I danspalatset

Text av Jonas Hassen Khameri | Bang 2/2012 | Tema KÄNSLOR

Hon måste finnas där. Författaren Jonas Hassen Khemiri skriver ett rekviem för en saknad vän.

jonas-khemiri-small.jpgFörsta minnesbilden kommer från gymnasiet. Första ring, första lektionen. Jag sitter mitt i klassrummet i extremt anonyma kläder och gör mitt yttersta för att smälta in. Målet är att bli osynlig. Jag veckar ihop benen för att se normallång ut, jag pressar ut axlarna för att se normalbred ut. Det går så där. Så kommer Emma in. Eller snarare: först kommer hennes skrovliga sandpappersröst in. Sen kommer hennes heshesa skratt. Och sen kommer hon själv. Med sprejlugg och uppvikta jeans och lysande fräknar och kolibrisnabba handrörelser. Och jag tänker: Hon där. Hon är tvärtom från osynlig. Vi måste lära känna varandra. Men det går några veckor innan jag vågar prata med henne. Eller några månader. Eller två och ett halvt år. Men till slut blir vi vänner och sen blir vi ihop och sen blir vi varandras allt på det där sättet som bara händer när man är 18 år och skolkar från naturvetenskapen för att ägna sextimmarsfikor åt att diskutera livets eviga frågor. Vad är meningen med vår existens? Vad ska vi göra efter studenten? Och när ska drum’n’bassen ta över världen?

 

Jag brukade tänka att Emma hade som en egen tideräkning. En sorts Emma-tid, där en sekund kunde förvandlas till vad som helst: En minut. En kvart. En halvtimme. Bara Emma kunde öppna dörren till ett fik, beställa en kaffe, dra tre skämt, svara på ett mess, imitera en mimare, blåsa en tuggummibubbla, recensera en pjäs (trååååkig), gå tre gånger på toaletten och sen hinna ut på gatan igen innan cafédörren hann stängas. Bara hon kunde lämna en fest och ta tiden med sig. Plötsligt började alla andra, vanliga människor, att tala i extrem sloooow moooootion med outhärdliga tankepauser mell an var je sta vel se.

 

Jag fruktade tiden och underkastade mig den. Hon tog tiden åt sidan och sa som det var: Mitt liv är viktigt och från och med nu så måste du låta mig göra exakt vad jag vill på hur få sekunder som helst. Okej? Tiden mumlade något ohörbart till svar.

 

I Emmas tideräkning så var det helt normalt att börja dagen med ett pocherat ägg, producera en radioteaterföreställning i ett badhus på förmiddagen, gå till Amidas kolgrill runt lunch för att äta och skissa på deras hemsida, fika med 14 vänner på eftermiddagen, arrangera en burleskklubb i skymningen och sen dansa till gryningen. Däremellan kunde hon alltid lägga in lite meditation, några timmars simning, en mormorvisit, tre avsnitt av Angels in America och en snabb weekend i New York.

 

Jag vet ingen som var så full av liv. Och just därför känns det så svårt att förstå att hon är borta. Hon tog med sig sina handrörelser och sitt skratt. Hon packade ned sina hyllmeter dvd-boxar och tömde sitt sprängfyllda badrumsskåp. Hon vek ihop sitt fenomenala luktsinne och stuvade ned det i den allt fullare resväskan bredvid sitt magiska lokalsinne och sitt kronologiska minne. För att undvika övervikt satte hon på sig alla sina favoritkläder, rosa puffjackan, kinaskorna och gråkostymen med axelvaddar, leopardtajtsen och djungelbyxdressen. I håret fyra scarfar plus en basker, runt ena handleden Casioklockan i plast, på ena fingret tre runda ringar av silver.

 

Men som tur är så fick hon inte med sig allt. Hennes galaktiska hjärta var för stort för att rymmas i en resväska. Det finns kvar här. Precis som minnet av den oändliga omsorg som hon visade för sina vänner. Hennes värme och humor lever vidare. Alla teaterföreställningar som hon producerade och all inspiration som hon spred. Hennes mantra om att allt är möjligt finns kvar – det går att brotta sig fri från heteronormativa kvinnoförtryckande rassevärldar, bara vi inte låter oss kuvas. Sångerna måste fortsätta sjungas, böckerna skrivas, tidningarna tryckas, filmerna regisseras, radiodokumentärerna produceras, festerna arrangeras och livet levas. Vi var många som trodde på henne. Men det fanns stunder när hon inte trodde på sig själv.

 

Längre fram, när vår tideräkning äntligen hinner i fatt hennes, så kommer vi att mötas. Det finns nämligen en värld på andra sidan, det vet alla som har sett Emmas favoritscen i Angels in America. Och det är ingen sunkig trädgård med trist porlande bäck. Hell no, säger sjuksköterskan Belize. Livet efter detta är en hybridiserad storstad, ett San Francisco, ett kaos av blommande ogräs och glittrande sopor. Där finns röstbås och där finns danspalats, där finns etnisk gränslöshet och könsmässig frihet. Där går alla klädda i Balenciagaklänningar med röda korsetter och ingen behöver spela normal, ingen är osynlig. Race, taste and history finally overcome.

 

Det är där hon är just nu, det var dit hon reste, för att öva stämmor med Billie Holiday, för att prata revolution med Rosa Parks. Men mest av allt för att finna frid. Och även om hon inte är här så är hon med oss, och även om hesskrattet är borta och rösten har tystnat så finns hon kvar i våra minnen för alltid.

 

Publicerat 2012-09-24

4 Kommentarer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen