Har du skrivit om din mamma?

Text av Lidija Praizović och Devrim Mavi | Bang 1/2013 | TEMA AVSTÅND

"Att jag aldrig kommer förlåta den svenska feminismen detta. Att ni lämnade mamma utanför. Aldrig på riktigt lyfte ett finger för att befria henne ur hennes trippelförtryck." Så skrev författaren Lidija Praizović Bang bad henne och Devrim Mavi, två generationers antirasistiska feminister, att mejlväxla med utgångspunkt i Praizovićs kritik.

Hej Lidija och tack för din text,
när jag läste den väcktes många tankar hos mig. Framför allt blev jag djupt berörd över det du skrev om din mamma. Om tungt arbete, värkande kroppar, låga löner och språk som inte vill sig. Saker jag känner igen från min egen mamma. Jag har själv räknat huvuden och varit irriterad över det som jag har sett som en ovilja (medveten och undermedveten) att släppa in icke-vita människor och erfarenheter av migration i de politiska rummen. Samtidigt har jag haft förmånen att vara med andra rasifierade feminister.

Jag fick en känsla av att du skrev ur en ensamhet. Stämmer det? Jag undrar också om du känner dig delaktig i ett postkolonialt feministiskt samtal?

Varma hälsningar, Devrim Mavi

Hej Devrim,
det gör mig väldigt lycklig att du tycker om och känner igen dig i min text – även om det är en sorglig erfarenhet, men att vi delar den.

Det där med mamma är smärtpunkten och brännpunkten i mitt liv och skrivande – jag känner ofta att allt jag gör ur den relationen. Det är också svårt det här att jag skriver så mycket om mamma. Hon är ju en kvinna helt utan röst i offentligheten, kan aldrig på riktigt protestera eller ge sin version. Ett våld och missbruk från min sida … som springer ur den djupaste kärleken.

Hon brukar inte läsa (hitta till) saker jag skriver, men just den här texten hittade hon till eftersom vi – på mitt initiativ – får hem DN. Så hon hittade artikeln och blev ledsen och arg för att jag hade skrivit om att hon mår dåligt och har ont i kroppen och inte minst om att vi hade åkt på skidsemester för fattigfamiljer. Trodde att jag skämdes för henne, som att hon inte gjort tillräckligt för mig. Skämdes över sig själv för den hon är, för den hon blir i den svenska kulturella offentligheten. Men också glad och lycklig för att hon är så viktig för mig. Att hon alltid finns med mig och att jag kämpar för henne.

Har du skrivit om din mamma?

Ja, jag skriver nog ganska mycket ur en ensamhet. Eller folk brukar säga till mig: du är så ensam! Men jag känner mig egentligen inte så ensam. På senare tid har jag fått ett par gäng i litteraturvärlden också. Och så ett helt nytt gäng mestadels bestående av rasifierade intellektuella. Det har känts otroligt fint, jag skrattar så mycket med dem att jag dör! Har saknat den där invandrargemenskapen väldigt länge nu, att det går att skämta och driva och tala öppet om alla de där invandrargrejerna som det annars ängsligt och kliniskt hyschhyschas om.

Jag läser inte så mycket feministisk postkolonial teori (men Sara Ahmeds Vithetens hegemoni har jag läst och gillat mycket, samt läst några fina texter ur antologin Postkolonial feminism). Jag prioriterar den skönlitterära gestaltningen. Jag läste Zadie Smiths Vita tänder när jag gick andra ring, och den bidrog till att jag vågade satsa på skrivandet helhjärtat, vågade tro på att jag också hade något att berätta. Och ikväll läste jag precis ut Shailja Patels Migritude – den är helt fantastisk! Hur hon binder samman sin personliga berättelse om migrationer med de större, politiska, globala rörelserna och händelserna.

Vad har du läst? Vad har format dig?

När och hur hittade du till de rasifierade feministerna som du hänger med?

Många hälsningar,
 Lidija

Hej Lidija,
En gång, för många år sedan, ville jag skriva om min mamma. En essä om min mammas första år i det som blev början på hennes liv i demokratisk frihet men också i exil. Jag fick, till min stora förvåning, ett ja från min mamma. Men intervjun blev inte vad jag hade tänkt mig. Min mamma tyckte att mina frågor var dåliga och sa att hon inte kom ihåg mycket alls från den tiden. Jag funderade då på att skriva om just hennes vägran att prata, hennes vilja att glömma. Men det blev inget. Du brottas själv med dessa frågor. Har vi födslorätt till våra mammors livsberättelser? Begår vi våld mot dem genom att göra anspråk, inte bara på deras historia utan även på att offentliggöra den?

Jag är besatt av mammorna. Vår relation till dem. Vår som i vi som är feminister, migranter, barnen, kvinnorna. När jag växte upp på 1970- och 80-talen och intresserade mig för världen och politik snappade jag upp att det där med mammarelationen till stor del handlade om att frigöra sig från henne. Framför allt, att absolut inte bli som sin egen mamma. Det var temat i den tidens västerländska feminism. Jag förstår naturligtvis vad det kommer ur. Samtidigt, jösses vad otacksamt det måste ha varit för de där mammorna. Min väg till feminismen gick via tre Sverigebosatta feminister från Turkiet. Av dem lärde jag mig, bland mycket annat, att se min mamma också som kvinna. Avståndet till mammauppgörelsefeminismen kändes då milsvid.

Min första reflektion är att din och min relation till mammorna handlar om migration, kroppar, språk, våld och förtryck, eftersom de är kvinnor och eftersom de är underklass i Sverige. Utsattheten när en vuxen människa blir migrant är avgrundsdjup. En utsatthet jag har sett på mycket nära håll men inte alltid levt i. Jag har fått större makt än min mamma både i det kroppsliga, i det materiella och i det politiska. När det kommer till sexualitet, pengar, politiskt inflytande, språk, livsval.

Därför är döttrarna en förutsättning om de utsatta mödrarna ska bli fria, menar jag. Och därför kommer mammorna alltid vara källan för inspiration och det som motiverar oss att röra oss framåt.

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva till dig. Men kort om: Zadie Smith gillar jag jättemycket, framför allt Om skönhet. Lite tidigare än henne, en annan britt, Hanif Kureishi, med filmen Min sköna tvättomat och romanen Förorternas Buddha, har jag tyckt väldigt mycket om. Om det postkoloniala: Till min stora lycka mötte jag och blev vän med journalisten Lawen Mohtadi för tolv år sedan. Via henne kom jag in i den antirasistiska och queera kretsen kring tidskriften Mana i Malmö. En tidning är alltid bra att samlas kring för att skapa politik.

En bok som har betytt mycket är Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, som introducerade intersektionalitet i Sverige. Senare var jag med och startade tidskriften Slut. Några av oss kom att engagera oss i Fi, och var med om att få in antirasismen och de intersektionella perspektiven i politiken. Just nu är jag oorganiserad, allt är sporadiskt, inga möten, inga läsgrupper.

Det var bland annat därför jag blev glad över din artikel. Att nya röster gör sig hörda, ställer delvis samma frågor, men också nya. Talar ur delvis samma erfarenheter men skapar andra rum och sammanhang. Märkligt nog, när frågorna kring feminism, antirasism och klass är mer akuta än någonsin, kan jag allt intensivare känna en tystnad från min sida. Hur känner du inför dagens debatter och samtal i dessa frågor?

Vilka är dina och dina vänners strategier?

Hälsningar 
Devrim

Devrim,
jag känner igen den här mamman som inte vill tala, berätta sin erfarenhet. I min mammas fall beror det – tror jag – på att hon inte tycker att hon har något viktigt att komma med. Så länge jag kan minnas har det varit så i min familj att pappa lustfyllt och helt frivilligt berättat saker ur sitt liv. Men mamma! Det var först på universitetet när jag fick mitt feministiska uppvaknande som jag fattade att mammas historia var så jävla rik, komplex och livsviktig, för mig, för henne, för folk i det här landet att höra. Och min största dröm är att få och lyckas skriva hennes historia, det skulle vara en ren kärlekshandling, tror jag. Men mamma vill inte berätta, vill inte hamna i en bok, vill att jag ska låta henne vara, blir nervös och paranoid av allt detta främmande och okända, är rädd för vad folk ska säga, att vännerna ska läsa…

Jag har, som jag sa, varit ganska ensam. Ganska rädd för grupper, att jag ska fastna på något sätt och förlora min “självständighet” och “frihet” och “konstnärlighet”. Jobbat ganska mycket i motvind, där motståndet är störst mot mig, friktion, det är den rörelsen och kampen jag kunnat, som triggat mig. Men de senaste åren och särskilt senaste tiden har jag känt ett akut behov av att vara och tala och jobba med folk som liksom i grunden håller med mig, att vi delar något slags perspektiv och vilja, att jag inte misstänkliggörs och ifrågasätts från grunden hela tiden, då kan samtalen och praktiken och politiken fördjupas, nyanseras och bli verkligt komplex.

När jag började skriva ville jag väldigt mycket bort från allt det där som jag kom från, nu hittar jag sakta tillbaka till de där grupperna och människorna, fast i ett intellektuellt sammanhang, i kulturvärlden.

Vad i min artikel tänker du är samma som din generations antirasistiska feminister formulerade och vad tänker du är nytt eller annorlunda?

Får jag fråga (lova att inte bli arg): Det här att du upplever det som att du tystnat idag, är ganska oorganiserad när kommer till de politiska kamperna, fastän de behövs så mycket, vad tror du det beror på?

Jag har nämligen en fördom och rädsla: att folk – typ vilken bakgrund de än har – efter en tids umgänge med kulturvärlden, den vita övre klassen, blir bekväma, gillar att befinna sig där, med den makten, att ha den makten, anpassar sig till denna sköna nya värld, blir ett med den. För mig är detta det värsta som kan hända. Därför var det så provocerande när en så tongivande feminist som Maria Sveland under sitt tal på den feministiska scenkonstsamlingen gällande feminism sa: Jag vill inte hålla på med det där (hon pekade med handen neråt), utan jag vill vara på champagnenivå (hon visade hur hon drack champagne). Jag vet inte exakt vad Maria Sveland menar med ”champagnenivå”, men det jag hör är en feminism som blir en angelägenhet för väldigt få.

JAG VILL INTE assimileras till kulturvärlden, och därför hamnar jag tyvärr i ganska krampartade och ibland elaka positioner. Ibland undrar jag vad vi håller på med, vilka vi blir av att befinna oss i den här världen, hur blinda vi blir inför alla utanför den världen. Jag är ju besatt av den vita kulturklassen, av att kritisera den, visa på dess blinda fläckar. Kanske har jag därmed också blivit blind inför världen utanför, för att jag stirrar sönder mig på MAKTEN … En sådan ofrihet, en sådan sorg, hur vi alla, vare sig vi assimileras eller bjuder motstånd, är fullkomligt snärjda i maktstrukturerna.

Skådespelaren Andrea Edwards som också deltog i Fri feministisk scenkonstsamling kontaktade mig apropå min artikel i DN (1). Hon sa att hon ville ha med mig i sitt radioprogram där hon intervjuar människor hon inte förstår: en pedofil, en moderat, en präst osv. Hon sa att det kändes som att jag huggit dem i ryggen, att folk var ledsna. Är inte det konstigt från en människa som framfört SCUM-manifestet? Att hon inte alls har förståelse för mitt raseri och kritik. Hon höll med om att invandrarkvinnorna som Sveland hade citerat som exempel på antifeminism var antifeminister, och hon såg inte alls något problematiskt eller fel i att de blev uthängda på det sättet. De tre kvinnorna var Natalia Kazmierska, Nyamko Sabuni och Sakine Madon.

Lyssna, jag har ingen bra koll på vad dessa journalister och politiker säger och skriver, är inte så insatt i dagens politiska och journalistiska debatter, men för mig är det ett STORT PROBLEM att ENDA GÅNGEN under Svelands föreläsning som kvinnor med annan färg och utländska namn ÖVERHUVUDTAGET NÄMNS, så jämställs de med Pär Ström och Pelle Billing, av den helvita föreläsaren i det nästan helvita rummet, och de kontrasteras på så sätt mot de helvita svenska feministernas präktiga och korrekta feminism. Och ingen protesterar, rummet skrattar med och hånar de “pantade” citaten som kritiserar Maria Svelands egna böcker eller vita medelklasskvinnors frigörelseprojekt.

Den här självgoda självbilden, med fienden och förtryckaren tydligt placerad utanför, aldrig minsta lilla i en själv, i den egna gruppen, sånt stör jag mig på fruktansvärt och jag skriver om det. Den strategin har jag kört de senaste åren. Det är en hård strategi och det finns mycket att kritisera i den, men den har också varit effektiv och nödvändig. Snart behöver jag byta strategi, för att inte fastna, stelna.

Jag vill tillägga att trots allt är jag hoppfull, för mycket händer just nu i samhället och kulturen: den vita normen ifrågasätts alltmer, fler och fler med annan etnisk och kanske också klassmässig bakgrund får komma in i de tills nyligen helt vita rummen.

Varmast, 
Lidija

Hej Lidija,
Jag kände igen mig i din artikel, i din frustration över att feministiska rum 2013 fortfarande är så homogena. Det obekväma i att känna sig i minoritet. Jag kände också igen mig i ditt sätt att prata om din mamma. Den postkoloniala feminismen handlar bland annat om att se den egna smärtan och politisera den.

Vad som var nytt? Ditt sätt att KRÄVA plats. Att du ”skrek” rakt ut. Så läste jag texten i alla fall. För mig var det också nytt att du skrev en postkolonial text utan att koppla till andra postkoloniala feminister och erfarenheter. Det fick mig att undra ifall det handlar om inåtvändhet från de postkoloniala feministernas sida. Det fick mig att undra om de postkoloniala feministerna nått ut till dig?

Hur ser du på din egen relation till de postkoloniala teoretikerna och de rasifierade feministerna? Och deras/vårt sätt att ta plats i offentligheten?

Och från det över till min självupplevda tysthet. Natten när SD kom in riksdagen var jag på tv för att kommentera valet. I taxin, på väg hem, kräktes jag i en plastpåse. Enda gången i mitt liv som jag fått en fysisk reaktion på ett politiskt tillstånd. Under andra hälften av 1980-talet, som nyanländ tonåring i Sverige, handlade min första politiska aktivism om antirasism. På den tiden var det skinheads och BSS och senare även Ny demokrati. Hela min väg till både vänstern och feminismen gick via antirasismen. Så, på ett plan känner jag att vi har förlorat. Kanske är det därför jag upplever en tystnad.

Den där helgen med scenkonstnärer och dina tankar kring det som sades och inte sades där, det som verkar ha fått dig att skriva artikeln i DN. Säger det rakt ut, och det här kanske sårar dig: Jag skulle aldrig skriva en kritik av andra feminister i DN Kultur. Om jag nu ändå gjorde det skulle jag inte nämna deras namn. Framför allt för att de du nämner redan är kontroversiella och utsatta feminister och för att vi lever i en öppet feministhatande tid.

Mina tvivel på DN Kulturs uppriktiga intresse i feministiska och antirasistiska frågor är djupa. Jag skulle ha vänt mig till ett feministiskt forum för ett sådant inomfeministiskt angrepp. Exempelvis Bang, Mana eller Feministiskt Perspektiv.

Sedan håller jag helt med dig i din kritik. Det är både sorgligt och politiskt problematiskt när feminister inte vet hur och varför de ska reflektera över den egna vitheten. Där måste kritik få föras fram. Politik utvecklas ju tack vare obekväma och ifrågasättande röster, som din till exempel. Och jag håller också helt med dig i att feminister inte ska förväntas hålla sams.

Jag är nyfiken på hur du tänkte inför var du skulle publicera din text?

Jag blev glad över att du skrev din text. Den ingav mig hopp, eftersom du orkade vara just obekväm. Min hemvist under 2000-talet har varit feministiska, queera och antirasistiska rum. De koalitioner som har byggts där är jag rädd om. Det är oerhört viktigt att stärka dem ännu mer när fascismen breder ut sig.

Att skriva brev har jag aldrig tyckt om. Det är för känslomässigt krävande och utlämnande. Särskilt under den här tidspressen som du och jag har varit tvungna att underkasta oss. På ett sätt ångrar jag därför att jag sa ja till det här. Men trots allt eller kanske för att vi aldrig har träffats tyckte jag mycket om samtalet med dig.

Allt gott
 Devrim

Hej Devrim,
tack för ditt mejl. Tyckte om att du var så ärlig i det, och att du på ett väldigt relevant sätt ifrågasatte mig.

Nej, har inte känt mig riktigt som en del av antirasistiska och feministiska rörelser. Jag är nog i grunden en ganska ensam människa. Och jag är på sätt och vis väldigt uppfostrad till att behaga, till att vara den duktiga och fina flickan, till att anstränga mig fett mycket för att vara omtyckt av alla, och skrivandet har på många sätt varit min revolution mot detta. Men jag kan hur lätt som helst återfalla till det behagsjuka och duktiga, och ofta kan jag få sådana vibbar just i gemenskaper, rörelser. Att jag förlorar min självständighet, min udd. Slutar vara obekväm och relevant. Därför upprätthåller jag en viss distans till alla rörelser och grupper.

Läser sällan eller nästan aldrig feministiska och antirasistiska tidskrifter. Handlar nog om vana; att min familj, mina gamla vänner ALDRIG läst såna grejer, att jag aldrig haft råd att prenumerera på dem, att jag länge tänkt att de inte angår mig, att jag varit rädd för dem, att jag inte riktigt tyckt att jag och min erfarenhet passat in någonstans. Att jag gång på gång blivit refuserad av till exempel Bang och Ful, tidskrifter där jag tänkt att jag hör hemma.

DN-publiceringen, ja, det är en väldigt relevant fråga, även andra har ställt den. Såhär: Jag har ingen bra koll på politik i betydelsen vad som är vänster, höger, liberalt, nyliberalt. Det är först på senare tid jag har börjat förstå lite vad som är vad. Jag har känt en stark bindning och lojalitet till människor som jag älskar och som står eller stått mig nära, också till utsatta grupper generellt, liksom till “upprorsmakare” och dissidenter. Det är väl typ vänster? Men sen är min erfarenhet av många vänsterkotterier och trendiga vänstermänniskor i den svenska kulturvärlden att de är ytliga och förljugna, att de när det verkligen gäller, när det EGNA ARSLET står på spel, bangar, inte tar ställning för de mest utsatta, och inte minst att många har väldigt svårt för självkritik. Tyvärr. Jag har förstått att vänstern HATAR DN Kultur. Och då måste jag, jag vet inte, göra det. Publicera mig där.

Men kanske är det barnsligt att tänka så och hålla på så, och kanske har du rätt i att DN Kultur inte är genuint intresserade av feministisk och antirasistisk förändring, de har ju gjort bort sig helt hela hösten i alla rasistdebatterna så kanske är det konstigt att jag då skickar in min feministiska och antirasistiska text till dem.

Framför allt handlar det nog om att nå ut. Jag har aldrig varit så mycket för att nischa mig och liksom beundra det smala och sekteristiska, alltså jag har alltid tänkt att det jag gör eller skriver ska nå ut till så många som möjligt, att jag inte vill kommunicera med bara de redan frälsta och invigda. Jag kan tycka att det finns en kvalitet i den strategin.

Men jag förstår det känsliga i att publicera en artikel som liksom attackerar feminismen i DN Kultur där den kommer att läsas av ALLA, även feministhatarna. Men jag väljer nog att ta den risken. Jag har fått massor av reaktioner, inte minst från invandrartjejer från arbetarklassen som säger hur himla viktig den där artikeln var för dem, hur mycket de kände igen sig, att den avslöjade, att den peppade. De kanske lättare hittar till DN än till Feministiskt Perspektiv. Förstår du?

Men sen vet jag inte om min text var polemiserande och debatterande i första hand, även om den försökte göras mer så genom rubriksättningen, bildtexterna etc. Jag ville berätta hur jag kände det på den där scenkonstsamlingen, och det var också en hyllning till den, tänker jag, en tro på att den kunde ta min kritik.

Och flera personer som deltog på scenkonstsamlingen, till exempel Malin Axelsson, som ledde den och är konstnärlig ledare på ung scen/öst, har uttryckt uppskattning över min text, gjort sig mottagliga för den kritiken och sett den som, ja, kanske en ärlig och kärleksfull gåva.

Jag tror också att det är viktigt att stärka de feministiska och antirasistiska koalitionerna när rasismen och antifeminismen brer ut sig. Och jag vill verkligen vara del av detta. Men av någon anledning har jag tagit på mig rollen att också fucka upp dessa inifrån. Och därför kan jag ibland känna att jag står med ena benet i och med andra benet utanför dem.

Tack, Devrim, tyckte mycket om samtalet med dig också. Mycket av det du sagt och jag sagt behöver jag liksom bära med mig och smälta under en längre tid och se vad som händer.

Allt gott och lycka till,
 Lidija

Publicerat 2013-03-05

Leave a Comment

  • Mustafa Can says:

    En fantastisk text. Tack Lidija och Devrim

  • Maria Nyman says:

    Vilka vackra texter, viktiga!
    Tack för att ni delade med er.

  • Lisa Förare Winbladh says:

    Tack för att ni ifrågasätter likriktningen inom svensk feminism. Och på ett så vackert, nyanserat sätt dessutom.

  • Sakine Madon says:

    Tack, intressant läsning. Bloggade kort: http://sakine.blogspot.se/2013/03/medelklassfeminismens-problem.html

  • Maria Jervelycke Belfrage says:

    Tack, för att ni delade med er, kommer att läsa detta igen och igen.

  • Carmincha says:

    Blev verkligen glad åt brevväxlingen som ni delade med er till oss. Jag kände igen mig som dotter och som mamma. Som dotter som föll själv stundtals och omedvetet i den självföraktande rasistiska avståndstagande från min egen mor. Som mor då jag trots att jag ser mig (åtminstone ibland) som feminist, känner igen det förmodligen omedvetna avståndstagandet jag upplever mina döttrar uttrycker kanske inte med ord men väl med attityder, tonlägen, brist på intresse för ”mitt” eget sätt att vara feminist som delvis avviker från det mainstreamade sätt här. Kanske är det så att de om än undermedvetet jag representerar för de det ”förflutna”, det ”underutvecklade”, det ”annorlunda”, den som lever kvar i ”traditionen” och trots att hon anser sig vara feminist har ”fel” sätt att vara feminist på? Kanske är jag \\\"den andra\\\" personifierad som de vill/måste komma ifrån för att accepteras i detta samhälle?
    Även jag hade en osynliggjord mamma i en klassegregerad, patriarkal, och rasistisk värld. En mamma som aldrig fick bli del av det svenska samhället och ta plats i den, än mindre höras i det offentliga rummet. Däremot dög hon för att städa de offentliga utrymmen. Sorgligt nog var även hon osynliggjord av feminister i detta samhälle som privilegierar en individualistisk och ”modern” feminism. Dvs. som förespråkar frigörelser utifrån förutsättningen att enstaka individer lösgör sig från sina rötter, från sina mödrar, från sina familjekollektivistiska traditioner.
    Men det som är ännu värre är att hon blev även osynliggjord av mig, delvis påverkad av det som Devrim nämner, nämligen 70- och 80-talsfeminismens budskap om att man ”skulle absolut inte bli som sin egen mamma”.
    Eller var det tvärtom? Det vill säga kanske var det inte så att jag osynliggjorde henne utan det kanske var så att hon fanns där hela tiden framför mig som rasifierad, som kvinna, som fattig och utsatt i en värld som hon aldrig kunde bli del av? Kanske var det så att jag omedvetet tolkade felaktigt som att det var hon INUTI mig och inte rasismen, klassföraktet och patriarkatet i samhället som hindrade mig från att höras och ses? Kanske var det så att jag själv leds in i självförakt mot mina/våra gemensamma erfarenheter och annorlunda sätt att tolka världen? Kanske påminde mig hennes närvaro alltför mycket om den jag själv var, men som jag omedvetet lärde mig dag för dag att förakta? Kanske var det så att jag tog delvis avstånd från henne just för att trodde att hon skymde utsikten till den världen som jag önskade integreras i, inklusive den feministiska gemenskapen? Var det så att jag uppfattade som att hon i vägen för dörren till detta samhälle som inte släppte in henne men kanske kunde släppa in mig? Åtminstone till korridoren om än med den alltid överhängande hot av att bli utslängd ifall jag var för trotsig för att bli assimilerad, för kritiskt ifrågasättande…för mycket mig själv.
    Jag började med att skriva att jag kände igen mig även i mamma-perspektivet eftersom jag har delvis liknande känslor som ni beskriver att era mammor tycks ha beträffande vad som duger för döttrar och vad döttrar skäms för. Känslan av att på samma sätt som samhället har svårt att acceptera mig som den som jag är, med annan bakgrund, erfarenheter, kunskaper, andra kollektiva minnen bakom, som del av en annan kollektiv historia, etc. har även mina döttrar (om än kanske inte medvetet) svårt att acceptera mig. Tyvärr inkluderar denna känsla av att vi som invandrade mammor aldrig duger för våra i Sverigefödda om än rasifierade döttrar även känslan av att jag aldrig kommer att vara feminist nog i deras ögon, hur mycket jag än kämpar.
    Jag kommer nämligen aldrig att vara feminist på det mainstreamade sättet som duger här där formuleringen av HUR en feminist bör tänka och se sig är givet. Visst finns det nyanser men i grunden accepterar inte den normerande feminismen inte några större avvikelser från de få godkända typer av feminismer som redan fastlagt hur en ”modern” feminist i Sverige skall vara. Det kvittar om det i större delar av planeten finns det andra tolkningar av och konkreta uttryck för kvinnokamp som inte nödvändigtvist ser att kvinnovarandet är ”bara” en social konstruktion. Eller att kvinnor med sina liv som insats försvarar MODER JORD för att de känner sig manade och special lämpade för det just i egenskap av kvinnor.
    Därför känns det som om att trots mina travande försök att bli feminist kommer jag att vare sig inför den gängse gällande feminismen eller mina egna döttrar aldrig att kunna bli sedd som sådan. De som utformat feminist-mätaren kommer trots att vi lärt oss att tala om nya feministiska termer som ”patriarkat” och ”könsmaktstrukturer” eller lärt oss nya koder kommer våra sätt att vara feminist på aldrig att duga. Ibland känns det som om ribban flyttades hela tiden upp så att vissa av oss alltid skall hamna utanför den ”rätta” feminismen.
    Därför tyckte jag jätte mycket om era brev. De tillsammans hjälpte mig att se tydligare två sidor av mig och mitt pendlande mellan att vara dotter och mor i skarven mellan olika världar. Jag kan ställa mig bakom det som Lidija uttryckte så väl när hon skrev: ”Jag kan inte vara med i feministiska gemenskaper som inte kan ta alla mina sidor”. Jag känner igen mig även i Devrims påståendet om att mammauppgörelsefeminismen känns nu milsvid för mig, både beträffande min egen mamma och beträffande att ta avstånd från Moder Jord. Jag känner mig även peppad av Lidijas uppmaning: ”vi måste jobba lika mycket med att fucka upp vår gemenskap, som med att fucka upp patriarkatet”.
    Som ”mamma” i betydelsen äldre än er, blir jag glad åt att ni redan nu, medan era mammor ännu lever kommit fram till så kloka insikter. Det gjorde aldrig jag själv lika tydligt i eran ålder. Även om jag närmade mig henne mycket under hennes sista tid vid liv klarade jag aldrig av att säga hur mycket hon och hennes kamp inom olika områden betytt för mig. Hur det som hon fått utstå som kvinna taggat min egen feministiska kamp, hur hennes position i samhället stärkt min klassmedvetenhet, hur hennes utsatthet i detta nya hemland hjälpt mig att se tydligare aspekter av rasismen, rasism som hon även upplevt från andra ”invandrare” särskilt från den världsregion som vi kommer ifrån.
    Idag kan jag med smärta konstatera att mina egna döttrar saknar ännu vissa av de insikter beträffande mammor som ni redan tycks ha. Jag hade inte riktigt det så tydligt framför mig i deras ålder men hoppas att de i sinom tid skall komma dit. Under tiden försöker jag mildra min smärta delvis på det sättet som Devrims påminner oss om, dvs. att ”Den postkoloniala feminismen handlar bland annat om att se den egna smärtan och politisera den.”
    Därför undrar även jag ibland som Lidijas mamma ifall mina döttrar får skämmas för mig i dessa ”fina” feministiska sammanhang eller överhuvudtaget i de svenska sammanhang. Jag förkroppsligar ju det \\\"avvikande\\\" på många sätt…
    Jag tycker även att det är mycket sunt att Lidija hävdar bestämt : ”JAG VILL INTE assimileras till kulturvärlden” . Vi borde inte låta de släppa in en och annan av oss på nåder i deras korridorer, antingen det handlar om kulturvärlden, politiken, feministiska institutioner, etc. Innerst inne inbillar jag mig att man släpps in men bara mot löftet om att vända ryggen till det vi kom ifrån och de som var med oss. Det gäller att ha några av oss som inställsamma alibin i dessa korridorer för att visa hur ”generösa” de är. Det är bara när vi, de rasifierade döttrar och mödrar pratat ihop oss och organiserat oss som vi kommer att kunna ta plats i dessa rum tillsammans. Men vi får aldrig glömma att det är bara kollektivt som vi kan storma dessa korridorer och rum, rensa de från rasism, sexism, klassförakt och andra typer av maktstrukturer och från grunden förändra de.

  • Orkideh says:

    Wow! Ord och inga visor! Tack för att ni delade med er chatt samtal om osynliga mödrar, självgoda medelsvenssonfeminismen.

    Med vänlig hälsning, Orkideh, feminist i utanförskap.

  • Vilken viktig text! says:

    Känner igen mycket. De mer eller mindre uttalade lojalitetskraven när man väl blivit \"godkänd\" i feministiska sammanhang. Valet att avstå från att tas in i gruppen för att ha en fri röst vs valet att vara lojal och solidarisera sig för att alla feminister är utsatta. Viktigt att se fördelarna med att då och då våga föra fram kritiken offentligt trots allt, för att nå ut till fler, för att uppnå förändring. Om man bara håller tyst och lindar in sina ord och artikulerar kritiken på andras villkor kommer saker fortsätta som de är.

  • Vicktoria Bagi says:

    Tack för att jag fick vara en fluga på korrespondensväggen. Viktigt och intressant!

  • Hanna Larsson says:

    TACK!

  • Niclas Kuoppa says:

    Ett intressant samtal som väcker många frågor. En är den att Mavrim inte skulle sänt in en feministkritisk text till DN Kultur och hållit den inom rörelsen, även om hon håller med kritiken och betonar vikten av \"obekväma och ifrågasättande röster\" och inte anser att feminister ska behöva hålla sams. Det gör mig glad att Praizovic svarar att hon vill \"…nå ut till så många som möjligt, att jag inte vill kommunicera med bara de redan frälsta och invigda.\" Om Maria Sveland kan sända sina texter till DN Kultur och ge ut böcker som får stor medial uppmärksamhet kan väl Praizovic göra det också, tänker jag. Den här underliggande tanken att feministisk kritik via större spridning kan utnyttjas av kritiker kan jag förstå om målet är att visa stabilitet utåt för en rörelse. Men en rörelse består sällan av enbart en enda rörelse. Blandningen av ris och ros från många uttalade feminister i medierna till Maria Svelands senaste bok visar det, inte minst. Att sträva efter stabilitet utåt riskerar istället att kväva dessa rörelser inifrån t ex genom att utesluta människor som är en del av den eller som skulle vilja vara en del av den på något vis, men kanske inte alltid enligt något slags Formulär A. Att en artikel i DN ger större utrymme för kritiker av feminismen per se innebär också större utrymme att bemöta denna kritik. En öppen kritisk diskussion mellan feminister utvecklar de olika strömningarna och så även den större feministiska rörelsen. Feminismen är inget politiskt parti som måste begränsa sig för att undvika splittring och maximera valresultat. Den är något större än så och gäller fler än bara kvinnliga feminister.

  • Jessica Karlsson says:

    Tack så jätte mycket för att vi fick ta del av dessa väldigt fina mail!! Gjorde min dag.

  • marcus c johansson says:

    otroligt vacker och spännande brevväxling , Lidija , skriv en bok! en roman eller en novell , jag kan illustrera 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen