Foto av Sara Mac Key

Kampen om språket

Text av Vian Tahir | Bang 2/2018

Författaren Linnea Axelsson debuterade 2010 med romanen Tvillingsmycket: En syskonlegend. Nu är Linnea aktuell med dikteposet Ædnan som följer tre generationer samer, från nittonhundratalets början till nutid. Linnea föddes och växte upp i Porjus i Norrbotten, en plats som har en stor del i Ædnan och är viktig för verket.

■ Hur kommer det sig att du gick från att skriva en roman till att skriva det här väldigt tunga verket?
– Det uppstår mycket i skrivandet, det är en väldigt intuitiv process. Och den första boken – man måste ju kalla den en roman, men det är också ett väldigt sensuellt språk och mycket av berättelsen ligger i språket. Den är skriven på ett väldigt tungt arkaiskt språk. Jag skulle säga att den är mycket mycket tyngre än eposet för att den dels är väldigt mörk, och sedan är språket väldigt arkaiskt för att skildra den världen. Så båda de språken som böckerna har är något som upp­kommit i skrivandet, och som jag tyckte blev ett sätt att kunna gå in i respektive boks värld. Att eposet blev som det blev, det är för att jag tilltalades av att vara berättande också i lyrik. Det är ju ändå något berättande som finns i den berättande passagen och den mer lyriska passagen. Jag tyckte om att göra något som är en mer episk diktning.

 

■ Det är någonting i själva formatet och längden, Ædnan är ju över 700 sidor lång, som är väldigt tilldragande med tanke på att vi har väldigt mycket annan snabb kulturkonsumtion. Var det något du tänkte på när du skrev Ædnan eller var det bara så det blev?
– Det tråkiga svaret är ju att det bara blev så. I början – med sökandet efter formen, och när jag hittade rytmen som gjorde att jag tyckte att jag kunde börja berätta och så vidare – var det väldigt intuitivt. Men det fanns ett senare skede där jag kunde se vad det var jag höll på att göra. Jag gillade tanken på att det är en episk diktning, lyrik men ändå människor och händelser. Det fanns något klassiskt i det som jag tyckte kändes spännande och tilldragande.

 

En sak jag tänkte på, speciellt i dikterna och berättelserna som handlade om karaktären Rolf, är att du skriver ut Vattenfall och nämner dem vid namn och det är inga omskrivningar för vilket företag det är eller så. Hur kommer det sig?
– Det handlar om en valör från platsen. När man som jag är uppvuxen i ett Vattenfallshem är det en terminologi som finns i den här världen. Eftersom mina föräldrar är så att en kommer från den samiska världen och en från Vattenfallsvärlden, så har det man pratat om varit svenskar och Vattenfall, en stor svensk enligt majoritetssamhället samhällsansvarig, liksom. Det har varit en arbetarblick och en samisk blick på något sätt. Det finns ett sånt språkbruk i Porjus bland arbetare.

 

Hur kom det sig att Girjasmålet kom med i eposet?
(2009 stämde Girjas sameby tillsammans med Svenska Samernas Riksförbund den svenska staten för att tydliggöra att Girjas sameby hade ensamrätt att förfoga över områdets jakt och fiske. Man ville göra det tydligt att Girjas rätt att förfoga över marken följer rennäringslagen samt att samerna historiskt har haft jakt- och fiskerätt på marken långt före staten.)
– Jag har försökt skriva fram de här människorna som jag har sett, och det har skett som ett följande: jag följer någonting som jag inte riktigt vet vad det är. Då blev den här Sandra, som är en av karaktärerna i den yngsta generationen som är med, en sån person som tar tillbaka en viss del av det som är för­lorat. Medan hennes bror Per kanske inte har lika lätt för det, inte är lika självklar i det samiska. Det är någonting jag tycker finns i den samiska känslohistorien, jag ser det kring mig. Då blev Sandra en person som finns i dagens samiska värld; en aktivist som är väldigt politisk och radikal. Och så ägde Girjas­målet rum medan jag skrev, så det bara rann in. När hon var så politisk var det självklart att hon var engagerad i det. Det var nog bara verklighetens inflytande.

 

Jag personligen kan känna igen mig i Sandra, och jag tror att det också kommer vara så för många av våra läsare. En del som jag känner igen är det här med att förlora ett språk över generationer och sedan vilja ta tillbaka det. Jag kommer ju delvis från en kurdisk diaspora, och kurderna har ju också en historia av förföljelse och att bli förbjudna att prata sitt språk.
– Ja, det tänker jag jättemycket på, att det finns många i Sverige som kan känna igen sig fast från ett annat håll.

 

Det är nog en allmängiltig diasporaberättelse – om man är en del av en diaspora så händer just det här. Hur skulle du säga att Sandra eller andra karaktärer i din bok har hanterat det? Hur har du hanterat det själv?
– Om jag börjar med att utgå från boken så är Sandras mamma Lise från den generationen som på nomadskolan verkligen förlorade samiskan, eftersom hon inte fick lära sig den. De flyttade till internatskolorna när de var små barn och fick den här rasistiska blicken på sig, kände sån skam. Det är ju väldigt lätt att förstå att man bara lämnar sitt språk. Att man kanske själv inte vill ge det till sina barn för att det är så kontaminerat med något negativt.
– För Lise i boken är det där en väldig smärtpunkt och jag kan också se att det förändras under hennes liv. Det finns ett parti där hon är på språkcaféet och försöker prata med en flykting som har kommit till Porjus. I det mötet reflekterar hon mycket över ”varför släppte jag bara språket?” När hon är gammal kanske hon upplever det mer som att hon borde ha kämpat för det, men när hon var yngre var det så mycket lättare att bara försöka bli så svensk som möjligt.
– Medan en sån som Sandra ju är väldigt pragmatisk på något vis: “Nu ska jag lära mig det här, och det är en del i min politiska kamp.” Hon är en handlingsmänniska som gör det, och det är jätteviktigt för henne att hennes barn ska kunna det. –För mig är väl samiskan, ja vi pratade ju inte det när jag växte upp, av samma skäl som jag nämnt tidigare. Det jag kan har jag lärt mig i vuxen ålder, och jag tycker mycket om att lära mig det i sakta mak. Det är ett slags konstnärligt språk, som jag tycker om att lyssna på och gå in i. Men det är också ett slags känslomässigt språk – den här förlusthistorien ligger i det, så det är också sorgligt på något vis.

Den här texten publicerades tillsammans med en dikt från verket Ædnan Bang 2/2018 med tema Arbetslinjen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-07-16

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en brandsläckare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen