Jobbet mittemellan

Text av Josefine Thylefors | Bang 3/2001 | TEMA SJUK

Om sjuksköterskan i vårdhierarkin.

Det tog i stort sett hela studietiden på sjuksköterskeprogrammet innan jag hjälpligt lyckades reda ut vem som är vem i sjukhusets rollista. I början av mina studier kunde jag glatt fråga närmsta doktor om man skulle ta saltbalansen i provrör med grön eller blå kork? Och om patienten måste vara fastande inför ultraljud av buken? Eller vilket nummer jag skulle söka jouren på om patienten blev sämre?

Är man doktor på ett sjukhus vet man väl allt, trodde jag. Men dessa frågor bemöttes alltid med en förvånad uppsyn och ett kort: “Vet ej.”
Däremot visade det sig att undersköterskorna var hejare på rätt provrör till rätt prov. De hade dessutom en del att lära ut om tricks och förberedelser inför diverse undersökningar, medan sekreterarna kunde rabbla hela personalgalleriets sökarnummer som rinnande vatten, förmodligen även i sömnen.

Jag hade just fått kläm på ungefär vem som gör ungefär vad på sjuka huset, när mina omvårdande kunskaper legitimerades och jag släpptes ut på vårdavdelningarna. Där blev jag strax varse att jag inte var den enda som hade svårt att hålla isär sak och person, don och uniform, eller rim och reson.

“Jag kan omöjligen springa runt på avdelningen och besvara patienternas alla frågor, det får ni ringspringare göra!” röt doktorn när jag bad honom gå in till Agnes på rum åtta.

Med tårar i ögonen och oroväckande rosslig i andningen väste Agnes fram gigantiska frågor i stil med: Skulle hon någonsin komma hem igen, och skulle hon överleva. Jag hade bedömt att det var en doktors uppgift att besvara så allvarliga frågor.

“Ringspringare”, undrade jag, “är det en sjuksköterska du menar då?”

Doktorn himlade med ögonen och skyndade iväg mot de administrativa fredszonerna för att besvara en sökning.

Jag gick bortåt sal åtta för att försöka förklara hjärtinfarktens läkningsfaser. Agnes som hade en trasig hörapparat hörde fragment av det jag skrek i hennes öra. Ivrigt nickade hon när jag sa att det blivit ett sår på hjärtat, och att det tar två månader innan ett sådant sår är helt läkt.

“Jamen jag vet!” log Agnes solskensglatt. “Underbara doktor Maxell var här inne just, och han sa att jag får komma hem på fredag och att allt skulle gå så bra. Den doktorn är verkligen rar.”

Förvirrad lämnade jag Agnes och stötte i korridoren utanför ihop med den nyanställde underskötaren Max som hade något på hjärtat: “Hej syster yster, Agnes undrade just hur lång vårdtiden blir för henne. Jag sa att jag trodde hon skulle vara hemma innan helgen, men vill du gå in och prata med henne om planeringen?”

“Hm, är det möjligen du som är doktor Maxell, Max? I så fall har du en mycket nöjd patient på rum åtta kan jag lova. Nu får du allt trolla om hon ska komma i skick att gå hem innan helgen”, sa syster dystert.

Vårdvardagen är inte sällan förvillande lik en fars med återkommande inslag av situationskomik och ideliga personförvecklingar. Kvinnliga läkare blir haffade i korridoren utanför sjuksalarna av patienter som vädjar: “Syster kan väl vara så hygglig och räcka mig ett par kalsonger.”

Manliga underskötare och sjukskötare blir konsekvent promoverade av titelsjuka damer, och lika konsekvent kallade sjuksköterskor av de kvinnliga kollegorna vilket gör sjukskötarna ursinniga. Kvinnliga sjuksköterskor blir däremot oftast degraderade till biträden eller undersköterskor av patienterna. I samband med medicinutdelningen förväntas man även ta ett tag med sänglinnet, sängbordet och blomsterskötseln. Det vore snorkigt att avstå från dessa sysslor med motiveringen att man har tre års högskolestudier bakom sig, man är ju hursomhelst där för patientens skull. Dessutom vill man gärna smörja undersköterskorna – en nedbantad och hårt ansatt kår, utan dem på sin sida blir man en späd sparris i vårdkedjan. Så att ta ett tag med bäddningen, hämta klänningar och trosor, tvålar och kammar ger sköterskan välbehövliga pluspoäng på popularitetsbarometern, och bidrar till ett trevligt arbetsklimat.

Genom historien har en mer eller mindre professionell omvårdnad av sjuka medmänniskor bedrivits av såväl nunnor som känt sig kallade, som av godhjärtade prostituerade. Idag står högskoleutbildade män och kvinnor för omsorgerna, och för närvarande kallas de formellt för sjuksköterskor i såväl maskulinum som femininum. Ringspringare undviks. Syster undanbedes, det låter så volontärt. Namnändring kan dock åter bli aktuell, åtminstone om socialminister Lars Engqvist får som han vill. Han menar att sjukvårdens alla gradbeteckningar, så som undersköterska eller överläkare, underblåser en hopplöst omodern organisationsmodell. Nog nu av hierarkier och annat gammaldags pynt, meddelade ministern i våras. Bort med det. Vi måste ta till teamwork om sjukvården ska komma på fötter i en tid som denna, manade han. Och så konkretiserade han sitt förslag genom att föreslå att undersköterskor skulle kunna kallas omvårdnadssköterskor i fortsättningen.

Sjukvården är föga unik som hierarkisk organisation. Skillnaden mot exempelvis försvaret är att sjukvården traditionellt har olika könsspecifika skikt. I och med att gräsrotsnivån består av kvinnor och den medicinska expertisen länge har utgjorts av män, har de båda yrkeskategorierna förstärkts i sin låga respektive höga status. Personalen fostras in i rätt statusfack redan under utbildningsåren, och så kommer det sig att läkarstuderande kallas medicine kandidater. Medicine kandidater gör saker som auskulterar när de är ute i vårdverkligheten.

Sjuksköterskestuderande får fortfarande höra att de är elever – oacceptabelt tycker hela kåren. När elever är ute i vårdverkligheten heter det att de praktiserar.

Som färdigutbildad sjuksköterska kan man lagom mycket för att dela ut mediciner till patienterna, för lite för att bestämma vilka mediciner som ska delas ut, och egentligen för mycket för att bädda patienternas sängar. Lägger man sig i bäddningen blir man dock – som sagt – populär. Lägger man sig i vilka mediciner som ska delas ut kan man ibland få höra: “Vill syster bestämma får hon också läsa fem och ett halvt år på universitet först.” Kommentaren är dock ovanligare än att det omvända inträffar – ofta förväntas man sufflera doseringen på ett läkemedel för en pressad läkare i en stressad situation.

Medan det medicinska yrkesskiktet dramatiskt håller på att förändras i könsstruktur – hälften av läkarstudenterna är idag kvinnor – ses inte motsatt tillströmning av män till sjuksköterskeutbildningen. Däremot har sjuksköterskeyrket förändrats radikalt till sin karaktär. För ett halvt sekel sedan var det ett kall. Idag skulle många sjuksköterskor kanske säga att det är ett straff, åtminstone om man får tro de interna tongångarna.

Hur som helst har yrket blivit akademiskt. Allt fler sjuksköterskor tillträder chefspositioner för vårdcentraler och förvaltningar. Läkemedelsindustrin, undervisning och forskning konkurrerar med vårdavdelningarna om sköterskornas ambitioner. Utvecklingsmöjligheterna är oändligt fler än tidigare.

Varför följande scenario alltför ofta utspelas: Raka i ryggen, i kraft av filosofie kandidatexamen och framtidstro, kommer de nya sjuksköterskorna, Anna, Marcus, Lisa och de andra ut till avdelningarna. Deras kompisar från andra institutioner på universitetet har redan belönats med bonussystem och åkt på kurs till Nice, när de själva inte längre reagerar på att lystra till det hopplöst omoderna “syster”- i bästa fall som prefix till tilltalsnamnet. Mycket snart kommer de nya sköterskorna att utföra sina egna sysslor så effektivt att de även hinner blidka övrig sjukvårdspersonal genom att ansa blommor och utveckla en lirkande argumentationsteknik som inte stöter sig med de bäst vetande som ändå undrar.

Akademiska meriter frontalkrockar med verklighetens bäcken, och kollisionen förväntas ske med ett leende på läpparna. Säkert är att dessa nya förmågor en dag kommer att stanna upp i korridoren och vilja tjuta ut: “Åt helvete med teamwork om det betyder att jag får göra allting själv. Jag vill inte tömma bäcken längre samtidigt som jag svarar i telefon, vill inte krusa och locka, pocka och bocka, damma och feja. Jag säljer min själ till bäst betalande läkemedelsbolag och blir konsult jag med.”

Idealist är man bara så länge man har veckopeng. Och där har Lars Engqvist & co ett reellt problem att ta tag i – om ni frågar mig.

Publicerat 2001-09-05

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en brandsläckare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen