Halabjas gröna äpplen

Text av Rojin Pertow | Illustrationer från Bergfärd av Valeria Montti Coloque

Kurderna har länge varit ett utsatt folk, vars språk har förbjudits och liv har hotats. Den 16 mars 2018 är det 30 år sen gasattacken i Halabja, södra Kurdistan, som dödade 5000 människor. Rojin Pertow, chefredaktör för Galago skriver om det sjungande folkets historia och kollektiva sorg.

Det sägs att gasen doftade gröna äpplen för att locka barnen ur husen först. Gröna äpplen som är syrliga, krispiga, söta. De doftar höst och vår på samma gång. Det har gått snart 30 år sedan Saddam Hussein lät det regna gasbomber över kurdiska Halabja, 240 kilometer norr om hans Bagdad. Nervgas och gröna äpplen fyllde den kurdiska luften från jordsmulorna på marken upp till de ouppnåeliga planen som släppte dem. Det var Ali Hassan al-Majid som ledde anfallet mot mina landsmän. Kemiske Ali, kusin till Saddam.

Attacken mot Halabja var och är den mest omfattande kemiska attacken mot en civilbefolkning någonsin. Kemiske Ali kommenderade 5000 personer till en omedelbar död, 9000 till att lida av sviterna efteråt och mark, vatten, jord och luft till att saltas och bli obrukbara under en lång tid framöver. Från stadens äldsta människa till tussilagon i diket, ingenting skulle längre leva i Halabja. Allting skulle fördrivas, förintas, förstöras.

Gröna äpplen har aldrig lämnat mig. Att doftsätta gasen som naturens delikatess är bortom klinisk precision. Det handlar inte om effektivitet längre, hur man snabbast jämnar någonting med marken. Att pocka på barnens uppmärksamhet för att döda dem först är ett passionsbrott. Det föddes ur hat, trögt som tjära. Ogenomträngligt, kolsvart, doftandes av härskna äpplen.

I den mänskliga historieskrivningen använder vi mer än gärna den kliniska abstraktionen som ett verktyg att slippa kännas vid det mördande hatet. Vi säger att det handlar om makt, realpolitik, geopolitik. Det var inte det att du tillhör den och den folkgruppen som gjorde att du mötte din skapare den där dagen. Du var bara på fel plats vid fel tillfälle. Det handlar om territorier, resurser. Pengar. Den fattiges ursäkt till att göra vad som helst mot vem som helst. Men Saddam var inte fattig. Och kurderna har alltid varit på den platsen, vid alla tillfällen. Nej, det var planerat. Det skulle vara Halabja och det skulle vara kurderna. Avsky och avsmak drev det. Saddam hatade kurderna.

Kurderna har i tusentals år strövat i Mellanösterns gränsland. Dagens Turkiet, Irak, Iran och Syrien befolkas i fallande ordning av det sjungande folket. I kurdiskan finns en dialekt vid namn gorani. Det betyder dikt, sång.

Längs Tigris samsades de som kom att bli kurderna, araberna, perserna, turkarna och många fler. Armenier, assyrier, jezidier. I Bibeln är Tigris en av de floder som rinner ur självaste Eden. Hur kan det bli mer förankrat i människans själva väsen? Men idén om nationalstaten satte sina klor i folkens sinnen. Vetenskaperna och konsten fick ge vika för suveränitetens gift. Mörkret spred sig över civilisationens vagga. Spjuten föll över grannarna. Sedan krutet. Sedan bomberna.

Kurderna var alltför splittrade för att bilda sig en egen nation när land var någonting man bara gick in och tog i egenskap av suverän stat. Men det var inte tvunget att vi skulle bli det lidande folket bara för det. Varför skulle turkarna, araberna och perserna plötsligt börja avsky oss, deras grannar i tusentals år? Vi som byggt regionen från första början, sida vid sida, axel mot axel. Svaren är många, lika många som de dagar solen steg upp över Zagrosbergen och en ny dag grydde över det forna Mesopotamien och Osmanska riket. Lika många som dropparna i Eufrat och Tigris.

Hatet svepte över oss och i dess spår, döden. Turkiet och Irak var värst. Hos dem var döden ständigt närvarande, i deras sinnen som av hatet svartnat. Förkolnat. Kurderna var ohyran som inte erkändes. Som ett hotell som inte erkänner att de har kackerlackor. I Turkiet förbjöds kurdiskan i och med den turkiska revolutionen. Det sjungande folket fick inte längre sjunga. Och gjorde man det ändå, yppades någonting om himlens berg och gryningens dalar, väntade döden. Så kurderna dog, i tusentals. Man ville tysta sången, man hörde inte musiken.

Drömmen om ett eget Kurdistan slog rot bland poeterna, författarna och diktarna. Den spred sig till revolutionärerna och de militanta. Partier bildades. PKK, KDPI, Abdullah Öcalan och peshmerga-soldaterna var alla krigens barn. Men sekel av isolering från varandra ledde till att vi inte mäktade med att stå upp mot Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Vi var för få och precis som för tusen år sedan ville vi inte alla samma sak. Kurderna är ett fritt folk, nationens koncept är svagt ibland oss. Vi kan inte vara Kurdistan när vi inte ens har en gemensam vision. Men Kurdistan eller ej, vi kunde inte fortsätta låta oss slaktas av hatet runtomkring. Vi slog tillbaka och vi slår tillbaka än. Våra är gerillakrigen, de små segrarna, de strategiska attackerna.

På många sätt är Halabja en katastrof som började innan kemiske Ali släppte bomberna och som fortsatte långt efter marken i Halabja blev brukbar igen. Kurderna mördades systematiskt långt innan de gröna äpplena och fortsätter att dödas än idag. För brottet att sjunga. Dock sjunger Abdullah Öcalan från fängelset, peshmerga-soldaterna sjunger i takt med skotten vid den syriska fronten och överlevare sjunger än om Halabja. Den kurdiska diasporan är vidsträckt, från Libanon till Brasilien, därifrån både upp mot norr och ned mot Nordafrika. Sångerna hörs i Afghanistan såväl som i Kanada. Kvinnorna sjunger lika högt och klart som männen. Lidandets sång, dödens sång men också sången om det långa livet längs Diyala.

Kurderna är bergets folk. Dalarnas folk. Den friska luften och den höga solen. Idag är peshmerga-styrkorna dessutom en kraft att räkna med. Den kraften man kan räkna med i Raqqa, Kobane och Rojava. Det fria folket har befriat städerna vid bergen och floderna från de med mord i sinnet. Turkiet, Irak, Iran och Syrien kunde inte stoppa musiken och inte heller Daesh kan det. Utöver sorg finns det också styrka i att vara obunden en nation. Vi har inget att förlora men allting att vinna. På minnesdagen av Halabja ställer kurdiska familjer fram ett fat med gröna äpplen. Den sista doften som spreds i Halabja. Doften av vår och höst. Doften av liv och död.

Vi har dött men vi har också levt. Och vi fortsätter att leva. Våra sånger handlar om befrielse, släng av dig ditt ok och lossa dina kedjor. Bär ditt namn, lär dig historien. De kan äga marken men också marken sjunger om dig och din släkt. Det skvallrande hjärtat bultar för hårt för att streck på en karta ska kunna tysta det. Stig ner från Zagros, stig ner från Abidar, stig ner från Sinjar. En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva.

Den här texten publicerades ursprungligen i Bang 4/2017 med tema Döden. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang.

 

 

Publicerat 2018-03-14

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen