Gud är femme

Text av Cleo Kempe Towers

Femme är mer än bara läppglans och mascara. Cleo Kempe Towers, som gör podden Emotional Labor Queen, kallar på sina femmes.

I begynnelsen målade hon läpparna röda och kysste sju stjärnor som blev till sju kontinenter. Sedan särade hon försiktigt på dem med sina lackerade naglar och spottade vänligt fem stora loskor till världens hav.

Illustratör: Ailin Moaf Mirlashari

Gud är femme. Hon står vid strandkanten. Hon är hand­duken när jag springer upp från vattnet. När jag var nitton, år 2009, packade jag två stora koffertar och flyttade till Berlin. Jag hade platinablont, tovigt hår. Jag hade precis kommit hem från San Francisco, mina drömmars stad. Där hade jag blivit frälst i Stilla havet. För första gången i mitt liv hade jag fått ta del av en femme gemenskap. För första gången i mitt liv hade jag blivit kär. San Francisco hade gett mig en varm känsla i magen, ett språk, ett verktyg. Jag hade ännu ingen skam kopplat till att vara femme, jag var stolt, jag var ung. Det var fantastiskt.

Jag klev på bussen i Köpenhamn, och steg ur på busstationen i Berlin. Jag knyckte med nacken. And then we take Berlin. Jag fick ett rum i ett kollektiv som varit ett squat sedan före kriget. Det hette ”XB – Anarchist, Feminist, Women’s, and Queer’s House Project”. Först fick jag komma på intervju. ”Är du feminist? Är du anarkist? Är du queer?” Jag svarade med tre rungande ”JA” och log exalterat mot de vita tyskarna med svarta munkjackor, dreadlocks och patches. ”Men varför har du smink då?” ”Jo, alltså jag är queer”, sa jag. ”Alltså jag är femme, ni känner till femmes, eller?” De kände inte till femmes. Jag förklarade. Tystnad. Tvekan. Oro. Någon skrek rätt ut. Hur kunde jag, hur var det möjligt? Kan feminister ha läppglans och mascara?

Sex månader senare sneade samma person, kanske på ketamin, kanske svamp, kanske speed, vem vet. Jag höll hennes dreads medan hon kräktes och hjälpte henne att dricka små klunkar av ljummet vatten. Fick av henne skorna och drog en filt över kroppen. Släckte lampan. Femme är mer än bara läppglans och mascara.

Förra sommaren, en särskilt dyster natt i fullmånens sken, funderade jag över alla de tårar som jag torkat och kinder som jag klappat. Tankarna hade en smak av orättvisa. Inte bitterhet, men en känsla av ”jag har gjort det här ett tag nu” klingade i den mörka natten. Nästa morgon vid kaffet sa jag till min goda vän Boggen: ”Jag tänker starta en frågespalt, där folk kan skriva till mig om sina problem. Jag kan hjälpa dem, det är ju ändå vad jag gör hela tiden. Jag tänker bara göra det.” Och så gjorde jag det.

Projektet, spalten och podden Emotional Labor Queen föddes ur mina erfarenheter som femme. Vad är ”emotional labor”? Enligt Wikipedia betyder det ”processen att hantera känslor och uttryck för att kunna utföra de emotionella krav som ett jobb innebär”. Jag skulle beskriva det som att ta emotionellt ansvar i sociala situationer, att samspela i kommunikation med andra, och att lyssna aktivt så att den andra personen känner sig hörd.

I heteropatriarkatet som vi lever i förväntas kvinnor ta allt emotionellt ansvar. De förväntas le, svara på tilltal och inte ställa till med en scen. Vara artiga, och se till att den sociala situationen blir bekväm för alla inblandade. I heteropatriarkatet som är ogynnsamt för alla, även de som kan tänkas vinna på det finns det olika lager av privilegier och icke-privilegier. När jag pratar om kvinnor och femmes så pratar jag inte endast om vita personer som är medelklass. Jag pratar om mig själv, och om de som skrivit in till Emotional Labor Queen. Jag pratar om de jag mött i Berlin, San Francisco, och Oakland. Det är en blandad skara människor, som är olika både när det gäller samhällsklass och hur de rasifieras.

Men i Berlins queerscen har vi helt misslyckats med att bryta de här mönstren. Trots god vilja, trots radikal politik, trots vegansk brunch, trots allt, så är det heteronormativa traumat så stort att vi, generellt i scenen, förväxlar femme med kvinnor (ibland är de samma) och antar att de ska torka våra tårar, klappa oss på kinden och säga att allt kommer blir bra. Vilket vi gör – vi gör det hela tiden.

Den första personen som skrev till Emotional Labor Queen var en femme som berättade om hur osynlig hen kände sig i queerscenen. Hur hen upplevde att hen behövde försvara sina romantiska relationer eftersom hens queeridentitet konstant blev ifrågasatt på grund av att hen var femme samt att ansvaret att föra denna konversation också låg hos henom. Som om hen skulle behöva förklara sig bara för att någon annan inte genast kunde tolka hens relationer, hens könsidentitet eller hens estetik.

Sedan skrev en femme till, sedan en till. Och jag läste och jag funderade. Jag bad om hjälp, och jag svarade i text och genom radion. Och de skrev tillbaka, och de skrev: Tack, tack. Efter så många jordsnurr från San Franciscos femme-varma klimat så insåg jag att Emotional Labor Queen hade blivit mer än en frågespalt och mer än en podd, det hade blivit ett community. Det var mina femmes som kallade på mig, eller så var det kanske jag som kallade på dem. Vi hade längtat efter varandra och till slut var vi här, på bara en skärmlängds avstånd.

Men varför är det mest femmes, tjejer, kvinnor och girls som skriver till mig? Varför är det bara de som är intresserade av att ha en offentlig dialog om intima problem? Vad gör maskuliniteten med människor? Vilka vanor anammar man, vad tänker man på, hur känns det inuti? ”Min maskulinitet är i vägen för mina känslor”, viskade en person i mitt öra på en smockfull bar. ”Jag har kämpat i flera år för att få behålla maskuliniteten som min, för att äga den permanent, och om jag pratar om känslor så är jag rädd att den ska försvinna.”

Så jag undrar, varför hyllar vi den queera maskuliniteten, och vad är det som gör att den anses vara mest queer? Varför litar vi aldrig på andra femmes, och varför är inte femme lika med queer? Är det vår internaliserade sexism som är boven, som gör att vi tittar snett på varandra, att vi armbågar oss förbi varandra i stället för att hålla om varandra?

Ungefär var tredje vecka dimper samma typ av mejl ner i min inkorg. Det handlar ofta om svartsjuka. Det är alltid skrivet i tårar: ”Det är en tjej, hon flörtar med min partner, det är hemskt, jag har träffat henne flera gånger, hon bara struntar i att jag existerar, min partner gör ingenting för att stoppa det, hon är mycket snyggare än mig, hon ser ut på det här och det här sättet, hon är mycket mer populär än mig, vad ska jag göra, vad ska jag ta mig till?”

En annan typ av mejl handlar om att känna sig osynlig, om att det är svårt att skaffa sig vänner som är femme, om att när den som skriver står bredvid personer som inte är femme så är det som om hen inte finns, för hen syns inte, hen ses inte som queer, hen är osynlig.

Om jag varje månad får mejl från en femme som upplever att en annan femme inte respekterar hennes förhållande, att en annan femme struntar i hennes känslor, och att en annan femme inte tar henne på allvar – vad händer då utanför min inkorg?

Det är kris i queerscenen, det är katastrofläge. Vad är det som krävs för att vi ska sänka våra vapen och sluta måtta med kniven mellan skulderbladen? Vad krävs för att femmes ska sluta tävla med varandra hela tiden? Jag har måttat många gånger själv, och ännu fler gånger har jag legat blodig på marken. Men det är slut med det nu. Jag kallar på er, mina små kycklingar, mina älsklingar. Vi kan väl prata om saken i alla fall?

Jag vet att livet är en ständigt pulserande mortel av hjärte­kross, men jag vet också hur det känns när jag är i solidaritet med andra femmes. Det är som ett ljus, en helig juvel i bröstet, en kvist av syren mot ansiktet. Det är en lättnad, ett äntligen. Vi behöver inte vara ensamma. Vi kan vara tillsammans. Vi måste inte alltid hålla med varandra, men kan ändå stå enade.

Man kan fråga sig varför det är accepterat och normaliserat för icke femmes att undvika emotionellt ansvar. Man kan fråga sig varför femmes gång på gång väljer sådana partners och vänner.

Mitt korta svar är: Varje relation är en upprepning av mommy and daddy.

Mitt långa svar är: Varje månad försöker jag bena ut varför ni har ont, varför jag har ont, hur vi ska göra för att må bättre och hur vi ska göra för att det inte ska hända igen. Och jag brukar vanligtvis svara: Ät ordentligt. Ge komplimanger till andra femmes, det är ett sätt att avväpna sig själv inför andra, ett sätt att vifta med fredsflaggan. Prata om din femme identitet så att folk kommer ihåg att den finns. Verbalisera det du älskar så att det blir till verklighet. Verbalisera det som gör ont så att det kan gå upp i rök. Kom ihåg att du inte är ensam med dina känslor, kom ihåg att andra känner som du. Kom ihåg att folk är blyga. Om du kan, var modig. Om du inte kan, försök igen.

Hur kan ett så kallat queer-community blunda när psykisk och fysisk misshandel sker rakt framför allas ögon? Hur kan emotionell terror bara få fortsätta, utan att någon reagerar? Får man bete sig hur som helst? Har vi ingen moral? Är vi så queer att allt går att bortförklara? Eller är vi inte queer nog, bryr vi oss helt enkelt inte?

Ett exempel från verkligheten: En transperson gör ett performance om att vara femme och trans, varpå hen sedan får massa skit från femmefober för att ”hen inte ser ut att vara trans”, ”hen har bröst, hen är en kvinna?” eftersom ”transpersoner som inte är maskulina inte är trans”. Samma person får samtidigt hemliga meddelanden som säger: ”Jag tyckte egentligen om ditt performance, men jag vågade inte säga något för folk var så arga.” Hur är det möjligt? Vad fan håller ni på med? Skäms ni inte? Skäms ni någonsin? Vem ska ta ansvar, vem är det som förväntas ta ansvar?

Erfarenhetens ängel viskar i mitt öra: År av uppväxt i en patriarkal norm har förstört er känslighet. År av sexism har byggt bo i era bröst. Traumat av att vara queer i den heteronormativa vaggan tillåter vissa vägar att trampas upp, medan andra gläntor fortfarande blockeras av en skog av normer. Men jag är ingen ö, och är det inte därför vi är här? Är det inte därför vi är tillsammans? Eller är vi bara här för att ligga med varandra?

Jag vet att man inte alltid kan veta, och jag vet att vi inte alltid tänker på emotional labor, för vi tar det för givet. Men vi som gör det, varje dag, år in och år ut, vi gör det för våra queers, vi gör det för våra heteros, för främlingar på stan. Vi är trötta, jag är trött, du är trött, och arbetet är långt ifrån klart.

Om jag hade fått en silverpeng för varje förhållande jag varit ensam om att ta emotionellt ansvar för, för varje våldsam situation jag medlat fred i, för varje icke-femme som ignorerat mig på grund av att jag är femme, för varje gång jag sett andra femmes bli orättvist behandlade, så vore denna text av ädelsten och pappret färgat med enhörningsblod. Jag skulle inte längre kunna se, min värld hade varit silver så långt ögat kan nå.

Jag kallar på er, mina femmes, jag saknar er, och jag längtar efter allt vi ska göra tillsammans. Jag är här för att hjälpa er med bördan. Om det är någon som inte tar dig på allvar, skicka den min väg. Om det är någon som behandlar dig som skit, skicka den min väg. Att leva som femme är lika med ett liv av emotional labor, och jag väljer att göra det för oss. Vi gör det tillsammans.

Gud är femme. I begynnelsen målade hon läpparna röda och skapade dig och mig.

Publicerat 2017-10-30

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tumstock

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen