Kära dagbok

Text av Grace Jobe | Bang 1/2015 | TEMA MAMA

Vardagen som förälder innebär olika prövningar och strategier utifrån kön, rasifiering och klass. Bang har bett tre föräldrar som möter olika utmaningar att dela med sig av sina liv och husmoderstips. Det här är Grace Jobes vecka.

Grace Jobe, 28 år, bor i Stockholm.
Familj: tre barn, tvillingar sju år och ett barn på fyra år samt en sambo.
Sysselsättning: Läser socialpedagogik, jobbar på boende för ensamkommande flyktingbarn samt med hbtq-ungdomar.

MÅNDAG
Skärmavbild 2015-03-12 kl. 09.44.23Vi började veckan med att försova oss… Jag som hade längtat efter vardag och struktur. Det fina i kråksången är att vi numer har bil. Alla kom i tid och jag hann till mitt första möte med andan i halsen. Mån-fre jobbar jag klockan 08-16 med personer som brottas med missbruk och hemlöshet. Måndagar är även en av de kvällar jag arbetar på Egalia, ett hbtq-häng för ungdomar, så när jag kommer hem sover redan kidsen. Det där dåliga samvetet, hur har de haft det under dagen? Hur går det för dom i skolan? Har blivit den hönsmamman jag aldrig trodde att jag skulle bli.

Tänker ibland att jag kanske skulle chillat mer om jag var vit och barnen vita, nu måste jag alltid ligga steget före. Allt för att inte misslyckas, allt för att motbevisa rasistiska föreställningar gentemot rasifierade föräldrar.

Trots skevheten så kan jag inte släppa behovet av att förtydliga min kompetens som förälder. Jag känner att jag behöver vara övertydlig i kommunikationen kring mina barn med skola och andra instanser för att de ska förstå att jag vet vad jag sysslar med. Jag kan inte sluta med detta förrän samhället slutar förvänta sig motsatsen: det är ett faktum att rasifierade föräldrar döms hårdare i sitt föräldraskap.

TISDAG
Vi vaknade i tid. Min äldsta dotter tog ut sina flätor i helgen och vi har den vanliga fighten kring hårborstning. “Jag vill inte, det gör ont!”. Jag försöker förklara att jag fattar och inte heller tycker det är kul, men att det måste göras innan skolan. Det handlar inte om att jag vill att hon ska vara vacker, utan att jag vet hur mycket omvårdnad hennes hår kräver.

Skärmavbild 2015-03-12 kl. 09.44.31Samtidigt känner jag mig stolt över att hon aldrig ogillat sitt hår, där har jag lyckats stärka henne trots den rådande vithetsnormen. Jag kan bara relatera till mig själv som barn, då jag kände mig konstant obekväm i mitt hår.

På eftermiddagen när jag hämtar barnen leker de på skolgården. En av föräldrarna frågar mig vart Adams mamma är. Inte igen, tänker jag, men svarar med min allra trevligaste mammaröst att det är jag. “Jaha, du ser så ung ut”. Det är bara oskyldiga kommentarer men de slutar aldrig att bli tröttsamma.

Det finns så himla många fördelar med att få barn tidigt. Mina barn är det finaste jag skapat. De är min drivkraft som får mig att orka med två jobb på sammanlagt över 100 procent samt heltidsstudier. De gör mig taggade på livet.

ONSDAG
Skärmavbild 2015-03-12 kl. 09.44.40Idag efter att vi lämnat av ungarna svängde jag och min partner förbi en verkstad för att fixa en sak med bilen. Jag talar om bilen som vår. Bilmekanikern tittar på mig och säger ”Din?” ”Nej vår”, upprepar jag! Han ser helt förvirrad ut och greppar inte konceptet. Det är 2015, hur kan man inte fatta att familjekonstellationer kan se olika ut?

Vid middagsbordet berättar min son att han sagt till barnen på skolan att de borde fråga efter kompisarnas föräldrar istället för deras pappor, då alla barn inte har en pappa och ibland inte någon mamma. Jag blir varm i hjärtat över att min son som går i första klass, har fattat något som har lyckats förbigå en bilmekaniker i 30 års-åldern.

LÖRDAG
Skärmavbild 2015-03-12 kl. 09.44.57Idag ska hela familjen ta en promenad till ICA för att hämta ut boken Happy Hair. Jag har väntat och längtar efter att få läsa den ihop med barnen. Jag har alltid försökt stärka mina barn i deras identitet. Vi har pratat om likheter mellan oss och andra men också olikheter. Olikheterna som hudfärg och hår skiljer mina barn från majoriteten av barn i landet och jag vägrar låta dom tro att olikheterna är något negativt. Mina barn ska lära sig att respektera alla, men dom ska också lära sig att dom har rätt att bli respekterade tillbaka.

Vi pratar om SD:s framfart i Sverige och vad de egentligen står för. Jag måste rusta mina barn inför deras framtid. Jag måste lyckas med att få dem att tro på sig själva trots sitt mellanförskap. De måste också lära sig att inte acceptera särbehandling trots att de redan nu blir utsatta för det. För det märks tydligt när mina barn blir utsatta för rasism, och de kommer bli utsatta för resten av deras liv, jag vill vara realistisk här trots att det låter mörkt. Mina böner innehåller en önskan om att dom ska slippa, men Martin Luther Kings dröm har ännu inte uppfyllts.

SÖNDAG
Skärmavbild 2015-03-12 kl. 09.45.11Vi åt pannkakor till frukost. Vid bordet berättade jag för barnen att den gamla klassikern Annie snart har nypremiär och att den nya huvudrollsinnehavaren är svart. Vi pratade också om kritiken som den nya versionen fått just på grund av att nya Annie spelas av ett afroamerikanskt barn.

Min yngsta säger på direkten att hon vill vara Annie när vi ser trailern. Hon är i den åldern då hon börjar söka representation. Vi bestämmer att vi ska gå på premiären.
Samtidigt pratar vi om den nya Disney-filmen där huvudkaraktären är en ugandisk flicka. Den heter Queen of Katwe, jag är övertygad om att den kommer bli bra. Det händer saker för rasifierade barn inom kultur idag, många har förstått vikten av representation.

På eftermiddagen kom vår väninna över med sin dotter som ville göra Senegalese Twists. Det blev timmar fyllda med skratt och underbar stämning. Hårflätning i vardagsrummet, en gryta som puttrade i köket och glada barn som dansade till de senaste afrobeats-videorna.

Graces tips:
1. Våga involvera barnen i debatter, som kritiken mot Annie-filmen. Få pratar om rasismen barn utsätts för. Jag tror inte på försköningar av rasismen, barn förstår mer än vad vi tror. Ofta vill vuxna släta över rasistiska kommentarer och händelser med förklaringen att farbrorn hade en dålig dag, eller att tanten ville sitta ifred på tunnelbanan. Där tror jag att vi måste säga vad som egentligen skedde. Rasismen får inte normaliseras hos barnen, det är mitt ansvar som förälder att förklara varför dom blir drabbade, och att det inte är ok. Aldrig! Rasismens uppkomst är ingen solskenshistoria, men något som barn förtjänar att ta del av.

2. Hjälp barnen att hitta människor som de kan relatera till. Det kan finnas rasifierade barn i en helvit familj, eller som är det enda icke-vita barnet på skolan. I dessa fall finns det en risk att barnet känner av att de inte är en del av normen. Då kan vi vuxna behöva lyfta fram och introducera barn, karaktärer eller andra vuxna in i deras liv för att hjälpa till.

3. Prata med barnen tidigt så att dom lär sig att älska sin hud, sitt hår och den dem är. Det är vithetsnormen som spökar och den ska krossas. Köp böcker som Happy Hair till exempel.

Publicerat 2015-03-03

One Comment

  • Valona says:

    Hejsan! Boken du namner, happy hair, ar det bilder pa olika slags har, tex frisyrer. Har inte riktigt fortatt. Tack!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen