Knivskarpt dilemma

Text av Ida Ölmedal | Bang 4/2015 | TEMA FILTER

När Pablo Gonzalez Burgos sökte asyl i Sverige för nära 30 år sedan tog han flyget hit. Idag – när asylrätten rent juridiskt är starkare än någonsin – är det i stort sett omöjligt. Journalisten Ida Ölmedal skildrar asylrättens historia och dilemma.

Marken var vit när flygplanet sänkte sig över Landvetter. Det var februari 1988 och det var kallt i det nya landet som Pablo Gonzalez Burgos bar sin tvåårige lillebror in i. Han bad sin mamma att hålla lille Patricio medan han gick till Migrationsverkets kontroll. Han skulle söka asyl.

– Vi hade inget val, säger Pablo Gonzalez Burgos nästan tre decennier senare.

– Vi hade kämpat. Men en diktatur är en diktatur.

Vägen till beslutet hade tagit nästan 15 år. När Pinochet tog makten genom militärkuppen i Chile 1973 var Pablo Gonzalez Burgos åtta år. Familjen hade alltid stöttat president Allende. Repressionerna mot föräldrarna blev snabbt kännbara.

– Min pappa var lärare och kritiserade det privata skolsystemet offentligt. Han fick sparken från jobbet två gånger.

När Pablo Gonzalez Burgos och hans lillebror började på universitetet gick de med i studentrörelsen mot diktaturen. Det kritiska året 1986, som skulle markera slutet för Pinochet, gick de i massdemonstrationstågen. De skrev slagord på gatorna och försökte stoppa polisen från att ta sig fram till protesterna.

– Vi studenter som engagerat oss mot diktaturen var bland de första att få en stämpel som farliga, berättar han.

Den 3 juli det året föddes Pablo Gonzalez Burgos lillebror. Samma dag brändes två studenter till döds i en protest.

Vänner började försvinna. Polisen dök upp på Pablo Gonzalez Burgos mammas arbetsplats. Rapporterna om människor som bara gripits och aldrig dykt upp igen började komma dagligen.

Familjen insåg att de var tvungna att lämna landet.

– Det var den katolska kyrkan som hjälpte oss att fly. De hade tidigare hört av sig till min pappa och erbjudit honom hjälp att emigrera till Australien. Då hade han tackat nej. Men nu bad vi dem om rådgivning och de satte oss i kontakt med en präst i Göteborg, berättar Pablo Gonzalez Burgos.

Kyrkan skulle också hjälpa familjen genom att vittna om att de varit politiskt aktiva och utsatta för förföljelse.

– Släktingar till oss hade fått hjälp av FN. Det var de allra mest utsatta som fick sådan hjälp. De som militären letat efter i deras hem, eller fruar till män som gripits till exempel, kunde till och med få eskort till flygplatsen av FN-personal. Men vi reste själva, precis som turister gör. Det enda som krävdes var att ha sina pass i ordning.

Pablos pappa och vuxna bror tog flyget först. Ett tag senare följde Pablo, mamman och tvåårige Patricio efter.

– Jag kände aldrig något tvivel. Jag var säker på att jag skulle få asyl. Jag ansökte ju direkt, medan alla minnen ännu var färska. Vi kunde göra allt rätt, ansöka direkt på plats och få hjälp med vittnesmål, säger Pablo Gonzalez Burgos.

***

Den här hösten har tidningarna fyllts av berättelser om människor på flykt. Tv och radio har varit på plats på tågstationen i München, vid taggtråden längs ungerska gränsen, på stranden på Lesbos. Berättelserna liknar ofta Pablo Gonzalez Burgos: Torterade vänner, försvunna arbetskamrater, hotade föräldrar, nyfödda barn utan framtid.

Men likheterna slutar när flykten börjar. Det är numera väldigt få som kan landa på en svensk flygplats för att söka asyl.

I början av september i år spreds bilden på treårige Alan Kurdi i världens medier. Med sina mörka kortbyxor och röda t-shirt blev den drunknade pojken i vattenbrynet på en turkisk strand symbolen för det stängda Europa.

Tidningar i hela Europa startade insamlingskampanjer. Folkliga tabloider som brittiska The Sun vände över en natt från att skriva om ”migrantsvärmar” till att kampanja ”For Aylan”. ”Mitt Europa bygger inte murar”, lovade Stefan Löfven inför 15 000 personer i det isande regnet på Medborgarplatsen samma vecka. Men han skulle snart anklagas för hyckleri.

Hans Rosling, professor i internationell hälsa, stod i Aktuellts studio och ställde den retoriska frågan: Varför flyger inte de människor som flyr? Med hjälp av sina kartor och skyltar jämförde han priset mellan en flygbiljett på drygt 1000 kronor med de tiotusentals kronor som flyktingar betalar smugglare för att ta sig in i Europa. Till det senare priset lade han risken att mista livet på vägen.

Plötsligt riktades allt strålkastarljus mot en regel som nästan glömts bort i flyktingpolitiken: transportörsansvaret.

Enligt utlänningslagen måste flygbolag kontrollera att de som reser med dem har giltiga handlingar, som pass och visum. Om de inte har det, kan bolaget dömas till böter på nästan 50 000 kronor per person. Transportören måste dessutom ansvara för att personen förs tillbaka. Det finns ett undantag för om personen har asylskäl. Men själva bedömningen av om en person kommer att beviljas asyl i Sverige läggs alltså på transportören. Inga flygbolag tar i dag den risken.

Transportörsansvaret kombineras med EU:s viseringskodex, som gör att man inte beviljas visum om det är troligt att man försöker stanna inom EU. Detta kallas för skyddsparadoxen, eftersom den i praktiken innebär att det för just de människor som skulle behöva fly och söka skydd blir omöjligt att få visum.

Liberalerna (före detta Folkpartiet) och Vänsterpartiet vill nu avskaffa transportörsansvaret, liksom Miljöpartiet, trots motståndet hos regeringspartnern Socialdemokraterna. Centerpartiet vill se över det. Även Svenska flygbranschen har gett sig in i debatten och uppmanat regeringen att överge lagen.

Men hur kom den till? Vad är det egentligen hänt sedan Pablo Gonzalez Burgos kunde flyga till Sverige helt lagligt?

Historien om dagens transportörsansvar är också historien om EU:s och Sveriges flyktingpolitik.

***

Det är inte konstigt att EU:s bristande insats i dagens flyktingkatastrof är skambelagd. Det var ju i Europa, efter världskrigen och den ryska revolutionen, som den internationella flyktingpolitiken som vi känner den i dag började ta form.

De första stegen togs redan efter första världskriget. Det nybildade Nationernas förbund gjorde den norske diplomaten Fridtjof Nansen till världens första flyktingkommissionär. Han skapade Nansenpasset, en identitetshandling som utfärdades till armeniska, ryska, syriska och turkiska flyktingar som blivit statslösa efter kriget.

Nästan en halv miljon Nansenpass utfärdades och erkändes av 52 länder. Passen gjorde att flyktingarna kunde resa för att ta arbete eller bo hos släktingar i ett annat land, och detta utan att förlora rätten att återvända till det land man först tagit sin tillflykt till.

Men det var först efter andra världskriget som asylrätten som vi känner den i dag slogs fast. 1951 enades FN:s stater om sin första flyktingkonvention, Genèvekonventionen. Där stadgas att en stat är skyldig att ge skydd åt den som:

“flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet, och som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

I konventionen och dess protokoll slår man också fast vissa sociala rättigheter för flyktingar.

Med flyktingkonventionen, som i dag skrivits under av de flesta av världens länder, blev det alltså ett brott mot internationell rätt att skicka tillbaka människor till deras hemland om de riskerade förföljelse.

Men redan här uppstod det dilemma som i dag blivit brutalt välkänt genom döda kroppar längs Medelhavets stränder: Varje stats skyldighet att ge skydd är ovillkorlig. Men den gäller först om flyktingen lyckats ta sig in i landet för att söka asyl.

”1991 införde Spanien visumkrav för marockaner.  Samma år började de första fiskebåtarna komma till Spaniens kust.”

Historien om hur EU:s flyktingpolitik växte fram är egentligen historien om något helt annat – nämligen den inre rörligheten.

1950, året innan flyktingkonventionen skrevs under, lades grunden till EU i kol- och stål-gemenskapen. När Frankrike, Italien, Västtyskland och Benelux-länderna bildade sin handelspakt präglades många europeiska länder av utvandring snarare än invandring. En gemensam politik för att hantera folkvandringar från andra länder in i Europa låg alltså inte särskilt högt på agendan.

Däremot ville man skapa en rörlighet länderna emellan. Italien ansågs sig ha ett överskott på arbetare och ville öka sin utvandring. Västtyskland å sin sida saknade arbetskraft i de växande industrierna. Så vid sidan om varor och kapital öppnades en gemensam marknad även för arbetskraft. När Romfördraget skrevs 1957 blev den fria rörligheten för arbetskraft en grundbult i unionen.

Med tiden skulle den förvandlas till en rättighet för EU-medborgare att söka arbete på samma villkor som andra i landet, och att stanna även när anställningen avslutats. Rörligheten stimulerades genom att den knöts till sociala rättigheter. Den som lyckades få arbete i ett annat EU-land skulle med tiden också få ta med sig sin rätt till exempelvis vård och skolgång för barnen.

Samtidigt behövde vissa EU-länder mer arbetskraft än vad den nya rörligheten försåg dem med.  De kom främst via gästarbetarprogram från före detta kolonier och från fattiga europeiska länder som Grekland, Spanien och Portugal. Och medlemsländerna var noga med att behålla sin rätt att bestämma över invandringen från tredje länder.

Peo Hansen, docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, beskriver i sin bok EU:s migrationspolitik under 50 år hur det med tiden växte fram ett dubbelt system för invandrare i EU: ett för interna migranter, och ett för tredjelandsmedborgare. De senare hade sämre rättigheter, skulle prioriteras i sista hand för arbetskraftsinvandring och hade svårare att resa inom EU. Eftersom medlemsstaterna inte ville ha en enad politik för externa migranter, kunde de heller inte enas om rättigheter för dessa.

Ändå var det länge en väg in för många.

En av dem som fann en väg in i Europa under den här tiden var Carlos Garat. Mot slutet av general Francos tid tog han en färja från Argentina till Spanien.

– Min pappa hade invandrat till Argentina från Frankrike. I min hemstad hade jag mött spanjorer på flykt från diktaturen, berättar han.

Väl i Europa fortsatte Carlos Garat till Paris. Där bodde han först som turist, sedan som illegal invandrare.

– På den tiden hade man en mer avslappnad attityd till illegal invandring i Frankrike. I de kretsar jag umgicks fanns ett förakt mot statens försök att ingripa i människors liv. Fransmännen hade också ett annat arv från sin tid som kolonialmakt än vad exempelvis britterna hade. Även om det fanns rasism i Frankrike, så hade man en inställning av att den som tar till sig fransk kultur är fransman snarare än att man måste ha franskt blod, minns han.

Så nåddes Carlos Garat av ett rykte.

– Vi fick höra om ett land där den kampen för jämlikhet och välfärd nått så långt att folk inte längre slogs för höjda löner, utan för träd.

Det var almstriden i Kungsträdgården i Stockholm som Carlos Garat hade fått höra om.

Det var visserligen inte en helt riktig Sverigebild som spreds med de svenska tågluffarna och utbytesstudenterna. Året dessförinnan hade 5 000 gruvarbetare i Norrland utkämpat en tre månader lång strejt mot LKAB, en strid som utlöste en våg av vilda arbetarprotester. Men Carlos Garat och hans vänner skaffade en bil och körde upp till Stockholm.

När de kom fram var det fest i Kungsträdgården och Cornelis Vreeswijk spelade. Här mötte Carlos Garat sin blivande sambo. Med tiden skulle han få uppehållstillstånd genom sin anknytning till henne och bli journalist på Sveriges radio. Då skulle han bland annat rapportera om en hårdnande bedömning av latinamerikanska flyktingar.

– Jag gjorde ett reportage om hur resebolag sålde ett helt paket, där man lärde människor vad de skulle säga i intervjun med Migrationsverket. Det var ett marginellt fenomen, men det tydde på att det blivit tuffare, minns han.

Carlos Garats berättelse utspelar sig i ett Sverige och Europa vars migrationspolitik präglats av stora behov av arbetskraft. Fram till mitten av 1960-talet, när industrin behövde arbetare utifrån, stod Sverige öppet för invandring. Och bland EU:s dåvarande länder var behovet så stort att principen om att inomeuropeisk arbetskraft skulle prioriteras i praktiken inte behövde tillämpas.

Så kom lågkonjunkturen. Både Sverige och EU-länderna stängde dörren för arbetskraftsinvandring.

I dag ropar EU-länderna med sina åldrande befolkningar åter på arbetskraft. Men under de decennier som gått sedan senast har man börjat göra en skarp åtskillnad mellan ”nyttiga” och ”onyttiga” migranter.

1980-talet var en tid av EU-optimism: Unionen utvidgades, Berlinmuren föll, Sovjet kollapsade. Synen på EU som ett enda sammanhållet territorium stärktes. 1987 skrev EU-länderna under ett nytt fördrag, Enhetsakten. Den var inspirerad av 1980-talets marknadsliberala idéer och lade bland annat grunden för EMU och den gemensamma valutan och beskar befogenheterna för nationella regeringar att begränsa det inre marknadsprojektet med avregleringar och privatiseringar.

Men framför allt återupplivades drömmen om totalt fri rörlighet för EU:s medborgare. Den här gången handlade det inte bara om ett ekonomiskt behov av flexibel arbetskraft. Möjligheten att resa och flytta fritt mellan länder lyftes fram som ett egenvärde.

Parallellt med att Enhetsakten skrevs började några länder att montera ner sina gränskontroller. Schengensamarbetet bildades utanför EU-förhandlingarna 1985. I början av 2000-talet skulle alla EU-länder utom Storbritannien och Irland ha gått med.

Det fanns bara ett problem – och det skulle verkligen komma att ses som just ett problem bland EU-ländernas ledare: Invandringen från länder utanför EU. Ända sedan kol- och stålgemenskapen hade det funnits en latent konflikt, där medlemsländerna ville ha fri rörlighet men samtidigt ha egenbestämmande över sin migrationspolitik mot tredje länder. När gränser inom unionen nu skulle lämnas obevakade, blev den konflikten skarp.

Sandra Lavenex, professor i internationella relationer vid Genèves universitet, har visat hur det vid den här tiden dök upp en ny syn på utomeuropeiska invandrare i EU:s beslutsdokument. Fram tills dess hade man inte talat särskilt mycket om ”illegala invandrare”. Nu dök det begreppet upp allt oftare, och där ingick ofta även flyktingar.

Om länderna hittills vägrat att överlåta bestämmanderätt till EU kring vilka som skulle få invandra, så gick det plötsligt snabbt på mellanstatlig nivå. Inom Schengensamarbetet aktiverades den så kallade Trevigruppen som bildats på 1970-talet för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet – nu kom den även att syssla med illegal invandring.

Länderna skapade den gemensamma databasen SIS med brottsregister och annat. Och så utvecklades den gemensamma visumpolicy som gäller i dag, och som innebär att den som antas vilja stanna inom Schengenområdet – exempelvis en person från ett krigsdrabbat område – nekas visum.

Här utarbetades också principen att man bara fick söka asyl i ett Schengenland. Detta låg till grund för Dublinkonventionen, som innebär att en asylsökande som registrerat sig i ett annat EU-land ska skickas tillbaka dit. Principen satte press på länderna vid Medelhavet att hålla sina gränser mot omvärlden stängda och bevakade.

– 1991 införde Spanien visumkrav för marockaner.  Samma år började de första fiskebåtarna komma till Spaniens kust, berättar Ruben Andersson, forskare i antropologi vid Stockholms universitet som studerat hur EU:s gränspolitik utvecklats.

Det fanns de som förde fram alternativ till den här politiken: en överstatlig flyktingpolitik, där alla var överens om vilka som skulle tas emot, och ett gemensamt ansvar. Kommissionen ansåg att EU borde ha en enhetlig flyktingpolitik och parlamentet protesterade mot de människorättsbrott som kom med gränspolitiken. Men de förslagen var svårare för länderna att enas om. Inom forskningen kallas detta för ”den minsta gemensamma nämnarens politik”.

Det var mot den här bakgrunden som transportörsansvaret skrevs in i Schengenkonventionen.

***

En morgon 1998 anlände 1200 kurdiska flyktingar med båt till Italiens kust. Det orsakade krisstämning. Anita Gradin, dåvarande svensk EU-kommissionär med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, sa att det tydde på ”ett större inslag av organiserad brottslighet”.

Den tyske inrikesministern Manfred Kanther gick steget längre och kallade flyktingarna för ”en kriminell våg av migration”. Polismyndigheterna i flera olika länder sammankallades till krismöte för att skärpa bevakningen av den yttre gränsen.

Under den senare delen av samma år läckte ett dokument där det österrikiska EU-ordförandeskapet föreslog att EU-länderna skulle dra sig ur Genevekonventionen – ett förslag som dock lades på hyllan.

Det var inte bara de främlingsfientliga partiernas frammarsch som gjorde att ett tusental flyktingar kunde orsaka sådana reaktioner på 1990-talet. Under 1990-talet hade EU också tvärvänt i sin tidigare restriktiva syn på arbetskraftsinvandring från länder utanför Europa. Den åldrande befolkningen skulle bli ett ekonomiskt problem om man inte lyckades få in arbetskraft från andra länder, ansåg man.

Hittills hade migranter från tredje länder hållits utanför den fria rörligheten. För att kontrollera det hade man inre passkontroller mot personer som misstänktes vara icke-européer. I tidningar och forskningsrapporter kunde man läsa om att det var viktigare att ha ljus hy än att ha EU-medborgarskap för att kunna utnyttja sin rätt till fri rörlighet smidigt.

Nu ville EU-länderna ändra på det. Utomeuropeiska medborgare som var varaktigt bosatta i EU – flyktingar, arbetskraftsinvandrare, masterstudenter, gästforskare – måste få rättigheter som var mer lika de egna medborgarnas, gick resonemanget.

Inte minst gällde det att möjligheten att resa och flytta mellan olika EU-länder skulle bli större. I alla tredjelandsmedborgarna såg EU en outnyttjad resurs som hindrades att söka sig dit jobb och utbildning fanns på grund av unionens inre gränser.

I Tampereprogrammet från 1999 kopplades dessa stärkta rättigheter för att få fart på arbetskraftsinvandringen hårt samman med att reglerna för flyktinginvandringen måste samordnas på EU-nivå med exempelvis gemensamma minimiregler för flyktingmottagande.

Kommissionen hade länge förordat en mer överstatlig extern migrationspolitik, men under 90-talet hade stödet för den linjen också stärkts i framför allt de franska och tyska regeringarna.

Detta innebar det första steget mot de minimiregler för flyktingmottagande, som skulle klubbas i början av 2000-talet. Ur en flyktings perspektiv var det inte enbart ett bakslag: Bland annat rätten till familjeåterförening slogs fast i EU-rätt.

”Det dilemma som skrevs in i den första flyktingkonventionen 1951 – att asylrätten först gäller när man befinner sig i landet – har blivit knivskarpt.” 

Men samtidigt förstärktes bilden av flyktingar som ett hot. 2004 skapades gränsbevakningsbyrån Frontex. Man slöt polis- och övervakningssamarbeten med länder som Libyen för att hålla flyktingarna borta – 2010 skulle Khadaffi be EU om fem miljarder euro för att undvika att ”Europa blev svart”. I spanska Melilla fotograferades flyktingar när de blödande klamrade sig fast vid det treradiga knivbladsstängslet.

Det var under den här tiden, 2001, som Sverige anslöt sig till Schengen. Då fanns redan gemensamma visumkrav för omkring 140 länder, varifrån människor kunde antas vilja fly. Samma år som Sverige gick med i Schengen enades EU-länderna om ett nytt direktiv om transportörsansvar.

Sverige hade redan en lag om transportörsansvar, det hade man haft sedan början av 1900-talet. Men EU:s och Schengens regler kopplade att kravet på att kontrollera passagerares pass och stå för återresan stärktes till ekonomiska sanktioner: Bolag som tog in en person som inte hade rätt papper skulle kunna dömas till nästan 50 000 kronor per person i böter.

Regeringen lovade EU att införa direktivet. Regeringen lovade då att införa ett transportörsansvar i lagen. Men förslaget stötte på patrull. Människorättsorganisationer ansåg att det bröt mot Genèvekonventionen. Sverige var ju det enda landet kvar i EU som hade möjlighet att ifrågasätta transportörsansvaret. Oppositionspartierna, liksom stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet, höll med. Socialdemokraterna saknade majoritet.

Vad var det som hände sedan? På sätt och vis var det samma sak som brukar hända i svensk flyktingpolitik. Men det kan också beskrivas som ett skifte – från en restriktiv politik till en annan. Från att kontrollera den numera så välbekanta volymfrågan genom att anpassa asylrätten efter flyktingantalen till att i högre grad göra det svårt att över huvud taget söka asyl.

Åren innan Pablo Gonzalez Burgos flög till Landvetter 1988 hade invandringen till Sverige, precis som Europa, skiftat karaktär. Efter andra världskriget hade industrins behov av arbetskraft inneburit att Sverige hållit öppet för arbetskraftsinvandring. 1965 kom 46 500 utländska medborgare till Sverige. När lågkonjunkturen kom året därpå svängde politiken. Invandringen reglerades.

Så kom militärkuppen i Chile. Ungefär samtidigt förvärrades läget i en rad andra delar av världen. Under 1970-talet ersattes alltså arbetskraftsinvandringen av invandring av flyktingar och deras anhöriga. 1975 fattade en enig riksdag beslut om en ny invandrarpolitik, som migrationspolitiken kallades då, en modell som regeringen kallade världens mest humana. Bland annat underströk riksdagen rätten att behålla sin egen kultur i Sverige med bland annat rätt till hemspråksundervisning. Och Sverige skulle inte bara ta emot konventionsflyktingar, utan också människor som hade humanitära skäl.

Men själva asylrätten skulle visa sig vara högst flexibel för politikernas vilja. De följande åren skulle den styras av två partier i samarbete: socialdemokraterna och moderaterna. Och deras beslut skulle i sin tur följa två saker: flyktingantalen och opinionen.

Året efter att Pablo Gonzalez Burgos kommit till Sverige, 1989, kom det allt fler turkar från Bulgarien till Sverige. De pekade på djup diskriminering och hot mot livet och beviljades till en början skydd.

Samtidigt var industrin på återgång och attityden till de nya flyktingarna var inte välkomnande när tidningarna började skriva om problem i mottagningssystemet. Då gick invandringsminister Maj-Lis Lööw (S) till riksdagen och bad dem att sätta stopp.

I december det året genomfördes den skarpaste åtstramning som gjorts i svensk historia, Luciabeslutet. Enbart flyktingar som hade stöd i FN:s Genèvekonvention skulle få stanna, alltså de som flydde från förföljelse. Krigsvägrare och de facto-flyktingar, en grupp där bland andra de som flydde från krig ingick, skulle nekas asyl.

I valet 1991 klev Ny demokrati in i riksdagen. Den borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt (M) rev först upp det kritiserade Luciabeslutet under inflytande av de mer flyktingvänliga småpartierna. Men så bröt Balkankrigen ut. Människor på flykt från den etniska rensningen kom med färja till Ystad och Trelleborg. När antalen snabbt ökade, kom rapporterna om hur människor bodde i tält för att få tak över huvudet. Den främlingsfientliga opinionen blev allt mer högljudd. ”Kör ut dem”, skrev Expressen på en omtalad löpsedel som skulle återge svenska folkets inställning till invandring. Och regeringen införde visumtvång.

Men utöver det hade politikerna ett annat, tystare instrument, för att minska invandringen när de såg behov för det i statsbudgeten eller opinionen. Det högsta beslutet fattades nämligen alltid av politikerna själva i utlänningsnämnden. Praxis sattes politiskt.

Om man inte stramade åt lagen, kunde man alltså strama åt praxis.

”Blev svensk flyktingpolitik mer restriktiv än tidigare när man införde transportörsansvaret? Var svensk flyktingpolitik mer generös på 1970- och 80-talen?” 

2001 anslöts alltså Sverige till Schengen. Den socialdemokratiska regeringen hade i och med det lovat att skärpa transportörsansvaret i svensk lag, men hade svårt att få riksdagen med sig.

Men så i maj 2004 skrev Moderaternas nya partiordförande Fredrik Reinfeldt en artikel på DN Debatt. Den var en svidande kritik mot regeringens flyktingpolitik. Den var inhuman och rättsosäker, tyckte han. Politikerna borde överlämna makten över asylbesluten till domstolsväsendet.

Men i samma debattartikel framgick att Moderaterna tänkte stödja den regeringen i frågan om transportörsansvaret. Avtal ska hållas, även med EU, resonerade Fredrik Reinfeldt. Järnaxeln mellan de största partierna bestod alltså.

2004 röstade den svenska riksdagen för transportörsansvar.

Året därpå blev å andra sidan en milstolpe för den svenska asylrätten. Riksdagen avskaffade utlänningsnämnden. Prövningen lades över på migrationsdomstolar. Från och med nu skulle det vara jurister på Migrationsverket som bedömde om det var väpnad konflikt i Syrien, precis som Fredrik Reinfeldt krävt i sin debattartikel. Sista avgörandet låg inte hos politiker, utan hos Migrationsöverdomstolen på Stockholms kammarrätt.

Tillsammans med debatten om de apatiska barnen skapade detta en folkrörelse med ärkebiskopen KG Hammar i spetsen som krävde en amnesti för papperslösa i samband med att det nya systemet infördes. Miljöpartiet visade sig vara beredda att lämna budgetsamarbetet med regeringen för att få igenom kravet. Natten innan budgeten skulle presenteras vek sig Göran Persson och en del av kravet blev verklighet. 17 000 personer, främst barnfamiljer, fick stanna i Sverige.

Blev svensk flyktingpolitik mer restriktiv än tidigare när man införde transportörsansvaret? Var svensk flyktingpolitik mer generös på 1970- och 80-talen?

Det nya systemet med migrationsdomstolar kallades av UNHCR för världens mest rättssäkra. I och med att Sverige anslutit sig till EU, hade man dessutom förbundit sig att inte bara ta emot konventionsflyktingar utan också krigsflyktingar. Ett beslut likt Luciabeslutet, som utesluter krigsflyktingar och andra skyddsbehövande, är alltså numera juridiskt omöjligt.

Asylrätten i Sverige var nu juridiskt starkare än någonsin. Samtidigt är den praktiskt mer svåråtkomlig än någonsin. Det dilemma som skrevs in i den första flyktingkonventionen – att asylrätten först gäller när man befinner sig i landet – 1951 har blivit knivskarpt.

När kriget i Syrien bröt ut slog EU:s visumkodex in. Syrier som tidigare haft ganska lätt att få resa till Sverige på semester nekades nu visum. Ansvaret hamnade på flygbolagen, och flygbolagen sa nej.

Sommaren 2014 utropade Daesh (IS) sitt kalifat.

Tidigt på morgonen den 2 september 2015 klev familjen Kurdi från Kobane på en liten båt i turkiska Bodrum.

***

Det snart gått 28 år sedan den där snöiga dagen på Landvetter. Men när Pablo Gonzalez Burgos läser om de familjer som kommer till Sverige i dag, minns han den första tiden.

– I början är det väldigt jobbigt. Man tänker bara på framtiden, ska jag återvända? Ska jag stanna? säger han.

– All din dåtid försvinner. Du förlorar din identitet. Det är ett arbete varje dag att bli någon i det nya samhället.

Drömmarna om musikhögskolan och en karriär som klassisk gitarrist under 90-talskrisen. Andra saker kom i stället: Han kom över sin tjej som han lämnat i Chile, han träffade sin fru, han fick barn. Så lär det bli för dem också. Men medan den personliga resan är den samma, så har något förändrats i hur samhället tar emot flyktingar, tycker Pablo Gonzalez Burgos.

– Mottagningen mot chilenare är helt annorlunda mot den av dem som flyr från arabländer i dag. Trots att västländerna varit inblandade i krigen i mellanöstern, är det som att många inte bryr sig om att ta reda på varför folk flyr från exempelvis Syrien. Flyktingar ifrågasätts på ett annat sätt i dag.

***

Efterord
Strax innan det här numret av Bang skulle gå i tryck och den här artikeln var färdigskriven tillkännagav regeringen att Sverige stramar åt asylreglerna och inför id-kontroller på bussar och tåg. Rätten till familjeåterförening, som dittills gett en laglig väg in för tusentals syrier, stryks för alla utom konventionsflyktingar. Principen har aldrig varit tydligare: Sverige ska behålla asylrätten, men hindra så många som möjligt från att utnyttja den.

Bild: Bastion

Publicerat 2015-12-10

One Comment

  • […] KNIVSKARPT DILEMMA  När vi påbörjade arbetet med numret diskuterades det vansinniga i att människor – som inte sällan beskrevs i termer av flyktingströmmar – tvingas riskera livet för att ta sig hit för att få skydd. Även syrier som sedan 2013 fått uppehållstillstånd. Så har det inte alltid varit. Därför bad vi reportern Ida Ölmedal undersöka när det slutade vara möjligt att resa till Sverige på ett säkert sätt för att söka asyl. Att den politiska debatten under de veckor som gått sedan dess hunnit svänga 180 grader fanns då inte på kartan. […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en banan

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen