Illustrationer: Nanna Johansson

Lider du av kvinneri?

Text av Mattias Pettersson | Bang 4/2008 | TEMA SKAMLIGT KVINNLIGT

Vård, skola och socialtjänst är ett myller av intriger, vilket lett till en växande industri av ”konflikthanterare”. En diagnos på patienterna är kvinneri, tyvärr ”svårt att behandla utan att ge näring åt vissa fördomar om kvinnor”. Mattias Pettersson berättar vart skattepengarna går.

I Sverige satsar vi mindre och mindre pengar på offentlig sektor. Färre personer ska ta hand om fler sjuka, elever och socialt utsatta. En inte alltför ologisk tanke är att alla dessa anställda som får en ökad arbetsbörda blir trötta. Och när du och jag blir trötta brukar vi bli lite griniga, kanske rent av otrevliga och mindre öppna för våra medmänniskor. Du och jag kanske lättare hamnar i konflikt då?

Men man kan fråga sig om det är hela sanningen. För nu pratar vi ju inte om hur du och jag – vanliga människor – fungerar. Utan om de där andra, kvinnorna. Är det verkligen så enkelt som att den trista ekonomiska verkligheten framkallar denna benägenhet att ställa till bråk? Eller är det kvinnliga psyket mer irrationellt än andras? Inte för att vara sexist men … Alla vet ju hur det går i en hönsgård när ingen tupp finns närvarande: hönorna pickar ihjäl varandra.

illustration av gråtande kvinna som springer ut ur rummet

 

Vilken chef skulle lägga ut 400 000 kronor av skattebetalarnas pengar på en heldagskurs med en typ som säger “om ni anställer mer personal kommer alla bli piggare och friskare, och då kommer det bli färre konflikter i personalgruppen”? Ska man som konfliktlösare charma sig in i en redan ansträngd budget krävs billigare lösningar.

“Vi har de senaste tjugo åren blivit itutade att de anställda måste trivas för att göra ett bra jobb. Men att man trivs, är ingen garanti för detta”, menar psykolog Jan Atle Andersen i sin bok “Skick och oskick på jobbet – Konfliktbehandling på arbetsplatsen”. Lyssna på varandra, ta ansvar för dina egna reaktioner, du kan inte förändra någon annan än dig själv, är sedvanliga kloka principer i ämnet som predikas i boken. Men Jan Atle Andersens företag Idrinia är även specialiserat på en form av destruktiva mönster på kvinnodominerade arbetsplatser som han kallar kvinneri. En stor offentlig kund med övervägande delen kvinnliga anställda och konfliktproblem är Stockholms stad.

Kvinneri yttrar sig som “en sammanblandning av privatliv och jobb i tid och otid. Man förväntar sig tolerans från arbetsgivaren när man har problem i privatlivet, så att man kan komma och gå lite som man vill. Dessutom för man terapipräglade och själasörjande samtal med kollegor, så att man stör dem i sitt arbete.” Inte heller tar kvinneriarna ansvar för sina egna reaktioner:

“Man är sårad (alltså arg!) och skyller på varandra, i stället för att ta ansvar för sina egna känslor. En del kvinnor lider av överdriven auktoritetsångest, och börjar gråta om (den manliga) ledaren höjer rösten, eller blir arg. Detta är ett kvinneriproblem som förtjänar uppmärksamhet … Gråt är en vanlig reaktion vid konfliktbehandling, både bland män och kvinnor. Men det är bara kvinnor som rusar ut ur rummet i högdramatisk operastil.”

Konspirationer och skvaller är andra problem. Det verkar som att kvinnliga anställda av någon anledning tenderar att träffas och snacka ihop sig mot chefen. Så kallad “medsysterlig klickbildning” där man brunnpissar om ledare och andra elakingar på jobbet. Aktiviteten förväxlas med kollegial omsorg. Till slut börjar de hota med sjukskrivning för att få sin vilja igenom:

“Inte alla som sjukskriver sig är sjuka. Ofta är de sura och arga. Sjukskrivningen är ett led i ett spel som är vanligt vid konflikter på arbetsplatsen. Det är särskilt tydligt när en klick sjukskriver sig samtidigt. Konflikt är ingen godkänd grund för sjukskrivning.”

kvinna knackar en arbetande man på axeln med orden

 

Som offentligt anställd har man ett meddelarskydd. Man har rätt att gå till pressen och berätta om missförhållanden, utan att chefen får efterforska källan. Ofta påstås den anonyma källan vara exempelvis en sjuksyster med dåligt samvete som på grund av resursbrist inte kan ge den vård människor behöver. Men är det hela sanningen? Hur var det nu med kvinnors sladdertackande? Jan Atle summerar:

“Pressen rotar gärna i andras byk. Den som går till pressen med en intern konflikt, ansvarar för att situationen spetsas till. Myggsticket blir till malaria. Födelsemärket blir hudcancer. Sker det anonymt, vill jag kalla det oetiskt. Den anonyma källan är en sladdertacka – brunnpissare. Men han urinerar i egen brunn. Han förgiftar sina omgivningar, och förgiftar sig själv. Det är ju inte det som kommer in genom munnen som gör oss orena, men det som kommer ut ur den. Den som öppet vädrar den skitiga byken säger mest om sig själv, och lite om sin motståndare.”

FOTNOT
Samtliga citat är hämtade ur Jan Atle Andersens bok “Skick och oskick på jobbet – konfliktbearbetning på arbetsplatsen”, Idrinia förlag, 2005.

RELATERADE ARTIKLAR
Kvinneri del 2:  Stockholms stad sätter besvärliga kvinnor på konfliktkurs

 

Publicerat 2008-12-12

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en mössa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen