Konsten att begära ut en journal

Text av Amanda Fasth | Bang 4/2016 | Tema Staten

Jag hade fattat beslutet. Jag måste få reda på vad som skedde runt omkring mig, om jag någonsin ska bli kvitt tiden på HVB-hemmet.

14_original-15126265_1260483620679344_1567952738_oMinnena får mig att tveka, trots min beslutsamhet. Ska jag verkligen göra det här? Den byråkratiska världen skrämmer mig, jag är rädd att den ska komma in under mitt ärrade skinn med samma metoder som när jag var barn. Jag letar upp socialkontorets nummer, sitter sedan med panik i bröstet i timmar.

Till slut ringer jag. De svarar och jag begär ut mina journaler. Socialsekreteraren berättar att allt måste läsas av dem innan det lämnas ut, och förtydligar att det kan vara en mycket påfrestande läsning för mig och att jag inte bör göra det ensam. Men jag måste göra det för att kunna gå vidare i livet. Några veckor senare landar tre tunga kuvert på mitt hallgolv.

PLACERING

Jag var 15 år när jag placerades på ett HVB-hem för psykosocialt störda flickor. Jag blev SoL-placerad, men om jag vägrade skulle jag få ett LVU. Jag hade med andra ord inget val. Det kändes som om jag var ett enda stort fel, de sa att jag var sjuk och att min närmiljö inte kunde hantera mig.

Jag behövde diagnostiseras och uppfostras på nytt. Jag hade ett självskadebeteende av den grad att det kunde kosta mig livet. Mitt livs största hemlighet hade nyligen uppdagats: jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn.

Jag var livrädd första dagen. Vi hade ett möte där de berättade hur vården och dagarna på hemmet såg ut. Min mamma och socialtjänsten var med på mötet och åkte efteråt. Jag fick då mitt första kommando av personalen: ”Byt om och lämna kläderna till oss på kontoret, så där går du inte klädd här!” På kontoret fick jag lära mig fler regler. Jag fick signera ett häfte om dessa: hantering av pengar, mobil samt deras syn på hur en inte fick klä och sminka sig. Där stod också villkoren för permission och regler om telefonsamtal. Mina pengar låstes in, och ville jag ha något fick jag be om det och sedan redovisa mitt köp med kvitto. 
Följdes inte de allmänna reglerna fick en avdrag, och de tog en summa från våra pengar om vi gjort något ”fel”. Det var hela tiden oklart vad som kunde ge avdrag, och de gav olika anledningar varje gång. Villkoren för att få åka hem var att inte ha självskadat, att ha närvarat i skolan, samt att ha följt övriga regler om kläder, pengar, telefonsamtal och så vidare. Bröts en regel så var vi enligt dem inte i tillräckligt bra skick för att få åka hem.

Jag hade en alternativ klädstil och personalen beslagtog kläder och annat de tyckte var olämpligt: filmer, böcker och smink. Att ha en alternativ stil sågs som ett destruktivt beteende. En skulle vara klädd på ett sätt som passade ens kön och ålder, inte var för provocerande eller för udda. Personer som kodades som kvinnor skulle ha kläder som inte var för utmanande, men inte heller för pösiga eller osmickrande. Kjolar skulle vara knälånga, inga trasiga kläder eller dödskallemönster, snaggat hår var förbjudet. Sminket fick inte vara ”extremt”, det skulle hålla en naturlig ton. Böcker och filmer om psykisk ohälsa beslagtogs, men även sci-fi-genren som innefattade dystopiska eller utopiska världsbilder, eller samhällskritik.

Min identitet och person suddades sakta ut. Gjorde jag motstånd blev jag verbalt och fysiskt utsatt av personalen. De höll fast mig och lät mig inte gå till skolan när jag, enligt dem, hade opassande kläder. De sa att vissa yttre attribut hjälpte en att föra sig socialt.

Utdrag från incidentrapport: sms från personal till Amanda:
”Jag blir mörkrädd när jag ser dig. Skräm inga ungar…” ”Vore du min unge skulle jag hämta hem dig. Tycker du såg jävligt kinky ut.”

 

14_Hair

BEHANDLING

När jag skar mig var personalen kort och hård. Den metoden användes enligt dem för att inte uppmuntra och bekräfta självskadebeteende. Syftet var att vi skulle lära oss att be om hjälp innan vi skadat oss. Hjälpen bestod av narkotikaklassad och beroendeframkallande medicin. Våra självskador var ofta allvarliga och behövdes sutureras, men det nekades vi varje gång det var flera som behövde åka in samma dag, för vi kunde inte ta upp för mycket tid på akuten enligt personal. Detta resulterade i högre infektions- risk, större ärr och längre läkningstid. Även vid självmordsförsök kunde vi nekas sjukvård, för att minska misstankar om hemmets kompetens. Vi blev i stället övervakade i våra sängar efter överdoser, hängningsförsök och så vidare. Rädslan för kritik var tydlig, och de ville inte samverka med psykiatrin eller vården. De få gångerna de väl var tvungna att göra det såg de alltid till att ha någon ur hemmets personal inne på avdelningen, så att ingen utifrån kunde prata med oss obevakat.

På hemmet var DBT-inspirerad gruppterapi obligatoriskt. Målet var att hjälpa oss att inte självskada, bland annat genom känsloreglering. En fick lära sig att byta ut en känsla mot en annan. Den viktigaste känslan att eliminera var ilska. Ilska var en sekundär känsla av sorg: vi var egentligen ledsna när vi var arga, fick vi veta. Jag sa emot och tyckte att känsloreglering var som att sopa saker under mattan, att det påminde om hur mina kvinnliga familjemedlemmar hanterat problem. På grund av min ”negativa inställning” fick jag inte delta i DBT:n och varje gång jag skadade mig själv påpekade de att jag gjort mitt val som avstått från deras behandling. Jag blev förvriden i mina känslor. Till slut svalde jag utan motstånd för att bli ”frisk”, om de så skulle kosta mig all närhet till mitt inre, och började delta i DBT:n.

Efter fem år var jag utskrivningsbar. Jag skar mig inte längre, jag bakade kakor, städade och skapade god stämning. Jag agerade “normal”, blev inte arg utan reglerade i stället vidare till ledsamhet och sedan glädje. Jag tog slut eftersom jag ständigt sysselsatte mig frenetiskt för att inte skära mig. Jag fick en liberal syn på piller eftersom det förespråkades på hemmet. Självskadebeteendet tog inte slut, jag skadade mig bara mer subtilt genom tablettmissbruk.

Diagnoser stod i fokus, vi skulle acceptera dem och förstå att våra liv inte kommer att se ut som andras. Jag blev diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning. De flesta av oss fick många olika sorters mediciner, mest antipsykotiska. Enligt hemmets psykiatriker (som var gift med ägaren av hemmet) var många av oss antingen psykotiska eller gränspsykotiska. Personalen talade ofta över huvudet på oss och förklarade vårt beteende i diagnoser. Många av oss började tro på det. Jag gjorde det, och började mer och mer agera efter diagnosens kriterier. Det blev en självuppfyllande profetia.

Det som är svårast att skriva om är övervåldet som skedde. Hur personalens fysiska och psykiska makt gjorde oss så sköra men också provocerade oss i den grad att vissa av oss blev utåtagerande. Många av oss hade varit utsatta för våld och övergrepp i sin hemmiljö och det fortsatte på hemmet. Det fysiska våldet var hårdast mot flickor med ätstörningar. De blev nedbrottade på marken, deras näsa hölls för och näringsdryck sprutades ner i halsen på dem. De hölls fasthållna vid bordet i flera timmar, fasthållna för att de inte skulle kunna röra på sig och på så vis förbränna kalorier. Det var mycket skratt och hån från personalens sida när de brottade ner eller höll fast någon. De uppmanade en till att sluta motarbeta och sa att en var chanslös. Att en bara var en liten flicka.

En tjej jag bodde med begick självmord. Hon var 14 år och hade vak dygnet runt för att hon var en fara för sig själv. Hon blev nedbrottad och fasthållen nästintill varje dag och hennes tid spenderades mestadels i köket. Där hotade de med sondning och indragna aktiviteter för att få henne att äta. Hon rymde två gånger, den andra gången kom hon aldrig hem. Hemmet har både innan och efter haft fler självmord. I media försvarar de sig med att det alltid kommer att vara ett högt bortfall i dessa klientgrupper.

För hemmet var det viktigast att få oss att bete oss sjukt på ett acceptabelt sätt, det vill säga ett sätt där de kunde kontrollera oss. De försökte inte hjälpa oss med att bli kvitt våra trauman och utveckla sunda relationer till våra familjer. Det handlade inte om habilitering, de ville ha oss kvar. De tjänade ju pengar på oss! Min hemkommun stod för kostnaden och betalade cirka 6 000 kronor om dagen, 42 000 kronor i veckan och 180 000 kronor i månaden för min placering. Hemmet är privatägt och har eget aktiebolag.

En strategi som aktivt användes var att isolera oss, genom att begränsa vår kontakt med omvärlden. Internet var förbjudet och mobilen fick vi enbart ha efter skolan mellan klockan 15 – 21. Lämnades den in för sent eller om en misskött sig på annat sätt blev den indragen i en månad. Fick en samtal till hemmets telefon ombads en att stanna i närhet av personal. Upplevde de att samtalsämnena inte var bra tog de telefonen och avslutade. Telefonavlyssning var ett annat straff, det tillämpades om en kritiserat hemmet. Det fanns vissa samtalsämnen som var okej, som att prata om ”vardagliga” saker, men allt prat om mående räknades som osunt. Detta ledde till korta och koncisa samtal.

Mina och många andras föräldrar sas vara dåliga, och några som vi inte borde ha kontakt med. De stängdes ute och fick kämpa för att få information om hur vi mådde och vad som hände i vår omgivning. I stället för att hjälpa familjer splittrades vi. Jag trodde jag blev övergiven i ovetskapen om att min mamma febrilt försökte få veta vad som skedde.

Vår relation försämrades, likaså relationen till mina syskon. Jag kände mig utanför. Till mamma sa hemmet att jag var sjuk och att det inte gick att lita på mig, samtidigt sa de samma sak om mamma till mig. Vi blev misstänksamma mot varandra och tappade en stor del av den kontakt vi haft innan jag placerades.

Utdrag ur journal: ”Gunilla säger att hon får viss information från Amanda som hon inte vet om det är sant. “Vilken sanning gäller?” säger Gunilla. Undertecknad informerar att Gunilla ringer till personal för att få direkt information, i och med att Amanda kan spela ut personal och övriga i sin omgivning.”

Det var svårt att få in friskhetsfaktorer i livet på hemmet eftersom att en hela tiden var bevakad och kontrollerad. De flesta som gick i skolan hade en elevassistent som ständigt var vid deras sida. Det blev socialt svårt att närma sig andra. Min kommun nekade turligt nog förslaget om elevassistent, och jag fick en ventil utåt helt fri från hemmet. Jag träffade vänner i skolan som jag kunde prata med fritt, som gav mig kärlek och blev som en familj. De blev mitt ljus i mörkret.

14_original-15127472_1260482814012758_1288692072_o

UTSKRIVNING

När jag skrevs ut var jag sjukare än någonsin. Jag hade inget hem att återvända till och fick bo på ett vandrarhem. Jag var institutionsskadad och handlingsförlamad nu när livet inte längre kretsade kring piller och diagnoser. Jag hatade mig själv mer än någonsin, och tvekade innan jag pratade på grund av rädslan för att verka manipulativ med ”fel” verklighetsuppfattning.
Jag hittade en folkhögskola som hade internat och fick ett rum. Där kändes det lite mer som hemma, det fanns regler och en levde i samma slags bubbla som på hemmet. Jag fick vänner, hjälp att klara av vardagen och började få tillbaka små bitar av mig själv. Med det kom insikten att jag inte alls var den jag blivit utmålad som. Efter folkhögskolan började jag studera till undersköterska och fick ett annat perspektiv på etiskt bemötande och en kritik mot hemmet började att gro. Jag sökte bekräftelse, och började diskutera mina upplevelser med lärare och andra.

Jag träffade en läkare på vuxenpsykiatrin som lyssnade på vad jag sa. Jag frågade om min sjukdomsbild. Hon bestämde att jag skulle utredas på nytt. Enligt henne var det konstigt att jag fått diagnosen borderline så ung, då den normalt inte ställs på barn under 18 år.
Jag utreddes och fick diagnosen PTSD; jag hade blivit fel-diagnostiserad på hemmet. Jag genomgick EMDR-terapi och fick även PTSD-diagnosen bortplockad. Jag började förstå hur många år som gått till spillo då jag inte fått bearbeta minnen från övergreppen och fått bekräftelse på att jag inte gjort något fel.

Jag lärde mig att komma nära mina känslor igen, jag gjorde uppror mot hemmets behandling. Jag blev arg och tillät mig att vara det. Jag blev också ledsen och tillät mig att gråta. Mitt känsloregister växte. Jag började förstå att min verklighetsuppfattning inte var mindre verklig än andras. Det tog tid. Än idag tvivlar jag på om mina känslor är “rätt” i situationer och om det jag upplever är normalt.

JOURNALEN

Efter veckor av väntan dimper till slut journalerna från socialkontoret ner på min matta. Men när jag öppnar de tre tunga kuverten inser jag snabbt att de trots sin tyngd är hårt redigerade och bara innehåller den tillrättalagda byråkratiska versionen av min tid på HVB-hemmet. Dessa journaler ger mig enbart bilden hemmet målat upp av mig och min familj. Det står inget om mina klagomål eller mitt motstånd. I pappersbunten målas en fasad med hemmets alla insatser och behandlingar. Under mina fem år som placerad förändras inte min behandlingsplan över huvud taget. Jag blir frustrerad.Jag kontaktar IVO för att anmäla. De svarar torrt att det har gått för lång tid, det går inte att anmäla i efterhand. De försäkrar dock att de oanmälda besöken på hemmet kommer att öka. Men jag minns hur rädd jag var, under min tid på hemmet, för att berätta hur saker såg ut när IVO var på besök. Dels var ingen av oss förtjusta i auktoriteter, efter vår erfarenhet av hur det var att få ”hjälp”. Rädslan berodde också på risken för repressalier från hemmet om vi var kritiska.

Men jag behövde bearbeta mer. Och jag visste att socialtjänstens journaler, som jag tidigare fått, bara var en bråkdel av vad som fanns skrivet om mig. Jag tog kontakt med hemmet för att få deras journal, som skulle innehålla min sociala journal med min levnadsberättelse, behandlingsplaner, incidentrapporter och annan information som fungerat som underlag för socialtjänstens beslut om att ha mig placerad. All information – utan socialtjänstens byråkratiskt finputsade fasad.

När jag mejlade hemmet sa de att jag skulle få den snarast. Men några veckor passerade och jag började få panik, sitter de och rensar bort saker? Till slut fick jag ett kuvert med ett USB-minne. Det innehöll enbart mina sjukvårdsjournaler, det vill säga medicinjournal samt information om vårdcentral och tandläkarmöten. Besvikelsen var stor. Jag krävde mer, och fick svaret att min socialjournal ska finnas arkiverad på socialkontoret.

Jag tvingades alltså kontakta socialtjänsten igen och fick svaret att det finns en socialjournal arkiverad, men att de inte får ge ut den då den är hemmets.

Socialsekreteraren kontaktade hemmet flera gånger men fick inget svar eller återkoppling. Återigen var jag tvungen att kontakta HVB-hemmet. De svarade att de godkänner att socialen lämnar ut journaler. Men jag väntar fortfarande.

 

FÖRKORTNINGAR

SoL = Socialtjänstlagen, och en placering som sker inom SoL ska bygga på frivillighet och samarbete, det rör sig alltså inte om tvångsvård.

LVU = Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, och reglerar tvångsomhändertagande av barn och ungdomar i Sverige upp till 18 år (i vissa fall fram tills man fyllt 21). Den täcker både barn som far illa i hemmet och barn som på grund av eget beteende anses vara i behov av tvångsomhändertagande.

DBT = Dialektisk beteendeterapi, är en form av KBT (kognitiv beteende­terapi) utformad främst för att behandla personer med diagnosen borderline och självskadebeteenden. Den fokuserar på fyra olika områden: Mindfulness, att hantera relationer, reglera känslor och att stå ut i kris.
Det finns inga formella krav för att man måste vara legitimerad psykoterapeut eller psykolog för att arbeta med DBT. Det finns heller inget krav på licensav­tal för verksamheter som vill använda metoden, enligt Socialstyrelsen.

PTSD = Posttraumatiskt stressyn­drom, en ångeststörning som kan uppstå efter trauman.

EMDR = Eye Movement Desensitiza­tion and Reprocessing är en psykoterapeutisk behandlingsform för PTSD. I behandlingen får patien­ten bearbeta trauman genom att åter­berätta händelsen samtidigt som den utsätts för någon form av bilate­ral stimulering (till exempel att låta blicken följa ett finger som rör sig fram och tillbaka). Även om forsk­ning inte kunnat klarlägga fenomenet, tros stimuleringen kunna underlätta hjärnans bearbetning av minnet.

IVO = Inspektionen för vård och omsorg.

Foto: Justina Hüll

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat 2016-12-15

2 Kommentarer

  • Tack för en stark text. Allt gott!

  • Stefan Andersson says:

    Hej. Du har fått med allting som jaag också känner igen. Frivilligt tvångs flyttad ifrån min mamma när jjag var12år. Far min hade gått bort året innan p g a supande. De skilde sig när jag var 7år.
    Fram tills det att jag blivit 17 år bodde jag på olika jour hem hvb och fosterfamiljer. Blev aldrig längre än 9 månader på samma ställe. Så där har aldrig varit någon som fostrat mig till en vuxen medborgare. Det är sinnes skadat att jag som strax blir 40 år inte har lärt mig att prioritera att handla mat o betala räkningarna t ex. Vi kommer aldrig tyvär inte få upprättelse.
    Tack för att du orkade och vågade ta upp detta.
    Mvh stefan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen