Hej Lena

Text av Anneli Carnelid | Bang 3-4/2012 | TEMA VIT VREDE

"Jag skulle vilja prata om feminism med dig, vad det egentligen betyder när du säger att du är feminist." Bangs chefredaktör Anneli Carnelid skriver ett öppet brev till Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor.

Lena Sommestad Foto: Klas-Herman Lundgren

Jag skulle vilja prata om feminism med dig, vad det egentligen betyder när du säger att du är feminist. Därför skickar jag det här brevet. Det kommer att publiceras i nästa nummer av tidskriften Bang och om du vill svara på brevet (vilket jag verkligen hoppas att du vill) kommer även ditt svar att publiceras. Så du vet förutsättningarna. Nu till mitt ärende och varför jag vill ha en dialog med dig om de här sakerna.

Hösten 2012 var jag på Feministisk Tribunal på Rival i Stockholm, en konferens anordnad av nättidningen Feministiskt Perspektiv och bokhandeln Hallongrottan. Något försenad slog jag mig ner på en rad ungefär i mitten av lokalen, ganska långt ut på kanten för att inte störa samtalet som pågick. Publiken satt koncentretat och lyssnade på ett panelsamtal under rubriken ”Den svenska feminismens självbild”, ett samtal om rasism i den svenska feministiska rörelsen. Paneldeltagarna berättade om sina erfarenheter av den rasismen och uttryckte sin besvikelse över många vita feministers ovilja till intersektionell och postkolonial analys.

Bara några minuter in i samtalet började jag störas av två vita kvinnor som satt några stolar bort från mig. Det började liksom suckas högljutt och skrattas hånfullt, du vet på det där uppmärksamhetssökande sättet, som någon som verkligen vill markera sitt missnöje mot det som pågår i lokalen. Panelen konstaterade att den svenska feministiska rörelsen i mångt och mycket är och har varit en vit heterosexuell kvinnorörelse som har svårt att se sina egna privilegier, att det är en tydlig brist på icke-vit representation i de offentliga feministiska samtalen (förutom när det handlar om hedersvåld), att vita feminister ofta ser rasism som något manligt som inte kvinnor (särskilt inte feminister) kan utöva, att svenskar generellt gärna ser sig som ett jämställt och tolerant folk (som så klart inte kan vara rasistiskt!) och att den självbilden döljer många viktiga problemformuleringar och osynliggör stora delar av rörelsen.

Kvinnorna några säten bort blev mer och mer märkbart irriterade och började härma det som sades med fåniga röster och ett obehag spred sig i hela min kropp och jag började få svårt att koncentrera mig på samtalet. Där satt jag, i ett stort feministiskt sammanhang, och bredvid mig i publiken satt två personer som förde tankarna till Aftonbladets kommentarsfält, så stereotypa att de till och med ondgjorde sig över att samtalet hölls på engelska och inte på svenska. Vad gjorde de på Feministisk Tribunal? Var de bekanta till någon tidigare deltagare och hade varit där och stöttelyssnat och råkat blir kvar? Eller var det någon som bjudit in dem som en del av samtalet, liksom för att iscensätta problemet (alltså att vita feminister har svårt att se sin egen maktposition och vägrar ta ansvar för densamma)?

Bitvis var det så illa att jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå fram och säga till, be dem hålla sina kommentarer för sig själva, men tonen var så aggressiv att jag tänkte att det skulle leda till en scen oss emellan, och jag ville inte bidra till att ta ytterligare fokus från samtalet. Jag tröstade mig med att tänka att de här personerna liksom bara hamnat på det här samtalet av en slump. Att de nog inte var feminister med så starka röster i rörelsen.

Du fattar så klart redan varför jag skriver det här till dig. Men för våra läsare måste jag ändå berätta vad som hände sen. Tribunalen började nämligen lida mot sitt slut och den stora avslutningen, samtalet ”Feministiska strategier för en bättre värld”, stod på programmet och flera (vita medelålders heterosexuella) tungviktsfeminister tog plats på scenen. Det var Gudrun Schyman, Margareta Winberg, Gunvor G Ericson

Precis innan samtalet började så reste sig plötsligt en av personerna som suttit bredvid mig, gick nedför trappan mot scenen, upp från det släckta publikhavet och in i strålkastarljuset och slog sig ner. Och det går sakta upp för mig, hen ska medverka i samtalet! Plötsligt såg jag vem det var. Det var ju du, Lena Sommestad, och jag började som nästan skaka i kroppen. Var det du, ledaren för Sveriges största och mest inflytelserika kvinnoförbund, som var en av de här personerna som jag, bara några minuter tidigare i pausen, beskrivit som Aftonbladets kommentarsfält för mina vänner? När du fick den första frågan från samtalsledaren, en fråga om varför det bara sitter vita personer på scenen nu, så svarade du snabbt med att säga att Nalin Pekgul ju varit ordförande för S-kvinnorna i många år, och för bara ett tag sedan var det Nalin som hade representerat S-kvinnor (och du höll sen den obligatoriska utläggningen om att detta är viktiga frågor, som ni så klart jobbar med inom förbundet, och så klart pratar om på era kongresser). Du fortsatte med att recensera samtalet du tidigare suckat dig igenom, nu märkbart provocerad:

”Det som förvånade mig här, och jag har aldrig sett något liknande, det är att man har en panel som bara ska vara brownish people och sen en panel som bara ska vara vit. Aldrig att vi jobbar så inom den politiska rörelsen. Utan jag tror att det är väldigt viktigt att vi pratar med varandra. Och att det också kan vara farligt om vi börjar generalisera kring varandra. Vad är vithet? Vad är svensk självbild? Eller att generalisera att alla svenskar är rasister eller att den svenska självbilden ser sån ut. För i politiken är det naturligt för oss, att när vi sitter tillsammans med systrar och kamrater från Turkiet eller Syrien eller vad det nu kan vara, så är vi socialdemokrater.”

Och därför Lena, mot bakgrund både av vad du gav uttryck för anonymt i publiken, och vad du sedan sade i offentligheten på scenen, så måste jag fråga: Vad handlar feminism om för dig? Vad betyder det att du är feminist?

Eller mer specifikt: Är du medveten om hur det låter när du bemöter kritik mot en vit feministisk rörelse med att S-kvinnorna har haft Nalin Pekgul som ordförande? Förstår du hur mycket du då låter som en sossepampgubbe som bemöter feministisk kritik med att ”vi har ju haft Mona Sahlin som partiledare”? Eller när du säger att du inte ser hudfärg eller nationalitet utan bara socialdemokrater, är du medveten om att du låter som dem som inte tycker att det behövs ett kvinnoförbund i arbetarrörelsen, för de ”ser inte kvinnor och män, utan bara arbetare”?

Efter att ha hört dig säga de här sakerna undrar jag: Om du inte vill se ras som en parameter i din feministiska analys, om du inte vill få din egen position kritiserad, på vilka grunder kritiserar du då mäns överordning? Är du bara feminist för att du som kvinna är upprörd över att du har sämre möjligheter än män i den här världen? Vilar ditt feministiska ställningstagande överhuvudtaget på en maktanalys, eller är det bara maktstrukturer som slår mot vita kvinnor som är en angelägenhet för ditt kvinnoförbund, inte maktstrukturer i sig?

Lena, jag tyckte samtalet du satt och suckade dig igenom var fantastiskt. Det var generöst, begåvat, intressant och sjukt viktigt. Så jag ber dig, titta på det igen, och försök att verkligen våga lyssna på vad de säger. Du kan lära dig så mycket. Om du bara vill. Och det perspektivet, på den position du besitter, vore så värdefullt.

Med hopp om svar!

Mer läsning: Lena Sommestad svarar
Anneli Carnelid replikerar
“Det var jag som satt bredvid Lena Sommestad”

Publicerat 2012-12-12

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en brandsläckare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen