Kan heterosex vara roligt?

Text av Bianca Kronlöf | Bang 3-4/2012 | DRAMA

Sitt aldrig med benen i kors. Efter att ha läst några nyutkomna böcker om feminism och teater delar stjärnskottet Bianca Kronlöf med sig av en skådespelares rädsla för klichéer och strategier för konstnärlig frihet.

Teatergruppen Gruppen består av Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist

Vissa har prestationsångest, vissa har scenskräck. Jag har reproduktionsångest och klichéskräck. Jag är nervös inför både repetitionsprocessen och det konstnärliga resultatet. Mardrömmen är att hamna i en arbetsgrupp där alla stöttar ett konstnärligt geni som beter sig som ett svin och att senare stå på scen och spela upp val som inte är mina egna. Okej, då börjar vi. Här är checklistan för ”Så är du en genusmedveten skådis av kvinnligt kön”:

1) Objektifiera inte dig själv. Det handlar inte om att du plötsligt förvandlas till ett fysiskt objekt (till exempel en lyktstolpe) utan att din enda funktion är att vara en spegling av någon annans (mannens) impulser (sexualitet och/eller våld).

2) Vik inte undan med blicken. Då tolkas du som ett viljelöst offer och/eller dum i huvudet.

3) Sitt aldrig med benen i kors. Då tolkas du som inget annat än kvinna, det är så kvinnligt att du lika gärna kan klä ut dig till en äggstock.

4) Dra inte in magen, svanka eller försök vara snygg. Då tolkas du som ett objekt (punkt nummer ett), en femme fatal, en Lolita, en hora. Du kommer antagligen bli våldtagen. Eller så blir du bara en skådespelerska som vill vara privat snygg på scen.

5) Stå inte inåt med tårna. Då tolkas du som en anorektisk tonåring, en Lolita (igen), lågstatus och antagligen har du blivit våldtagen eller så kommer du att bli det.

Så där, vad bra. Om jag bara följer listan kommer allt att lösa sig.

Nej, jag är ironisk nu, för dem som inte förstått det. Jag är, allvarligt talat, exakt lika rädd som glad varje gång jag får ett jobb. Rädd för att inte bli lyssnad på, att känna mig låst. Rädd att jag inte ens ska kunna komma med förslag på andra sätt att lösa scener. Då hjälper inte checklistan jag just skrev, eftersom den bara innehåller en massa ”inte:n”.  Det är jävligt svårt att komma med förslag om jag bara vet vad jag inte vill.

Vad vill jag då? Jag vill ha roligt! Hur gör en för att ha roligt då? Tillsammans med några andra skådespelare har jag en feministisk teatergrupp som heter Gruppen. Vi har väldigt roligt. Där har vi fått frågan: ”Om ni uttalar er som feminister, så kommer det väl bara feminister på era föreställningar, är det inte tråkigt att predika för de redan frälsta?” Jag undrar hur många gånger påven fått den frågan.

I en intervju fick jag frågan: ”Är det inte dumt som skådis att uttala sig och profilera sig så starkt i en fråga? Är du rädd att det ska leda till att vissa inte vill jobba med dig?” Jag blir så jävla arg och ledsen att folk ens tänker så! Bara för att jag är feminist behöver inte alla mina karaktärer vara det. Men! Eftersom jag är feminist, intresserad av genus, normer och maktanalys, gör det mig kunnig och kompetent inom de områdena. Jag vägrar att se min kompetens som ett hot eller en fara för att arbeta i grupp. FUCK YOU!

De här båda frågorna är patriarkal retorik. Den första handlar om att jag ska jobba i det tysta och den andra om att jag ska göra det ensam, i ett rum som inte är mitt eget, som är fyllt med (gärna öppet aggressivt) motstånd. Alltså: tyst, ensam och lite motarbetad. Fy fan vilket skönt arbetsklimat.

Nej, för att ha roligt behöver jag motsatsen. Skådespelaren och komikern Nour El Refai har sagt en så jävla bra grej om just det här: ”De andra behöver inte vara feminister, men de ska respektera att jag är det.” ”De andra” (hotet, de dumma, de som gör mig rädd och liten och tyst) gör egentligen inte så mycket. De bara är. Är tillsammans, lyssnar på varandra, skrattar och pratar om hur det var att gå på scenskolan på 1970-talet (jag vet nästan mer om hur det var att gå på scenskolan då än hur det var för mig att gå på scenskolan).

Det är också de som blir så glada av att prata klasskamp. Nästan så glada att de måste onanera lite. De tycker också om att prata om teatern som en kollektiv konstform. HALLÅ! (Hade det funnits ljud i den här tidningen hade ”HALLÅ!” följts av ett magiskt sagoliknande plingljud.) De vill alltså också vara som påven och feministerna, vara tillsammans i en Vatikan och sedan möta andra.

Jag inspireras av motstånd i samhället, men jag vill inte ha personligt motstånd i min arbetsgrupp. Vi ska inte ha konsensus, men vi ska stötta varandra. Om vi ska berätta kollektivt så är ju jag en del av det där jävla kollektivet. Så jag tar tillbaka mitt FUCK YOU! och säger: GE MIG EN KRAM! (Om det får någon att må lite bättre kan jag dessutom viska ”kamrat” med rysk brytning.)

För att ha roligt måste jag vara trygg. Men vad händer om jag inte är det då? Jag blir fysiskt illamående av allt tillmötesgående motstånd som Vanja Hermele beskriver i In som ett lamm, ut som en tigrinna. Hon skriver på ett så roligt sätt att jag skrattar högt, men jag blir ledsen när jag kommer på att det är min bransch hon beskriver.

För mig är det jätteviktigt att inte känna mig ensam. Kan jag inte känna mig hemma med alla måste jag hitta några eller någon som håller mig om ryggen och som jag kan bolla med. Bollplanket behöver inte ens finnas i samma rum. Här kommer Gruppen in igen. Vi pratar hela tiden om varandras arbeten när vi jobbar på olika håll. Ger varandra tips och råd om hur en kan förhålla sig eller tänka. Tro mig, alla andra gör också det här, det pratas säkert mer om repetitionerna på baren och i korridoren än vad det pratas på själva repet. Så jag är inte ute efter en hemlig feministklubb, precis som påven vill jag ju att alla ska vara med.

En annan strategi jag har är att jag samlar på roliga sätt att lösa klassiska scener och situationer. Just nu ska jag spela en person som hamnar i en situation som definitivt hör till kategorin ”klassisk”, vilket är roligt eftersom det finns mer att utmana där. Jag ska spela en tjej som är kär i en kille. Det finns så mycket fördomar mot de heterosexuella. En gång har jag till exempel sett Mia Höglund Melin spela en tjej som var kär i en kille (hon har kanske gjort det flera gånger) och de skulle ha sex. Då var hon jätteglad, något som heterosexuella tjejer på scen sällan är när de ska ha sex. När hon skulle ta av sig strumpbyxorna, så tog hon tag i fötterna på strumpbyxorna och hoppade upp i luften så de drogs av som långa korvar. Skitroligt! Något heterosexuella tjejer aldrig är när de ska ha sex på scen.

Det är de här små förskjutningarna jag vill komma åt. Hur fan kan det vara ett hot? Jag blir stark och glad när jag läser Tiina Rosenbergs bok Ilska, hopp och solidaritet, just för att jag inte känner mig ensam. Fan vad många vi är, fan vad hårt vi jobbar och fan vad bra konst vi gör! Jag bli påmind om allt fett jag sett och blivit inspirerad av. Jag känner verkligen ilska, jag litar på solidaritet och därför har jag hopp! Ni hör ju, det är mycket som rör sig i mitt huvud, så det är fan skönt att jag inte har prestationsångest och scenskräck i alla fall.

Publicerat 2012-12-12

Leave a Comment

  • Leo Anni Isis Fotopoluos says:

    ÅH! du är så smart och rolig och bra! let\’s reproduce this!

  • Sara says:

    Mycket intressant skrivet. För det är ju så att inom den klassiska teatern så behåller man gärna de klassiska könsrollerna. Särskilt funderar jag mycket på klassiska (=äldre) teatermanus där man påstår sig ha gjort en MODERN TOLKNING. Senast såg jag Trollflöjten på Operan i en modern miljö. Jag funderade mycket på varför allting i scenografin var modernt, men att kvinnornas kroppsspråk i vissa lägen fortfarande behölls \"klassiskt\". Visserligen hade de arbetat en del på det: Papegena (som dock alltid varit en frimodig gestalt, vad jag förstår) slänger av sig kläderna lika friskt som Papageno och de har sex på en skolbänk, medan Pamina slänger sig runt benen, som ett barn, på sin älskare Pamino när han ska försvinna från henne. Pamina blir nästan våldtagen och då ligger hon som medvetslös (dock minns jag inte varför hon ligger så ens i den mer klassiska tolkningen). Min fråga är: HUR KAN DET VARA SÅ LÄTT ATT ÄNDRA INTERIÖREN, MEDAN MAN LÅTER KROPPSSPRÅKET VARA SÅ OMODERNT? Jag kräver inte att man ändrar en pjäs helt och hållet men något så basalt som att modernisera Pamina borde inte påverka den sceniska framställningen?

  • Sara says:

    Ja, mycket intressant skrivet alltså. jag bara kom direkt in i mina egna funderingar. Artiklar som väcker funderingar = fantastiska!

  • Henrik says:

    Förlåt, men jag stör mig bara så mycket när folk skriver ironisk och menar sarkastisk. Det stör mig faktiskt så mycket att så många inte vet/förstår skillnaden att jag just nu tar mig ett par minuter att klaga över det på en annan persons blogg…

  • Pernilla says:

    Fan va bra!

  • Melinda says:

    Jävligt nice skrivet, tack för att du delar med dig! Kram från Malmö

  • Hiro says:

    Du är inspirerande! Blir så himla glad 🙂
    Tack

  • Stina says:

    Asbra skrivet! Keep up the good work!!

  • Sanna says:

    Förlåt Henrik, men jag stör mig bara så jävla mycket på människor, förslagsvis män, som bara måste ta sig friheten att anmärka på precis vad som helst förutom just vad inlägget handlar om. Förlåt Henrik, men jag stör mig så sjukt mycket på människor, förslagsvis män, som (på ett sätt som vi inte sällan upplever som tvångsmässigt) bara måste ta plats och göra sin röst hörd alldeles oavsett om de tillför något konstruktivt eller inte. Huvudsaken ingen man går obemärkt förbi.

  • Jesper says:

    Henrik, jag tolkar det inte som sarkasm utan som ironi: \"Om jag bara följer listan kommer allt att lösa sig. NOT!\".

  • Isabel says:

    Ja! Du är bra! Mums!

  • Tove says:

    Ramlade in på din \"Så jävla PK\" video för ett par dagar sen och blev skit inspirerad. Du är fett grym, Bianca!

  • Johan says:

    Är det fortfarande ok att tycka om en kvinna i dagens svenska samhälle? … jag bara undrar

  • Leo says:

    Haha vad menar du Johan? Vad är det du undrar egentligen?
    Riktigt underhållande artikel, förgyllde min kväll! Tack bianca!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen