Gabriela Pichler har följt upp sin långfilmsdebut Äta sova dö med Amatörer. Foto: Thron Ullberg

Klass, rasifiering och mellanförskap

Text av Juliet Atto | Bang 2/2018

Bang har träffat regissören Gabriela Pichler! Hon berättar om sin senaste film Amatörer, mellanförskap och varför hon tror på den yngre generationen.

Mottagandet har ju varit helt fantastiskt!
– Ja, det har det! Alltså, det har det i överlag – förutom på vissa tidningar, där det är två–tre personer som är ganska lika, typ cismän i samma ålder som tycker ”ah det är väl ok”. Men i överlag har vi fått bra respons.

När du gjorde filmen, tänkte du på vilka du gjorde den för, vilka som skulle förstå den?
– Min första film (Äta sova dö, reds. anm.) riktade in sig på arbetslöshet, och många kan identifiera sig med den konflikten eller känslan. Men i den här så ville jag och Jonas (Hassen Khemiri, reds. anm.), som har varit med och skrivit, skildra Sverigebilden och vilka som inte ryms i den bilden av oss själva, och leka med den. Att koka ner den till ett mikro­kosmos, vilket blir lite mer överskådligt. Och då kan man använda sig av humor.
– Jag tycker att de reaktioner som jag har fått av folk som själva kanske har föräldrar med utländsk bakgrund eller är rasifie­rade är mycket mer känslosamma. Jag hade på känn att det skulle bli så, men samtidigt har det knockat en lite. Det kanske säger mer om att man är lite svältfödd på vissa historier också, så när det väl kommer blir det en starkare reaktion.

Hur kom samarbetet till mellan dig och Jonas?
– När jag gjorde min debut var det som en karusell, den var så himlahypad. Jag gick hemma och bara”fan, det är alla möjliga som hör av sig”, men Jonas Hassen Khemiri hade minsann inte hört av sig. Min pojkvän/fotograf till filmerna jag har gjort, sa: ”Du har hybris alltså, vad fan är det med dig?” Men någon vecka efter får jag ett mejl från Jonas, där han skriver att han har sett filmen och jättegärna vill göra någonting ihop. Det blev sådan perfekt tajming att också jobba med någon som inte har färdiga föreställningar om hur man gör film eller vad film är. För det brukar jag ofta få kämpa mot. Och så tyckte jag att vi kunde komplettera varandra bra i att ha diskussioner på en ganska teoretisk nivå men samtidigt arbeta ner det till någon slags historia. Det var roligt att kunna göra det med någon. Jag har ju bara gjort det själv innan.

Aida och Dana är huvudkaraktärerna i filmen, två unga tjejer som tar saken i sina egna händer och gör en kommunfilm. Foto: Cecilia Torquato

Du kommer själv från en arbetarklassbakgrund. Hur kom du in i filmvärlden?

– Egentligen fanns det inte på kartan att man skulle skaffa ett sånt flummigt yrke. Min mamma var städare och min pappa var byggarbetare och lastbilschaufför. De jobbade mycket inom industrin och det gjorde jag också efter gym­nasiet, och då låg det så himla långt ifrån. Ibland kan jag bara gripas av – ”Jesus, hur gick det till?”
–Jag höll i en kamera första gången när jag var 23 år, det fanns ju inte mobil då. Jag blev kär i kameran, som gjorde mig plötsligt modigare, och jag vågade ta kontakt med människor. Jag var ganska blyg, liksom, och ganska feg med att ta kontakt med människor. Men med en kamera i handen så måste man.
–Sedan när man väl är igång så tar man ju för sig. När man hittar sitt team och sitt gäng som man känner att man vill jobba med. Står man ensam är man ju ingenting.

Det är så nyanserade karaktärer – som Aida, Dana och Musse, och hur de förhåller sig till att vara i mellanförskap. Märker du själv skillnad mellan generationer?

– Absolut! Musse är kanske den jag själv identifierar mig med, men tjejerna är de som jag skulle vilja vara. Samhället föränd­ras och jag sätter mitt hopp till en yngre generation som inte anpassar sig till upplösningstillstånd. Det jag kan känna igen i min generation är att man försökte så hårt, och på något sätt strävade man efter utplåning av det som var annorlunda.
– Det var ett socialt tryck, man ville passa in. Det var någon sorts normativitetssträvan. I mitt fall har jag föräldrar som inte alltid värdesätter sitt språk. Det gör ju att jag verkligen kan bli berörd av Mus­ses karaktär, för den som egentligen förlorar i slutänden av den totala upplösningen är en själv. Det är ju han som förlorar på det, i relationen till sin mamma. Det är någonting som man i vuxen ålder haft en sorg över.
– Man har föräldrar som nu blir äldre och de ska sättas på äldre­boende. Hur ska de ha det? Ska de fortsätta äta den där kålpuddingen som svenska pensionärer? De har inte den mattraditionen. Det är bara en sådan skräck för personer, tror jag, som har föräldrar från andra länder. Hur i helvete ska det gå liksom?

Känner du fortfarande att du måste bevisa något?

– Jag har ganska stor press på mig själv. Jag tycker ju ofta att folk nöjer sig med för lite eller att folk kommer undan med för slarvigt arbete. Den pressen jag lägger på mig själv kan liksom ingen konkurrera med. Man vill alltid göra något som känns angeläget för en själv.
– Det är klart att man är känslig för vad folk säger om resulta­tet av det man har gjort. Det här är ingen film som på något sätt är heltäckande eller ger sig ut för att ta ett heltäckande perspektiv från alla. Ibland får folk hybris och säger sådana grejer. Jag vill att det ska vara en trigger, att någon som ser det ska kunna berätta sin egen historia. Håller du inte med om den bilden, ta upp kameran själv och kör hårt.
– Det går ju att gå åt två håll; antingen känner man sig besviken på en film och säger ”fuck it” för att man inte känner igen sig, eller så förändrar man det. Man behöver inte bara vara mottagare, man kan vara med och förändra det.
– Det är inte bara ens egen bedrift det hänger på utan också politiska beslut. Man kan vara hur talangfull som helst men finns det inte en medveten satsning så kan det ta 200 år innan det händer någonting. Det krävs förändringar på en annan nivå. Annars kan man ju stånga sig blodig mot en stängd dörr.

“Tjejerna är de jag skulle vilja vara”, säger Gabriela. Filmen tar bland annat upp mellanförskap, rasifiering och klass från olika generationers perspektiv. Foto: Cecilia Torquato

Går den svenska filmindustrin framåt?

– Den homogena värld som den ändå har varit håller på att luckras upp, och jag tycker att det har hänt massor sedan sist jag gjorde en film. Det händer saker och tekniken blir mycket mer lättillgänglig. Och man är inte lika beroende av andras beslut. Man kan gå ihop några kompisar och jobba i team.

Vad är det för frågor som är angelägna för dig nu? Det är ju till exempel valår. Är det någon fråga som skulle vara intressant att ta till vita duken?

– Jag tycker det är väldigt intressant, särskilt nu i vuxen ålder, med alla roller vi spelar konstant. Alltså hur saker tidigt i livet har kategoriserat en. Hur kan vi få gå ut och in ur olika roller, och hur kan man ändå behålla sin kärna? Jag tycker ju att alla människor kan spela på film. Jag är helt övertygad om att vi i det här rummet skulle kunna göra en scen bara genom att leka. För alla har lekt någon gång och alla har fantasi, mer eller mindre. Att våga leka och gå in och ut ur olika roller, det tycker jag är spännande.
– Jag får ju hela tiden frågan, nästan varje gång jag pratar inför publik eller journalister: ”Ah, vad roligt, jag har sett Amatörer men vad har du på gång nu då?” Och man bara:”Give me a break.” Skådespelare kan ju ha spelat in någonting för två år sedan, men jag har ju andats och levt den här filmen med blod, svett och tårar i så många år. Filmen är precis ute och alla bara: ”Vad har du på gång?”

Några sista ord du vill säga till Bangläsarna?

– Oh my god! Last words… En grej jag aldrig tog upp är att jag i filmen ville skapa familjestrukturer, som både Aida och Dana befinner sig i, som inte är typiska. Så vi har en kurdisk mamma och en exjugoslavisk pappa, en akademiker. Medan Aida lever i ett matriarkat. De är en helt egen familjebildning, som man kanske inte heller förstår – vem är mamma liksom? Men det är inte heller en grej. Jag gillar att det får vara familjesamman­sättningar som inte är förväntade utifrån deras bakgrund. För så ser det också ut.

Den här texten publicerades i Bang 2/2018 med tema Arbetslinjen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-06-11

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen