Konstig, isolerad och extrem

Text av Jenny Westerstrand | Bang 3-4/2012 | TEMA VIT VREDE

När rubrikerna upphört och vredens intensitet avtagit lever många fortsatt med konsekvenser. Efter att forskaren Eva Lundgren hängdes ut i dokumentären Könskriget blev inget sig likt. Jenny Westerstrand, doktor i juridik som under flera år arbetade tillsammans med Eva Lundgren, beskriver hur lögnernas och motståndets dramaturgi ledde till en framstående forskares fall.

Minns någon det som hände kring 2005, efter dokumentären Könskriget? Det som resulterade i att en av Nordens, ja kanske en av västvärldens, främsta forskare på området kön och våld – Eva Lundgren – fråntogs sin forskarheder. Att hon tvingades från sin tjänst vid Uppsala universitet, och att den framgångsrika forskningsmiljö hon byggt upp krossades. ”Det som hände”, som gläntade på porten till en skrämmande och dum ondska, var bittert nog förklätt till vetenskapens försvar. Jag vet inte hur upptakten ska beskrivas. Den kan placeras lite varstans i historien. Kanske började det redan när Eva Lundgren kom till Sverige 1989? Inte utslängd från Norge, som kvällspressen och ryktesfloden gjort gällande. Lundgrens forskning om våld i kyrkans hägn hade förvisso rört upp media och opinionen i hemlandet, men vid flytten till Sverige hade hon såväl en offentlig ursäkt som ett tack från biskopen för att hennes forskning satt sökarljuset på de svåra frågorna om övergrepp inom kyrkan. Hennes rykte som skarp och orädd forskare var solitt när hon i konkurrens sökte och fick en docentur och sedermera en professur vid Uppsala universitet.

Kanske började det när den orädda forskaren med de svåra ämnena kom från Teologen till sociologiska institutionen vid Uppsala universitet? Lundgrens doktorandmiljö blev snabbt uppseendeväckande framgångsrik. Hon handledde 12 doktorander och avhandlingar som exempelvis Stina Jeffners Liksom våldtäkt, typ, som på djupet förändrat förståelsen av våld, kön och sexualitet. Hennes egen forskning lade grunden för ett nytt brott i brottsbalken: grov kvinnofridskränkning. Hennes seminariemiljö blomstrade. Seminarierna som hölls varannan vecka, besöktes av mellan 20 och 30 doktorander och lärare. De fick högsta betyg vid utvärderingen av institutionens verksamhet. Ett resultat som snabbt begravdes. För Lundgrens akademiska framgångar väckte kollegors avund, och politiskt motstånd.

Kanske började det på allvar när Lundgren bad att få frikopplas från sociologiska institutionen? Bakgrunden var en längre tids utestängande av hennes kompetens från institutionens verksamhet och personligt motstånd från den dåvarande ledningen. Universitetet såg att Lundgren hade fog för sitt påstående om att hon hindrades från att utöva sitt professorat, och stöttade en flytt från institutionen. Nu upprättades ”kostnadsstället Eva Lundgren”. Det var en fristående enhet, tänkt som en övergångslösning innan en regelrätt genusforskningsavdelning upprättades.

Efterhand framkom att universitetet talat med dubbla tungor. En genusforskningsavdelning var under upprättande, men Eva Lundgren skulle explicit hållas utanför planerna. ”Kostnadsstället Eva Lundgren” såg ut att bli en ensam professur med ytterst små medel, på egen hand i en av motsättningar präglad universitetsstruktur. Det hade förstås kunnat sluta där.

Så kanske var det så att det faktiskt började på allvar först när Lundgren i stället för att slås till marken mobiliserade. Hon såg till att hennes enhet fick ett namn – avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning – och hon lyckades dra in forskningsstöd från externa finansiärer så att avdelningen både kunde leva och expandera. Utan finansiering från universitetet. Plötsligt var vi ett tiotal personer som hade delar i projekt, som möttes i seminarier och som forskade, skrev, läste och reste. Expansion låg runt hörnet, den stora våldsforskningsstudien Slagen dam publicerades.

Kontakterna med europeiska våldsforskare var intensiva och konferenserna många. Inte sällan var Lundgren en av huvudtalarna. Chinese Law Society, kvinnojourer från Nepal, kriscentra i Norge och aktivister i Turkiet var aktörer utanför akademin som efterfrågade hennes kompetens. Lundgren kunde vidareutveckla sin banbrytande våldsforskning, nu med ett stort empiriskt material från Slagen dam-studien som grund. Och analyserna bröt – på djupet – med det svenska sättet att tänka. Var det där det började? I den exceptionella framgången, och i provokationen i den analytiska nydaningen, inom ett fält så genomlöpt av fara?

Det hade i alla fall redan börjat när Eva Lundgren hösten 2004 fick besök av en journalist från Sveriges Television. Journalisten, Evin Rubar, skulle göra en dokumentär om kvinnojourernas historia. Programmen (som sändes i två delar) skulle få titeln Könskriget när de sedan sändes, men det visste ingen då. Hon ville intervjua Lundgren om hennes forskning ”eftersom den varit viktig för kvinnojourerna”. Det är inte svårt att hålla med om. Lundgrens forskning har spelat en enorm roll för kvinnojoursarbetet, och för kvinnors liv rent konkret. Men förfrågan visade sig dölja ännu en plan på karaktärsmord på feministisk våldsforskning.

Den här gången en som kunde fullföljas. Att det var något i görningen märktes under 2004. Insändare började plötsligt dyka upp i tidningarna, med kritik mot Slagen dam som publicerats några år tidigare. Det var den första stora svenska studien om förekomsten av mäns våld mot kvinnor, utförd i enlighet med åtaganden som Sverige och andra länder gjort i FN.

Studien bröt på många sätt mot hur våld dittills hade omtalats i Sverige, men var väl förankrad i såväl europeisk våldsforskning som i kvalitativa forskningsteorier. Men det var få journalister som insåg det. I stället för att se det nya i studien ropade man i vrede på igenkänningsbara data. Att det var fråga om en utvecklad och idag helt accepterad metodologi gick de arga skribenterna förbi.

I stället sköts det med tusen gevär efter Slagen dam . Särskilt förklokad var Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller. Kjöller läste Slagen dams  totalresultat – 46 procent av alla kvinnor har sedan 15-årsdagen varit utsatta för någon typ av våld (fysiskt, sexuellt och hotelser) i någon typ av relation – som en siffra rörande fysiskt våld utövat i en nära relation under det senaste året. ”Andra brukar komma fram till tre procent”, triumferade Kjöller och menade att det nu var dags att ta itu med de tokiga feministerna i Uppsala som länge nog tillåtits hitta på sina resultat. Hennes kritik, så galen den var, skulle bilda mönster för de angrepp som senare skulle komma mot Eva Lundgrens forskning.

För DN vägrade replik. Korrigeringen av Kjöllers uppgifter ansågs ”sakna allmänintresse”. Fler angrepp av samma verkshöjd följde. Ibland svarade vi, ibland fick vi inte, ibland hann vi ej. Att vi forskare bakom studien var delar av ett europeiskt forskningsnätverk som gjort mängder av liknande studier trängde aldrig igenom. I stället framställdes Lundgrens forskning som konstig, isolerad och extrem. Och nog fanns där ett allmänintresse! Fler artiklar började droppa in.

Ingen vetenskaplig kritik, knappt innantilläsning, men siktet var inställt: Lundgren har gått för långt. Nu måste vi ta den feministiska forskningen. När jag sitter här och läser domar om våld inom familjen, inom ramen för mitt projekt om hedersvåld, ser jag den betydelse feministisk våldsforskning, med Eva Lundgren i spetsen, har haft för Sveriges kvinnor. Svensk lagstiftning om mäns våld mot kvinnor har under några korta och viktiga år influerats av kvinnorörelsens krav på kvinnors rätt, och den feministiska våldsforskningens framsteg med att konceptualisera dessa rättigheter. Det arbetet har spelat roll. Domstolarna, som måste resonera öppet om sina bevekelsegrunder, har tillförts kunskaper från denna forskning och rörelse.

De har också fått kritik när resonemangen fallit in i den könsdrypande värld av manipulerande kvinnor och vanmäktiga män som de våldsbrukande männens historier vilar på. Den viktiga delseger som uppnåtts – och som slår emot läsaren i det material om våld i nära relationer jag studerat, som bland annat innehåller allt våld som hanterats i en hovrätt under ett år – är ett svenskt domstolsväsende med tämligen hög kunskap om våldsprocessens mekanismer. Där råder en tankevärld där könskonspirationer inte fäster nämnvärt, där kvinnor antas mest intresserade av sina egna liv (och inte av att sabotera för män), och där ett liv i våld antas ha konsekvenser. Inte minst är det en värld där kvinnors ord tas på allvar.

Paradoxalt nog är det många av dem som säger sig värna om kvinnors lika rättigheter, till exempel i debatter om hedersvåld, och kanske kallar det ”västerländska normer”, som samtidigt motsätter sig den forskning som ligger till grund för att domstolar tar kvinnor på allvar. Ute i världen rasar exempelvis Julian Assanges anhängare mot det feministiska Sverige. Det jag ovan beskriver som kunskap är för dem ett gift. De tongångar som hörs i fallet Julian Assange liknar mycket de som hördes i drevet som mot Eva Lundgren efter att Evin Rubar var klar med sin dokumentär. Bilden av en feministisk extremism och en rättsstat i sönderfall målades upp. Men när det gäller Assangeanhängarnas kritik är det många som har svårt att ta dessa beskrivningar av feministisk extremism på allvar.

På allvar togs däremot de bisarra uppgifter som spreds om Eva Lundgrens arbete om rituellt våld. Lundgren sades veta att hundratals foster slitits ur magar på kvinnor, att satanistiskt rituellt våld utövades en masse och att alla män var pedofiler. Vi som stod bredvid kunde bara häpna. Gick vuxet folk på det här? Svaret är ja, och uppgifter östes på om Lundgrens övriga forskning, om Slagen dam och normaliseringsprocessen, det vill säga Lundgrens forskning om hur en relation där mannen utövar våld formar parterna, där våldet gradvis tenderar att bli normalt för de involverade parterna.

Idag har fler än Lundgren fått smaka på att få sina gärningar recenserade i mansrörelsens många nätforum. Fredrik Reinfeldt är utropadföljde radikalfeminist, Sverige är en banarepublik utan rättssäkerhet. Hanne Kjöller uttrycker sig omskakat efter att själv ha hängts ut av Assanges följe. Inte minst är hon chockad över bristen på överensstämmelse mellan det som sägs om henne i dessa forum och det hon själv sagt och skrivit. No shit, Sherlock?

En som tillmätte nätets debattörer och argument tyngd var Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist. Hur banalt det än må låta tycks det faktiskt som om det var en kampanj på Flashback som rent konkret blev början till slutet för Eva Lundgrens gärning som professor. Efter en organiserad mailkampanj mot universitetet på den sajten, i kölvattnet av Könskriget, aviserade i alla fall rektorn att allmänhetens reaktioner krävde att Lundgren skulle granskas. Kunde alltså Flashbacks medlemmar genom ett tangenttryck skicka skälvningar genom Uppsala universitet, anno 1477? Det verkar inte bättre.

För den oinvigde kan sägas att beslut om en ohederlighetsgranskning är en minst sagt extrem åtgärd i ett akademiskt sammanhang. Åtgärden är därför omgiven av ett regelverk som ska skydda de inblandade. Både den som kommit med en anklagelse om misstänkt ohederlighet och den som utsätts för en sådan misstanke. Nu fanns förvisso inte någon anklagelse. En granskning skulle därför inledas mot Eva Lundgren för att undersöka om det fanns grund för att misstänka ohederlighet. Om så, skulle en full ohederlighetsgranskning företas. Tillvägagångssättet kallas inkvisition och sällan har utgången varit av godo för den utsatta. Till inkvisitorer valdes för säkerhets skull två personer utan sakkunnigkunskap eller sympati för Lundgrens forskningstradition.

Det som sedan hände var en förnedrande cirkus där universitetet gradvis grävde ned sig allt djupare moraliskt och juridiskt. En redan från början felaktigt initierad granskning löpte amok. Eftersom ingen ohederlighet kunde hittas förändrade granskarna sitt mandat till att gälla Lundgrens ”trovärdighet”. Härefter satte de sig att läsa Lundgrens forskning på det sätt en tondöv spelar Bach. Resultatet? Att Lundgren brast i trovärdighet som forskare, stupid! Att Lundgren faktiskt hade friats från anklagelserna om ohederlighet drunknade snabbt. Informationen om att hon ”brast i trovärdighet” serverades frikostigt till en hungrande mediemobb och ett internet som bevarar dylika skatter för evig cirkulation. Exit Lundgren akademin.

Som en sista gest av beslutsamhet stängde universitetet också Lundgrens forskningsavdelning. Det är en av granskarna som uppmanar till nedstängningen: ”Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från mig över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen avdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen institution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare.” Ännu ett bittert förvridande av Lundgrens situation, där till och med det motstånd hon mött men överkommit vänds emot henne som tecken på otillbörligt stöd.

Det som tilläts ske med professor Eva Lundgrens forskargärning i mitten av 2000-talet markerar ett sammanbrott för fundamentala institutioner satta att vaka över demokratin. Forskaren och människan Eva Lundgren tvingades uppleva hur de mest idiotiska och felaktiga saker sades om hennes forskning, saker som fläckade hennes heder och rykte men inte dem som spred dem. Hon tvingades uppleva en ”trovärdighetsgranskning” vars enda syfte var att genom vanheder stoppa hennes möjligheter att fortsatt verka inom akademin, en arena där hon dittills varit påfallande framgångsrik och produktiv.

De okunniga, de lögnaktiga, de hatiska och de avundsjuka förblev rena. De som grovt betrampade vetenskapens kärnvärden genom att delta i mockproceduren och den vämjeliga granskningen av henne fick heta trovärdiga. Idag befinner sig de flesta framträdande aktörerna i jakten på Eva Lundgren högre upp i den akademiska hierarkin Precis som ifråga om vilken hedersrelaterad gärning som helst belönas de som utfört den renande handlingen. Flera har valts in i Kungliga Vetenskapsakademien. Exempelvis valdes Uppsala universitets rektor, Bo Sundqvist, till dess preses (ordförande). Också professor Bo Rothstein, en av Lundgrens värsta belackare, har inträtt i sagda finrum. Han som undslapp sig många hatiska utspel mot Lundgrens forskning, utan korrekta basala fakta, och som mest högljutt av alla ropade att Lundgren skulle granskas, baserat på dessa felaktigheter.

Hur banalt det än må låta tycks det faktiskt som om det var en kampanj på Flashback som rent konkret blev början till slutet för Eva Lundgrens gärning som professor

Rothstein författade exempelvis en hätsk artikel i DN med krav på granskning, eftersom Eva Lundgren ”hävdat att hon i sin forskning [har] belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners och att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så” (DN 2007-08-22), något Rothstein i en uppföljande artikel fortsätter med att säga ”[d]et har man kallat våldets normaliseringsprocess”.

(UNT, 2006-01-22) Två fel av två möjliga för Rothstein. Men Rothstein äntrade efter detta Kungliga Vetenskapsakademien.

Eller som Rothstein också skrev till mig i ett mejl: ”Jag har nu blivit utnämnd till att ingå i regeringens forskningsberedning.” Vid nästa Nobelmiddag är det dessa herrar och någon enstaka dam ni ser glittra förbi. Om det var vetenskap som drev dem vet jag inte hur de kan se sig själva i spegeln. Själv förundras jag över den enorma seghet med vilken världen tycks reagera. Brås (Brottsförebyggande rådet) siffror om våld (och den metodologi de använder) börjar idag likna Slagen dams, journalister rapporterar yrvaket om vanvettiga förvrängningskampanjer i hatets och misogynins tjänst, nätmobbar ses som ett problem och folk känner sig politiskt deprimerade. Vad av allt detta såg ni inte 2005? Eller kunde inte förutse år 2000?

En som hade kunnat ge en hint om saker sitter med sitt forskarrykte krossat, betald av universitetet för att inte forska. Journalister var de främsta aktörerna i detta drev, tillsammans med akademiker ur humaniora och samhällsvetenskapen. Idag är journalister och akademiker inom dessa discipliner de främsta hatobjekten för extremhögern, jämte feministerna. Återigen: No shit, Sherlock?

Själv har jag sedan drevet mot Lundgren släppt alla tankar på att förbättra världen med forskning. Om det var att tysta feministiska våldsforskare ett unisont Sverige ville, varför skulle inte det lyckas? Jag erfar ytterst svaga impulser att föra en kamp som hittills ingen röst i det offentliga har erkänt, på annat sätt än att applådera angreppen mot och kväsandet av vårt arbete.

Mitt förslag är att vi i stället för forskare – för ingen kan kräva av forskare att närma sig dessa frågor igen – nu lutar oss mot journalister (varför inte Hanne Kjöller?), deckarförfattare och politiker för att få ihop de analyser vi behöver för att förstå det våld som ständigt och skoningslöst utövas mot kvinnor och barn i detta land. Och mot fler som uttrycker åsikter misshagliga för de auktoritära krafter som växer sig allt starkare. Håll siffran tre procent i minnet, den verkar användbar. Lycka till!

Publicerat 2012-12-12

17 Kommentarer

  • Therése says:

    Tack för denna fantastiska artikel! Jag studerade Feministiska studier i Uppsala 92-93 och minns Eva Lundgren som en engagerad föreläsare. Kursen var min första kontakt med feminism och det året var så ofantligt viktigt för mig. Jag lärde mig oerhört mycket och är väldigt tacksam för det, och för Eva Lundgrens insats. Det är djupt oroväckande och sorgligt att se hur mycket ett drev kan rasera. Jag fruktar framtiden.

  • Helena Trotzenfeldt says:

    Intressant och upprörande läsning.

  • Maria says:

    Mycket bra artikel om misogynin i forskarvärlden. Uppmaningen Gråt inte, forska! känns välbehövlig, men svår när även feministiska forskares trovärdighet ifrågasätts. Vad finns då kvar att göra i detta manssamhälle?

  • Ulrika Reinholdsson says:

    Tack! Jag vet inte om jag ska gråta, kräkas eller slåss…

  • Paula Plum says:

    Hej Jenny Westerstrand! Du har fått ett forskningsprojekt av Vetenskapsrådet för att forska om sexuellt våld och hedersvåld! Så tråkigt att du ändå upplever att \"det var att tysta feministiska våldsforskare ett unisont Sverige ville\". Kan du inte tycka att ditt VR-projektet innebär en upprättelse även för Eva Lundgrens forskningsinsats? Jag tror det vore en mycket rimligare verklighetsbeskrivning och dessutom mycket roligare för både dig och Eva Lundgren.

  • Jonas says:

    Tack Jenny!!

  • Ragnhild Eklund says:

    Hela historien bekräftar Eva Lundgrens forskningsresultat i ett nötskal. Nämligen den om normaliseringsprocess som leder till kvinnlig underordning och i allt för många fall psykiskt, sexuellt och fysiskt våld. Vem vågar fortsätta forska om våld mot kvinnor när någon så kunnig som Eva Lundgren blev utsatt för denna psykiska terror? Modiga kvinnor gör det säkert ändå, men till vilket pris?

  • Jonas Olsson says:

    Tack för en mycket välskriven sammanfattning av en vämjelig process.

  • Suncana Smolic says:

    Upprörande läsning. Läsningen blev än mer bisarr när jag ögnade igenom kommentarerna till artikeln och landade på Paula Plums svar 2013-01-23 14:22:57. Är detta svar ett skämt? Hon säger bland annat tillartikelförfattaren:
    \"Du har fått ett forskningsprojekt av Vetenskapsrådet för att forska om sexuellt våld och hedersvåld…. Kan du inte tycka att ditt VR-projektet innebär en upprättelse även för Eva Lundgrens forskningsinsats\"?

    Skulle artikelförfattaren beviljats forskningsprojekt från Vetenskapliga rådet som plåster på såren för trakasserierna som drabbade Eva Lundgren??

  • Ludwig Franzen says:

    Fantastisk artikel! Tack!

  • Åsa Eldén says:

    Tack Jenny, galet bra!

  • Jennie Mazur says:

    Så bra, så sant så galet rätt!

  • Ingenjören says:

    \"Lundgren sades veta att hundratals foster slitits ur magar på kvinnor, att satanistiskt rituellt våld utövades en masse och att alla män var pedofiler. Vi som stod bredvid kunde bara häpna. Gick vuxet folk på det här?\"

    Nu blir jag lite förvirrad, år 2005 så sa Eva ju att det förekom satanistiska rituella övergrepp i både Sverige och Norge: http://www.dn.se/nyheter/sverige/rakt-pa-sak-eva-lundgren

    Jag är inte säker på om artikelförfattaren menar att Eva blev felciterad i tidningen eller ifall Jenny Westerstrand menar att uttalandena har övertolkats, vad avses egentligen?

  • Kerstin Dahl says:

    Vänta lite nu. Är Eva Lundgren en nybörjare som inte vet hur man hanterar mediadrev? Långt ifrån. Problemet är väl snarare att den kritiken som hon så väl förtjänar blev för mycket.

    Lundgren ÄR kontroversiell, hennes patriarkatteorier kändes unkna redan för 15 år sedan, och hon gjorde verkligen bort sig med de där ritualmorden. Hon borde gjort det riktiga och erkänt att hon gått på pumpen, det är en ärlig sak.

    När andra ställer obehagliga frågor svarar hon inte. I stället skickar hon ut sina väpnare, som Jenny Westerstrand, mens hon själv gömmer sig i sin professorala kokong. Alla som har läst hennes härskartekniker mot yngre manliga kritiker som till exempel Kjetil Rolness förstår att hon inte är främmande för maktspel. Hennes behandling av Åse Røthing på 90-talet var heller inte vackert (Åse anklagades för att ha plagierat Eva Lundgrens arbete).

    Det är viktigt att skilja mellan legitim kritik och ren förföljelse. Men när det gäller Eva Lundgren är det inte så lätt.

  • Bo Rothstein says:

    Intressant artikel, inte minst när det gäller detta med att ha koll på fakta. Ett litet smakprov: Hur kan en artikel som sägs vara publicerad i Uppsala Nya Tidning 2006-01-22 påstås vara \"uppföljande\" till en artikel som sägs var publicerad i DN 2007-08-22. Symptomatiskt för författarens förmåga att hålla sig till sanningen. Sakläget är att Eva Lundgren fall som forskare i huvudsak förklaras av två saker. Hennes eget agerande och framförallt att hon aldrig fick stöd av den stora majoriteten genusforskare. Tål att fundera på varför

  • KRISTA LAUREL says:

    Vad som än sägs utsattes Eva Lundgren för en ren häxjakt. Hon var obekväm och vågade se saker ur en annan synvinkel. Hon vågade också tro och forska i vad många människor, vuxna som barn, utsatts för. Hon är värd ett bättre öde än att förtalas. Jag har personligen haft lång kontakt med henne och vet att hon är seriös. \"Salome\"

    • Lars Kullberg says:

      Krista Laurel
      Du säjer att Eva Lundgren är seriös. Det är hon säkert. Men folk kan vara seriösa på många olika sätt, och att man är seriös innebär inte nödvändigtvis att man är trovärdig.
      För att få en mer nyanserad bild så skulle du – liksom övriga hänförda Eva Lundgrenbeundrare – göra klokt i att läsa Kerstin Dahls kommentar härovan. Den ger en bra uppfattning om hur Eva Lundgren har agerat i med- och motgång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen