Liv Strömquists mardrömmar

Text av Sigrid Aliki | Bang 1/2017

”Vi måste prata om klass.” Varför har det blivit ett mantra bland feminister som tidigare mest skrivit om vita medelklasskvinnors villkor?

Illustration: Josefine Forsberg

Trappan som leder upp till Södra Teaterns stora scen är full med folk. Det är en eftermiddag sent i november och strax ska ett samtal mellan två svenska feministiska institutioner äga rum. Serieskaparen och hedersdoktorn Liv Strömquist, uppvuxen på Österlen, och författaren och doktorn i litteraturvetenskap Nina Björk. Båda har uppmärksammats i stora tv-produktioner, tidningar och radio, båda har sommarpratat, båda har nysläppta böcker i bagaget.

De ska under rubriken ”Hur är läget?” prata om kapitalism, moral, pengar, kärlek och vänsterns framtid.(1) Men här kommer ett samtal att ta plats som blottar att de två feministernas stora rädsla är andra feminister.

Både Björk och Strömquist har framför allt ägnat sina skapande och skrivande liv åt att diskutera kvinnors liv i ett patriarkalt samhälle. Närmare bestämt heterosexuella, högutbildade kvinnors liv. Nina Björks debutbok från 1995, Under det rosa täcket, har underrubriken ”Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier”. Men Björk verkar vara medveten om att det är en liten grupp kvinnor hon generaliserar utifrån när hon skriver om kvinnors ojämlika villkor i universitetsvärlden: ”För att vi ska förstå varför kvinnor behåller relativt underordnade positioner gentemot män (att över huvud taget doktorera är naturligtvis att inta en prestigeladdad position i vårt samhälle, men inom denna maktinstitution förblir kvinnor underordnade män), krävs det att vi lägger ett historiskt perspektiv på vad kvinnlighet är”. Björks två nästföljande böcker behandlar liknande teman.

Även Strömquist har i huvudsak skildrat samma typ av person: Den högutbildade heterosexuella kvinnan. Hennes första seriealbum, Hundra procent fett, utgavs 2005 och börjar med serien ”Heterosexualitet – så funkar det!” Boken följdes av bland annat Prins Charles känsla, som avhandlar heterosexuell tvåsamhet, och Kunskapens frukt, om fittans idéhistoria.

Björks och Strömquists gemensamma produktion har i snart två decennier bidragit till att flytta fram positionerna för den feminism de representerar. Ingen av dem har tidigare ägnat särskilt mycket av sin produktion åt att bevaka arbetarklassens intressen. Men nu verkar det vara klass som står på agendan.

På Södra teaterns scen står ett litet bord, där Strömquists senaste bok Uppgång och fall placerats intill Björks biografi över socialisten Rosa Luxemburg, Drömmen om det röda. När de båda ikonerna kommer in på scenen tystnar sorlet, och samtalet börjar trevande. Det kommer dock snabbt in på ”Göra rätt” – en av serierna i Strömquists nya bok – som behandlar frågan: Varför går det så jävla dåligt för vänstern? Det Strömquist ser som ett av de största problemen är vad hon kallar ”den moraliska vänstern”, som hon menar främst ägnar sig åt att kritisera individers frisyrval i stället för att försöka skapa ett enat motstånd mot det globala kapitalet.

– Problemet är att man helt enkelt dömer folk i stället för att försöka få med dem, och det blir oskönt, säger hon.

Vilka denna moraliska rörelse består av, vilka som är deras talespersoner, eller vilken makt och inflytande de har specificeras dock inte av Strömquist. Det är tydligt att Strömquist är ovillig att ringa in dem hon kritiserar. Men det krävs inte särskilt mycket läsning mellan raderna för att förstå att hon ansluter sig till högerns, liberalers och delar av den etablerade vänsterns kritik av det som kallats för identitetspolitik, och de som påstås ägna sig åt det. För att tala klarspråk: transpersoner och antirasister som utsätts för rasism, grupper vars röster först under de senaste åren fått ta plats i svensk offentlighet.

På scenen ryser Strömquist till och konstaterar:

– Jag drömmer mardrömmar om den moraliska vänstern.

Nina Björk är inne på samma spår i sin Luxemburg-biografi: Även hon ser den så kallade identitetsvänstern som det stora hindret för att krossa kapitalismen. Och om de bara lade sina identiteter åt sidan så skulle arbetarklassen kunna växa sig stark och enad. Hon skriver: ”Rosa Luxemburg var kvinna, judinna, invandrare och universitetsutbildad. Hon lät ingen av dessa sina identiteter bilda grund för sitt politiska engagemang.”

Hur kommer det sig att dessa två medelklassfeminister vill att vänsterns samtal och kamp ska återgå till ett renlärigt klassbegrepp just nu? Och vad grundar sig deras klassanalys i?

I oktober är Liv Strömquist inbjuden till SVT:s litteraturmagasin Babel för ett samtal om Uppgång och fall. Programledaren Jessika Gedin öppnar samtalet med att leende ställa frågan:

”Att du blev serietecknare, beror det på att du kommer från vit medelklass?” Det är en anspelning på en av bokens serier, ”Clueless i klassamhället”. Serien är ett försök att problematisera Strömquits egen position, där hon skriver om sig själv som just vit medelklass, och om hur medelklassen gjorts till den universella – och därmed icke-existerande – klassen. Jessika Gedin frågar Strömquist hur hon blev klassmedveten. Hon svarar: ”Jag tror faktiskt att det var när jag bodde i ett sådant där skitjobbigt vänsterkollektiv när jag var 19, och då hade vi verkligen hela det klassiska köret av att ha rundor där alla fick sitta och berätta om hur de haft det ekonomiskt och om sitt kulturella kapital. Även om det var jättejobbigt, och otroligt oskön dogmatisk stämning, så gav det mig faktiskt ändå någonting. Det var liksom en hård örfilande uppfostran i att få insikt i vilken klass man själv kommer ifrån.”

Illustration: Josefine Forsberg

Illustration: Josefine Forsberg

Poeten och författaren Johannes Anyuru har i en essä i Glänta, ”Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad”, om klass, ras och Makode Lindes konstverk Painful Cake, skrivit:

”Arbetarklassens sönderslagna språk och de ungas hotfulla frustration och våldsamhet, allt detta är i medelklassens ögon bara ett skådespel, en lek, och de som skriker på gatan eller förortstorgen eller spårvagnarna bär bara masker i en maskerad som de när som helst kan bryta sig ut ur för att börja tala ren svenska. Och den vita medelklassen älskar denna lögn om världen, för om också den som skriker ur ett ansikte av svart marsipan är precis som vem som helst, om Linde kan vara en svart kvinna (eller den vita kvinna han kanske ibland känner sig som), då kan en vit kvinna kanske också vara en svart man, och då spelar medelklassens häpnadsväckande brist på erfarenhet ingen roll. I själva verket blir denna brist en tillgång: den som saknar ärr (alltså den som saknar historia) blir den som lättast kan överskrida sin egen identitet och leva sig in i andras kroppar, det vill säga medelklassen blir den mest politiska, den mest subversiva, den mest radikala klassen.”

Det är precis detta som händer i Babel, på Södra Teatern och i Strömquists och Björks böcker. Medelklassen betraktar sig själv, benämner sin position och skrattar lättat åt den skuld som lyfts från dess axlar. Den cementerar därmed ytterligare sin position som den enda gruppen som kan prata objektivt om, och därmed definiera, vad klass är.

Liv Strömquist avrundar samtalet om klass i Babel med att säga:

– Det handlar inte om vem man är, utan det handlar om vad man tycker eller tänker.

Detta uttalande av Strömquist är en definition av vad som formar en politisk identitet som är tydligt idealistisk, till skillnad från det marxistiska synsätt som hävdar att det faktiskt är individens position i en exploaterande relation som bestämmer vem man är. Att det alltså inte går att tänka sig ur sin klassposition.

På Södra teatern frågar Nina Björk:

– Var du rädd att ses som en svikare av dom som brukar gilla dig, när du kom där och talade om att ”sluta göra rätt”?

–Jo, svarar Strömquist, jag kände mig rädd för att skriva den serien. Och det är för att man tänker att man ska göra folk besvikna som tänker att de alltid håller med mig. Samtidigt kändes det nästan ännu viktigare att skriva det där, för det finns en annan negativ konsekvens av en väldigt moralistisk hårt dömande vänster, och det är ju att den inte uppmuntrar till ett intellektuellt samtal. Rädslan för att säga fel är inte bara för att du skulle kunna bli mött av ett motargument och så har vi en diskussion. Rädslan är att bli stigmatiserad, stämplad och utlämnad på savannen.

– Det är sant att det föder mycket stor rädsla att få en stäm­pel. Det blir ju ett omöjligt samtal om man känner att ”jaha, nu har du visat att du är en som vill slå vakt om dina vithetsprivi­legier”. Jag blir också rädd, liksom, svarar Nina Björk.

Publiken sitter tyst.

Det verkar alltså som om ambitionen att skapa en bredare diskussion om klass också inbegriper en rädsla, som gränsar till skräck, inför att mötas av kritik. Kanske är det skräcken inför att bli avslöjad med det som Anyuru kallar för medelklassens häpnadsväckande brist på erfarenhet.

Att kvinnokampen splittrar klasskampen är ett mantra som repeterats av vänstermän sedan artonhundratalet, och har av feminister setts som ett sätt för männen att fortsätta hålla kvinnor nere för att bevara sin egen maktposition. Men idag kan även vissa kvinnor inta en position där de vill återgå till att ”prata klass”, samtidigt som de undviker att kritisera de maktordningar de själva representerar. Plötsligt är det alltså medelklassens vita vänsterkvinnor som använder ett univer­salistiskt klassbegrepp för att tysta kritik från andra rörelser. Detta gör de genom att använda en klassisk strategi, nämligen att utmåla sina kritiker som några med stor makt – som några som kan ingjuta rädsla bara genom att skriva en tweet.

Det gäller inte bara Björk och Strömquist. Även Afton­bladets kulturchef Åsa Linderborg deltar sedan ett par år gärna i byggandet av det narrativ som säger att antirasister och transaktivister hotar och skrämmer de debattörer som vill föra vänstern framåt. I en lång text från 2014 med rubriken ”Det ska fan vara politiskt korrekt” konstaterar Linderborg att ”åsiktspoliserna förgiftar debatten om ras och kön”. Som exempel på sådan förgiftning tar hon bland annat upp trans­aktivisters kritik av Liv Strömquist och Kajsa Ekis Ekman, samt kritiken som riktades mot filmen Paradis: kärlek, som skildrar vita kvinnors sexköp i Kenya men också visar stereo­typa bilder av svarta män.

Men inte heller försök att diskutera materiella vill­kor tycks falla i god jord hos vänstermänniskan Linderborg. När organisationen Transförsvaret, som nyligen ockupera­de Socialstyrelsen, ville prata om transpersoners ekonomiska situation möttes de av förlöjligande från Åsa Linderborg, som i Aftonbladet nyligen skrev: ”Hur ska en transsexuell löneför­handling gå till, ska de ha en större kaka av lönepotten än andra?”

Under det timslånga tankeutbytet mellan Strömquist och Björk har stämningen på Södra teatern förändrats. Från den förväntansfulla atmosfären i trappan till att publiken nu börjat skruva på sig. Skratten har varit få. De båda på scenen övergår till att prata om ett av de utlovade ämnena: Kärlek. Närmare bestämt Rosa Luxemburgs mångåriga relation med kommunisten Leo Jogiches.

– Heterosexualitet är en form av exploatering, säger Ström­quist, och fångar därmed in den identitetspolitik som både hon och Björk byggt sina karriärer på, men som, när den utövas av andra grupper, beskrivs som vänsterns största problem eller som moralistiska symbolfrågor.

original-vad_ha-e-nder_fa-e-rg400

Illustration: Josefine Forsberg

Ett av syftena med Björks bok Drömmen om det röda ska vara att ge marxistiska verktyg som kan ena arbetarklassen mot kapitalet. Men istället går hon till angrepp mot feminister med ytterst begränsad makt, och med små plattformar. Björk skriver: ”Klass har en materiellt grundad och nödvändig bas i det kapitalistiska produktionssättet, vilket kön inte har. Idag är en sådan vilja att ge klass en särställning i jämförelse med andra maktordningar (könsmaktsordningen, vithetsnormen, hetero­ normen, cis­normen) sårande för många inom vänsterrörelsen.”

För att ge ett exempel på en person som är sårad skriver Björk: ”Ett slags tydlig sammanfattning av hållningen gav skådespelerskan och skribenten Aleksa Lundberg uttryck för i en debattartikel på SVT Opinion när hon skrev: ’Med eg­na ord skulle jag förklara det som att allt förtryck springer ur bilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad, rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning.’ Det en sådan förklaring gör är att förlägga orsaken till olika sor­ters förtryck på ett och samma ställe, i en norm.”

Detta får, skriver Björk vidare, konsekvensen att ”klass berövas på materiellt innehåll, frikopplas från villkoren i produktionen och ses istället som en fråga om normer och attityder, om tycke, smak och livssätt”.

På ett viktigt plan har Björk rätt. Lundberg har tydligt uttryckt stöd för Feministiskt Initiativ, som inte velat kalla sig socialister. Lundberg är alltså inte marxist, vilket också cita­tet tydligt visar. Men varför väljer Nina Björk att kritisera en ensam individ och inte ett helt feministiskt parti? Varför är det inte uttalanden av Gudrun Schyman, som ju delar Lundbergs analys, som dissekeras? Eller varför väljer inte Nina Björk att i stället diskutera resonemang om hur klass och ras samspelar i kapitalismen, som är formulerade av uttalade marxister?

Nina Björk använder sig av Rosa Luxemburg för att diskutera dagens politiska klimat och argumentera för sina ståndpunk­ter. Men ansåg verkligen Luxemburg, och de med henne samti­da marxisterna, att det var en förutsättning för vänsterns seger att ge ”klass” en särställning, såsom Björk vill hävda?

Rosa Luxemburg föddes 1871, till en värld där slaveriet i USA nyligen avskaffats. Många stater var koloniserade territorier och rösträtt saknades i stort för både kvinnor och arbetarmän. Hon var en teoretiker som inte särskilt berörde frågan om kvinnors ställning – Nina Björk berömmer Luxemburg för att hon inte lät sin identitet som kvinna ”bilda grund för sitt politiska engagemang”. De första marxisterna, Karl Marx och Friedrich Engels, ägnade sig av naturliga skäl åt att skissa på en kritik av kapitalismen som ekonomiskt system. Men Engels började redan 1884, i boken Familjens, privategendomens och statens ursprung, diskutera hur just de samhälleliga institu­tionerna familj, privategendom och stat utvecklats genom olika typer av klassamhällen, från slavsamhälle via feodalism till löntagarkapitalism. Detta är en av de första texterna i den marxistiska idétraditionen som explicit tar sig an kvinnans villkor, och Engels skriver:

”Den moderna parfamiljen grundar sig på kvinnans öppna eller dolda hemslaveri, och det moderna samhället är en massa vilken sammansättes av idel parfamiljer som dess molekyler. Mannen måste idag i det stora flertalet fall föda och livnära familjen, åtminstone i de besittande klasserna, och det ger honom en maktställning, som inte behöver några extra juridiska privilegier. Inom familjen är han borgaren, kvinnan representerar proletariatet.”

Därefter har marxistiska teoretiker fortsatt utveckla teorin om arbetarkvinnans dubbla proletarisering, både som arbetare och som kvinna. Viktiga namn är exempelvis Clara Zetkin och Aleksandra Kollontaj, som båda var samtida med Luxemburg. Däremot var det givetvis få i Europa under denna tid som talade om rasism som en dubbelexploaterande struktur, som drabbade människor i samverkan med klass, på liknande sätt som kvinnoförtrycket. Särskilt av de vita europeiska tänkare ur borgerligheten som den svenska vänstern byggt sin idétradition på. En av de få som gjorde det var dock Rosa Luxemburg, vilket Björk låter bli att nämna i sin bok. Luxemburg var en av de första som kopplade samman kapitalismens krav på ständigt växande marknader med imperialistiska krig, i sin bok Socialdemokratins kris.

Att den amerikanska utrikespolitiken idag kallas för imperialistisk kan vi bland andra tacka Luxemburg för. Hennes tankar om imperialism möter tänkare från den amerikanska medborgarrättsrörelsen, den latinamerikanska socialistiska rättviserörelsen och tänkare i Indiens post­koloniala filosofiska tradition, som skrivit om imperialis­mens konsekvenser. Idag har flera ideologiska arvingar till dessa rörelser migrerat till Sverige, personer som fortsätter att upprepa samma sak genom att påvisa hur kapitalism överallt samspelar med rasism. Det är dessa Björk väljer att avfärda genom att förvrida arvet efter Luxemburg. Men Nina Björks främsta syfte med boken verkar inte heller vara att berätta och återspegla Luxemburgs tankar och gärningar. Under sam­ talet på Södra teatern nämner hon knappt Rosa Luxemburg.

Illustration: Josefine Forsberg

Illustration: Josefine Forsberg

Att feminister, som under många år ägnat sig åt att syna patriarkatet som det ter sig för privilegierade heterosexuella kvinnor, plötsligt vill börja diskutera klass är inte konstigt. Inte heller att de gör det genom att medvetet använda en mycket snäv definition av klass, som var aktuellt för hundra år sedan. Med det klassbegrepp som Nina Björk använder, där den enda skillnaden mellan arbetare och kapitalist går mellan den som lönearbetar och den som äger produktionsmedel, blir ju den som har en liten kiosk i tunnelbanan kapitalist. Dessa feminis­ter verkar uppleva att deras positioner är hotade inom de egna leden. När Nina Björk uttrycker rädsla för att bli anklagad för att främst slå vakt om sina vithetsprivilegier gör hon det inte främst för att hon är rädd för ett samtalsklimat där folk får grundlösa anklagelser riktade mot sig. Det är i stället ett sätt att konsekvent ducka för att intellektuellt ta itu med vithets­- och klassprivilegier och vad det innebär ekonomiskt, politiskt och som en del av en social rörelse. Hon skyr att saker kan tas ifrån henne när hennes position synliggörs. Och som marxis­ter sticker hon och hennes anhängare konsekvent huvudet i sanden för vilka arbetarklassen faktiskt utgörs av. Vilka som till exempel köps av vita medelklasskvinnor för att utföra sysslor i deras hem eller vilka som syr deras kläder.

Strömquist, Björk och andra tongivande feminister som ägnar sig åt att underminera och förlöjliga antirasister och transaktivister är lika rädda för att göra uppoffringar som vänsterns män har varit. På samma sätt som män generellt har fruktat kvinnors framsteg. Dessutom gör dessa feminister detta i arbetarklassens namn. Men för att kunna göra det måste de omvandla den rena marx­ism, som de säger sig ägna sig åt, till den identitetspolitik de säger sig avsky. Ett sätt är att prata om ”vänstern” istället för arbetarklassen, då ”vänstern” är något de själva kan ingå i, till skillnad från arbetarklassen – då båda två uppenbart är kvinnor ur medelklassen. Strömquist och Björk gör på så vis klass till identitet, något man kan tycka och tänka sig till.

Det är det som gör det möjligt för Nina Björk att avrunda samtalet på Södra teatern med att ställa frågan:

– Hur ska vi i vänstern paketera budskapet?

Intressant fråga, men svaret ligger troligtvis inte i att läxa upp antirasister eller förlöjliga transaktivister. Inte heller i paketlösningar som serveras av välbärgade vänsterfeminis­ters ihopsnickrade marxism. Över hela världen formar sig arbetar­ och vänsterrörelser som kan och vill hantera de här inbyggda konflikterna. Alla som vill kan ansluta sig, även de som lite senare inser vad den verkliga mardrömmen är. Det kommer att gå bra.

  1. Samtalet ägde rum vid två tillfällen. Citaten i den här texten kommer från båda.

 

Spara

Publicerat 2017-03-16

6 Kommentarer

  • Carl-Johan says:

    Nina Björk beskriver ju exakt hur rasism och sexism ingår i den ideologiska överbyggnad som kapitalet använder för att segmentera arbetarklassen (s. 140-143). Det är väl ändå orättvist att hävda att hon ägnar sig åt att “förlöjliga antirasister och transaktivister”, när hon i själva verkar följer den grundläggande marxistiska tesen att den ekonomiska basen utgör grunden för den splittrande ideologiska överbyggnaden. Sen citerar Nina FIs partiprogram (s. 143), alltså inte bara Aleksa Lundberg, även om Nina låter henne illustrera avsteget från en materialistisk analys.

    Precis som det är konstigt att avfärda Marx och Engels för att de var “vit medelklass” (Engels ägde väl till och med en fabrik?), är det konstigt att avfärda Nina och Liv av samma anledning. De försöker omvända vänstern från att prata om vithetsprivilegier till att prata om klasskamp. Att tro att fokus på klass på något sätt skulle innebära att slå vakt om sina vithetsprivilegier visar bara hur liten förståelse skribenten har för den marxistiska analysen och omvärldsläget (förövrigt är Ninas klassbegrepp inte på något sätt “hemmasnickrat”, och kioskägaren är inte enligt någon som helst marxistisk teori “kapitalist”).

    Ännu en gång lyckas idealisterna i maskera klasskonflikten genom att göra den till en konflikt om känslor, idéer och “privilegier”.

  • Victor Hageman says:

    Vad är ‘den verkliga mardrömmen’?

  • Lina says:

    Tack för intressant text! Saknar bara ett perspektiv: varför pratar de om klass nu? Är inte det av samma anledning som folk pratar om trans och ras nu – att de tvingas till det av rörelser? Antirasister o transaktivister har tvingat upp dessa frågor på dagordningen. Arbetsplatskamper har tvingat upp klass på dagordningen (igen), genom kamper framför allt i vård o omsorg och annan offentlig sektor, i transportbranchen mm. Men det känns som att alla vi som jobbar blir bortglömda eller osynliggjorda som handlande subjekt. Till och med i den här texten… :(

  • jag tycker de var osympatiskt att poängtera att deras samtal va stelt!!! hahaa så taskigt. jag hade blivit jätteledsen om jag läst det

  • anti näthat says:

    Det var inte kritik av Ekis. Det var hat, drev och reella mordhot. Varför förminskar du detta?

  • Clint says:

    Jag läste den här texten som inställsam mot somliga och förbluffande avog mot andra – personer. Såna texter ger en dålig eftersmak. De flyttar det som borde vara ett samtal till att bli det jag tror Strömquist och Björks rädslor handlar om: at bli varse ogillandet av och nästan föraktet för människors “är”, där de klassas som “fel”. Inte att de har fel, utan att de är fel. Det är oerhört svårt att värja sig mot, och hopplöst att diskutera. Lika bra att rösta direkt på “gillar”/”gillar inte”. Det som förvånar mig är att skribenten inte inser den tunna grunden för dylik argumentation. Att ta poäng via hejaklack är en ytterst farlig strategi, givet att man inte tillhör de som vet att de är starkast. Då bör man å andra sidan avhålla sig från sådan argumentation av andra skäl – den premierar inte samtal utan statusmätning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen