Rungano Nyoni långfilmsdebuterar med I Am Not a Witch.

Häxor och science fiction

Text av Paloma Halén Román | Bang 1/2018

Rungano Nyoni och Paloma Halén Román satte sig ner en regnig vinterdag för att diskutera Nyonis långfilmsdebut I am not a witch och svarthet, science fiction, normer, turism och så klart Brangelinas relation. Hela intervjun finns i senaste numret av Bang - ute nu!

Med I Am Not a Witch, som har visats på bland annat Cannes och Stockholms filmfestivaler, har Rungano Nyoni tagit plats i filmvärlden som en ny lysande stjärna. Filmen har hyllats för sin svarta humor och för de otroliga skådespelarinsatserna. Den berättar om 8-åriga flickan Shula, som anklagas för att vara häxa – något som i Zambia kan leda till att en skickas till häxläger. På häxlägret binds Shula fast med ett bomullsband, och får veta att om hon klipper det kommer hon att förvandlas till en get. Kvinnorna i lägret tvingas arbeta obetalt för att gottgöra för sin ondskefulla natur.

35-åriga Rungano är själv född i Lusaka i Zambia och uppväxt i Wales. Hon gick en master i filmskådespeleri, sedan ett program för kortfilmsmakare i Wales och började göra kortfilm. Till en början var det små produktioner med låg eller ingen budget, men allt eftersom växte budgeten och även publiken. Efter en kortfilm som producerades i Danmark för ett par år sedan bestämde Rungano sig för att gå över till långfilm.

I Am Not a Witch är inte är din första film, men det är din första långfilm. Hur har du hamnat här?
– Var ska jag börja? En serie av traumatiska händelser, antar jag. Jag vet verkligen inte hur jag har hamnat här. När jag ser tillbaka har jag nog genomgående fattat fel beslut. Jag föddes som kvinna. Som en rasifierad kvinna. Det var fruktansvärt.

Det är en dålig start.
– Det är en dålig start! Och sen var det i Afrika. Åh Gud. Jag gick inte heller på filmskola, utan är självlärd. Jag tog en master i filmskådespeleri, men jag visste redan efter de första månaderna att jag inte ville bli skådespelare utan regissör. Men jag tror det var ett bra sätt för mig att bli regissör.

Filmen berör det här med att bli märkt som kvinna, lite som det du sa om att ta dåliga beslut: att du föddes som rasifierad kvinna. Det är omöjligt att fly ifrån, och det kommer alltid tillbaka till en på något sätt.
– Det är något jag blir mer militant kring ju äldre jag blir. Det är konstigt, för jag växte upp i en bubbla. Jag blev uppfostrad att tänka att jag kan göra vad jag vill. Och sen insåg jag, det kan jag nog inte. Det var först i 25-årsåldern som min mamma satte sig och förklarade det för mig. Hon hade som regel att alltid säga till mig att jag kunde göra vad jag ville, för att jag behövde tro på det. Men nu sa hon: ”Du är kvinna. Och du är en svart kvinna. Allt kommer vara tio gånger svårare för dig.”
– Det var en chock! ”Va? Men du sa att jag kunde göra vad som helst?!” Hon svarade: ”Det kan du, men du kommer få jobba  mer.” Jag hade inte insett det. Det är svårt, för du måste navigera kring det. Och det konstiga är att antingen blir du hyllad eller så stör de sig på dig. Du är aldrig bara accepterad. De överprisar dig. Nu var min film i Cannes och folk utbrast: ”Wow, svart kvinna i Cannes!” Du får massa kärlek, och jag vet att den är bra – men är den så bra? Du blir ignorerad eller älskad. Det är alltid extremerna.

Och när du är normbrytare finns det ju alltid en risk för att bli älskad – inte för vad du gör eller vem du är – utan för vad du är. Det är alltid en fin linje att gå på.
– Så är det! Det går att se på vad folk skickar till dig. Jag har en vän, han är fantastisk. Han är marockan och gay. Han sa: ”Jag får arabiska gay-saker, du får svarta saker. Du kommer få svart, kvinna, slav. Du kommer få allt. Varulvar plus ras. Ibland kommer du få tidsresor, fast med ras. Du kan inte bara få tidsresor, typ här får du sci-fi med tidsresor. Nej, du får tidsresor med ras. En varning, du kommer få allt med ras. Du kan inte bara vara.”

Som en plusmeny på McDonald’s, det är alltid något extra.
– ”Kan jag få en burgare med pommes?” ”Vi har en med couscous…”
– Men i slutändan måste du liksom omfamna det. Det finns bra saker du kan få ut av det, på ett sätt blir du en förgrundsgestalt för något. Men så kan du inte tala om allt – som när folk vill att jag ska göra afroamerikanska saker, och jag känner bara: Jag är inte afroamerikan? Det är en helt annan sak. Jag fick också en senegalesisk grej, men jag vet inte ens var jag ska börja. ”Jo, men det är ju i Afrika.” ”Ja, jag inser det, men i en helt annan del.” De bara fattar inte.

Jag hörde att du gjorde gedigen bakgrundsundersökning inför I Am Not a Witch , varför var det viktigt för dig?
– Jag gjorde en hel del research, för å ena sidan är filmen satirisk, å andra sidan var jag oerhört nyfiken på hur det går till i det verkliga livet. Jag visste från början att min film inte skulle bli realistisk. Men jag tror att det var viktigt för mig; att även om filmen inte behövde bli researchad, så behövde jag se det här fenomenet. Vad är häxanklagelser, vad innebär denna konstruktion, denna idé? Jag läste på massor om häxläger, såg dokumentärer. Men jag ville också uppleva det själv, så jag bodde i ett häxläger i norra Ghana i en månad. Jag bodde med kvinnorna för att se hur deras liv är. Och det påverkade mig. Vid ett tillfälle tänkte jag: ”Jag kanske bara ska göra filmen realistisk?” Sen tänkte jag att jag nog skulle göra dem mer av en otjänst om jag gjorde den realistisk. Det är inte jag. Men det var viktigt för mig att bo där och se hur det är. Göra det informativt, och få en emotionell koppling till vad som händer i det verkliga livet.

Turismaspekten och exploateringen av kvinnorna och lägret är central för filmen, berätta lite mer om det.
– Det kom från kvinnorna i häxlägren. En sak de kommenterade – och jag känner att detta är sant för alla afrikaner i media – var att de redan känner sig objektifierade. De påpekade att utlänningar kom till lägren och tog bilder, för att sedan försvinna. De var starkt emot att jag tog bilder, och jag fick förklara att jag var där för att göra research. När de förstod det var det lugnt. Jag ville liksom göra alla delaktiga i konceptet häxeri. När jag gör saker om Afrika är jag väldigt medveten om vad det är för andra personer som tittar. Det känns som att så fort folk ser svarta ansikten drar de sig tillbaka lite, och bara ser en film. Bara tittar på den och sen är de klara. Den har inget med dem att göra. Så jag vill göra folk delaktiga i ämnet och jag vill visa att det är allas problem. Kvinnorna exploateras inte bara i sitt hemland. Alla andra exploaterar dem också, för det är en sorts pity porn (medlidande-pornografi, red anm) för européer. Jag ville få med det, att även européer exploaterar dessa kvinnor som anklagas för häxeri.

Från filmen I am not a witch, där turister tittar på och fotar kvinnor i häxläger.Det framgick i filmen att du inte talade från ett utifrånperspektiv, att du hade förberett dig och hade en väg in.
– Jag är glad att du tycker det. En utkämpar liksom två slag. Du är inte tillräckligt brittisk, men du är inte tillräckligt något annat heller. Du försöker alltid bevisa hur legitim du är. Jag fick avslag på finansiering, från européer, för att det inte var afrikanskt nog. Eftersom jag växte upp i Storbritannien måste jag bevisa att jag är bemba. Du måste alltid bevisa att du är det ena eller det andra. Du känner dig utanför båda – men inte så långt utanför att du inte kan uttala dig om det, för det är ditt folk. Det är också viktigt för mig, och andra runtomkring mig som har samma upplevelse, att försöka vara annorlunda och inte vädja till europeisk smak. Vi vill att folk ska komma till oss, i stället för att vi kommer till dem och gör det enkelt för dem. Typ, ”Åh nej, det är sorgligt och alla gråter och det är Afrika och allt är ledsamt”. Vi försöker att göra européer obekväma, även om det antagligen är de som kommer att kolla på filmen.

I Am Not a Witch arbetar mycket med dualiteter. Kolonialism, det gamla och det nya, traditioner och det moderna, maskulinitet och feminitet. Var det avsiktligt eller blev det bara så?
– Hela filmen är menad att representera en version av zambisk afrikanskhet. Det finns vissa aspekter som jag ville reflektera, som är verkliga för mig, som att Zambia är en motsägelse på många sätt. Det gamla och det nya. Den koloniala fixeringen.Alla de sakerna ville jag ta med och representera. Det är därför musiken ser ut som den gör, språket är som det är, till och med miljön. Från början skulle kvinnorna ha varit på en ö, bara bundna vid träd. Men ju mer jag funderade på det tänkte jag att folk bara kommer tro att det är en lantlig stad i Afrika. De kommer inte förstå att det är nutid, eller få andra konnotationer. Det var därför jag ändrade det och satte dem på en lastbil. För att visa att det är nu, det är modernt. Jag vill alltid visa denna dualitet, för det är Zambia för mig. Zambia har en massa såna saker, som häxanklagelser, men samtidigt är vi långt före väst med andra saker. Som det här med kvinnor i arbete. Zambiska kvinnor har alltid arbetat – det var aldrig någonting de behövde slåss för, varken på arbetsplatsen eller i armén. Vi finns bland poliser, vi finns överallt. Flera personer i produktionen, främst från Storbritannien, Frankrike och Sydafrika, kommenterade att de plötsligt förstod manuset – för att de såg kvinnor som borrade i vägarna. De hade aldrig sett en kvinna borra förr. Sen finns det motsägelser i det, och en massa traditioner för kvinnor. Vi kan vara familjeförsörjare, men vi har fortfarande kvinnoroller som vi måste leva upp till. Det var det jag ville förmedla.

Ju mer jag tittade på filmen, desto fler motsägelser såg jag. Som när mannen blir badad av sin fru, en väldigt ”omanlig” scen.
– Det är bemba-tradition att bada din äkta man. Jag tänkte: ”Va? Som att han är ett gigantiskt spädbarn.” Jag tycker det är fascinerande att män, i alla kulturer, ses som viktiga och är ledare. De får de högsta positionerna i samhället, de är stora, mäktiga och alla måste avguda dem. Men när det gäller andra saker blir de behandlade som barn. När det kommer till otrohet är de plötsligt inkapabla, det är kvinnorna som lurat dem och de var bara unga och lättpåverkade. Det är samma sak i bembakulturen. Åtminstone den kristna versionen av bemba. Riktig bemba är jämställd, men i kristen bemba så styr män. Kvinnor ska bada dem, och plötsligt är de gigantiska spädbarn. De kan inte tvätta sig själva men ska styra hushållet? Jag ville visa det. Jag ville visa allting.

Det är filmens styrka, att det finns så många olika intressanta aspekter. Som till exempel bomullsbanden – man kan som publik läsa in mycket i dem. Men de finns, som jag förstod det, inte på riktigt?
– Nej, de är påhittade. Jag tog inspiration från en konstruktion i det verkliga livet. De använder andra sätt, till exempel olika brygder, för att kontrollera kvinnorna. Den som anklagar en kvinna för häxeri ger henne något att dricka, och säger att om hon inte lyssnar på reglerna som nu läggs på henne som häxa kommer hon att dö. I lägrena i Zambia har de ett osynlig helgon som bara häxdoktorn kan se, som hindrar häxorna från att flyga, begå onda gärningar och döda. Det används för att kontrollera kvinnorna. Det osynliga helgonet säger att de måste jobba för dem gratis, annars dör de eller något annat hemskt. Jag ville visa samma sak med banden, de var visualiseringen av detta. Banden är det som som har mest med min egen livserfarenhet att göra. Oavsett om du är man eller kvinna har du ett slags bojor, som du måste vara medskyldig till för att få det att existera. Det är absurt. Regler som tvingas på andra. Typ att män inte kan ha klänning, absurt! Och kvinnor kan inte bete sig på ett visst sätt, inte vara för krävande. Det finns inga direkta konsekvenser, det är inte på liv och död. Men samtidigt finns det konsekvenser. Jag ville att banden som häxorna i filmen var bundna vid skulle vara likadana. De finns inte på riktigt, men vi gör dem verkliga. Vi gör bandet stort och viktigt, när det egentligen bara är ett band. Du kan klippa det.

Som en social konstruktion. Det är verkligt för att vi gör det verkligt.
– Men när vi börjar syna det i sömmarna är det inte på riktigt. Det är så jag kan känna kring mitt liv. Jag kan inte gå ut med mina håriga armhålor i ett linne. Jag kan inte. Och det är ingenting. Jag kan gå runt med håriga armhålor, jag gör det hela tiden hemma. Och har håriga ben. Det är helt meningslöst, men vi lägger massa mening i det.

Det här går igen i brännmärkningsprocessen. Hur häxorna i filmen märktes för livet och även kvinnan som var gift och ”respektabel” sågs som häxa av sin omgivning.
– Det är något som du inte kan fly ifrån. Därför var det så viktigt att faktiskt leva i lägret, inte bara läsa om det. Där finns kvinnor som har tagit sig hem igen och kommit in i samhället och rehabiliterats. Samhället tänker att de inte ska anklaga kvinnor för häxeri, men sen blir någon sjuk eller så dör deras ko. Vem kommer de titta på? Den gamla häxan. Så de skickas tillbaka till lägret. Det är en ond spiral och det finns inget de kan göra för att fly. Det är det stora problemet för kvinnorna. När de blivit brännmärkta så är de märkta för livet. Jag serdet ofta hos kvinnor, män kan klara sig undan även när de är märkta.

Huvudpersonen i filmen I Am Not a Witch är den åttaåriga flickan Shula som anklagas för att vara häxa och skickas till ett häxläger.

Humorn i filmen är ju rolig men också tragisk. En skrattar för sig själv, men är samtidigt osäker på om en borde skratta. Och skrattet fastnar i halsen. Och det blir traumatiskt men samtidigt också absurt.
– Det var väldigt viktigt för mig att få in zambisk, kanske afrikansk, humor i filmen. Många européer tycker den kan vara elak. Jag fick rådet från mina vita vänner att inte be om ursäkt utan bara uttrycka det, och jag insåg att jag skulle göra just så för att inte censurera mig själv. För vi skrattar åt vissa saker som en aldrig skulle skratta åt i Storbritannien, jag antar att det är så vi hanterar tragedi. Till exempel på begravningar, då skrattar vi massor. I Europa kan vi skratta på begravningar, men åt minnen – allt är väldigt artigt. Jag kommer ihåg när folk skrattade på en zambisk mans begravning. Folk kom hem till honom och han hade inga stolar, och alla sa: ”Ja, det är klart, han var ju snål. Inte ens när han dör kan han erbjuda en stol.”Alla klagade, och det var roligt. Men inte på grund av något fantastiskt minne av honom, utan för att han var en snål jävel som inte hade några stolar. Det är irriterande att behöva sitta på golvet. Vi har svart humor. Väldigt svart humor. Inte respektfullt utan på det morbida sättet, och vid helt fel tillfälle. Det ville jag uttrycka. Man tenderar att vara väldigt blasé kring saker. Jag vet inte varför vi har sån hemsk humor, men jag gillar det.

Det kändes som att det var gjort med kärlek.
– Ja, och jag ville inte skratta åt folks tro. För jag vet inte, jag har inga svar på häxeri och i lägret var jag bara förvirrad av allt. Jag vet inget om tro eller andar och sånt, men om allt är riktat mot ett specifikt kön så är det fucked up. De sa att alla kvinnorna där var onda, de har inga gränser och det är därför de sätter dem i läger. Annars skulle kvinnorna börja döda alla, kvinnor har ingen kontroll. Det är sant, tänkte jag, bra poäng. Så de är Jesus och gör egentligen fantastiska saker för mänskligheten! Grejen är att folk antar att alla i Zambia tror på häxeri och att vi är bakåtsträvande, men de flesta vet att det är helt absurt.

Det är så intressant med européer. Hur man kan titta på samhällen utanför sina egna och säga ”de är så bakåtsträvande, för de tror på det här”. Vi ser inte vår egen löjlighet när vi kollar på saker utifrån, fast vi i princip har samma saker. Vi har inte häxanklagelser, men vi har liknande idéer om att kvinnor är onda.
– Faktumet att folk fortfarande anklagar Angelina Jolie för Brad och Jennifers skilsmässa tycker jag är chockerande. Till och med när hon hade cancer sa folk ”ja, men hon förstörde Jennifers äktenskap…”.

Var är Brad i allt detta?
– Ja, var är Brad? Återigen reduceras män till spädbarn när det är bekvämt. Stackars Brad stals av Angelina. Löjligt.

Din film går rätt bra, vad händer nu?
– Jag vet inte om jag kommer att turnera så mycket med den som jag borde, filmandet tog en hel del på krafterna. Vi åkte till Cannes med den, visade den och åkte sedan tillbaka och redigerade den i tre månader till. Det har hållit på non stop. Så vi åker till de viktigaste festivalerna. Sedan ska filmen distribueras i olika regioner. Och sen ska jag börja skriva igen…

Du verkar inte överlycklig?
– Jag blev varnad. Du får varulvar plus ras. Tidsresor plus ras.  Kvinna plus ras. Kvinna i rymden plus ras. Sen kommer jag på att ”åh Gud, jag måste skriva igen, jag måste skriva”. Tanken på det gör mig inte exalterad. Men jag måste göra det.

Har du några idéer eller teman till kommande filmer som du vill dela med dig av?
– Jag vill definitivt inte härma något och jag vill vara sann mot mig själv, oavsett hur trashy eller cheesy det är. För grejen är att när du kommer till Cannes får du en auteur-stämpel. Och jag har trashy smak och jag vill uttrycka det. Jag är rädd att jag ska sätta för snäva ramar för mig själv, så jag försöker att avlägsna mig från allt oljud. Jag skrev den här filmen med Britney Spears spelandes i bakgrunden, och jag vill gå tillbaka till det. Jag vill inte ha något annat, något sofistikerat. Jag älskar sci-fi. Eller seriemördare. Jag är väldigt intresserad av seriemördare.

Seriemördare i rymden?
– Seriemördare i rymden! Där har vi det! Det är faktiskt väldigt bra, jag tror inte det har gjorts.

Jason X. Den är väldigt trashy.
– Riktigt trashy, ja. Jag är rädd att jag kommer bli en Cannes-regissör. För jag har sett det med andra filmskapare. De kommer därifrån och är supersofistikerade. Sen förloras något, och jag är rädd att det ska hända. Men det kommer nog hända. Det kan hända. Du kommer se mig här nästa år och så kommer jag säga “ja ursäkta, min film handlar om massa viktiga saker”.

Den handlar om rymden… men också om ras.
– Det är så jag ska pitcha den. “Det är rymden, men med svarta personer.” Och de kommer svara: “Perfekt, här är pengarna.” Jag skulle älska att göra något i rymden. Jag kan bara inte komma på något. Jag älskar sci-fi, men mycket av det är inte så bra.

Då har vi ändå nått eran när det borde vara bra, sett till effekter och så.
– Och det blir värre! Det är sant, jag tittade på Alien (som kom ut 1979, red anm) och jag känner fortfarande ”Va? Vad är det, och hur händer det?” Det är på riktigt och du blir rädd. Och sedan tittar du på något nytt och det är inte på riktigt, det händer inte.
– Förresten, vet du vad jag fick pitchat för mig häromdagen? Jag sa nej, och sen frågade de mig igen. Jag svarade att det var riktigt kränkande. De vill göra en tv-serie. En dystopi. Gissa vad som händer i detta dystopiska universum? Vita människor är slavar, och svarta är högst i samhällets hierarki. Det finns segregation, och vita människor lynchas.

Är det en remake av Apornas planet ?
– Exakt! Fast värre! Då gömde de det i alla fall i apkostymer. Det tar ett tag innan du stannar upp och tänker ”vänta lite”. I Apornas planet blir du underhållen av aporna som pratar, men här finns det inget filter. De tänkte ”vi gör vad som faktiskt hände, fast tvärt om”. Varför inte bara visa det som faktiskt hände? Varför måste vi ha ett dystopiskt universum där det händer?

En behöver inte en dystopi för att föreställa sig rasism.
– Eller hur? Vilket slöseri på en bra dystopi.

Den här texten publicerades i Bang 1/2018 med tema Livspusslet.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang.

 

Publicerat 2018-03-12

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen