Illustration av Maja Nyberg

Jorden har dödlig feber

Text av Josefin Wangel & Ulrika Gunnarsson-Östling

Jorden är bortom räddning så länge nykolonialismen och nationalisterna dribblar med definitioner av miljökvoter för att undslippa ansvar. Vi måste agera globalt politiskt om vi ska ha en chans att stoppa förödelsen. Det är bråttom nu, konstaterar forskarna Josefin Wangel och Ulrika Gunnarsson-Östling.

Vad är klimatförändringar?

Egentligen är det ganska enkelt. Det finns ett antal gaser i vår atmosfär – vattenånga, koldioxid, metan och ozon – som fungerar som taket i ett växthus. De släpper igenom energi i form av solljus, som värmer upp mark och vatten, men absorberar den värmeenergi som den uppvärmda jorden utstrålar. Utan växthusgaserna skulle jordens medeltemperatur vara minus 18 grader Celsius, istället för 14 grader plus. Innanindustrialiseringen, och därmed förbränningen av fossila ämnen, tog fart i slutet av 1800-talet låg halten koldioxid i atmosfären på cirka 280 ppmv (parts per million, miljondelar räknat i volym). Sedan dess har halten ökat, och ökningen sker i allt snabbare takt. När koncentrationen växthusgaser i atmosfären ökar så ökar också atmosfärens värmeabsorberande kapacitet. Växthusgaserna fungerar med andra ord som ett extra täcke. Jorden blir varmare, vilket får en rad följdeffekter. Att den ökade halten växthusgaser i atmosfären hänger ihop med ett varmare klimat (globalt sett) är tydligt. 2017 var ett av de tre varmaste åren sedan 1880, då globala mätningar startade. De andra åren bland de tre varmaste var 2015 och 2016. Det här är fortsättningen på en lång trend av global uppvärmning.

Havsytehöjning och andra utmaningar

Den kanske mest välkända konsekvensen av koldioxidutsläppen är havsytehöjningen, som i huvudsak drivs på av två klimatrelaterade processer: termisk expansion, det vill säga att havets volym ökar när det blir varmare, och avsmältning av glaciärer och inlandsisar, som ökar havets volym genom att tillföra nytt vatten. En tiondel av jordens befolkning, drygt 650 miljoner människor, bor idag i områden som ligger mindre än tio meter över havet. En fortsatt global uppvärmning innebär att en stor del av jordens befolkning riskerar att förlora sina hem och sin försörjning. Men även havsytehöjningar på några decimeter kommer påverka hundratals miljoner människor genom att drastiskt öka risken för översvämningar i samband med stormar.

Även om den globala uppvärmningen begränsas till två grader kommer utmaningarna att bli stora. Frågan är inte om havsytan kommer att höjas, utan hur mycket och hur snabbt. Frågan är inte om klimatet kommer att ändras, utan när det börjar få kännbara effekter. I princip så kommer klimatförändringarna innebära en förstärkning och en förskjutning av nuvarande klimatzoner – nederbörden kommer att öka mot polerna och minska mot ekvatorn. Områden som redan idag kämpar med torka kommer att drabbas av än värre värmeböljor. Skyfallen kommer att öka i de områden som redan idag är utsatta för översvämningar. Extrema väderhändelser kommer att bli allt vanligare. Havsytehöjningar, översvämningar och torka kommer att driva miljontals människor på flykt. Det finns risk att väpnade konflikter blir vanligare. Klimatförändringar och konflikter kommer att slå extra hårt mot gamla och sjuka, men också mot kvinnor och barn som på grund av sociala och biologiska faktorer är extra utsatta i krissituationer.

Kollapsande ekosystem

Koldioxidutsläppen påverkar även haven direkt genom försurning. En ökad halt koldioxid i atmosfären innebär att mer koldioxid tas upp av haven, där den omvandlas till kolsyra. Ur ett klimatförändringsperspektiv kan detta tyckas positivt, men när haven försuras försämras livsmiljön för bland annat koraller och plankton och utan dem riskerar de marina ekosystemen att kollapsa. Vidare riskerar fotosyntetiserande plankton – som har förmågan att omvandla koldioxid till syre – få svårare att klara sig. Även isen vid Arktis smälter, men till skillnad från Antarktis och Grönland påverkar det inte havsytans nivå nämnvärt, eftersom Arktis består helt av is. Men det finns två andra betydande effekter. För det första är isutbredningens säsongsrytmer avgörande för fortplantning och överlevnad för en rad arktiska arter, såsom isbjörnar, sälar, valrossar och sjöfåglar. I takt med att havsisarna smälter blir nya områden tillgängliga för turister och fiskeflottor. De redan ansträngda ekosystemen riskerar därmed ytterligare störningar. Kanske mest cyniskt är intresset för att etablera olje- och gasriggar i de nyöppnade vattnen. För det andra spelar havsisarna en viktig roll för vattnets cirkulation. När havsvattnet fryser bildas kallt och saltrik vatten som på grund av hög densitet sjunker till botten. Samtidigt stiger vatten med låg densitet i varma områden, vilket leder till att en cirkulation uppstår. När djuphavsvattnet väller upp för det med sig näringsämnen från havsbotten – en välbehövlig injektion till de marina näringskedjorna. Om nybildningen av havsis avtar finns det risk att denna globala cirkulation av havsvatten blir störd, vilket skulle få omfattande konsekvenser för växt- och djurlivet i havet, samt för de människor som är beroende av fiske för sin överlevnad.

Två negativa spiraler

En annan effekt av att isen smälter har att göra med jordytans reflektionsförmåga, det vill säga dess albedo. Is och snö har ett mycket högt albedo, 80 till 90 procent av solstrålningen reflekteras tillbaka mot atmosfären. Resten absorberas som värme. För ett öppet hav är förhållandet det motsatta – 80 till 90 procent av solstrålningen absorberas och omvandlas till värmeenergi. När isarna börjar smälta finns det därmed en risk för att en negativ spiral startas: När isen smälter och ersätts av öppet hav reflekteras mindre av solinstrålningen. Ju mer värme som absorberas av havet desto varmare blir det, vilket i sin tur leder till ytterligare avsmältning. Att isutbredningen i Arktis har minskat med en tredjedel mellan 1979 och 2011 och att minskningen går fyra gånger snabbare än beräknat är därför högst oroande. Men det är inte bara Arktis som drabbas av den globala uppvärmningen. Isarna på Grönland och Antarktis kalvar, det vill säga släpper ifrån sig isberg, i allt snabbare takt. Glaciärer runt om i världen drar sig tillbaka. Det är allvarligt eftersom glaciärer är viktiga för färskvatten-tillgången. Om exempelvis glaciärerna i Himalaya smälter skulle det leda till en osäker tillgång på vatten och mat för nästan en miljard människor.

Ytterligare en negativ spiral etableras om det varmare klimatet leder till att permafrosten börjar tina. Permafrost, eller ständig tjäle, definieras som ett tillstånd där marken har varit frusen i två år eller mer. Det finns stora områden där permafrosten är kontinuerlig, och marken har varit fryst i tiotusentals år. I permafrosten finns stora mängder biologiskt material som, om det tinar, kommer att brytas ner och bilda koldioxid eller metan – totalt dubbelt så mycket som redan finns i atmosfären. Sett över tid beräknas smältande permafrost kunna resultera i ett rejält tillskott av växthusgaser. Permafrost finns även på havets botten där stora mängder metan och andra kolväten finns lagrade i form av iskristaller. Om denna permafrost börjar tina skulle det kunna leda till två till fyra gånger så mycket växthusgasutsläpp som redan finns i atmosfären. IPCC:s prognoser innehåller dock bara ett marginellt bidrag från tinande permafrost. Flera forskare menar därför att IPCC:s extrema scenarier inte är extrema nog. Dessvärre finns det redan tecken på att permafrosten både på land och i haven börjar tina, men än så länge i begränsad omfattning. De arktiska områden där permafrosten finns är extra känsliga för den globala uppvärmningen och värms i genomsnitt upp två gånger så mycket som det globala genomsnittet. En global uppvärmning på två grader skulle exempelvis innebära att polerna blir fyra grader varmare.

 

Klimatförändringarna då, nu och i framtiden

Det är lätt att tro att klimatförändringar är något som tillhör framtiden. Något som kommer att inträffa om vi inte skärper oss, men som fortfarande går att undvika. Och som i vilket fall inte kommer drabba oss, utan våra barn och barnbarn. Som om det nu vore någon tröst. Men klimatförändringarna är redan här. Den globala medeltemperaturen är redan nästan en grad Celsius varmare än jämförelseåret 1880. Haven är varmare och surare. Glaciärer och inlandsisar smälter. Permafrosten har börjat tina. Runt om i världen rapporteras avvikelser i temperatur och nederbörd. I Sverige flyttas klimatzonerna norrut med en hastighet av en meter per år. Klimatförändringarna är här för att stanna. Den temperaturökning vi ser idag är ett resultat av historiska utsläpp av växthusgaser. Även om vi slutar att släppa ut växthusgaser helt idag skulle vi inte komma undan. Anledningen till det är att det tar lång tid för koldioxid att brytas ner, vilket leder till att utsläppen samlas i atmosfären. En stor del av de historiska utsläppen har absorberats av världshaven, med försurningen som följd. Haven absorberar även värme och har på så sätt fungerat som en broms, eller en buffert, för den globala uppvärmningen hittills. Men förr eller senare kommer haven inte att kunna ta upp mer koldioxid eller värme. När det händer kan vi vänta oss en uppvärmning som sker betydligt snabbare än den vi hittills har varit vana vid.

Det är svårt att förutsäga hur utsläppen av växthusgaser kommer att se ut i framtiden och exakt hur klimatförändringarna kommer att te sig. Istället för att försöka förutsäga detta arbetar forskare med scenarier som beskriver olika möjliga utvecklingar. IPCC har utvecklat fyra scenarier som beskriver olika utvecklingsvägar till år 2100, där inget anses mer troligt än det andra. Scenarierna är ett sätt att undersöka vad olika utsläppshalter skulle kunna få för konsekvenser. Det bästa av scenarierna utgår från att världen gemensamt lyckats begränsa människans klimatpåverkan. I scenariot kulminerar utsläppen av koldioxid omkring 2020, om bara två år, och minskar sedan snabbt. Beräkningar pekar på att utsläppen till och med måste blir negativa mot slutet av seklet – vi skulle alltså behöva se till att mer koldioxid fångas upp än vad som släpps ut. En sådan utveckling skulle kunna begränsa temperaturökningen till två grader. De andra scenarierna är dystrare och ger större förändringar av klimatet. I det sämsta beskrivs en utveckling där våra utsläppstrender håller i sig, vilket leder till kraftigt ökade halter av koldioxid i atmosfären. För alla scenarierna gäller att prognoserna av tempera-turökningar har ett osäkerhetsmått. För det bästa scenariot betyder det att vi vid slutet av 2000-talet sannolikt kommer få en temperaturökning på 0,3 till 1,7 grader (jämfört med referensperioden 1986–2005) och för det sämsta scenariot gäller 2,6 till 4,8 grader.

 

Vem orsakar klimatförändringar?

Två sätt att bokföra utsläpp

Om vi vill nå tvågradersmålet kan varje människa i världen ge upphov till utsläpp av i genomsnitt 0,82 ton koldioxidekvivalenter per år. Idag släpper en genomsnittlig svensk ut 11 ton per person och år. Vi behöver alltså minska våra utsläpp med strax över 90 procent! Siffran 11 ton är framräknad med ett så kallat konsumtionsbaserat sätt att bokföra utsläpp. Denna bokföringsmetod räknar med alla utsläpp för alla varor och tjänster som svenskar köper, oavsett om de har producerats i Brasilien, Kina eller Göteborg. Den räknar också med så kallad offentlig konsumtion och investeringar, det vill säga kostnader för skolor, sjukvård, militär och universitet som betalas av stat, kommun eller landsting. Hushållens inköp står för cirka två tredjedelar av utsläppen, alltså strax över 7 ton, och offentlig sektor står för resten. Siffran 11 ton har varit ganska konstant i mer än ett decennium och är långt ifrån hållbar. Om hela jordens befolkning hade samma koldioxidavtryck som genomsnittssvensken skulle de globala utsläppen mer än fördubblas. Men tillbaka till de genomsnittliga 11 tonnen. Det förekommer ibland hänvisningar till andra lägre siffror. Det kan vara mängden koldioxid orsakad av våra territoriella utsläpp – det vill säga utsläpp som sker inom Sveriges territorialgränser. Samma år (2015) som de konsumtionsbaserade utsläppen uppgick till 104 miljoner ton totalt och cirka 11 ton per person, rapporterades de territoriella utsläppen vara ungefär 53 miljoner ton totalt och cirka 5,3 ton per person. Det är de territoriella utsläppen som används för att följa upp klimatmål som till exempel FN:s. Oavsett vilket sätt att räkna på som används är ett säkert – utsläppen av växthusgaser måste minskas.

Inte alla svenskar

Att genomsnittssvensken släpper ut 11 ton koldioxidekvivalenter per år betyder inte att alla gör det. En del personer släpper ut betydligt mindre än så och andra mycket mer. Den i särklass viktigaste faktorn för att förklara skillnader i utsläpp är inkomst. Detta beror på två faktorer. Dels tenderar personer med högre inkomst att konsumera mer, men de har också en mer koldioxidintensiv konsumtion – det vill säga de släpper ut mer växthusgasutsläpp per spender krona. En studie från 2014 kunde konstatera att ett hushåll i Göteborg med höga inkomster, omkring 725000 kr per år, släppte ut dubbelt så mycket koldioxid – 10 ton per person och år – som ett hushåll med låga inkomster (300000 kr per år) där utsläppen landade på 5 ton per år. Merparten av skillnaden har med transportvanor att göra – mängden och längden på flygresor och hur pass mycket av vardagstransporterna som sker med bil. Av detta kan vi dra två slutsatser. Dels att de personer som oftast konstrueras som det miljövänliga subjektet – den välutbildade, miljömedvetna medelklassen i storstad – tvärtom kan förväntas ha ett betydligt större klimatavtryck än de personer som framställs som miljöbovar. Vi kan också konstatera att alla, oavsett inkomstnivå, måste minska sina utsläpp. Det räcker med andra ord inte att medel-klassen förändrar sin livsstil. Om vi ska nå klimatmålet måste i princip alla flyga mindre, välja kollektivtrafik och äta mer vegetariskt.

Ytterligare en relevant faktor för att förklara skillnader i utsläpp är kön. En genomsnittlig svensk man släpper årligen ut cirka två ton mer koldioxidekvivalenter än en genomsnittlig svensk kvinna. Liksom för skillnaden mellan hög- och låginkomsthushåll står huvudorsaken till denna skillnad att finna i transportvanor, och då främst i val av transportmedel. Transportvanor är tydligt könade – män kör dubbelt så mycket bil som kvinnor – och de olika alternativen (stor bil, liten bil, kollektivtrafik, cykel, gång) har stor spridning i koldioxidintensitet. Den sista faktorn att nämna i relation till olika personers växthusgasutsläpp är miljö och klimatengagemang. Det går faktiskt att göra en hel del för att minska sitt klimatavtryck. Att det som ofta lite slarvigt kallas för ”livsstil” är viktigt visade en studie genomförd våren 2017, där deltagarnas avtryck varierade med nära en faktor 10, från strax under tre till över tjugo ton per person och år. Detta stämmer väl överens med den spridning som rapporterats in via klimat-verktyget Svalna. Gemensamt för de deltagare som hade låga avtryck var att de hade valt bort flyg och kött, men också minskat på övrig konsumtion. Trots den stora skillnaden mellan olika gruppers växthusgasutsläpp bör vi påminna oss om att det är i princip omöjligt för en person i Sverige att leva fossilbränslefritt idag. Oljan och kolet finns i allt. Antingen som energikälla i fabriker och transportsystem eller som råvara i framställandet av kläder, skor, hushållsapparater, bilar och alla andra produkter för vilka plast är en viktig beståndsdel. Därmed räcker det inte med individuella omställare – det krävs en samhällsomställning.

Biffen, bilen bostaden, butiken och börsen

Biffen, bilen, bostaden, butiken och börsen – dessa fem konsumtionskategorier står tillsammans för den största delen av utsläppen. Biffen som kategori innehåller produktion, transport och förvaring av mat. Extra tunga poster här är kött- och mejeriprodukter samt mattransporter. Biffen står för 33 procent av utsläppen från svensk konsumtion och är också den kategori som ökat mest de senaste åren. Ökningen beror på ökade transporter i samband med import. Kategorin Bilen innefattar alla slags persontransporter och viktigast här är resor med flyg och bil. Denna kategori står för 31 procent av utsläppen och har de senaste åren minskat något. Bostaden som kategori innehåller allt som har med boende att göra – till exempel uppvärmning, belysning och möbler. Även produktionen av hus ingår här, där framställandet av cement till betong är en stor utsläppskälla liksom transporter av byggnadsmaterial. Kategorin bostad står för 21 procent av utsläppen och är den enda kategori som har minskat rejält. Kategorin Butiken inkluderar all så kallad ”övrig” konsumtion – kläder, skor och hemelektronik är de viktigaste underkategorierna. Denna kategori ökar stadigt och utgör idag 15 procent av utsläppen.

Även pengar som inte spenderas kan bidra till klimatpåverkan. Det är här Börsen kommer in. En rapport från 2014 konstaterade att svenskarnas sparande ger upphov till nästan lika mycket klimatgasutsläpp som de svenska territoriella utsläppen. Den största delen av sparandet utgörs av privat pensionssparande och pensionsfonder. Nästan en tiondel av svenskarnas sparkapital är investerat i företag vars verksamhet fokuserar på utvinning, produktion och distribution av energi – och då främst kol, olja och gas.

Klimatorättvisa utsläpp

Beroende på vilket bokföringssätt som används är det olika länder som framstår som utsläppsbovarna. Sorterat efter de territoriella utsläpp per land som redovisas till FN hamnar Kina, USA och Indien i topp. Om man i stället tittar på territoriella utsläpp per person hamnar de oljeproducerande länderna Qatar, Trinidad och Tobago samt Kuwait i topp med 43,9 ton, 37,2 ton respektive 29,1 ton koldioxidutsläpp per person. Sverige hamnar här på plats 59 med 5,5 ton per person. De här siffrorna är från 2011 och Sveriges territoriella utsläpp har minskat något sedan dess. I botten på listan hittar vi länder där koldioxidutsläppen per person är extremt låga. Det handlar om Burundi, Tchad och Demokratiska republiken Kongo med 0,02; 0,04 respektive 0,05 ton. Det här är oroliga länder dit Utrikesdepartementet avråder oss att åka med anledning av säkerhetsläget. Detta är också fattiga länder. Att koldioxidutsläppen per person är låga är därmed inte svårt att förstå. Det stora gapet mellan länder som släpper ut mycket respektive lite koldioxid per person pekar på en grundläggande miljöorättvisa. Rika länder som Sverige behöver därför minska sina utsläpp drastiskt medan det i andra länder tvärtom finns ett behov av förbättrad levnadsstandard och därmed ökade koldioxidutsläpp. Miljöorättvisorna blir ännu tydligare när man tittar på de konsumtionsbaserade utsläppen. De data som finns tillgängliga pekar på att Luxemburg, Qatar och Förenade Arabemiraten är de värsta ”klimatbovarna” vad gäller konsumtionsbaserade utsläpp per person. Sverige hamnar på plats 41 på denna lista. Bland de som släpper ut minst finner vi återigen fattiga länder – samma länder som riskerar att drabbas värst av klimatförändringarna.

Bokföringsmetod som politisk redskap

Frågan om hur utsläppen ska bokföras kan tyckas överflödig, men lyfter viktiga ansvars- och rättvisefrågor. Sveriges förhållandevis låga territoriella utsläpp beror på att en stor del av vår ekonomi utgörs av tjänsteproduktion, vilken typiskt har en relativt låg koldioxidintensitet. Men vi kan inte äta tjänster. Vår så kallade tjänste- eller kunskapsekonomi är fundamentalt beroende av att vi kan importera stora mängder av materiella resurser från andra länder. Med andra ord kan man säga att Sverige har outsourcat den klimatpåverkan vår konsumtion ger upphov till. Detta gäller för övrigt även annan miljöpåverkan och naturresursanvändning vars negativa effekter inträffar i närtid, såsom skogsskövling och förorening av vattendrag och jordar, men också kränkande av mänskliga rättigheter i relation till exploateringen av arbetare. Med ett konsumtionsbaserat bokföringssätt blir det svårt att blunda för hur Sveriges välstånd och höga svans­föring i klimatsammanhang bygger på en sådan outsourcing. Utsläppen sker i de länder där varorna och tjänsterna vi konsumerar tillverkas, och man kan använda begreppet nykolonialism för att beskriva vårt beroende av resurser och lågt betald arbetskraft från fattigare länder.

Mängden konsumtionsbaserade utsläpp i andra länder beror på flera faktorer: hur mycket vi importerar, hur utsläppsintensiva de varor vi importerar är, och hur stor utsläppsintensiteten är i det land vi importerar från. När vi genom en territoriell bokföring inte räknar med dessa utsläpp ser Sveriges koldioxidutsläpp ut att minska, även när vår konsumtion och de utsläpp som orsakas av den ökar. Det finns en risk att den konsumtionsbaserade bokförings­metoden misstolkas eller missbrukas som en nyliberal förstå­else för hur man bör omsätta hållbar utveckling i praktiken, där allt ansvar läggs på individer­ som ­konsumenter. Det är dock inte poängen. Poängen är att blottlägga den grund­läggande miljöorättvisa som skulle behöva ges större utrym­me inom klimatpolitiken. Även den territoriella bokföringen har dock också sina poänger när det gäller att främja ett omställningsarbete eftersom nationalstaternas självbestämmande över inhemsk produktion och infrastruktur är fortsatt starkt. För Sveriges del handlar detta om att främja en fortsatt utbyggnad av förnybar energi utanför Sápmi, att investera i kollektivtrafik och att ställa om industri och jordbruk.

 

Vad behöver göras nu?

Egentligen är det ganska enkelt. För att säkra ett stabilt kli­mat måste koldioxidhalten i atmosfären ner under 350 ppmv. Det räcker inte med att minska eller ens helt hejda koncentra­tionsökningen. Trenden måste vändas, halten växthusgaser i atmosfären måste minska. Klimatutmaningen består med andra ord av två delar: att minska utsläppen och att samti­digt maxa upptaget av växthusgaser. Ett sätt att tydliggöra den omställning som krävs för att minska utsläppen är ge­nom att beräkna hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut och fortfarande nå tvågradersmålet. För Sveriges del inne­bär detta en återstående koldioxidbudget på 300­600 miljoner ton koldioxid. Med nuvarande utsläppstakt kommer denna budget att ha ätits upp inom 5­11 år. För att tala klarspråk: Det är bråttom nu. Kurvorna som visar hur snabbt vi mås­te minska våra utsläpp börjar alltmer likna ett stup, ungefär som den där första nedförsbacken i berg­-och­-dalbanor. Och ju längre vi väntar desto brantare blir omställningen.

Om vi ska minska utsläppen av växthusgaser måste vi bli av med vårt fossilberoende. Många sätter sin tillit till teknik­utvecklingen. Elbilar, biobränsledrivna flygplan, solceller, odlat kött eller varför inte kolonisera Mars? Listan på tekniska lösningar som ska låta oss undgå en mer långt­gående omställning är lång. Visst kan tekniska lösningar vara till hjälp, men de räcker inte och de verkar inte i ett vakuum. Tekniska lösningars faktiska potential att bidra till omställ­ningen ligger inte bara i deras så kallade tekniska prestanda, utan i hur pass de faktiskt kommer till användning. För att tek­nikutvecklingen ska komma klimatet till godo krävs politisk styrning, dels av den tekniska utvecklingens inriktning men också dess användning. För att nå klimatmålet krävs även att vi ändrar vårt sätt att leva och konsumera. Det kan också underlättas och stimuleras genom olika typer av politiska styrmedel. Så även om var och en kan göra aktiva val som minskar vår individuella klimatpåverkan, är det viktigt att vi också engagerar oss politiskt.

Ibuprofen mot jordens dödliga feber

För att maxa upptaget av koldioxid i atmosfären är det viktigt att se över hur jordbruk och skogsbruk bedrivs. Studier har visat att ekologiskt jordbruk binder mer koldioxid än jordbruk med konstgödsel. Det är också viktigt att bevara världens skogar eftersom de, när de skövlas för att ge plats för exempelvis palmoljeplantager, slutar att fungera som kolsänkor. Detta skulle även ge positiva effekter på en rad andra hållbarhetsområden, både ekologiska och sociala. Det finns även förslag på tekniska lösningar för att ”oskadliggöra” de växthusgaser som släpps ut. Sådan koldioxidlagring ingår som en viktig del av EU:s klimatpolitik. Tanken med koldiox­idlagring är att koldioxid ska avskiljas från rökgaserna där de släpps ut, transporteras från avskiljningsanläggningen till lagringsplatsen och sedan pumpas ner under jorden. Än så länge är tekniken inte färdigutvecklad och kostnaden en stor barriär – tekniken kräver mycket energi, vilket kostar mycket pengar. Ibland låter det som att denna teknik skulle kunna låta oss strunta i att jorden har feber. Att vi skulle kunna leva kvar i vårt fossilberoende. Men på grund av risker med lagring, kostnaderna, att det verkar svårt att samla in koldioxid från små och rörliga källor som fordon och att tekniken fort­farande inte är färdigutvecklad kan inte koldioxidlagring vara den enda lösningen. EU skriver i sitt direktiv om geologisk lag­ring av koldioxid29 att preliminära uppskattningar visar att 160 miljoner ton koldioxid skulle kunna lagras fram till år 2030 – om teknikutvecklingen får både nationellt stöd och gemen­skapsstöd, och om tekniken visar sig vara miljösäker. Det mot­svarar, enligt direktivet, ungefär 15 procent av den minskning som krävs för att EU ska nå tvågradersmålet. Så även om kol­dioxidlagring i större skala blir en realitet, så är det bara ett komplement till att minska förbrukningen av fossila bräns­len. Det är som lite Ibuprofen mot jordens feber. Därmed kvar­står vikten av att engagera oss politiskt för styrmedel som får oss att gemensamt ändra våra livsstilar och vår konsumtion.

Ekofeminism mot geoengineering

Det finns också förslag på att försöka motverka den globalauppvärmningen genom att medvetet försöka manipuleraplanetens klimat med så kallad geoengineering. Det kanske mest kända förslaget handlar om att försöka minska sol­instrålningen genom att sprida svaveldioxid i atmosfären. Begreppet geoengineering innefattar även förslag om att öka molnigheten eller att sätta upp speglar i rymden. Geoengi­neering är dock väldigt kontroversiellt eftersom det råder stora oklarheter kring om man över huvud taget kan kontrollera jordens klimat. Det finns också flera etiska frågor, som exempelvis vem som ska bestämma vad som är en lagom medel­temperatur för jorden. Geoengineering har även kritiserats ur ett ekofeministiskt perspektiv eftersom det bygger på ett fort­satt och uppskruvat dominansnarrativ, där människa och natur konstrueras som separata och hierarkiskt ordnade kategorier. Eftersom detta narrativ är själva grunden till den ekologiska kris vi befinner oss i kan en fortsatt dominans inte bidra med någon mer djupgående eller långsiktig lösning. Tillbaka till biffen, bilen, bostaden, butiken och börsen som ligger bakom våra 11 ton koldioxidutsläpp per person här i Sverige. Det är alltså inom dessa områden vi måste förändra våra livsstilar och då behöver vi politiska styrmedel. I princip alla i Sverige behöver äta mindre kött, köra mindre bil, bo mindre och energieffektivare, flyga mindre, shoppa färre prylar och se till att pensionspengar och eventuellt annat sparande placeras i fossilfria fonder. Globalt sett finns det dock många människor, framför allt i det globala syd, som behöver öka sin energianvändning för att nå ett ökat välbefinnande.

 

Räcker det då?

Om permafrosten börjar tina i större utsträckning finns det ingenting vi kan göra för att hindra klimatförändringarna att accelerera. Tinad permafrost ger mer växthusgaser till atmos­fären, ger mer global uppvärmning, ger mer tinad permafrost och så vidare. Detsamma gäller om den negativa spiralen med isavsmältning etableras. De här två processerna är dessutom inte separata utan samverkar. Isavsmältning bidrar till tinad permafrost och vice versa. När en sådan okontrollerbar kedja av självförstärkande processer sätts igång kommer klimat­förändringarna att skena till dess att ett nytt stabilt system inrättat sig. Exakt hur detta nya klimatsystem ser ut vet vi inte, men vi kan vara säkra på att det innebär stora utmaningar för de ekosystem och de samhällen som utvecklats i samklang med det stabila klimat vi har kunnat åtnjuta de senaste tolvtusen åren. Även om våra utsläpp av växthusgaser upphör helt, kommer de utsläpp vi redan gjort fortsätta påverka jordens klimat under lång tid framöver. Många generationer efter oss kom­mer få leva med effekterna av de utsläpp vi och generationerna innan oss har åsamkat. Men det betyder inte att det inte spelar någon roll vad vi gör nu. Tvärtom, vi kan fortfarande undvika de mer katastrofala scenarierna, men det kräver omedelbar handling. Vår förbränning av fossila bränslen måste upphöra inom ett par decennier. Eftersom tillgången på förnybar energi är begränsad innebär det att vi måste minska på vår energian­vändning. Det räcker inte att ställa om någon specifik sektor och det räcker inte med teknikutveckling. Hela samhället behö­ver ställas om. Och det är nu.

Den här texten publicerades urpsrungligen tillsammans med diagram i Bang 1/2018 med tema Livspusslet.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-07-19

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en blomma

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen