Kurdiska kvinnorättskämpar från Women's Protection Unit (YPJ). FOTO: STRINGER/REUTERS

Jin Jiyan Azadi - Kvinnor Liv Frihet

Text av Emilia Klominek, Ferah Bozcali & Nusin Balik

Den kurdiska kvinnokampen startades med målet att bekämpa fem tusen år av patriarkal dominans och sexism. Ett land kan inte bli fritt om inte kvinnan är fri.

De kurdiska kvinnornas kamp för jämställdhet går hand i hand med de strider för mänskliga rättigheter som utövats av Kurdistans arbetarparti, PKK (Partiya Karkerên Kurdistanê). PKK bildades 1978 i syfte att kämpa för det kurdiska folkets frihet från förtryck och det rådande feodala klanmässiga styret. Partiets ideologi lägger stor vikt vid ledaren och grundaren Abdullah Öcalans princip att ”ett land kan inte bli fritt om inte kvinnan är fri”. Detta har motiverat tusentals kvinnor att delta i den 30 år långa striden, mot Turkiets förtryck av den kurdiska folkgruppen i landet och mot kvinnors förtryck. I samband med den tilltagande medverkan av kvinnor i gerillatrupper så ökade även det politiska engagemanget bland kurdiska kvinnor i Kurdistan och de som levde i exil i Europa. Den första kurdiska kvinnoorganisationen, YJWK (Yêkitîya Jinên Welatparêzên Kurdistanê) eller Kurdistans patriotiska kvinnors förbund, bildades 1987.

Den kurdiska kvinnorörelsen
Med fokus på frihet och med praktisk erfarenhet i bagaget utvecklades den ideologiska, militära och sociala organiseringen bland kurdiska kvinnor. Den första kvinnliga gerillaenheten inrättades 1993, för att senare utvecklas till en kvinnlig armé. Detta utgjorde en viktig process för kvinnor eftersom det lät dem etablera sitt eget politiska perspektiv i samhället i stället för att kopiera det manliga utövandet eller anta rollen som reservstyrka. För att öka medvetandet och motståndskraften i frihetskampen introducerade Abdullah Öcalan sin teori om vikten i att bryta upp från det dominerande patriarkala systemet och förslavandet av kvinnan. De manliga och kvinnliga könstillhörigheterna är konstruerade och har lett till ett exploaterande av kvinnan. Först efter ”dödandet av mannen” kan den djupt rotade och tvångsmässiga synen på kvinnor ändras. Med dessa principer som grundpelare i ideologin för kvinnors frihet bildades det första kvinnliga partiet, Kurdistans kvinnliga arbetarparti (PJKK) den 8 mars 1999.

I takt med den framåtskridande frihetskampen vidgade partiet sitt perspektiv för att nå ut till kvinnor från andra delar av världen genom att integrera kurdiska kvinnors erfarenheter. Kvinnans frihetsparti, PJA (2000-2004) blev Kurdiska kvinnors frihetsparti, PAJK (2004) och vidare etablerades en kvinnokonfederation år 2005, KJB (Koma Jinên Bilind), som fungerar som en paraplyorganisation för kvinnor och kvinnoorganisationer både lokalt och globalt. KJB hämtar sina värderingar från de neolitiska samhällena i Mesopotamien och förespråkar ett kvinnocentrerat samhälle som bygger på demokrati, ekologi och jämställdhet. Deras arbete är uppbyggt av organisationer inom ideologi, samhälle och politik och försvar. YJA Star, Den fria kvinnoenheten (2004) är en autonom försvarsenhet som ansvarar för kvinnoarmén och sprider budskapet om ”legitimt självförsvar”.

PAJK:s arbete består i att förverkliga och sprida ideologin för kvinnors frihet genom att utbilda kvinnokadrer och ett av huvudmålen är att utveckla en vetenskap om kvinnor. Jineolojî, ”kvinnans vetenskap”, etablerades av PAJK i syfte att omvandla kvinnors perspektiv baserat på frihet och demokrati. Genom ett tvärvetenskapligt samspel mellan individer, samhället och naturen underlättas ett gemensamt ansvar. Jineolojî ifrågasätter den patriarkala maktstrukturen och männens hegemoni genom historien.

Kvinnans revolution
Vid det konstituerande mötet för PKK medverkade endast två kvinnor och Sakine Cansız blev organisarionens första kvinnliga ledande medlem. Cansız var särskilt aktiv under 80-talet i nära samarbete med Öcalan. Hon arresterades och torterades av turkisk polis i samband med statskuppen 1980. Efter sin frigivning 1991 anslöt hon till PKK:s militärläger i Libanon och norra Irak där hon även organiserade och ledde kvinnotrupperna. Cansız beviljades asyl i Frankrike 1998 där hon representerade PKK:s europeiska gren. Hon lönnmördades i Paris år 2013 tillsammans med två andra kurdiska kvinnoaktivister, Fidan Doğan och Leyla Şaylemez. Sakine Cansız, som också gick under kodnamnet ”Sara”, har haft en framträdande roll som aktivist och har tillsammans med Beritan (Gülnaz Karataş), Zilan (Zeynep Kınacı), Şilan (Meysa Baki), Viyan (Leyla Muhammed) och Ronahi (Şirin Elamohoyi) blivit symbol för en tradition av motstånd i den kurdiska kvinnorörelsen.

Folkets försvarsenheter, YPG är en kurdisk milisstyrka som inkluderar både män och kvinnor. Gruppen, som bildades 2004, har kommit att dominera det väpnade motståndet bland kurder i det syriska inbördeskriget. Den enbart kvinnliga falangen, YPJ (Kvinnornas försvarsenheter) har spelat en betydande roll i kampen mot Islamiska staten (IS) i norra Syrien. Dessa kvinnliga soldater för en dubbel kamp mot de kvinnofientliga islamisterna och år 2015 blev Kobane (i norra Syrien) den första staden där kurdiska styrkor lyckade driva ut IS.

En frizon
I den autonoma regionen Rojava förverkligas en vision om ett fritt sekulärt samhälle för kvinnor som bygger på de tre grundpelarna i Abdullah Öcalans filosofi: demokrati, kvinnobefrielse/jämställdhet och ekologi. JINWAR är en kvinnoseparatistisk by byggd från grunden av kvinnor och för kvinnor. YPJ:s framgångsrika kamp mot IS är ett tydligt exempel på kvinnors förmåga att försvara sig själva och sina värderingar. Genom att skapa en självförsörjande och fredlig plats, fri från våld, har kvinnor som kommer till JINWAR möjlighet att kollektivt återknyta till sin ursprungliga frihet.

I byn finns för tillfället 30 små hus, en skola, ett bibliotek och en vårdcentral – med ytterligare projekt under konstruktion. Nusin Balik bor i Sverige och är aktiv i den kurdiska kvinnokampen, hon har besökt JINWAR och beskriver det kollektiva livet bland invånarna: ”De odlar, lagar och äter mat tillsammans. JINWAR är framtiden, där kan jag se mig själv bo framöver.”

Kampen fortsätter
Den mångåriga kurdiska kampen fortsätter med flera kvinnor i spetsen. Leyla Güven, som är parlamentariker för Folkets demokratiska parti (HDP), arresterades i januari 2018 efter ett uttalande där hon kritiserade den turkiska arméns invasion av Afrin. Den 7 november 2018 meddelade Güven att hon påbörjar en hungerstrejk på obestämd tid i protest mot isoleringen av Abdullah Öcalan på fängelseön İmralı. Öcalan arresterades 1999 och har vid flertalet tillfällen suttit isolerad i långa perioder utan att få träffa varken familj eller advokater.

Hungerstrejken initierad av Leyla Güven har fått med sig över 250 politiska fångar och tusentals människor över hela världen som vill visa sin solidaritet. I januari 2018 fick Öcalan ett besök av sin bror, men var fortsatt isolerad; senare samma månad, efter 79 dagars hungerstrejk, frisläpptes Güven. Hon uppgav dock att hungerstrejken fortsätter, eftersom syftet var att isoleringen skulle upphävas. Därmed hålls kampen vid liv, i Kurdistan och i resten av världen. Med kampfrasen ”Jin Jiyan Azadi” (Kvinnor Liv Frihet) förenas kvinnor i och utanför Kurdistan och inspirerar till fortsatt engagemang världen över.

Den här texten publicerades i Bang 1/2019 med tema Kvinnorörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 


Publicerat 2019-10-21

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen