Kidnapparna

Text av Tiina Rosenberg

Kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter­ ­används i allt större utsträckning för att ­rättfärdiga Västerlandets våldsamma ­ingripanden och makt­ambitioner. Från ­Afghanistan till ­Nederländerna är målet detsamma – ”­muslimerna”. Tiina Rosenberg varnar för de ­falska profeterna.

”Allt fler svenskar lämnar statskyrkan”, förkunnar tv-nyheterna. Samtidigt får vi veta att de islamiska församlingarna växer så det knakar. När siffrorna presenteras visar det sig att av en befolkning på cirka nio miljoner tillhör sju miljoner Svenska kyrkan. De islamiska församlingarna har drygt hundratusen medlemmar, vilket innebär att ordningen på intet sätt är rubbad.
Normsekulära människor som jag har vant oss vid att betrakta ­religionen som passé. De religiösa sätten att tänka har dock inte ­enkelt förkastats, utan har fortsatt sin existens i något förändrad form i vår egen samtid. Som Judith Butler påpekar i sin bok Krigets ramar – när blir ett liv sörjbart? uppträder även sekularismen i en mängd olika former, av vilka flera är lika problematiska som religiösa dogmer. Hon menar att ett kritiskt perspektiv på samtiden inte sammanfaller med distinktionen mellan religiöst och sekulärt tänkande utan måste analyseras mer uppmärksamt än så.

Utgångspunkten för den samtid Butler analyserar är hur attacken mot tvillingtornen den 11 september 2001 rubbade den västerländska känslan för territorium. Sedan dess har det inte varit någon ände på slöjdebatter, förbud mot religiösa symboler i Frankrike och förslag mot minareter i Schweiz, trots att varken minareter eller kvinnors huvudbonader utgör något verkligt problem i Europa.
 
På sistone har även feministiska resonemang börjat användas i syfte att utbilda muslimer som bor i de skandinaviska länderna i ­jämställdhet. Här gäller det nu att se upp. Det är ibland svårt att veta vad vissa ord egentligen betyder och det är ännu svårare att lita på dem. När det talas om feminism finns det alltid en risk att det i själva verket menas något annat. Så har det nu blivit med delar av den pseudofeministiska retorik som används av främlingsfientliga och nationalistiska högerpartier i Norden och i det övriga Europa.

Låt mig ge några exempel. När det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen för en tid sedan föreslog jämställdhetskurser för invandrare stod det klart att infödda norrmän inte var i behov av sådana utbildningar. Jensen gav en till synes feministisk motivering till sitt förslag, men vid närmare eftertanke handlade det om vad Butler kallar för en civiliserande mission. Det är en uppfattning om att det antimoderna och per definition ojämställda islam på ett oroväckande sätt breder ut sig i våra länder och därför måste hanteras genom riktade insatser. Jämställdhet är en sådan specialåtgärd. Det finns flera exempel på hur feminism och sexualpolitik blivit utnyttjade av den civiliserande missionen som politiska slagträn i främlingsfientligt syfte.

Butler beskriver hur nyanlända invandrare i Nederländerna ombads att titta på foton på två män som kysser varandra. De skulle sedan redogöra för sina reaktioner och tala om huruvida de är beredda att leva i en demokrati där homosexuella kan uttrycka sig fritt. Acceptansen av homosexualitet görs här liktydig med modernitet. Modernitet kopplas samman med sexuell frihet och ”i synnerhet homosexuella personers sexuella frihet förstås som att den exemplifierar en kulturellt avancerad position, i motsats till en som skulle anses som förmodern”, skriver Butler.
Asylsökande samt de som uppfattas som moderna slipper detta test, det vill säga medborgare i den Europeiska unionen eller ­kvalificerad arbetskraft som tjänar mer än 45 000 euro om året. Även medborgare i USA, Australien, Nya Zeeland, Kanada, Japan och Schweiz ingår i denna grupp. Som om ojämställdhet och homofobi inte existerar i de länder dessa människor kommer ifrån.

I likhet med Siv Jensens förslag på jämställdhetskurser för ­invandrare kan det nederländska testet verka som ett sätt att pröva tolerans, men det är i själva verket ett angrepp på religiösa minoriteter. Ett tvångsinstrument att hålla Europa vitt, rent och ”sekulärt”, vilket i praktiken betyder kristet. Det är en syn som antyder att alla andra religiösa traditioner faller utanför moderniteten. Därför måste vi – jag ingår i denna grupp – som betraktar det sekulära valet som något självklart, också inse att avskiljandet av striderna för ­feminism och sexuell frihet från kampen mot rasism och antiislamska stämningar utgår från tanken att det inte kan finnas en solidaritet mellan dessa kamper. Butlers poäng är inte att byta ut sexuella friheter mot religiösa utan snarare att ifrågasätta det ramverk som tar för givet att det inte kan finnas någon politisk analys som försöker analysera homofobi och rasism bortom denna uppdelning.

Den svenska feminismen har länge lidit av en form av själv­förhärligande (”Sverige är det mest jämställda landet i ­världen”) där en progressiv historia om kvinnors rättigheter ­positionerat Sverige och övriga Norden som den geografiska plats där jämställdheten som demokratisk princip har formulerats. ­Avsikten har dock inte varit att skapa ett underlag för en politik där det görs ett urval av människor som är värda att värdesättas och ­skyddas.

När så sker, som i Siv Jensens fall, knyts jämställdhet till invandringsdebatten och används som villkor för medborgerliga rättigheter. Butler menar att idéer rörande ”frihetens” framåtskridande underlättar en politisk splittring mellan progressiv sexualpolitik och striderna mot rasism samt religiös diskriminering. Denna klyvning gör det möjligt att skilja mellan acceptabla och icke-acceptabla invandrare. Stater och främlingsfientliga partier använder sig av kvinnors och hbt-personers rättigheter som grund för att utestänga icke-européer.

Att nordiska feminister försvarar de nordiska männen som en mer avancerad del av patriarkatet är ett fenomen som den postkoloniala feministen Gayatri Chakravorty Spivak beskriver som en räddningsaktion där det vita patriarkatet ska rädda de bruna kvinnorna från de bruna männen. Det innebär att det vita patriarkat, som egentligen inte nämnvärt brytt sig om frågor kopplade till jämställdhet, kvinnoförtryck och våld plötsligt vaknar när feministiska och hbt-vänliga argument kan användas i rasistiskt syfte. Siv Jensens förslag kan i vissa öron låta som en demokratisk och feministisk åtgärd. Butler hänvisar till Thomas Friedman, som i New York Times hävdade att islam ännu inte har uppnått modernitet och antydde att religionen på något sätt befinner sig i ett barnsligt stadium av kulturell utveckling. Normen för vuxenhet företräds bäst av kritiker som han själv. Det är en orientalistisk tanke. Edward Said har beskrivit den som ett sätt att förhålla sig till Orienten som Västerlandets motbild, motidé, motsatta personlighet och motsatta erfarenhet.

Butler påminner om att ifall frihet är det ideal vi hoppas på, måste vi också komma ihåg hur lätt frihetsretorik kan utnyttjas i motsatt syfte i sitt anspråk på att skydda mänskligheten. Hon menar att vi måste ompröva frihet som en betingelse för solidaritet bland minoriteter.
Vi borde även inse hur nödvändigt det är att formulera en sexualpolitik som är en genomgripande kritik av krig. Därför kan amerikanska och europeiska insatser i Afghanistan inte försvaras som en hjälpinsats för att rädda och försvara kvinnor och barn. Det rör sig om nordamerikanska territoriella anspråk i jakt på olja och terrorister. Krig kan aldrig försvaras med feministiska argument. Att det idag finns kvinnor som arbetar som soldater är möjligen ett framsteg för den numerära jämställdheten men inte för feminismen.

Feminismen står för pacifism och en omedelbar avmilitarisering av världen. Det gäller överallt, men i synnerhet i Irak och Afghanistan. För att inte tala om Västbanken och Gaza, där den usla situationen för hbt-personer hänger samman med den olösta konflikten med Israel. Journalisten Rickard Ehnsiö skrev i Svenska Dagbladet förra året (26 juli 2009) att även om homofobi är mycket utbredd i hela Mellanöstern, så bidrar Israels mer liberala inställning till stigmat för de palestinska hbt-personerna därför att både homo­sexualitet och staten Israel uppfattas som främmande element. När staten Israel använder sig av hbt-personer som en symbol för det öppna och liberala israeliska samhället slår detta tillbaka på de palestinska hbt-personer som inte kan få några rättigheter förrän konflikten mellan Israel och Palestina är löst.

Det är frestande att tro att det finns en självklar koppling mellan det sekulära och det progressiva på samma sätt som att feminism och jämställdhet alltid står för något positivt. Nutidshistorien lär oss annorlunda

Publicerat 2011-05-26

Leave a Comment

  • nike forsander lorentsen says:

    jättefin artikel att läsa…blir glad…
    bor i danmark och dessværre är sexism och rasism mainstream här i DK…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kudden

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen