Här ligger jag, feministen, och blir misshandlad

Text av Ida Ali Lindqvist | Bang 1/2013 | VÅLD

Vad är jag för en sjuk människa? Så tänkte Ida Ali Lindqvist när hon under flera år misshandlades av en partner samtidigt som hon reste runt i landet och föreläste om mäns våld mot kvinnor. För Bang skriver hon om skulden över att hon, feministen, inte gick vid första slaget.

Ida Ali Lindqvist

Efter en utekväll kommer jag hem och ska gå och lägga mig. Stanken av alkohol och cigaretter sköljer över mig när jag öppnar dörren till lägenheten. Ojämna snarkningar dånar från sängen och varvas med en skön döende tystnad. Jag borstar snabbt tänderna och lägger mig försiktigt bredvid min älskling och undrar i mitt stilla sinne hur mycket han fått i sig. Har han druckit själv eller haft någon vän här? Medan jag ligger och tänker på för vilken gång i ordningen jag kommer hem till en sådan här situation känner jag en blöt värme sprida sig under mitt lår. Jag fattar direkt att han just nu pinkar på sig. Det är inte första gången.

Jag tar tag i hans axel och försöker väcka honom. ”Snälla vakna, du kissar i sängen.” Efter en liten stund och några axeldragningar vänder han sig mot mig med stirrande kolsvarta ögon.

Pang säger det, det svartnar för mig. Innan jag hinner förstå vad det är som har hänt kommer slag nummer två. Nu ännu hårdare. Två knytnävsslag i pannan. Jag tar snabbt händerna över huvudet som skydd, som om jag visste att det skulle komma mer. När jag ännu en gång möter hans blick förstår jag. Han är galen. Han kommer att slå ihjäl mig. Han sliter ner mig på golvet, sparkar mig i magen. Sätter sig på mig och slår med full kraft mot min högra axel. Jag är helt paralyserad. När jag ligger där och skyddar mig bäst jag kan flyger mina tankar i väg – vem är det han slår på? Vem är det han hatar så djupt? Nästan komiskt blir det. Här ligger jag, feministen, och blir misshandlad. Inte för att det är första gången han slår mig på fyllan, men sannerligen en av de brutalaste, hittills. Hur fan hamnade jag här?

Sedan tar han tag i min hals, håller för min näsa och mun och släpar mig runt i lägenheten. Nu dör jag, jag får ingen luft. Till slut, efter en cirka två timmars lång misshandel, bara reser han sig upp från golvet och går och lägger sig. Han somnar direkt. Jag ligger kvar på köksgolvet och undrar om jag är med i en film.

Nästa morgon när jag kliver ut genom porten möts jag av en isande kyla. Måste vara minusgrader. Jag hoppar snabbt in i taxin som ska ta mig till Arlanda – destination Östersund. Idag ska jag hålla ännu en föreläsning för gymnasietjejer om mäns våld mot kvinnor, med ledorden ”gå vid första slaget”. Ett underbart projekt som jag arbetat med under två års tid.

Som vanligt levererar jag en briljant föreläsning, denna gång gör jag en av mina bästa. Det är som om jag går upp med en total närvaro, även om tankarna på gårdagskvällen, tankarna på slagen mot min kropp, pockar på min uppmärksamhet. Alltid som mest när jag håller föreläsningar. Mitt tatuerade kvinnomärke på höger arm dunkar av smärta. Den delen av kroppen är svårast att förneka. Jag är ju feminist. Detta kvinnomärke som jag så stolt tatuerat in är nu befläckat med våld.

Känner mig plötsligt spyfärdig. Ber om en extra paus, springer mot toaletten, tvättar ansiktet med kallt vatten, tittar mig i spegeln och det enda jag ser är en falsk, äcklig, jävla feministfitta. Herrgud, vad är jag för en sjuk människa? Jag som feminist, som föreläsare i skolor om mäns våld mot kvinnor, lever mitt i skiten. Jag fattar ju det. Jag beter mig dessutom som ett perfekt misshandelsoffer. Jag är regissören och spelar huvudrollen, och gör det med bravur.

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle stanna hos en hotfull person, det fanns inte på kartan. Jag är inte unik på något sätt, inte tror väl någon kvinna att de ska stanna hos någon som psykiskt eller fysiskt misshandlar henne, men vad fan, jag FÖRELÄSTE ju om detta. Jag var ju en stolt feminist. Men att lämna honom, nej, han som sagt flera gånger att jag är störd, psykiskt sjuk. Om jag lämnade honom skulle han få rätt. Att jag inte klarade av en relation.

Nej. Jag tar ett djupt andetag. Välkomnar feministen i mig. Går ut till ”mina” fina tjejer som så öppet delar med sig av sina historier. Som bara suger in att någon ser dem. Lyssnar på dem och tar dem på allvar.

– Ser du mina blåmärken, de går långt ner på armarna. Vad hade du tänkt att jag ska ha för tröja på mig i denna värme? Tjocktröja eller? halvskrek jag åt honom. Idag hatade jag. Idag provocerade jag. Kanske för att skada? Kanske för att få någon som helst kontakt med en annars helt avstängd person. Förutom på fyllan förstås. Du är en så vidrig människa, fortsatte jag. Du med ditt fina välbetalda jobb. Tänk om jag skulle berätta för alla hur du egentligen är. En sådan som super och pissar på sig. Fy fan vilken jävla fejk.

Han går med bestämda steg mot mig. Greppar tag i mina kinder och trycker ihop min mun, så där förnedrande. Han talar lugnt och tydligt.

– Lägg ner. Du försöker ge mig skulden för blåmärkena, va? Om det nu är så jävla illa, att du är rädd för mig, varför går du inte till dina feministpolare? Du som bisexuell borde väl kunna välja och vraka. Kanske få knulla också om du har tur. Fast det är väl ingen som vill ha dig, du är ju för fan psykiskt störd. Om du är äkta feminist så borde du sticka. Men inte ens det kan du vara.

Skammen. Han hade ju rätt, varför klarade jag inte av att gå? Jag visste ju allt, kunde hela normaliseringsprocessen. Vad som händer när man blir slagen. Men det var som att detta inte gällde mig. Jag vågade inte berätta för någon. Sov över hos olika kompisar som inte kände varandra. Berättade olika historier. Det perfekta misshandelsoffret, som ett skolexempel på normaliseringsprocessen. Som jag dessutom föreläser om. För mitt uppe i allt var jag ju feminist, stark i mina åsikter. Det var feminismen som gjorde att jag äntligen kunde andas. Det var feminismen som gjorde att jag en gång för många år sedan kunde förstå hur samhället hänger ihop. Nu höll densamma på att kväva mig. Ja – nästan döda mig. Skammen över att inte vara stark nog att lämna.

Inte ens när jag tog mig till Södersjukhuset och fick mina skador dokumenterade kunde min övertygelse som feminist få mig att lämna. Tvärtom. Jag hatade mig själv så fruktansvärt mycket. Denna stolta feminist skulle fan få så hon tålde.

Jag började utsätta mig för faror. Umgicks med okända män på farliga platser. Jag bad om förnedring. På alla tänkbara sätt. Det blev lättare att förhålla mig till min hemmiljö när jag själv skadade mig. Sveket från den jag älskade blev inte lika starkt. Nu fick jag ihop det. Jag var inte en riktig feminist. Om jag hade varit det så skulle jag ha gått. Bett honom på ett värdigt och resonerande sätt att gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Sagt till honom att det inte är mitt fel. Försök inte lägga skulden på mig. Och någonstans långt inne i mig skrek en liten röst – snälla Ida, det är inte ditt fel. Ibland kunde jag höra den. Känna den. Det gjorde ont.

Den dag jag fick nog var han ute på jobb och skulle komma hem samma kväll. Efter att ha funnit porrtidningar och porrfilmer undangömda i ett av skåpen blev allt så uppenbart. Illusionen om ett underbart liv tillsammans med honom sprack så det stänkte blodtårar om det. Han visste mycket väl vad jag ansåg om porr. Det hörde inte hemma i mitt liv. Jag skakade av ilska, inte nog med att han slog mig, skulle han dra in detta kvinnoförakt i både bilder och film också? Gråtande började jag packa ner det viktigaste i en väska.

Jag var livrädd, livrädd för att bli ensam, livrädd för att leva, men hatet mot honom var ännu mer skrämmande. Jag blev rädd för vad jag kanske var kapabel att göra. Var jag beredd att bli en av alla de kvinnor som dödar sin partner av rädsla, hat och förtryck, i självförsvar? Var jag beredd att sitta i fängelse? Ja, kanske det.

Den röst som desperat försökt göra sig hörd under dessa fyra år fick av någon anledning mer kraft. Eller så var jag inte mottaglig förrän nu. Jag hade två alternativ – börja leva eller fortsätta vara död. Gråten fullständigt knockade mig. Jag la mig ner på golvet, snoret ringlade in i min mun. Salt, friskt och äkta. Jag såg porrtidningarna bredvid mig. De ”villiga” fittorna som gladeligen välkomnade förtryck, våld och död. Jag orkade inte längre. Feministen i mig orkade inte längre. Jag måste ut. Jag måste börja andas igen. Och det gjorde jag.

Vägen tillbaka var sannerligen inte spikrak. Inget i livet är det. Men mina systrar tog hand om mig. Jag flyttade in till min kusin Anna. Hon matade mig med små brödbitar doppade i te när jag låg i hennes säng och själen värkte av smärta. Hon vaggade mig som ett barn. Tröstade mig. Älskade mig. När min familj fick veta hur det låg till var det inget snack. En flygbiljett hem till Östersund fixades blixtsnabbt och jag var tillbaka i mitt rum, där min feminism väckts. Ingen gav mig skuld. Men frågan lurade bakom alla kärleksfulla ansikten. Varför gick du inte? Du om någon borde gått, varför gick du inte? Idag förstår jag den frågan och desto mer avskyr jag den. Kanske jag om någon inte klarade av att gå.

Jag trodde att min feministiska övertygelse skulle skydda mig mot det kvinnohat vi hela tiden blir utsatta för, mot det systematiskt normaliserade våldet mot kvinnor som hela tiden existerar i våra liv. Men en feministisk övertygelse har inte en chans mot förtryckets natur. Mot patriarkatets makt som har makt vårt samhälle. En bristande illusion är smärtsam. Jag hade en önskan, en förhoppning om hur vårt liv skulle bli. Jag höll mig krampaktigt kvar eftersom smärtan över att inse att mina förhoppningar var en illusion var för svår att ta. Vi kan önska och hoppas att vi lever ett liv som vi trivs med. Men när förhoppningarna endast är en illusion, är rädslan för att den illusionen ska slås sönder så stark att vi blir blinda för den verklighet vi lever i. För hur ska vi orka om illusionen brister? Om det vi trott på och kämpat för aldrig har varit i närheten av verkligheten och det liv vi faktiskt lever.

Ett politiskt ställningstagande är inte en identitet och får aldrig misstas för våra praktiker. För då ökar avståndet till våra värden i livet, till det som verkligen betyder något. Några av mina värden var och är fortfarande att bli respekterad och att vara ärlig mot mig själv. Men de värdena överskuggades av våldet och skammen över att inte klara av att lämna. Jag orkade helt enkelt inte vara i kontakt med dem. För att vi ska må bra är det livsviktigt att vi är i kontakt med våra värden, med vilka vi är, och hur vi vill leva våra liv. Det är där i den kontakten vår styrka och självkänsla finns. Jag hade hela tiden mina värden inom mig. Det har vi alla.

Nu vet jag det jag trodde att jag redan visste. Det var inte mitt fel. Det var aldrig mitt fel. Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel.

Publicerat 2013-03-05

41 Kommentarer

  • Katarina Rosengren Falk says:

    Åh Ida Ali, du är så fantastisk!

  • Axel Edgren says:

    Och vad kan man göra åt kräket som slog dig? Vad hände med honom? Ska han få hållas, fast med en annan kvinna?

  • monika hansen says:

    Tack. Behöver höra att man inte är ensam !

  • Sverker Tirén says:

    Hade ju \"inte tid att läsa, inte just nu\"… Men började ändå, och det var omöjligt att sluta ta del av den här berättelsen. Så många upprörda frågor den väcker, och så mycket aningslöshet min fridfulla vardag är inbäddad i. Tack för insyn i en verklighet som var, och som pågår.

  • Ilona Hetekivi says:

    Tack!!! Tack att du skrev om alla så bekanta tankar jag själv haft. Jag kom också undan. Men lätt var det inte. Det blir det nog aldrig heller. Tag hand om dig <3

  • Mia says:

    Stor kram till dig. Vet att det inte är enkelt. Du är en unik människa. Var stolt!

  • Helena says:

    Jag hoppas att Bang tillåter den här kommentaren fast jag inte är öppen med mitt namn. Jag vill inte vara sökbar gällande detta ämne.

    Blir väldigt berörd av din text. Levde i en hemsk relation i tre år. Han slog aldrig, men visst var jag störd, psykiskt sjuk, en värdelös fitta. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Ingen verkade riktigt greppa omfattningen, och jag är ju en sån som klarar sig själv. Han röstade på Fi och var en jävligt fin vegetarian.

    Efter honom följde en lång destruktiv period. Det tar tid att bygga upp sitt liv igen. Idag fattar jag inte vad jag höll på med, och jag pratar knappt med någon om det längre. Finns inte utrymme för ältande. Men när jag läser sånt här får jag samma känsla som när jag för några år sen läste på en hemsida och insåg att det var rejäl jävla psykisk misshandel jag var utsatt för. Samma känsla som när jag i brist på alternativ ringde en kvinnojour i panik, gravid efter sex när jag sov och ensammast i världen. Det gör ont.

    Önskar dig allt gott. All min kärlek till dig, och oss.

  • Rebecka says:

    Tack Ida! Du använder din egen smärta på ett så modigt sätt och visar på det uppenbara: Feministiska teoretiska insikter är inget vaccin, allt handlar om att inse sitt eget värde: Jag är värdefull, jag är värd respekt – och att känna en äkta sådan känsla i ett patriarkalt samhälle är inte självklart för någon.

  • Anna says:

    Blir stärkt av att läsa dig. Vi är många feminister som delar dina erfarenheter. Du tog dig ur det, jag tog mig ur det, och det är det största och modigaste. Tack för att du orkar och vågar skriva din viktiga historia – kanske gör jag det också en dag.

  • Helena says:

    Hur gick det för honom?

  • Ida G says:

    Blir så berörd av det du skriver. Orden går rakt in. Så modigt, starkt och viktigt…

  • Emelie says:

    Fantastiskt stark gjort av dig!! Denna texten berörde mig på djupet och jag tror säkerligen att den ger många där ute hopp!
    Stående ovationer till dig!

  • Annika says:

    Ett innerligt tack för denna berättelse till Ida! Jag fick också frågan en gång om hur jag, som feminist, kunde stå ut med en misshandlande man. Det självförakt som skapas genom att inte kunna leva enligt sin övertygelse är paralyserande. Men den feministiska analysen av våld blev till slut en möjlig väg ut ut helvetet, genom att den inte skuldbelägger kvinnan och ger ett försvar mot de där inte \"illa menta\" kommentarerna från en del kvinnor om att \"Ja, jag skulle då ALDRIG acceptera misshandel!\" Skär som en kniv. Då är det ändå mig det är fel på. Därför är Idas berättelse så viktig, för att medvetandegöra och komma bort från att kvinnor bemöts antingen som offer eller som dumma i huvudet. De attityderna är effektiva hinder mot att berätta sanningen. Vem vill bli betraktad som offer eller dum i huvudet? Jag tänker också på närstående som faktiskt vet sanningen och får bära en tung börda av frustration och rädsla om inte relationen avbryts. Våldscykeln är verkligen genialiskt djävulsk i sin successiva livsödeläggelse. Vi får stötta varandra tillbaka till livet.

  • Alexandra B says:

    Stort tack för att du vill dela med dig av din viktiga berättelse! Tror att alla som läser den liksom jag blir djupt berörda.

  • Ida Ali Lindqvist says:

    Tack alla ni för otroligt fina kommentarer! Texten betyder mkt för mig! Jag hoppas att detta ska ge ringar på vattnet! Den har legat och gnagt i många år. Välkomnar debatt om skillnaden mellan värderingar och värden! Om samhällets skampåle mot misshandlade och våldtagna kvinnor! Om faran i att bli sin politik och konsekvenserna av detta! Om nödvöndigheten i att prata om förövarna och alla som vänder bort blicken! Puss och önskar underbar 8 mars

  • natalie says:

    tack för en otroligt viktig text!

  • Inger landström says:

    Tack för ditt mod att gå och ditt mod att berätta. Du ger andra tröst, mod och insikt. Kärlek till dig.

  • M says:

    Det här är så jävla viktigt. Tack! Jag önskar dig all lycka!

  • Elin Eriksson says:

    Tack. Det här var verkligen vad jag behövde läsa just nu.
    Han slog mig aldrig. Ibland önskar jag att han gjort det \"istället\".
    En sak gick rakt in i hjärtat. Du skriver att du kunde börja leva eller fortsätta vara död. Jag själv vill till och med gå så långt som att säga att jag hade två saker att välja på: Fly, och överleva, eller stanna och dö en säker död.

    Det är tre år sen nu. Jag håller fortfarande på att bygga upp mig själv. Okända män på farliga platser, visst. Hade en sån period. Jag behövde väl det. Men just att det är MITT liv jag lever och bygger – fantastiskt!

    Nätkärlek till dig.

  • K says:

    Jag blev psykiskt misshandlad i ett förhållande under nästan tre års tid, och jag har verkligen en helt annan upplevelse av att identifiera sig med sin ideologi.

    För mig var det lätt att acceptera övertramp mot min person, eftersom han gjorde dem normala, och det var lätt att tänka att de inte var sååå farliga samtidigt som han totalt mejade ned allt i mig som han inte gillade (dvs typ allt).

    Men det var inte lätt att acceptera att han tyckte att om man våldtar någon som man är förlovad med så är det inte våldtäkt. Det var inte lätt att acceptera att han tyckte att transpersoner bara \"lurades\". Det var när han yttrade sådana åsikter som jag förstod hur jävla sjuk han var, hur vidrigt han förhöll sig till världen och att sättet han behandlade mig på hörde ihop med det. Det var först då jag vågade gå, först då jag vågade tänka att det går inte att vara med en person som så öppet pissar på allting jag kämpar för.

    Så samtidigt som jag håller med dig om att det är väldigt riskabelt att bli sin politik, så vill jag också flika in att det också kan vara just det som räddar en från fördärvet.

    Tack för att du vågade skriva den här sjukt viktiga texten!

  • Ulla says:

    Känner så väl igen mig själv. Idag väljer jag mitt eget liv på mina villkor.

  • Orkideh says:

    Nu hade jag i för sig tagit bort min Twitter konto,men jag följt dig på Twitter och i ärlighetens namn, var det väldigt svårt först att tro att du av alla blev misshandlade av din f.d. kille, men ju mer jag läste artikeln, desto mer förstod jag att inte ens övertygelse och feminism kan alltid få en att lämna destruktiva förhållande. Blir man så djupt misshandlad och manipulerad, är det inte konstigt att det dröjde så länge innan man till slut hittade vägen ut. Ibland är det helt omöjligt av ekonomiska skäl. Min moster t.ex. hon fick inte längre arbeta, förbjöds umgås med gamla vänner, tvingades att gå i heltäckande chador, hon hade inte eget konto, för den tog svinet hand om och nu är hon död och han hade tagit mer än hälften av arvet och mina flickkusiner fick bara småsmulor. Allt för att lagen i mitt hemland var på männens sida alltid. Hur som helst, jag är väldigt glad över att du tog dig ut och förhoppningsvis blir det bättre. Kram.

  • Ida Ali says:

    Vill betona att detta skedde för tio år sedan! Men nu först valde jag att publicera texten! Dvs det tog några år efter att jag lämnat att börja skriva! Återigen tack f fina sorgesamma och peppande kommentarer! Alla ni som oxå överlevt <3 varma kramar! Ni som fortfarande lever i helvetet – ta hjälp. Ingen är värd ett sådant liv.

  • Maria says:

    Jätteviktig text om hur starkt patriarkala maktsystem sitter så djupt rotade i vår kultur. Vem som helst kan bli psykiskt och fysiskt manipulerad, oavsett hur starka ideologiska åsikter man har. Att som feminist känna skammen över att låta saker passera är dock det svåraste och ett ytterligare sätt att göra våld på sig själv, vilket givetvis aldrig är ens eget fel.

    Tack Ida Ali för att du berättar!

  • Pelle Haglund says:

    Jättebra att du delar med dig av detta, tror det kan hjälpa många som känner liknande. Ingen slagen är skyldig till slagen.

  • Victoria says:

    En sån otroligt viktig berättelse att dela, tack för att du gör det! Du är stark som vågar! Kram

  • Ami says:

    Ida!
    Stort stort tack för att du vågar berätta. Du ger oss en röst. Vi som inte kan tala av rädsla.
    Kram

  • Britta says:

    Tack Ida. Du fick mina tårar att rinna då du påminde mig om det som jag själv var med om för tio år sedan. Och om skammen. Och reaktionerna när jag berättade för min familj. Fick höra \"säg till om det händer igen\". Igen?

    Min gräns nåddes när jag blev gravid och insåg att jag inte kunde ge mitt barn den mannen som förälder. Då skulle det inte enbart vara mig själv som jag utsatte för fara längre. Jag gjorde abort och tog mig ur relationen några år senare.

    Hade inte heller självbilden att jag var \"en så\’n som blev slagen\". Men vet bättre nu.

    Tack igen Ida! All respekt.

  • Karin says:

    Tack för din berättelse! Den väckte minnen hos mig som jag gör mitt bästa för att undvika. Den fick mig att gråta och jag gråter aldrig. Jag levde i ett destruktivt förhållande i 5 år. Många slag, många sparkar och ord om vilken jävla hora jag var. Till slut var jag så svag att jag inte var rolig längre så han gjorde slut. En vecka senare ringde han upp och sa att han hade en ny tjej som var både vackrare och hade större bröst än mig. Skammen över att det var han som lämnade och inte jag är så stark att jag fortfarande inte vågat berätta det för någon. Och jag tror inte att någon skulle tro mig. Jag är ju stark, jag är ju feminist, framgångsrik och har en yta som många beundrar. Hur gick det till att jag inte kunde lämna. Det gör fortfarande så ont att det är som en kniv vrids om inom mig så fort jag tänker på det. Så jag skjuter bort det, käkar cipralex och ber om att en dag nå den plats där jag kan försonas med mig själv.

  • Evelina Lundqvist says:

    Så otroligt modigt och viktigt att du låter oss ta del av det här mörka kapitlet i ditt liv. Jag är otroligt djupt berörd.
    Tack för att du finns.
    Massor av kärlek,
    Evelina

  • David says:

    Tack för denna gripande text.
    Starkt gjort, bra gjort.
    Styrka och beslutsamhet, viljan att vilja leva.

  • Kerstin Kristensen says:

    Tack för att du vågade dela med dig!

  • anonym says:

    Vilken generositet, vilket mod, vilket pepp! En dag ska jag göra samma, men inte idag. Mammors våld mot sina barn vill jag ta upp. Den dag jag klarar. Sådana som du gör världen så jävla mycket bättre! Tack Ida! Tack!

  • Klara says:

    Hej ville bara säga att jag också skämdes som feminist när jag stannade med en kvinnomisshandlare. Till slut var det ilskan som hjälpte mig att kasta ut aset. Har förträngt det mesta han gjort och förnekat det till och med för mig själv. Men mår fortfarande dåligt över sjuksystern på akuten som räknade mina bitmärken och torkade blod från mitt hår när de hade sytt mitt bakhuvud. Jag tror hon såg på mig att jag skulle åka tillbaka till honom.

  • Frida says:

    Tack Ida och tack till er andra i kommentarsfältet. Man är inte ensam. Det hjälper. Lite.

    Jag känner en enorm rädsla för att folk ska fråga \"Varför var du ihop med honom då?\" när jag berättar att han utsatte mig för sexuella övergrepp och tvång i 1,5 år.

    Det är svårt att förklara. Men du lyckas formulera det i din text och du och ni andra som skriver kan förstå. Då blir man mindre ensam.

    Tack för att du delade med dig.

  • Helena says:

    Följande som är från din text sammanfattar anledning till att man inte går. Jag formulerar mig att det är så obegripligt att han ena stunden kan ha full kontakt med mig som människa och vara min drömman som älskar mig för att i nästa stund vara en riktig djävul som bara skadar mig med sina ord och inte stoppar för något, inte ens en vädjan om att sluta för du dödar mig. Hur kan det vara möjligt? Hur kan jag gå från den ende person på jorden som förstår mig helt och fullt och ger mig det enda jag vill ha i livet – kärlek. Men som i nästa sekund visar och säger att jag inte är värd mer än en kackerlacka. \"En bristande illusion är smärtsam. Jag hade en önskan, en förhoppning om hur vårt liv skulle bli. Jag höll mig krampaktigt kvar eftersom smärtan över att inse att mina förhoppningar var en illusion var för svår att ta. Vi kan önska och hoppas att vi lever ett liv som vi trivs med. Men när förhoppningarna endast är en illusion, är rädslan för att den illusionen ska slås sönder så stark att vi blir blinda för den verklighet vi lever i. För hur ska vi orka om illusionen brister? Om det vi trott på och kämpat för aldrig har varit i närheten av verkligheten och det liv vi faktiskt lever.

  • Kajsa says:

    Som att läsa om mig själv. Tack för att du satte ord på allt som jag är mitt i just nu. Fick lite ny styrka. Tar mig ifrån nu.

  • Elisabeth says:

    Tack för din text, känner igen mig i mycket och det är alltid skönt att känna att man inte är helt ensam i världen (även om jag självklart inte önskar någon att vara i en sådan relation).

    De där motstridiga känslorna – JAG som är feminist och vill rädda alla världens kvinnor (pluggade till sjuksköterska då), JAG som alltid får höra att jag är så stark och ingen man trampar på, JAG som slagit tillbaka, etc – att acceptera det jag varit med om var en bearbetningsprocess som tog mig väldigt många månader, och jag jobbar fortfarande med det nu nästan 2 år efter att jag flyttade ifrån honom. Det är svårt.

    Nu när jag pusslat ihop mig själv litegrann så känner jag mig mer motiverad än någonsin att kämpa för alla världens kvinnor så gott jag kan, systerskapet känns starkare än någonsin förut! Kram till er alla <3

  • Anneli says:

    Tack. Jag känner så väl igen mig. Jag var aktiv feminist, och jobbade ideellt i tjejjouren. Svarade i jourtelefonen och stöttade unga kvinnor. Samtidigt levde jag med en våldsam partner, en annan kvinna, som också kallade sig feminist. Min skam var enorm, och det dröjde länge innan jag klarade av att anförtro mig till någon annan om min situation. Att hon dessutom var kvinna hon också gjorde det ännu svårare, i jouren jobbade vi ju med mäns våld mot kvinnor. Jag var rädd att inte bli trodd, ja till och med att jag skulle ses som en \"svikare\" som blev misshandlad av en kvinna när vi jobbade mot mäns våld.

    När jag till slut klarade av att berätta för några kvinnor i jouren, så fick jag ett enormt stöd direkt. Flera av dem hade redan anat hur det låg till, och anledningen till att jag berättade för dem var att en av dem helt enkelt frågade rakt ut om min partner misshandlade mig.

    Att i den situationen få stöd av flera kvinnor med mycket erfarenhet av att möta kvinnor som utsätts för våld var helt suveränt. Jag fick ingen av de reaktioner jag varit rädd för.

    Idag säger jag att det var tur att jag redan var engagerad i en jourverksamhet, eftersom jag därför direkt fick den hjälp behövde när jag väl var redo att bryta misshandeln. Vi har en otrolig kunskap och kompetens i våra kvinnojourer! Jag och min jour har också fått än mer förståelse för hur våldets normaliseringsprocess fungerar, och insett än mer att vem som helst kan hamna i en våldsam relation.

  • Anna says:

    Tårarna bara rann när jag läste din vackra text – fruktansvärd och bortom ord för att förklara den grymhet som du var utsatt för men vacker på grund av din ärlighet, sårbarhet och slutligen acceptans. Jag såg precis när du pratade i en debatt i Almedalen nu om huruvida Sverige är mer rasistiskt eller inte – jag beundrar dig oerhört för din styrka men jag kritiserar upplägget och förstår att du blev frustrerad gentemot M-riksdagsledamoten. Själv stängde jag till slut av ljudet när han totalt i blindo babblade på om glastak och helvete (vad snackar han om liksom, vem säger helvete och menar att det är tillägnat till vissa). Jag tror att även du kanske önskar att du kunde sätta mute på honom. Men han förstår inte. När du i debatten sa \’kan jag få prata till punkt\’ så växte du oerhört i mina ögon. Vi måste alla våga ta plats. Vi måste göra vår röst hörd. Det finns orättvisa i vårt samhälle i så många olika nivåer och det ska vi inte acceptera. Tack för att du är en så stark individ. Jag önskar så att du mår bättre idag. Jag önskar att du ser och verkligen känner all den kärlek som du möts av från människor här i kommentatorsfältet liksom säkerligen på många andra områden. Fortsätt med det du gör. Du talar för många kvinnor som har varit i liknande situation. Du pratar för män för de ska inte på grund av strukturer i samhället uppleva att de är låsta och passiva i en relation bara för att de lever med en stark kvinna. Jag önskar att han har fått/får ett straff. Hur som helst så önskar jag att han inte gör om det där. Men då krävs det förändring i vårt samhälle. Mest av allt önskar jag att du inser vilken fantastisk journalist/författare du är som med dina ord träffar oss alla rakt in ihjärtat. All min kärlek
    // A

  • […] Ida Ali Lindqvist Här Ligger jag, feministen, och blir misshandlad […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen