Illustration: Lisa Ewald

Lukta på basilikan!

Text av Jenny Jägerfeld | Bang 4/2011 | TEMA GUDLÖSA NUMRET

Coacher, veckotidningar och psykologer alla ­älskar de mindfulness. Psykologen och ­författaren Jenny Jägerfeld är misstänksam. Illustration: Lisa Ewald

Jag sitter på vårdcentralen och bläddrar oengagerat i en vecko­tidning. Snabbt flashar rubrikerna förbi. Bihålorna värker och det är svårt att koncentrera sig på något annat än den där hårda, tryckande smärtan. Men en bild får mig att stanna upp. Den föreställer en vacker ung kvinna iklädd en orange tunika. Hennes hår är mörkt och blankt, hennes ögon drömskt slutna. Svarta ögonfransar mot kinden. Hon ser frisk ut. Skära kinder, felfri hy. I bakgrunden vitt ljus, ett spröjsat fönster, några långstjälkade blommor, kanske liljor. Hon luktar njutningsfullt på något, en liten krukväxt med gröna välvda blad. Hon luktar på en basilikaplanta.

Jorå. Basilika.

Jag förstår vad det handlar om redan innan jag hunnit läsa bildtexten: ”Tio minuter om dagen kan bota din ångest. ”Mindfulness. Eller på svenska: medveten närvaro.

Egentligen är det väl inget konstigt med den här bilden. Inget jag inte sett förut. Ändå är det något i den som provocerar mig så. Varför? Kan det vara basilikan? tänker jag när jag äntligen får komma in till den stressade husläkaren. Han ber om ursäkt för att han är sen. Han har precis varit på ett frukostseminarium med några av sina kollegor. Om mindfulness. Tänka sig. Vilket sammanträffande. Det var intressant, säger han. Tankeväckande. Att stanna upp en stund så här i vardagen. Men nu måste han skynda sig. Det är många som väntar. Gapa!

När jag kommer hem googlar jag på mindfulness. Jag får tretton­ miljoner träffar. Och bilder. Mängder av bilder på vattenfall, stränder och blånande horisonter. Bilder på daggdroppar i extrem närbild, fantasieggande molnformationer upplysta underifrån och vitklädda kvinnor som ser så harmoniska ut att man undrar om de blivit lobotomerade. Medan bihålorna molar läser jag: Längtar du efter att minska stressen, skapa goda relationer, bli effektivare och växa som människa? Vill du uppnå emotionell balans, få ökad självinsikt och stärka dina positiva känslo- och tankeprocesser?

Frågorna är så retoriska att det blir löjligt. Nej. Jag längtar efter att öka stressen, förstöra mina relationer, bli ineffektiv och krympa som människa.

De flesta sidorna kommer just från veckotidningar eller coach­sajter. Livscoacher. Diplomerade coacher. Certifierade coacher. Titlar som betyder, ja vadå? Ordet ”coach” får inte längre människor att tänka på de där amerikanska baseballtränarna man såg i college­filmer. Det har i stället blivit en titel för alla de som jobbar med människors personliga utveckling, inte sällan med mindfulness som det främsta, mest glimrande redskapet i verktygslådan. Och inte sällan med bara några veckors utbildning i bagaget.

Mindfulness har blivit tvåtusentalets kanske allra mest populära psykoterapeutiska metod. Everybody loves it. Mina praktiserande psykologkollegor och de karismatiska coacherna på den new age-inspirerade självhjälpssidan. Den förstnämnda gruppen gör det enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad gäller den andra gruppen är jag mindre säker. Visst kan coacherna vara kompetenta människor med adekvata kunskaper inom området psykisk hälsa, men inte sällan drar de alltför stora växlar på vad som har funkat för just dem och upphöjer detta till allmän lag.

Mindfulness handlar om sinnesnärvaro, att vara medvetet när­varande i nuet. Att inte älta det förgångna eller oroa sig för framtiden. I grunden är medveten närvaro en meditationsform med ursprung i zenbuddismen. Enkelt beskrivet går metoden ut på att observera sina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser och acceptera dem, utan att döma eller värdera. I förlängningen kan det hjälpa oss att styra hur vi vill reagera på det vi upplever. Den medvetna närvaron sägs kunna leda till att vi kommer i kontakt med oss själva, men också med de människor och den värld som omger oss.

Även om mindfulness har sitt ursprung i zenbuddismen så är de zenbuddistiska tankegångarna oftast långt borta i coachernas vardagsanvändning av metoden. Tankar kring satori (intuitiv förståelse) och koan (en slags paradoxala gåtor) är i regel från­varande. Mindfulness torde vara vår tids största icke-religiösa rörelse, även om en märklig pseudoandlighet svävar över den. Det handlar om inre frid. Bara så andlig att svennebanan fortfarande tycker att det är okej. Inte jobbigt religiös, utan lite lagom inspirerande.

Mindfulness sägs inte bara kunna minska stress, oro och ångest. Den ska med fördel kunna användas av de som lider av tinnitus, utbrändhet, ilska, fibromyalgi, cancer, överdrivet ältande, missbruk, sömnstörningar, ätstörningar och psoriasis. Metoden ska även kunna förbättra kroppens immunförsvar och förmåga att självläka och ger också goda resultat vid smärtproblematik. Det är inte utan att de där otroligt diversifierade åkommorna som mindfulness sägs kunna lindra får en att tänka på forna tiders universalmedel. Sådana där medel som gårdfarihandlarna försökte kränga och som sades hjälpa lika bra mot håravfall som mot lungsot.

I den urvattnade veckotidnings- eller coachvarianten – Lukta på basilikan! Känn det varma löddret mot händerna när du diskar! Öppna ett fönster, upplev brisen! – är metoden ofta märkligt urlakad till något som mest liknar sunt förnuft. Och trots de häpnadsväckande lama truismerna verkar det gå alldeles utmärkt att sälja konceptet som frukostseminarium till ett landsting som verkligen borde använda pengarna bättre.

Men okej. Kanske är det mindfulness jag bör ägna mig åt, nu när läkaren inte skrev ut någon antibiotika. Jag sprayar några puffar i näsborrarna med min kortisonspray och koncentrerar mig på smärtan. Det värker under ögonen, det trycker ner mot kinderna och upp som ett ”T” ovanför näsan. Det pulserar. Men jag mådde liksom bättre nyss när jag tänkte på något annat. Och hur fan ska jag kunna lukta på basilikan med bihålorna fulla av var?

Alla psykoterapeutiska metoder har sina kritiker. Psykoanalysen­, psykodynamiken och till och med den så populära kognitiva beteendeterapin. Men inte mindfulness. Där hörs bara de nyfrälstas lovord.

Varför? Kanske är det svårt att kritisera en metod som förespråkar att man ska befinna sig i nuet med sina barn? Kanske vill man inte framstå som någon som inte hänger med? Jag vet inte, men bristen på kritik gör mig illa till mods. Lobotomi var också väldigt populärt en gång i tiden, Egas Moniz som utvecklade metoden fick ju till och med nobelpriset. Jag menar inte att mindfulness ska likställas med lobotomi – även om lobotomi intressant nog också användes för att lindra ångest och oro. Jag menar bara att det är farligt med en teknik som inte problematiseras.

De senaste åren har det forskats alltmer om mindfulness. Även om många studier visar positiva resultat så finns det andra studier som tyder på att mindfulness kan få vissa grupper att må sämre, till exempel deprimerade människor vars nedstämdhet är djup och varaktig. Att tro och propagera för att en flerårig ångest- eller depressionsproblematik kan botas genom tio minuters mindfulness­övningar om dagen är i bästa fall naivt, i värsta fall en medveten lögn. Hållbar psykisk hälsa är inget som går att fixa på en kafferast, det är ett långvarigt arbete.

En del av den medvetna närvaron handlar om acceptans. Acceptans kan egentligen sammanfattas i den gamla sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Acceptans handlar alltså om att acceptera känslor och tankar kring tillstånd som man inte kan förändra (till exempel en bi­håleinflammation eller kanske cancer). Ett mycket stort problem är att tekniken – feltolkad av en ”certifierad livscoach” på ett landstingsfinansierat frukostseminarium – kan få människor att försöka acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra,eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund kärleks­relation, där partnern behandlar en på ett nedlåtande eller kränkande vis. Eller en orimlig arbetssituation, till exempel en underbemannad vårdavdelning inom landstinget där arbets­belastningen är så hög att arbetet främst består i att släcka bränder och där lönen är så låg att en undersköterskas hela månadslön är lägre än vad en coach kan dra in på en förmiddag.

Det finns få saker som är så effektiva för att knuffa en människa mot utbrändhetens rand som att ge henne maximalt ansvar (till exempel för människor, liv och död) samtidigt som hon har minimala möjligheter att påverka sin situation.

Risken ligger alltså i att problem individualiseras, att ansvaret för frustration eller ilska läggs på individen, när problemet i själva verket ligger i ett osunt system, i själva strukturen.

Ilska väcks i regel hos en individ när vi upplever att någon passerat en för oss viktig gräns. Ilskan fyller en funktion. Den kan ge oss kraft och mod att reagera och försöka göra något åt saken. Det är viktigt att inte göra en känsla av att vara utarbetad eller kränkt i sin relation till en individuell historia, för det är inte det. Det är inte en person som upplever detta, utan många. Och i regel är detta ­människor med få privilegier, till exempel kvinnor, invandrare, unga, lågutbildade, lågavlönade och arbetslösa. Rätt använd tror jag faktiskt att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Det känns som om hela huvudet är fullt av var och trots att jag verkligen försöker att vara mindful och acceptera det hela inser jag att jag kommer att behöva ställa in morgondagens terapiklienter. Medan jag letar rätt på deras telefonnummer slås jag av en tanke. Den har simmat runt i de grumligare delarna av mitt medvetande i flera år, men först nu förmår jag formulera den klart. På samma sätt som ett felaktigt utövande av mindfulness skulle kunna leda till att problem individualiseras så skulle en terapi kunna göra det. Och när vi ­individualiserar ett problem är det upp till individen att ta sig an det. Men om det är ett strukturellt problem, som ett ojämlikt samhälle, så är det omöjligt för en enskild individ att förändra. Terapi kan fungera som en ventil, en plats att tala ut på, visst, men problemen kvarstår.

I serien Mad Men illustreras detta i Betty Drapers psykoanalys. Hon lever i en ojämlik relation i ett ojämlikt samhälle och hon längtar efter frihet och oberoende. Visst tycker hon kanske att det är skönt att prata av sig, men analysen förändrar ingenting i grunden. Den fiktiva Betty Draper var inte den enda som längtade efter oberoende på 1950- och 60-talet. Den önskan delade hon med tusentals andra verkliga kvinnor.

Givetvis kan terapi också ge en människa stöd i att bryta upp från en relation, stärka henne så att hon själv kan göra en förändring och försäkra henne om att hennes tankar är rimliga och bra. Men det är intressant att en mängd människor förmodligen går i terapi för ett problem som egentligen ligger på strukturell nivå. Sitter jag kanske själv och sätter plåster på en enskild människas psykiska lidande medan hon fortfarande ständigt åsamkas nya sår eftersom hon befinner sig i ett sjukt system? Det personliga är politiskt. Kanske saknas det ett mer politiskt perspektiv på terapier.

Jag slår på radion. Den här bihålesmärtan kan inte behandlas med medveten närvaro. Den behöver behandlas med frånvaro. ­Distraktion. Och det är som om det vore uppgjort! På P1 får jag höra om en ny avhandling av Katarina Gospish. Hon har ­undersökt hur männi­skors beslutsförmåga påverkas under inflytande av vissa ­läkemedel. Om man tar det lugnande och ångestdämpande läkemedlet Oxa­zepam visar det sig till exempel att man accepterar orättvisor i högre utsträckning än om man inte tagit läkemedlet. Personen är fortfarande helt medveten om att en orättvisa begåtts, upplevelsen av orättvisa förändras inte, men den accepteras utan protester.

Det här är ju mindfulness, tänker jag. Det här är den felaktiga, urlakade, quickfix-användningen av mindfulness i dess kemiska form!
Det är inte utan att jag blir lite konspiratorisk. Upprörs inte! Bli inte arg, inte ledsen, inte oroad. Lukta på basilikan i stället med dina varindränkta näshålor. Acceptera situationen. Ifrågasätt inte, men om du nu ska ifrågasätta något så ifrågasätt dig själv. Det är upp till dig, baby, du måste bara hitta den rätta mindfulla approachen!

Publicerat 2011-11-28

27 Kommentarer

  • Karin says:

    Intressant artikel, men onödigt om det gör mindfulnessutövare guilty by association.
    En felaktig, urlakad quickfix-version av vilken terapeutisk metod som helst är ju såklart inte att rekommendera! Men mindfulness i sig skapar inte passiva, viljelösa offer för systemet. Det har – riktigt använt – istället lika stor potential att ÖKA motivation att göra motstånd mot orättvisa, genom ökad självkännedom: hur känns det här? hur mår jag egentligen? Det handlar om att stanna upp i en värld som premierar effektivitet och prestation, och att sätta det mänskliga i centrum. Att acceptera saker som de är i stunden, innebär inte samma sak som att acceptera sakernas tillstånd i allmänhet.

  • Stefan says:

    Jag förstår nog inte riktigt vad som vill sägas.
    Man vänder sig inåt mha en enkel andningsteknik. Det finns inte så mycket mer att säga. Vad kan kritiseras? Vad kan problematiseras? Man gör det, eller inte.

    Det är mindre okontroversiellt än att tipsa nån att äta fet fisk.

    Om du vill ha en annnan bild av mindfulness tipsar jag dig att googla upp Jon Kabat-Zinn.

    Sen var det nog olyckligt att du provade på att vara mindfull när du var sjuk. Att meditera när man är sjuk är ofta obehagligt. Prova det istället när du har tex huvudvärk, eller om du är åksjuk, för att se om det ger nåt.

    mvh
    Stefa n

  • JAE says:

    Tack för en utmärkt analys! Nyanserat och tankeväckande. /Socionomstudent

  • Magnus says:

    Fin artikel! Mindfullness kan verkligen vara undvikande om det inte kombineras med acceptans. Acceptans av verkligheten är dock något som krävs för att man ska kunna agera. Långvarig seriös mindfullness är ett sätt att inte bli lika rädd för jobbiga tankar och känslor. Då kan man låta dem spela lite friare. Om man håller på många många gånger så börjar man också se sina föreställningar om vad som är \"bra\" och \"dåligt\". Man kan se att man använder sin mindfullness till att stänga ner och avbryta jobbiga känslotillstånd man inte vill acceptera att man har. Jag vet inte hur mindfullness under dessa korta dyra kurser med certifierade livscoacher levereras, men man undrar ju om de inte ligger närmare Stig-Helmers \"jag kan flyga , jag är inte rädd\" -suggessioner än medveten närvaro i den faktiska verkligheten. I den har ju basilikaplantan ruttnat i vasken med odiskat disk. Lukta på det ni!

  • Petra Frid, leg landstingsanställd. says:

    OMFG, äntligen. Älskar din text. TACK!

  • Fredrik says:

    Jag tänker på två saker(inte hela tiden utan just nu efter att ha läst din tet):

    Acceptans: gällande detta tema är du inne på något som är väldigt intressant och centralt för buddhismen, existentialismen och för mindfulness och den besläktade \’Dialektiska Beteende Terapin\’. Problemet är de elaka och passiva konnotationer som ordet \’acceptans\’ erhållit. Precis som du skriver så ligger dess terapeutiska eller livsfilosofiska behållning i att i likhet med sinnerobönen acceptera det som inte går att förändra, och i och med detta: se skillnaden. Det är häri som kanske den riktiga svårigheten ligger: vad är adekvata upplevelser och vad är påtryckningar eller projektioner från andra?

    Den andra saken jag tänker på är när du försökte vara \’mindful\’, \’medvetet närvarande\’ under dina bihålesmärtor. Att vara mindful handlar inte om att vara mindful i allt utan kunna fokusera. Bihålesmärtorna är där: faktum. Alltså kan du vrida din inre blick mot något annat, kanske basilikan? Om du kan vara medvetet närvarande när du luktar på den så är det svårare för smärtorna att ta över. De kommer vara där, även tankarna kommer vilja störa och påminna dig men med träning så blir du bättre på att vara där, med basilikan eller dina barn.

    Tack för en trevlig läsning!

  • Sanna says:

    Tack Jenny för en fantastiskt bra artikel! Förutom Barbara Ehrenreich \"Gilla läget\" så har jag läst oroväckande lite kritik om alla nya terapiformer. Jag tror att mindfullness kan bidra med mycket bra, men precis som du skriver måste man ibland också se på sin situation ur ett större sammanhang. Att bara \"tänka positivt\" och acceptera sin situation kan vara extremt destruktivt och direkt grymt i vissa sammanhang. Tack!

  • Agnes Wallberg says:

    Tack så satans mycket för att du äntligen hjälpt mig förstå varför jag varit så skeptisk. Mycket bra analys. Med eftertryck.

  • Henrik says:

    SKEPTIKER. Det är vad ni är. Tänk lite större någon gång, allt är ej svart och vitt.

  • Ingela says:

    TACK..OOÄNDLIGT TACK
    Jag önskar att jag hade råd att konsultera dig för mitt huvud spricker snart av att inte ha någon att prata med längre om vad denna nya trend använd i arbetssammanhang gör med oss. Själv har jag till slut givit upp, ser konsekvenserna så påtagligt på min arbetsplats och orkar snart inte gå dit längre.Men vet att jag måste.Mindfulness är är att förvrida djup filosofi till lobotomerad slogan.Den trummas ut i arbetsorganisationer,där tid till reflektioner överhuvud taget inte finns! Ett av resultaten har blivit, åtminstone på min arbetsplats (fast jag misstänker, att det gäller många många arbetsplatser där man jobbar med människor) att man blir beskylld för att sprida negativ energi som förstör för arbetslaget om man kritiserar.Verksamhetens ekonomi och konkurrenskraft ar upphöjt till målet,och något som är överordnat allt annat.Och jag kan inte låta bli att tänka att resonemangen skolar in oss i fascistiska tankemönster

  • Jenny Jägerfeld says:

    Hej och tack för alla kommentarer, positiva som kritiska!
    Ett förtydligande:
    Jag är, vilket jag också skriver i artikeln, inte generellt kritisk till mindfulness, utan till att metoden ibland används urskiljningslöst som svaret på alla problem, för alla människor, vid alla tillfällen. Jag upplever också att metoden ofta blir feltolkad och att man då lägger ansvaret på individen istället för på en sjuk arbetssituation. Jag är kritisk till vissa av metodens uttolkare d v s coacherna. Coacher, kan givetvis, som alla andra människor, vara helt fantastiska på det de gör, men det finns ingen garanti, då titeln inte är skyddad och inte kräver någon legitimation. Vem som helst kan kalla sig coach, du och jag och Lasse på hörnet. Jag tror också att Landstinget t ex kan använda sina pengar bättre än att skicka sina nästintill utbrända undersköterskor på en coach-ledd mindfulnesskurs.
    Jag har givetvis kommit i kontakt med och provat mindfulness vid många tillfällen, både för egen del och i egenskap av psykolog. Så bihåleincidenten var inte första gången 🙂 Jag har gått utbildningar i ACT och mindfulness och jag använder till och med metoden med mina klienter. För dem jag tror att det skulle vara till nytta för och för de problem och svårigheter det skulle vara till nytta för.
    Men inte med alla och inte alltid.

  • Birgitta says:

    Mycket bra artikel värd att spara.Är inte religiös men sinnesrobönen är bra att ha i åtanke många gånger. Samma ide finns även hos de gamla grekerna.

  • Mari says:

    Mitt i prick!jag har länge medicinerat med \\\\\\\"lite lagom\\\\\\\" Citalopram och märker just den effekt du talar om. Har jag missat några dagar blir jag verkligen upprörd över orättvisor som jag som kvinna måste finna mig i eftersom de finns med i \\\\\\\"kontraktet\\\\\\\"att vara kvinna. Visst är det fel att jag och många andra medicinerar för att döva ilskan. Att finna sig i situationen och ta på sig skulden själv (eller ansvaret)fostras många kvinnor till och när det växer fram metoder för att \\\\\\\"acceptera\\\\\\\" och \\\\\\\"förlåta\\\\\\\" är det lätt att ta till sig utan att reflektera över vad det gör med oss. Det händer otroligt mycket i det sociala rummet som vi aldrig kan styra själva över. Tack för en verkligt skarp artikel!

  • Elina says:

    Hej! Tack för en sjukt bra artikel om ett ämne som jag och min kompis ofta diskuterar i samma riktning som dig. Jag är jävligt leds på att få höra av min psykolog att jag ska gå på yoga eller meditera . Jag vill inte sluta vara förbannad så länge det finns saker som upprör mig och jag ser mina \"upprörda\" tankar som min största styrka. De senaste två åren har varit komplett värdelösa för mig inom psykiatrin, eftersom mitt poststrukturalistiska synsätt inte riktigt matchar den inriktning som terapiformen som erbjuds har. Jag har försökt kolla upp om det finns en terapiform med en mer strukturell inriktning, men har inte hittat något. Vet du om det finns något sånt i Umeå-området?

  • Malin says:

    Att taenka kritiskt och ifraagsaetta hur mindfulness anvaends kan man saega aer mindfullt ockssaa, att va fullt medveten om alla aspekter av ett fenomen. Det aer klart att media och business utnyttjar mindfulness som allt annat.

    Ingen terapi eller -ism aer hela sanningen, det tyckte Buddha ocksaa. Det jag gillar med mindfulness aer att det aer en metod, ett verktyg som var och en sjaelv kan oeva och se om det funkar, snarare aen en text eller teori.

    Jag dras till yoga och Buddhistisk filosofi men har ofta svaart att faa ihop det med mitt politiska jag, acceptera eller revoltera? Men det aer inte antingen eller, och Buddhist munken/ fredsaktivisten Thich Nath Than aer ett inspirerande expempel. Joanna Macy… Starhawk…

  • Maja Agnemo, psykologstudent och skogsmulle says:

    Ingenting är bra för alla, vi är unika individer. Men att såga mindfulness så totalt är orättvist. Som en föregående skribent sa: alla metoder som används felaktigt leder till dåliga resultat. Det du har beskrivit är en felaktig användning av mindfulness, inte en korrekt och effektiv användning.

    För personer med utmattningssyndrom finns idag inga bekräftat verksamma läkemetoder, men inblandning av mindfulness tycks tyda på viss effekt. Jag håller med om att det alltid är bra att forska vidare på alla behandlingsformer. Men tills dess är det något att erbjuda för de patienter som tror det kan ge något.

    De som missuppfattar acceptansbiten i mindfulness kan behöva påminnas om fortsättningen – att förändra det du kan förändra, och det du inte kan förändra kan du försöka förhålla dig till på bästa sätt. Utan att för den skull acceptera alla skitsaker du drabbas av, som kan vara strukturella eller andra. För egen del känns det meningsfullt att både anta ett förhållningssätt som gör att jag står ut med skiten på ett personligt plan, samtidigt som jag gör något för att förändra på det strukturella planet. Vilket kan vara så enkelt som att uttrycka mina åsikter i samtal med andra, eller att säga ifrån när jag inte håller med.

  • Thomas says:

    Skarpsynt artikel! Att utöva mindfulness är en disciplin som kräver tid, tålamod, och vägledning. Rätt praktiserad är det en ovärderlig teknik för människor att förverkliga sig själva och utveckla ett harmoniskt och vitalt förhållande till sin omvärld. Men hur man ska kunna vägleda någon genom att bara gå en 6 dagars kurs övergår mitt förstånd, särskilt om de man vägleder är i psykisk obalans. Men det är ett typiskt västerländskt fenomen att suga det göttaste ur tusenåriga filosofiska system och göra instant quickfixes. Grejen är att dessa quick fixes kan ställa till mer än de gör nytta, och därför är det nödvändigt med kritik. Kritiken kan fungera som ett reningsbad och sålla ut det som håller från det som inte har någon substans. Att sätta in människan i sitt sociala sammanhang borde ingå i ett sant holistiskt tänkande. Tack för en bra artikel!

  • heja says:

    hoj! vad härligt att du vågar syna sömmarna i kejsarnas nya kläder! håller helt med dig i dina resonemang!

  • Annakarin Svedberg says:

    Det här är ett komplicerat ämne. Själv har jag praktiserat Vipassana under en längre tid. Alltså klassisk buddhistisk meditation som sägs vara källan till den sentida varianten mindfulness, som också jag har varit mycket skeptisk till. Jag har också intresserat mig för buddhistisk kultur och filosofi. För att göra ett långt ämne kort:
    Vipassana-tekniken är alldeles utmärkt. Emellertid ser jag också faror med alla slag av meditation inom alla de olika traditioner som finns, framför allt för att dessa tekniker och kunskaper kan missbrukas av lärare och andra auktoriteter till att manipulera adeptens tankar. En buddhistisk lärare får nämligen full insyn i elevens tankevärld och kan använda detta för att kontrollera dennas tankar, självbild och handlingar.

  • Bengt says:

    Jag känner spontant att jag faktiskt saknar ord för att beskriva hur fantastiskt bra din text är men jag kan inte låta bli att försöka: Inte nog med att den generellt är en helt strålande uppgörelse med alla försök att via mindfulness och alla dessa äckelcoacher som fullständigt svämmar över vårt samhälle hindra människor från att se att deras problem inte ligger på det individuella planet utan på det samhälleliga. Du har ju dessutom en del suveräna formuleringar som nästan får mig att gråta av lycka: \"Längtar du efter att minska stressen, skapa goda relationer, bli effektivare och växa som människa? \"Vill du uppnå emotionell balans, få ökad självinsikt och stärka dina positiva känslo- och tankeprocesser? Frågorna är så retoriska att det blir löjligt. Nej. Jag längtar efter att öka stressen, förstöra mina relationer, bli ineffektiv och krympa som människa\".\"Eller en orimlig arbetssituation, till exempel en underbemannad vårdavdelning inom landstinget där arbets­belastningen är så hög att arbetet främst består i att släcka bränder och där lönen är så låg att en undersköterskas hela månadslön är lägre än vad en coach kan dra in på en förmiddag\".

    Läsningen av denna artikel har för mig en terapeutisk funktion som säkert skulle motsvara år av terapi med t.o.m. mycket bra terapimetoder. Hade jag hållit mig med idoler hade du varit given Jenny. Redan ditt sommarprogram antydde hur extremt vettig du var och nu bekräftades det verkligen!!

  • Helga H. says:

    Jag funderar om det inte är en sorts omedveten religiositet som smyget sig in i mindfulnessfrälstas sinne – den här tron på på ett universalmedel, som bara för gott med sig. Jag har själv ägnat mig åt meditation i olika former sedan sjuttiotalet och unnar absolut mina medmänniskor att lära sig de varianter som nu lärs ut under namnet mindfulness, även om jag tycker det är lite synd att det blivit så kommersialiserat. Det är lite som ett meditationens Monsanto (bolaget som sökte få patent på Basmatiris om ni minns – så att de indiska bönder vars förfäder odlat fram det skulle ha blivit tvungna att betala för utsädet). Nu har Kabat-Zinn ordnat ett trademark. Det var ett högt pris för att se till att västerlänningar skulle kunna lära sig meditera utan att behöva (hemska tanke) gå hos några buddistmunkar eller andra religiösa företrädare och lära sig meditera. Det konstiga är bara att det verkar ha blivit än mer religion av det. Det finns forskning inom neurovetenskap som visar att meditation har effekter på hjärnan – och det finns annan forskning som dock aldrig nämns i media just nu, som visar…att det inte är någon dramatisk skillnad mellan att meditera eller bara vila…Att man alls inte nämner sistnämnda kan göra mig lite brydd. Vidare kan det vara intressant att fundera på följande:

    http://videnskab.dk/kultur-samfund/dansk-forsker-mindfulness-traening-af-soldater-virker

    Detta är heller ingen överraskning för den som tittat på de traditioner meditation som praxis härrör ifrån. Indiska Bhagavadghita styrker en motvillig ädling i hans uppgift – att föra krig. Det finns även nutida exempel. Det är inte konstigare än västerländska krigare som ber till Gud innan de fäller en bomb. Så sammansatt är människan.
    Eftersom jag tycker jag för min del har behållning av att meditera fortsätter jag med det. Dock inte för att kriga…och jag är inte \"meditationsfrälst\". Ordet mindfulfrälst stämmer nog däremot tyvärr när man som många säljare av konceptet mindfulness inte verkar vara öppen för att mindfulness inte är lösningen på alla varken personliga eller världsproblem…och så alla dessa medicinera som inte ens nämner några av de undersökningar som inte visar positiva effekter av metoden. Det är det där som kallas för falsifierbarhet inom vetenskaplig metod – vart tog det vägen?

  • […] Jenny Jägerfäld i Bang 4/2011 Lukta på basilikan! […]

  • […] Jenny Jägerfäld i Bang 4/2011 Lukta på basilikan! […]

  • […] comes at a high price for some, say experts (The Guardian, 2014-08-25) och Jenny Jägerfeld: Lukta på basilikan! (Bang, […]

  • […] comes at a high price for some, say experts (The Guardian, 2014-08-25) och Jenny Jägerfeld: Lukta på basilikan! (Bang, […]

  • otto tutte says:

    jag tkr att dena arikel är bajsig

  • […] comes at a high price for some, say experts (The Guardian, 2014-08-25) och Jenny Jägerfeld: Lukta på basilikan! (Bang, […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen