Andres Serranos utställning "A History of Sex" på Kulturen i Lund vandaliserades av nazister 2007. Foto: Viveca Ohlsson, Kulturen

Konst som splittrar ­nationen

Text av Tiina Rosenberg

I Sverigedemokraternas kulturella vision ska konsten sprida glädje och skönhet, inte uppröra eller provocera. Tiina Rosenberg ­synar en ­nationalistisk berättelse om ­samhället som ställer de vanliga ­människorna mot de ovanliga och som ser sex som något som sker i det äktenskapliga hemmet, inte i den offentliga konsten.

Adorno menade att antisemitismen handlade om antisemitismens psykiska ekonomi. Därför hjälper inte ansträngningarna att undervisa om “riktiga” judar utan man måste i stället granska antisemitismens fantasier om judar.Sigmund Freud trodde inte på slumpen. Det gjorde han alldeles rätt i. Det tänker jag lite surt efter valet när många menar att debatten kring invandring fått en allt tuffare ton till följd av Sverigedemo­kraternas valframgång. Plötsligt känns det som om den fördoms­fulla retoriken tidigare varit helt främmande för vår politiska kultur. Men i själva verket är det invandrarfientliga talet inte alls något nytt fenomen i svensk politik.

Tänk på Ny demokrati i början av 1990-talet, moderaternas “svenskkontrakt för invandrare”, som är en direkt kopia av Dansk Folkepartis “integrationsförklaring”, och Nyamko Sabunis förslag på språkkurser som inte bara handlar om grammatik utan även om svenska värderingar. Sverigedemo­krater återanvänder den retorik som länge funnits i politiken medan de övriga partierna kommer undan självgranskningen när kritiken nu främst riktas mot Sverigedemokraternas politik.

Även om det främlingsfientliga tilltalet inte är något nytt har diskussionen polariserats. Här finns två huvudsakliga inriktningar: den arbetscentrerade positionen, som innebär att invandring är acceptabel så länge den är till majoritetsbefolkningens fördel, och det rättsbaserade humanitära synsättet, som sätter människan i centrum. I Sverige har båda inriktningarna varit aktuella, men tidsandan omfattar inte längre världens olycksbarn på samma sätt som den gjorde på Olof Palmes tid. På bara några veckor har det offentliga talet om Sverigedemokraterna bytt ut begreppet “ett främlingsfientligt parti” mot “ett invandringskritiskt parti”. Det finns en stor skillnad mellan att använda ett ord som främlingsfientlig jämfört med invandringskritisk. Det går att diskutera med de kritiska, men inte med de fientliga. Detta är ett viktigt framsteg för Sverigedemokraterna på deras väg in i den politiska värmen.

Sverigedemokraterna vill också visa att människor inte alls är så passiva som det ofta hävdas i medier och i politisk debatt. Problemet är att människor inte ges ett större utrymme. Anledningen anses vara att dagens politiska samtal utestänger “vanliga” medborgare från det demokratiska samtalet. Då griper Sverigedemokraterna in med sin mobilisering av de till synes maktlösa som nu äntligen får tala ut och ställer den vanliga människan mot den ovanliga. Verklighetens folk är inte långt borta från denna populistiska tankegång.

Att ställa den vanliga människan mot den ovanliga är en klassiker. Rädslan sprids och plötsligt är människor oroliga för allt de ovanliga kan ställa till med. Vi är i stort sett rädda för allting. Om det inte är svininfluensa så är det terrorister. När rädslan för utlänningar – det är det begrepp sverigedemokrater helst använder – väl fått fotfäste räcker inte statistik och välvilligt pedagogiska upplysningsprojekt mot främlingsfientlighet. Den vinnande och känslomässiga berättelsen är att de ovanliga tar något viktigt från majoritets­befolkningen som inte tillhör dem. Principen är att alla är rädda för utlänningar, men ingen känner dem.

Den gamla integrationstanken utgick ifrån att om olika grupper bara träffade varandra lite mer skulle motsättningarna försvinna. Filosofen Theodor Adorno var under och efter andra världskriget upptagen av att analysera effekterna av de antisemitiska bilderna av judarna och motsatte sig den förhärskande idén om att den tyska antisemitismen kunde bekämpas genom möten mellan tyskar och “riktiga” judar. Tankegången är snarlik vår samtida idé om att homofobin och rasismen minskar om människor träffar “­riktiga” homosexuella och “riktiga” invandrare.

Adorno hävdade att en sådan tankegång bygger på tanken att antisemitismen har ­något med judar att göra och att den följaktligen kan bekämpas genom “verklig” kunskap om judarna. Han menade tvärtom att anti­semitismen handlade om antisemitismens psykiska ekonomi. Därför hjälper inte ansträngningarna att undervisa om “riktiga” judar, utan man måste i stället granska antisemitismens fantasier om och bilder av judar.

Det är denna psykiska och känslomässiga ideologi som är av avgörande betydelse när sverigedemokrater diskuteras. I medierna möts vi ofta av åsikten att det finns ett stort behov av att diskutera rädslan för invandrare i allmänhet och för muslimer i synnerhet. Men Lena Sundström hävdar i sin bok Världens lyckligaste folk: en bok om Danmark att det danska exemplet visar att det är precis tvärtom.

Ju mer utrymme denna “rädsla” har fått, desto mer uppmärksamhet har Dansk Folkeparti fått. Dessutom blomstrade den danska ekonomin då Dansk Folkeparti kom till makten. Lågkonjunktur är alltså inte förklaringen till högerpopulismens frammarsch. Det som hände i Danmark var att de tidigare liberala mittenpartierna flyttade högerut på den politiska skalan och lät högerpopulisterna sköta snacket. Inga smutsiga händer således.

I denna känsloladdade lingvistiska kampanj måste också lösningar och lämpliga utopier erbjudas. De vanliga människorna måste återställa ordningen och återta sin rättmätiga plats i samhället. För att politiskt kommunicera detta krävs en uppsättning symboler, myter och bilder. Nu skapas ett Sverige ungefär på samma sätt som Hazelius på sin tid skapade Skansen. Släpa dit lite byggnader och husdjur från olika delar av Sverige och peppra på med knätofsar. Avrunda med folkdans och folkmusik. Därmed ska ett slag slås för kulturarvet och för ett Sverige där allt ska blomstra bara utlänningarna är borta.

Det finns en nostalgisk längtan efter ett svenskt urtillstånd som aldrig har funnits. Denna utopi utmålas med ett antal värdeord som skänker substans och profil åt den egna politiken. Att ordet solidaritet används i detta sammanhang är ett hån, liksom orden gemenskap, rättvisa och trygghet, för att inte tala om jämställdhet, där svenska kvinnor ska räddas från de utländska våldtäktsmännen. Nu börjar det verkligen bränna till för feministen som ser sina egna argument kidnappade av den nygamla högern som lanserar en jämställdhetspolitik utan invandrare.

För att kunna kommunicera denna kulturella vision vill Sverigedemokraterna enligt sin hemsida att allt statligt stöd till upprörande och provocerande konst upphör. Den abstrakta konsten ska inte heller få finnas. Det kulturella uppdraget är att sprida glädje och skönhet. De vanligas maktövertagande ska i samma anda som Kristdemokraternas “verklighetens folk” hudflänga den beryktade kulturelit som utövar sin makt genom medier, universitet och kulturinstitutioner.

Konsten kan uppfattas som ritual, en form av sammankomst. Oftast handlar det om att kommunicera med hjälp av metaforer och symboler som kan uppfattas som stötande och upprörande i syfte att få människor att tänka efter. Ett par exempel är Andres Serranos “Piss Christ” (1987) och Diamanda Galás “Plague Mass” (1993). I dessa verk används sexualitet och kroppsvätskor – urin och blod – i ett kulturellt sammanhang som i den kristna traditionen framställs som källor till religiös kraft och styrka. Serrano arbetade med religiös mystik medan Galás kämpade för aidssjuka och genom sitt verk försökte driva ut smärtan under aidseran i USA. Serranos och Galás ritualer kan upplevas som provocerande för den som inte förmår ta till sig känslan och tanken i dessa verk.

Det var därför ingen slump att nationalsocialister, påhejade av sverigedemokrater, i oktober 2007 vandaliserade Andres Serranos utställning “A History of Sex” på Kulturen i Lund. Utställningen skildrade människor i sexuella situationer och var avsiktligt provocerande. Sex är en laddad fråga oavsett politisk inriktning, men i den sverigedemokratiska politik som ska sprida glädje och skönhet i ett folkhem utan invandrare är sex sammankopplat med kärlek som måste leda någonstans, nämligen till äktenskap, barn och social sammanhållning.

En möjlig förebild är Adolf Hitler som i september 1934 talade till det nationalsocialistiska kvinnoförbundet och definierade maken, familjen, barnen och hemmet som den tyska kvinnans värld. I ­praktiken förkortades budskapet till Kinder och Küche samtidigt som tyska kvinnor rekommenderades att föda fyra eller fler barn. Som bakgrund till Hitlers tal fanns Wilhelm II:s uttalande från 1899 där han talade om de fyra K:na som kvinnans uppgift: Kinder, Küche, Kirche und Kleider (barn, kök, kyrka och kläder). Nazisterna är inte de enda som ansett att kvinnans plats är vid spisen och att föda barn till nationen. Det är en vanligt före­kommande arbets­fördelning för könskonservativa och icke-feministiska maktordningar.

Den som söker annat än ett sverigedemokratiskt och stabilt familje­liv splittrar familjer, skapar konflikter och bryter på ett upprörande och provocerande sätt mot lagar och förordningar.  Det här syns även i populärkulturen, inte minst i tv-serier och filmer där otillåtna älskare och älskarinnor avhumaniseras medan den trogna hustrun alternativt äkta maken idealiseras i berättelser som rubbar monogamin. Glenn Closes gestaltning av den “andra kvinnan” som psykopat i filmen Farlig förbindelse är en klassiker på området, men även den bioaktuella En sydfransk affär med Kristin Scott Thomas följer detta mönster. Den otrogna medelklasshustrun har passionerat sex med sin älskare från arbetarklassen och straffas hårt, medan den bedragne maken försöker rädda det som räddas kan.

Nu har även feminister olika åsikter i fråga om sexualitet, men jag menar att sex gör oss mer närvarande, medvetna och modiga än vi skulle vara utan det. Givetvis handlar det om sexuella situationer som vi tillsammans med våra partner kan bestämma över.

Sverigedemokrater är inte alls någon slump och kan inte heller informeras bort. De har just nu tillgång till en känslomässigt vinnande berättelse om samhället. Det är ett samhälle som hotas av mångkulturella visioner och som behöver återföras till den stabila ordning vars hörnsten utgörs av heterosexuella kärnfamiljer.

Jag kommer att tänka på de inledande orden till Leo Tolstojs roman Anna Karenina: “Alla lyckliga familjer är varandra lika, varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt.” Tolstojs hårda dom över Anna visar hur synden obönhörligt leder till alltings upplösning och slutligen till undergång. Hon har nämligen bejakat den passion som så skoningslöst drabbar människor i romaner, men också i det verkliga livet. Självklart har Tolstoj placerat ett mer ­domesticerat par som kontrast till Anna och hennes älskare Vronskij i sin berättelse, men mest svärmar han för ett helt abstrakt ryskt folk och odlar ett hat mot den europeiska, i hans ögon ­främmande, kulturen. Och den otrogna kvinnan dör, i likhet med alla andra kvinnor som bejakat passionen.

Att hylla kärnfamiljen och heterosexualiteten kan vara en sak, det gör redan samhället i stort. Men kopplas detta ideal till en helvit och blåögd utopi i folkdräkt handlar det om nazism. Sverigedemokrater kokar inte soppa på en spik, utan formulerar tydligt det som på olika sätt redan formulerats flera gånger om. Skillnaden är att de nu har allmänhetens öra.

Publicerat 2010-11-30

3 Kommentarer

  • Niclas Kuoppa says:

    “Den gamla integrationstanken utgick ifrån att om olika grupper bara träffade varandra lite mer skulle motsättningarna försvinna.”

    Enligt Putnam får kontaktteorin föga empiriskt stöd. Men den amerikanska armén utgör ett exempel Putnam ger på att det är möjligt att dra nya sociala gränser genom att främja identiteter som får tidigare åtskiljda etniska grupper att betrakta sig som en grupp med delad identitet. Under Vietnamkriget var konflikterna stora mellan olika grupper i den amerikanska armén. Men idag har amerikanska soldater fler nära vänskapsband över rasgränserna än vad civila amerikaner har och som organisation är amerikanska armén idag relativt färgblind. Detta är resultatet av antiförtals- och antidiskrimineringsåtgärder men också, tror Putnam, av en betoning på delade identiteter som överbryggar rasgränserna.

    Han anknyter till kontaktteorin när han efterlyser fler möjligheter för människor med olika etniska identiteter att ägna sig åt meningsfull samverkan. Skolor, idrott, kultur- och fritidscenter, medborgarutbildning, och religiösa institutioner spelar en viktig roll, menar han. Speciellt intresserad är han av kyrkornas progressiva kraft som kan kopieras av andra organisationer vid byggandet av socialt kapital.

    Mångfaldsbarometern 2010 från Uppsala universitet antyder också en del stöd åt kontaktteorin i det att 67% svenskar hade mycket goda eller goda erfarenheter av invandrare på jobbet eller vid studier. Endast 10.5% hade mycket dåliga eller dåliga erfarenheter. Detta kan man se vid jämförelse med övriga siffror om svenskars ibland mer negativa syn på olika grupper av invandrare.

    Läs mer i E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century The 2006 Johan Skytte Prize Lecture i Scandinavian Political Studies 30 (2), June 2007

  • Mumindalen says:

    Nån har översatt Slavoj Zizek?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen