Ibland kör några bussar in

Text av Thella Johnson | Bang 1/2014 | BREV TILL BANG

Krigskorrespondenten och veckotidningskrönikören Barbro “Bang” Alving rapporterade från krisernas och krigens Europa under 1930- och 40-talet. Journalisten Thella Johnson skriver brev till sin förebild för att försöka få grepp om vad det är som pågår i Europa just nu.

thella-web

Barbro “Bang” Alving

Kära Bang, du var reporter, skribent och radiojournalist, precis som jag. Du rapporterade från olika delar av världen, precis som jag. Du brann för att skildra din samtid. Jag gör också det. Men jag börjar allt oftare känna mig vansinnig härhemma. Jag vet att detta också kunde hända dig. Du kommer inte att svara, men kanske kan det här brevet ändå hjälpa mig att få någon insikt om vad det är som händer i mitt omedelbara närområde, just nu, innan det blivit till historia och är för sent att ändra på. I helgen ordnades en solidaritetsloppis i Bagarmossen i Stockholm. De fattiga hitresta från östra Europa stod själva och sålde saker som människor donerat. Det var knökfullt med folk. Jag fyndade en blus, en ljusstake och en bok om andra världskriget. Två dagar tidigare hade jag besökt ett seminarium hos Stadsmissionen, om deras insatser för de nya EU-migranterna. Också det var fullsatt, fast klockan bara var åtta på morgonen. Det förs en debatt om de fattiga européerna som tigger på våra gator. Någon vill förbjuda gåvor, någon säger emot. Några vill skicka en räkning till tiggarnas hemland.

Bang, det pågår saker i Europa som är svåra att få grepp om. Du skrev om dina berömda iakttagelser från Berlinolympiaden 1936 i boken Klipp ur nuets historia. Då när boken kom hade nära 40 år gått sedan freden 1945. Flera krig hade rasat i Europa och fascismens yttersta konsekvens var inristad i världshistoriens tidslinje. Ett faktum som aldrig fick suddas ut. I efterhand skrev du, till ditt försvar mot de som ansåg att du varit för kåserande, inte gjort de nödvändiga politiska analyserna:

”Man var ännu då förhållandevis aningslös; var medveten om OS som ett gigantiskt propagandanummer men icke klar över att propagandan gällde legalisering av en Herrenvolksdröm.”

När jag läser din ursprungliga text reser sig håren på min rygg. Målande beskriver du, vartefter lagen går in på stadion, vilka som väljer att göra Hitlerhälsning, vilka som avstår. Hur ljudnivån på läktarna svarar mot handgesterna:

”När Frankrikes stora trupp tågar in i sina blå baskers och broderligt sträcker ut armarna i Tysklands egen hälsning stiger ropen över läktarna till storm, och när Österrikes 219 man gör likadant växer ropen ut till full orkan. Varje trupp får en ny och oväntad betydelse. Där kommer egyptierna i sina röda fezer, nej, armarna stannar där de äro. Afghanistan, ja. Argentinarna som ser ut som styrmän på långtradare – nej. Australien likaså. Belgien håller sina halmhattar lugnt i handen, det första ledet ser ut som en rad hyggliga postexpeditörer. Men lilla Bermuda tycker tydligen om diktatur, Bolivia också. Brasilien sätter stopp för Hitlerhälsandets rad, och applåderna mattas automatiskt.”

Nu undrar jag: Är det för att jag vet vad som hände sedan, som jag ser betydelsen i vad du skriver? Skrivs saker just nu, som jag inte inser allvaret i?

Häromåret läste jag ett reportage i tyska Der Spiegel. Där berättas om en informationstjänst för ungerska nationalister, där de kan få veta vilka företag de tryggt kan vända sig till i sin vardag. Var de finner ”nationalistiska matvarubutiker”, ”nationalistiska möbelvaruhus”. Vilket telefonnummer det nationalistiskt sinnade taxibolaget har. Vi lever i en global tid nu, så tjänsten i sig självt är inte registrerad i Ungern, eftersom en del av det som försiggår där skulle vara förbjudet enligt ungersk lag. Men den sägs ha starka kopplingar till ett ungerskt politiskt parti, Jobbik, eller ”Rörelsen för ett bättre Ungern”.

Berlinmuren föll två år efter din död, Bang. Men ibland kör några bussar in i en rondell i en stads utkant och hämtar en grupp människor, sedan polisen drivit bort dem från den boplats de byggt åt sig i brist på annat. Jag bevittnade det själv senast i Paris. I östra utkanten av stan, i Porte de Montreuil, hade tio familjer slagit läger. De var romer från Rumänien och detta var tredje eller fjärde resan till Frankrike för många av dem. För vissa var det den nionde eller tionde. När jag och min norska kollega kom till platsen hade regnet vräkt ner i en timme redan. Klockan var strax före sju. Lägret bestod av lastpallar av trä, madrasser, sopsäckar av plast. Gröna presenningar. Kartongbitar här och var för att täppa till hål i taken. Byggnaden bakom tillhörde ett fastighetsbolag. Vi fick veta att en dam som arbetade på kontor på ett av våningsplanen had§e hjälpt de övernattande gästerna med mat, pengar och myndighetskontakter, och försökt att in i det sista övertyga värden om att låta familjerna vara kvar tills de fick tag i något bättre. Men nu skulle de bort.

Polisen hade gjort som de ska och förvarnat om att lägret skulle rivas. Några av barnfamiljerna hade redan gett sig av, men de flesta var kvar. Remus, den första vi mötte då vi kom till lägret, sa att han inte trodde att polisen skulle komma. Han bad oss sitta ner på några vita trädgårdsstolar i plast. Bjöd på cigaretter. Han sökte vilka jobb som helst: jordbruk, byggindustri eller diska på restaurang. De flesta av lägrets romer fick inga jobb alls utan satt på gatorna med pappmugg i stället och skyltar där det på franska stod saker som: ”Vi behöver pengar till mat och medicin”. Han hann nätt och jämt berätta om omöjligheten för barnen att få gå i skola i hemstaden. Så hördes ljudet av bromsande bildäck mot asfalten och en polisradio. Ute på gatan blinkade blåljus till. Tre bilar och ett tiotal uniformerade män. Remus väckte sin fru och deras fyraåriga dotter som sov under en av presenningarna. Familjerna började raskt samla ihop sina tillhörigheter i ösregnet. En barnvagn lastades med plåtburkar, kläder, några genomskinliga regnkäper, en korg färska tomater. En stund senare kom en annan myndighetsperson till platsen. En dam i 60-årsåldern som talade med bestämd röst medan hon klev innanför avspärrningstejpen. Hon närmast besvärjde, som om hon ville vara säker på att ingen skulle anklaga just henne personligen:

”Jag är delgivningsman. Utsänd för att utan vidare dröjs mål genomföra domstolsbeslutet om vräkning av de som ockuperar mark på Rue de la Republique, i enlighet med fullmakt daterad den 29 juli. Det är skälet till vår närvaro här idag.”

De två reportrarna med block och mikrofon ville räcka över en lapp med telefonnummer, för att hålla kontakt. Men Remus höll tydligt upp sin hand. Sade att han inte fick ta emot något för poliserna. Han var van vid denna procedur. Bang, det pågår saker i Europa som är svåra att sortera.

Jag fick ett meddelande från min vän L i Madrid. ”Det är helt otroligt. Om dessa nya lagar röstas igenom, vågar jag säga att Spanien inte längre är en demokrati.” L, som är jurist och ekonomijournalist, hade hjälpt mig med kontakter och översättningar under mitt sommarvikariat som korrespondent på Sveriges Radio. Nu var han chockad. Sade att spanska medier rabblade fragment ur en ny så kallad medborgarskyddslag. “Min egen tidning också! De fastnar i detaljer. Ingen förklarar vad detta verkligen innebär.” Det var fyra dagar före jul. Sedan dess har han skickat olika tabeller och sammanställningar, för att ge mig en tydligare bild:

Nya förseelser och fastställda bötesbelopp:
Samlas utanför viktiga byggnader såsom kongressen: 1 000–30 000 euro
Vägra lyda order från polis eller myndighetsperson: 1 000–30 000 euro
Vistas på samma plats en längre tid utan tillstånd: 100–1 000 euro
Förolämpa en polis: 100–1 000 euro
Fotografera en polis: 100–1 000 euro

Han har skickat nyhetsartiklar: ”Två års fängelse för miljöaktivister som tårtade regionordföranden i Navarre”, ”Chefredaktör som granskade korruption får sparken. Misstänker regeringen för att ligga bakom”

Hur vet man om demokratin är allvarligt hotad? Spanien har mer eller mindre befunnit sig i uppror under flera år, liksom de andra hårdast krisdrabbade länderna. Stora grupper demonstrerar dagligen, som de som vräkts på grund av obetalda bostadslån. Eller de som blivit av med sina pensionsbesparingar för att banken fått slut på pengar. De nya ”medborgarskyddsbrotten” betecknas inte som brott enligt brottsbalken, utan som mindre förseelser. Som gällde det vårdslöshet i trafiken. Bevisbördan ligger hos den enskilde medborgaren. Ditt ord mot polisens. Den som vill bestrida sin böteslapp får betala en ny, särskild avgift för att en domstol alls ska pröva saken. Europarådets människorättskommissionär var snabb med att döma ut lagändringarna.

Så hur stor är chansen att de genomförs? frågar jag L. “De kommer att genomföras” säger han. “Jag ska tala om hur de kommer att göra. De går ut med att de ändrat några formuleringar, så att lagen framstår som mjukare. Sedan röstar de igenom den. De har absolut majoritet i parlamentets bägge kamrar.”

Nyheterna från Spanien slutar inte komma. En annan journalistkollega, väninnan R, hör av sig: “Ni har väl hört om den nya abortlagen?”  Det verkar som om Spaniens kvinnor åter ska förhålla sig till en abortlag liknande Irlands eller Polens. Där våldtäkt som orsak till graviditeten är det enda giltiga skälet att avbryta den. Eller en överhängande fara för kvinnans liv och hälsa. Hon måste på förhand få aborten godkänd av två läkare utanför den behandlande kliniken. I praktiken blir det resor till grannländerna för de som kan. För resten återstår de illegala, inte sällan farliga, alternativen. Spaniens svängning i abortfrågan rörde upp en stor debatt i Europaparlamentet. Europas socialdemokrater, liberaler, vänsterpartier och gröna samlade sig i protest mot den spanska regeringens planer. De konservativa och kristdemokratiska partierna sa att detta inte var en fråga för Europaparlamentet. Politiker och lobbygrupper gör sitt bästa för att påverka opinionen runtom i EU. Men abortfrågan avgörs till sist på hemmaplan.

I både Spanien och Bryssel har kvinnornas och oppositionens protester vuxit för varje dag och till och med splittrat regeringspartiet. Opinionsmätningarna visar nu att mellan 70 och 80 procent av invånarna motsätter sig den nya abortlagen. Det kan tyckas som om de spanska väljarna inte tog regeringspartiets löfte om en förändrad syn på kvinnans val på allvar. Men å andra sidan blir många vallöften aldrig verklighet. Vilket aktualiserar frågan: Hur tänker vi egentligen när vi röstar? Och vad spelar det för roll om den valda regeringen plötsligt, utan förvarning, vänder upp och ned på grundläggande principer om demokrati och rättssäkerhet?

Bang, för bara några månader sedan täpptes den svenska offentlighetsprincipen igen ytterligare. Känd i hela världen, älskad av reportrar, allmänt rättsmedvetet folk och de som själva haft någon pågående tvist med en myndighet. Hatad av de makthavare som vill kunna göra sina informella uppgörelser utan avbrott. Det som har varit regel i Sverige, att alla de handlingar som inkommit till en myndighet är offentliga och kan begäras ut av allmänheten, ska nu inte gälla sådant som rör politiken på EU-nivå. Som journalist skäms jag ibland för vad vi inte rapporterar om. När vi skulle träda in i unionen var detta något av det mest skrytsamma Sverige kunde erbjuda Europa. Vi skulle sprida vår modell för öppenhet till medborgarna. Som regeringen skrev i sin proposition om medlemskap i EU:

”Som medlem i EU kommer Sverige att kunna lägga särskild vikt vid sådana demokratifrågor som vi speciellt värnar om och där vi menar att EU behöver förbättras. I det sammanhanget bör särskilt nämnas insatser för att förenkla regelverket och göra det mera lättillgängligt för medborgarna. Sverige kommer också att, tillsammans med likasinnade medlemsstater, verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s organ och beslutsprocess.”

Sedan dess har saker blivit mer känsliga. Nu har jag redan från flera källor hört att tjänstemän, förmodligen av bekvämlighetsskäl, före den nya lagens ikraftträdande började hemligsstämpla saker som inte borde fått vara hemliga. Vad deras motparter i Bryssel svarat på det ena och det andra. Säkert inget kontroversiellt, men vår tid att själva få bedöma är förbi. Bang, det pågår så många saker parallellt i Europa att det är svårt att få ihop dem. Den nya reviderade Dublinförordningen har just trätt i kraft. De asylsökande ska få utökade rättigheter. Bland annat rätt till intervju, rätt till information och särskilda hänsyn till minderåriga. När de som flytt från krig och fattigdom anländer vid våra gränser idag blir de noggrant registrerade. Deras fingeravtryck samlas i en särskild databas med namnet Eurodac, för att alla länders passkontrolltjänstemän samtidigt ska få kännedom om denna nya person. Så att en person inte kan pröva lyckan i fler än ett land, så kallad ”asylshopping” (också ett ord du missat, Bang). Det finns till och med en särskild förordning för databasen, ”Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen.” Jag undrar ofta hur framtiden kommer att döma oss för det som idag sker vid Europas yttre gräns.

Bang, häromdagen var det Förintelsens minnesdag. Vi kallar den så nu, dagen då Auschwitz befriades. FN har till och med deklarerat dagen som officiell internationell minnesdag. Det var i flera länder särskilt fokus på de förföljelser och den diskriminering som romerna i Europa får utstå. I DN skrev journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink om situationen för de 700 000 romerna i Ungern:

”1989 var 85 procent av alla romska män i Ungern i arbete. Bara fyra år och en rad statliga åtgärder senare hade siffran sjunkit till 39 procent. Idag visar statistiken 20 procent.” En forskare hon talar med kallar det ”en massutvisning ur arbetsmarknaden”.

Allt fler människor är av åsikten att romerna har sig själva att skylla för detta. Fördomarna reproduceras av massmedia, sade forskaren. I Ungern är det i år val både till det nationella parlamentet och Europaparlamentet. Partiet Jobbik talar inte längre om ”zigenarbrottslighet”, ett begrepp de tidigare använt. I stället förklarar de att vissa romer är laglydigare än andra, och att de skulle få det bättre om Jobbik fick bestämma. Förr har partiet förknippats med mobbliknande grupper som sökt upp romer, misshandlat dem och vandaliserat deras hem. Så som andra grupper gjort med ungerska judar genom historien, före och efter Nazitysklands ockupation. Ungerns regering har anklagats för slapphet gentemot hatbrotten, men har nu skärpt sin lagstiftning, till och med tagit hjälp av FBI för att utreda mord på romer. Bland grupper av invånare frodas misstron alltjämt. Jobbik är Ungerns tredje största parti med 47 platser i parlamentet. Tre platser har de i Europaparlamentet. Partiet förnekar allt samröre med olagliga verksamheter. Men dess vice ordförande säger sig ha en god relation till redaktörerna på den nationalistiska informationstjänsten. Ibland skickar han dem ett textmeddelande från mobiltelefonen, om något intressant sägs under debattstunden i parlamentet.

Som de flesta nationalistiska partier i Europa idag tar Jobbik avstånd från begrepp som fascism och nazism, som deras motståndare ibland stämplar dem med. Men partiledaren Gábor Vona har faktiskt själv sagt att hans parti inte är demokratiskt. Under sitt tal i en fullsatt idrottshall i Budapest häromåret förklarade han: “Vi är inte kommunister, fascister eller nationalsocialister. Men – och detta är viktigt för var och en att inse – vi är heller inte demokrater!”

Bang, när du satt där på läktaren på Berlins olympiska stadion i augusti 1936, och registrerade idrottsmännens och delegaternas handgester med din blick och ditt anteckningsblock, så hade fascisterna vunnit makten. Så mycket visste du. Jobbik är det största partiet av sitt slag i Europas folkvalda församlingar idag. Men inte det enda. I den ekonomiska krisens spår i Grekland nådde partiet Gyllene Gryning framgång i det förra valet. De anklagade tidigare regeringar, EU och invandrarna för landets kollaps, och vann sju procent av rösterna. De misstänks för organiserade attacker mot flyktingar och meningsmotståndare. Partiledaren Nikos Michaloliakos och flera parlamentariker sitter häktade i väntan på åtal. Sina 18 platser i parlamentet har de kvar till nästa val, även om få tror att de kan behålla sitt stöd till dess. I Storbritannien finns också ett högljutt nationalistiskt parti, British National Party, om än med mindre politisk makt. Två lokalfullmäktigeplatser har de, och en stol i Europaparlamentet. Partiledaren Nick Griffin är försatt i personlig konkurs och många tidigare anhängare har lämnat partiet. Men de fortsätter att satsa. Det gör de allihop. Inte för att de tycker om EU. Tvärtom vill de flesta gå ur unionen. De anser att invandring hotar deras nationer. De beskyller ofta hela grupper av människor för samhällets problem. Ibland finner de gemensam grund med andra partier, i EU- motstånd och allmän värdekonservatism, ibland tycks de isolerade.

Bang, det är 2014 och ibland kör några bussar in i en rondell i stadens utkant, och hämtar en grupp människor som bosatt sig där det funnits plats, där ingen tidigare kört bort dem. De blir tillsagda av polis att samla ihop sina tillhörigheter för att sedan sätta sig bussen. Ibland kör bussen dem till ett härbärge. Ibland kör den tillbaka dem till landet de kom från. Det är lite olika hur det brukar gå till. Polisen kommer oftast i gryningen, för att inte störa trafiken.Gatorna är nästan tomma. Men alltid är det några människor ute. Joggare, hundägare. Reportrar på uppdrag. Folk på väg hem från krogen, folk på väg till jobbet. Som går förbi och får se ihoprafsandet av kläder, barnvagnar och tomater, stressen i en förälders blick.

Jag vill skriva till mitt försvar: ”Jag var ännu då förhållandevis aningslös.” Men jag vet att det inte håller. Tack för nu. /Thella Johnson

Publicerat 2014-03-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen