Inhumant, rättsosäkert och våldsamt

Text av Maria Bexelius | Bang1/2012 | TEMA LÄGESRAPPORT

Det är ett helvete för kvinnor och hbt-personer att gå igenom asylprocessen i Sverige. Genusperspektiv utelämnas i strid med svensk lagstiftning och internationella överenskommelser. Maria Bexelius redogör för konsekvenserna av ignorerade asylskäl och en skyddslös tillvaro.

”Jag känner mig inte som en människa”, säger en kvinna om sin tillståndslösa situation i Sverige och sin rädsla att utvisas till könsrelaterad förföljelse i hemlandet. En mening. Så få ord. Hennes ord aktualiserar frågan hur vi ska förstå Sveriges syn på begreppet mänskliga rättigheter år 2012. För i talet om jämställdhet och lika rättigheter – vilka inkluderas, vilka exkluderas? Får till exempel kvinnor och hbt-personer utan permanent uppehållstillstånd skydd vid hot om könsrelaterat våld och andra allvarliga kränkningar i Sverige eller i det forna hemlandet?

Sverige har givit juridiskt bindande löften att följa FN:s kvinnokonvention, FN:s konvention mot tortyr, Europakonventionen (som utgör svensk lag) och andra konventioner som klargör att skyddet mot bland annat könsrelaterat våld omfattar alla utan diskriminering på grund av juridisk status. Det är ett våld som också kan betecknas som tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. Kvinnorättskommittén, som övervakar kvinnokonventionen, har uttryckligen betonat staters skyldigheter att identifiera papperslösa och asylsökande som så kallade rättighetsbärare, att ha ett intersektionellt perspektiv och att vidta riktade åtgärder för att säkerställa skyddet för marginaliserade grupper av kvinnor. Svenska regeringar, oavsett färg, har under många år betonat alla människors lika värde och rättigheter. De har velat profilera Sverige som ett föregångsland inom området jämställdhet och kvinnors, liksom hbt-personers, rättigheter.

Sedan 2006 har Sverige en ny utlänningslag med en flyktingdefinition som innebär att förföljelse vars metoder eller orsaker går att koppla till köns- och sexualitetsnormer ska kunna leda till flyktingstatus, i enlighet med bland annat FN:s flyktingorgan UNHCR:s riktlinjer. Av de svenska förarbetena till lagen och utifrån Migrationsverkets respektive UNHCR:s riktlinjer framgår att kriterierna i flyktingdefinitionen ska tolkas ur ett genusperspektiv. Det vill säga, bedömningen av om fruktan för förföljelse är välgrundad och kan härledas till exempelvis politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, liksom bedömningen av om staten kan ge ett effektivt skydd mot enskilda förövare, eller om personen kan bosätta sig i en annan del av landet för att undkomma förföljelsen, ska behandlas utifrån ett genusperspektiv.

EU:s skyddsgrundsdirektiv berör också genusperspektivet. Detta innebär att alla asylsökande i Sverige numera, nästan sex år senare, borde ges lika förutsättningar att erkännas som flyktingar, särskilt politiska flyktingar, i enlighet med svensk och internationell flyktingrätt. Kvinnor och hbt-personer som fruktar olika former av könsrelaterat våld eller grov diskriminering bör få flyktingstatus och skydd i Sverige. Är det så? Har genusperspektivet integrerats i svensk asylprövning?

Ett antal brister vid både asylutredning och bedömning talar emot detta. Asylsökande får visserligen oftare nu än tidigare möjlighet att välja kön på tolk, utredare eller biträde, men anledningen förklaras inte alltid. Frågorna under asylutredningen ställs inte genomgående med utgångspunkt från att normer kring kön påverkar allas våra livsvillkor och innebär att kvinnors och hbt-personers erfarenheter av förföljelse och politisk aktivitet alltså kan se annorlunda ut än heterosexuella mäns. Andra brister handlar om att utredare saknar tillräcklig kunskap i samtalsmetodik.

I utredningen tas ofta inte hänsyn till traumatiserade personer som bär på skam- och skuldkänslor för sin sexualitet eller bär på tidigare erfarenheter av våldtäkt och andra former av könsrelaterat våld eller tortyr. Det saknas mekanismer för att utreda uppgifter om tortyr och andra övergrepp. Korta handläggningstider och beslutsproduktion tycks överordnas kvalitetssäkring.

SNÄVA TOLKNINGAR
Bedömningarna av om en person är flykting eller annan skyddsbehövande saknar också ofta genusperspektiv. Det handlar om höga beviskrav och problematiska trovärdighetsbedömningar där det inte tas hänsyn till problematiken kring könsrelaterat våld mot kvinnor och hbt-personer. Inte heller till erkända svårigheter för traumatiserade personer att berätta kronologiskt, sammanhängande och detaljerat utan motstridigheter. Spekulativa argument förekommer.

Könsrelaterat våld såsom tvångsgifte, sexuellt våld, hedersrelaterat våld och könsdiskriminering, ibland med åtföljande risk att tvingas in i prostitution för att klara försörjningen, anses inte alltid utgöra förföljelse. Bedömningen av välgrundad fruktan och statens vilja och förmåga att ge skydd görs inte konsekvent utifrån detaljerad landinformation om kvinnors och hbt-personers faktiska verklighet och reella möjligheter att få ett effektivt och varaktigt skydd av hemlandsmyndigheterna.

Ytterligare brister handlar om att politikbegreppet oftast tolkas snävt, att vägran att följa klädkoder eller andra könskodade lagar och normer, trots risk för bestraffning enligt lag, inte ses som politiska manifestationer. Detta innebär alltså att det könsrelaterade våldets politiska dimensioner förbises och att kvinnors och hbt-personers motstånd avpolitiseras.

Konventionsgrunder och orsakssamband analyseras alltför ofta inte korrekt. Om en person en bit in i processen berättar om sin verkliga sexuella läggning eller könsidentitet, eller om erfarenheter av olika former av könsrelaterat våld, riskerar personen avslag på grund av att den ändrat sig. Att kriminalisering av samkönade relationer eller systematisk diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet inte regelmässigt leder till flyktingstatus och skydd väcker frågan om hur beslutsfattare ser på rätten att leva öppet.

Flera av dessa problem har lyfts fram av UNHCR i rapporten Kvalitet i svensk asylprövning i höstas, liksom i rapporter av till exempel Röda Korset, migrationsforskare och konsulter. Några av problemen framgår också av Europadomstolens och FN-kommittéers kritik mot Sverige, inte minst de senaste årens fällningar rörande personer som åberopat förföljelse relaterad till kön och sexuell läggning.

Vidtas det några radikala åtgärder för att ändra en rent generellt restriktiv asylpraxis och integrera genusperspektivet i asylprocessen? Tyvärr verkar inga större initiativ till förändring vara på gång på varken verksnivå, domstolsnivå eller regerings- eller riksdagsnivå.

Därmed återstår frågan om skyddet för de våldsutsatta asylsökande och papperslösa kvinnor och hbt-personer som lever under hot i Sverige. Migrationsverket nöjer sig i regel med att hänvisa våldsutsatta till något av verkets anläggningsboenden runt om i Sverige. Skyddat boende på kvinnojour bekostas i vissa fall, men enbart några dagar i väntan på avresa till annan del av Sverige. Inga synbara lärdomar tycks ha dragits av tragiken i juli 2001 då en iransk asylsökande kvinna mördades i sin bostad på Gimo flyktingförläggning av den make som hon, med sina barn, flytt undan och sökt en fristad från i Sverige.

Den svenska regeringen och riksdagen har inte vidtagit någon åtgärd till förmån för varken våldsutsatta asylsökande eller papperslösa kvinnor och hbt-personer. Vad gäller papperslösa kvinnor har både regering och riksdag i stället för att initiera skyddsåtgärder klargjort att socialtjänstlagen fortsatt ska tolkas på ett sätt som inte ger alla våldsutsatta kvinnor i kommunen lika skydd, oavsett juridisk status. Denna hållning avspeglas även i det faktum att regeringens handlingsplan rörande mäns våld mot kvinnor inte innehåller någon skrivelse om kvinnor utan uppehållstillstånd. Regeringens regleringsbrev till Socialstyrelsen behandlar heller inte dessa kvinnor. Det är som om denna grupp av kvinnor inte existerar i samtal om våld och rättigheter. Riksdagen avstyrkte så sent som i december 2011 en motion från Vänsterpartiet om stärkt skydd för våldsutsatta papperslösa kvinnor, med hänvisning till ett tidigare interpellationssvar (2007/08:11 ) från integrations och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om att ”de mänskliga rättigheterna gäller för alla”, men att papperslösa kvinnor inte kan förvänta sig samma skydd som permanent bosatta, eftersom de inte har rätt att vistas här och därmed anses kunna återvända till sina ursprungsländer.

Konsekvensen av detta blir fortsatt straffrihet för våld från partner, arbetsgivare, hyresvärdar och andra män, då få papperslösa vågar polisanmäla av rädsla för utvisning. Risken att tvingas in i prostitution i utbyte mot mat och bostad ökar. Bristen på effektivt skydd och stöd från såväl socialtjänst som ideella kvinnojourer signalerar indirekt ett tyst samtycke till våldet, och rättslösheten blir ett faktum.

Göteborgs kommun fattade i december 2010 beslut om att ta ställning för att papperslösa kvinnor ska erbjudas hjälp. Beslutet fattades med stöd av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. Ideella kvinnojourer skulle nu ersättas för kostnader i samband med skyddat boende för papperslösa kvinnor. Beslutet var det första i sitt slag i Sverige och innebar ett genombrott i arbetet för alla kvinnors lika rätt till skydd vid hot om våld. I januari meddelade Malmö stad som andra kommun i Sverige att kommunen avsatt pengar till att utveckla skydd och stöd för våldsutsatta papperslösa kvinnor och barn. Förhoppningsvis ser vi början på en förändring, för framgången kom inte ur tomma intet utan var resultatet av arbetet med kampanjen Ain’t I a woman.

Kampanjen utfördes i ett brett samarbete med individer, organisationer och politiska partier. Frågan har kommit upp på den politiska agendan, fortsättning lär följa. Den rådande synen på mänskliga rättigheter såsom varande medborgerliga rättigheter utmanas grundligt. Precis som tidens svar på frågan vem som inkluderas och exkluderas i de vackra talen om jämställdhet och lika rättigheter.

Publicerat 2012-03-02

One Comment

  • Kerstin Palmer says:

    Från min erfarenhet av asyl-utredningar i USA vet jag att det könsrelaterade trauma du beskriver ingick i och var del av utredningen. Jag kan inte se i artikeln någon formel instans med expertis som gör fysiska och psykiska tortyr-utredningar, och som har träning i det. Vi använde Healthright.http://www.healthright.org/jobs/HRC%20volunteers%202013

    Kerstin Palmer
    Palmer Psykoterapi och Utbildning
    0763165357

Leave a Reply to Kerstin Palmer Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen