinograbbig så det förslår, horor med hjärtan av guld, serietidningar, mexikanska standoffs och förrymda väskor fyllda med kokain – men i den där scenen får man se en kvinna vara våldsam på ett sätt få kvinnor har fått vara genom tiderna. Hon fulslåss, med en näsa som bubblar av snor och blod. Hon får rejält med stryk, men ger sig aldrig. I stället fnitterviskar hon fuck you, ger Virgil fingret och säger att han ser fånig ut. Och borrar in en korkskruv i hans köttiga kropp, dänger ett tungt toalettcisternlock i hans huvud, bränner honom med hjälp av tändare och hårspray, tömmer slutligen ett pumphagelgevär i hans bröstkorg och krossar hans huvud med kolven. Sedan höjer hon vapnet över huvudet, och sittandes grensle över honom vrålar hon med blodiga, blottade tänder som en fullständigt vansinnig urtidsapa.

Patricia Arquette i True Romance

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på den här scenen. Eller jo, jag vet. Jag tycker så mycket om den för att det är mitt lag som vinner. Som slipper vara offer eller stå bredvid som menlösa bihang. Mitt lag som ger igen för alla oförrätter – stora som små – som kvinnor drabbats av bara för att de är kvinnor. Våldtäkter, Kafkaartade löneförhandlingar, kommentarer på gator, folk som tafsat, förminskat och/eller aldrig skrattat när de varit roliga. Vad som helst.

Alabama är dessutom en av få våldsamma filmkvinnor som inte straffas med döden för sin våldsamhet innan eftertexterna går i gång. True romance slutar tvärtom på en mexikansk strand, där hon på avstånd beundrar sin man och deras gemensamma barn. You’re so cool, you’re so cool, you’re so cool.

“Att se I spit on your grave som en film där främst kvinnan är i fara verkar … märkligt. Missade de hur Jennifer Hill hängde, kastrerade, yxade och båtmotorade ihjäl sina plågoandar?”Historiskt sett har våldsamma kvinnor på duk ofta varit ett direkt resultat av mäns rädsla över att kvinnor tagit mer plats ute i verkligheten. På 1940-talet, när kvinnor tog sig ut ur hemmen och in på de krigande männens före detta arbetsplatser, kryllade det av skjutglada, hårdkokta, intrigerande och dödligt attraktiva femme fatales inom filmen. I film noir-genren lockade de likt svarta änkor in de manliga hjältarna i sitt nät för att sedan leda dem rakt i fördärvet. De flesta av de här kvinnorna kom inte undan, de fick oftast döden dö innan filmen var över.

På 70-talet låg den feministiska revolten i luften, och parallellt med den växte rape/revenge-genren fram. Det vill säga, filmer som började med att den kvinnliga huvudpersonen blev våldtagen och sedan ägnade resten av filmen åt blodig, brutal hämnd på dem som våldtagit henne – och i enstaka fall, på män i största allmänhet. Som i Abel Ferraras Ms. 45 (eller Angel of vengeance som den också hette). Där blir den stumma sömmerskan Thana våldtagen två gånger på samma dag. Den andra våldtäktsmannen har hon ihjäl med ett strykjärn, varpå hon styckar honom i badkaret, stoppar in delarna i frysen och sedan sprider likdelarna över New York genom att slänga dem påsvis i offentliga papperskorgar. Hon går från grå mus till förförerska, och börjar helt sonika döda alla män som irriterar henne. När en man försöker locka henne till sin fotostudio med komplimanger och modellsnack ger hon ordet photo shoot en helt ny innebörd, männen som omringar henne i en mörk gränd får smaka bly och mannen som bara pratar om sig själv vid bardisken går samma öde till mötes.

Genren var en bespottad sådan, kanske främst för att man utgick från att de här filmerna riktade sig till en manlig publik. Att kvinnorna i publiken skrek och jublade var något bara feministiska filmteoretiker grävde djupare i. En annan rape/revenge-film, 
I spit on your grave (även känd som Day of the woman), kallades av filmrecensenten Roger Ebert för en avskyvärd kvinna-i-fara-film. Filmen totalförbjöds i flera länder på grund av att den sades glorifiera våld mot kvinnor. Och absolut, våldtäkten i filmen är onödigt utdragen och väldigt plågsam att se – och det ska sägas, filmen som helhet är egentligen inte särskilt bra – men att se den som en film där främst kvinnan är i fara verkar … märkligt. Missade de hur Jennifer Hill hängde, kastrerade, yxade och båtmotorade ihjäl sina plågoandar? I grund och botten handlade reaktionerna förmodligen mer om hur man ser på kvinnor och män, och om vilka vi är vana att se som offer och förövare.

På 90-talet kom tredje vågens feminister och Thelma & Louise. Att filmen överhuvudtaget ansågs kontroversiell kan idag tyckas konstigt, men den drog i gång en debatt om hur våldsamma kvinnor fick vara på duk, och på vilket sätt de fick vara det. Var de inte lite för mycket “som män”? Var det rätt väg att gå? Den debatten var jag förmodligen helt omedveten om när jag som 16-åring såg filmen på Folkets hus i Älmhult. Jag vet bara att jag jublade inombords, och fick torka en och annan glädjetår i smyg.
På 00-talet har vi till exempel haft Trinity i Matrix, The Bride i Kill Bill, Death Proof-gänget och nu senast den fullständigt ljuvliga Hit-Girl i Kick-ass. Jag älskar dem allihop, förbehållslöst – och det är onekligen lättare att känna kärlek till världen när man sitter i en biosalong som jublar åt en liten elvaårig flicka med stora vapen. De här kvinnorna har dessutom – hurra! – fått överleva trots att de varit våldsamma. Att se dem brutalslåss är som att se någon jag hejar på dribbla över en hel plan fram till mål och sedan sätta en perfekt boll i krysset. Det är som att se Ravelli rädda den där straffen i fotbolls-VM -94. Det är total eufori.

Det brukar sägas att våldsamma kvinnor på duk oftast är och får vara våldsamma för att de hämnas, att de aldrig är våldsamma för sakens skull eller för att de helt enkelt har lust. Jag vet att jag har sagt och skrivit det själv i panelsamtal och texter. Men tänk om de våldsamma kvinnorna inte i första hand hämnas, utan försvarar sin heder eller vissa värden – som många, många våldsamma filmmän gjort före dem? Tänk om det återigen handlar om hur vi ser på män och kvinnor, och om hur vi tillskriver dem olika egenskaper och motiv trots att det handlar om exakt samma beteende? För, i ärlighetens namn, hur många våldsamma filmmän kan du komma på som är våldsamma bara för att, för att de har lust och känner för det utan att ha några som helst motiv – och som ändå får publikens gunst? Jag kan i skrivande stund faktiskt inte komma på en enda.

Publicerat 2010-06-21

Leave a Comment

  • Emma says:

    jag haller med dig, sjalv njuter jag varje gang jag ser en san fighter som Alabama pa film/TV!

  • Lo says:

    YES! skitbra skrivet om ett av mina favoritämnen och -fenomen!

  • frida says:

    \"true romance\" är den enda våldsamma film jag tycker är vacker, tror jag. och jag älskar hennes \"you\’re so cool …\" med den hesa stämman. älskar också musikslingan som kommer åter gång på gång.

  • Jonas Håkansson says:

    Schysst artikel! Jag saknade dock Sarah Connor och Ellen Ripley, jag tycker att de inbjuder till diskussion om ämnet. Men de kanske redan är för omtalade för att vara intressanta att ta upp än en gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen