Foto: Sandra Löv

Gotland, Stephen King och alla de intellektuella, del 1

Text av Maria Sveland | Bang 2/2008 | TEMA DE INTELLEKTUELLA

Maria Sveland om längtan efter att inneha den goda bildade smaken och om det man måste offra på vägen.

PROLOG: Det finns en historia som jag inte vet om den är sann som handlar om Lukas Moodysson. Hur han köpte ett hus på södra Gotland. Ett vitkalkat hus, precis så vackert som man tänker sig att det ska vara. Ganska snart inser han att hans nya sommargrannar består av en rad kända kulturmänniskor och när han förstår att skillnaden mellan Södermalm och södra Gotland är minimal blir han så provocerad att han säljer huset efter bara någon månad, utan att knappt ha bott i det.

Oavsett om det är en sann historia eller inte så är poängen att jag förstår den där tvetydiga längtan så väl. Den dubbelheten är också min. En längtan som både är ren och på riktigt och ändå smutsig av grumlig avundsjuka. Ett barnsligt trots som yttrar sig i vissa sammanhang och bland vissa människor. Som får mig att vilja öppna en medhavd påse grillchips och en pet-flaska med coca cola i Rosendals trädgård på Djurgården. Det är som att jag inte riktigt vågar tro att den där smakfulla vackerheten är till för mig också och därför måste förstöra den en aning. Visa att jag också kan välja bort istället för att bli bortvald. Jag känner mig långt ifrån hemma i alla sammanhang och min kärlek för kitsch grundar sig i en outredd lojalitet med min bakgrund där guldiga porslinskatter stod i fönstret för att man tyckte det var fint på riktigt. Och när pappa köpte en alldeles för stor och vräkig, gräddvit skinnsoffa till vårt lilla, lilla radhusvardagsrum med tillhörande rökfärgat glasbord och vitrinskåp så var det en underbar känsla av rikedom. Inget annat.

I kitschen finns humorn som ger mig tillåtelse att både älska sånt som glittrar falskt och för mycket och att inombords skratta åt det, eftersom det gör förbannat ont på riktigt.

Mitt förhållande till Gotland har att göra med allt det här och lite till, men det börjar med Stephen King och ett alldeles nybyggt bibliotek i min barndomsstad Örebro. Jag är elva och mitt inne i värsta bokslukaråldern. Läser allt jag kommer över, vilket inte är mycket eftersom jag får hålla till godo med de få böcker som finns hemma. I vår glesa bokhylla hittar jag några av pappas gamla Fem-böcker, Jackie Collins Hollywoodfruar och Eldfödd av Stephen King. En pocket som stått oläst på hyllan och som pappa köpt i något optimistiskt ögonblick; han somnar så fort han lägger sig ner och därför läser han aldrig några böcker. Det är en av mina första och största läsupplevelser. Jag minns att jag inte kan sluta, att golvet lyfter och väggarna försvinner och att jag knappt kan äta för att jag inte vill ta någon paus från berättelsen om flickan med den magiska gåvan som gör att hon och hennes pappa måste fly från militärer och onda forskare som vill göra experiment på henne.

Nu står jag med mina klasskamrater och min lärare i biblioteket som fortfarande luktar trä och målarfärg för att allt är så sprillans nytt. En kvinna i vinröda linnekläder och lädersandaler visar oss runt och berättar om de olika avdelningarna. Hon berättar stolt att här finns allt man kan önska sig, helt gratis. Fram till det ögonblicket har jag inte lyssnat så noga, det är lite tråkigt och min erfarenhet av bibliotek är begränsad, en okänd värld, men plötsligt är det som om jag förstår. Hennes ord landar i mig och jag inser vad hon just sagt: Här finns böcker att låna gratis. Jag kommer kunna låna obegränsat med Stephen King-böcker! Himlen uppenbarar sig och när kvinnan med linnekläder är färdig och uppmanar oss att gå runt på egen hand springer jag genast till K. Här finns Kafka, Kant, Karlfeldt, Key, Kipling, Kirkegaard, Krusenstjerna, men ingen King. Till slut ger jag upp och går fram till bibliotekarien och frågar.

– Ursäkta men var finns Stephen King-böckerna? Jag tittade på K men hittade inga där.
Hon tittar på mig med rynkad panna och en stängd mun som inte ler och förklarar att de inte har några Stephen King-böcker på biblioteket.
– Varför? Frågar jag förvånat. Hon är tyst en stund och verkar tänka igenom vad hon ska svara.
– Därför att vi inte tycker att det är tillräckligt bra litteratur.

Hon försöker le som för att mildra det hon just sagt. Kanske anar hon att hon just stampat på mitt litteraturval, min smak, min bakgrund? Fast det förstår jag inte då för det enda jag känner i den stunden är skam. Jag förstår att min fråga är fel, att Stephen King är fel, att hela jag är fel.
Jag slutade inte gilla Stephen King, jag fortsatte trotsigt att läsa honom under hela mina tonår, fast inte reservationslöst, utan omdebatterat. Försökte få syn på varför inte jag kunde förstå att det var “dålig litteratur”. Vad var det som var så dåligt som tydligen undgick mig eftersom jag tyckte det var så väldigt bra? Vad var god litteratur och vad var dålig? Och vem bestämde? Bibliotekarierna? Tidningarna? Läsarna?

I gymnasiet hade jag av en slump ramlat på en del andra böcker och kanske hade jag börjat förstå något annat också, om god smak och klass, fast inte så välformulerat? Jag vet i alla fall att mitt intresse för Stephen King svalnade en aning. Och när jag flyttade hemifrån och ihop med en intellektuell kille med en del universitetspoäng, lät jag alla mina Stephen King böcker ligga ouppackade i en kartong i hans källarförråd. När det tog slut mellan oss och jag flyttade lät jag kartongen stå kvar där. Och när han ringde en kväll och frågade vad jag tyckte att han skulle göra med den så sa jag med hård röst att han kunde göra vad han ville med de där gamla böckerna. Släng dem!

Då hade jag börjat plugga på universitetet och jobbade hårt för att bli av med mitt stinkiga, ointellektuella, smaklösa bagage.

Under flera år förnekade jag min kärlek och läste det som stod på universitetskursernas litteraturlistor. Jag läste allt det man skulle och borde läsa med varierande intryck och känslor. En del berörde mig, annat var skittråkigt.

Det var under de här åren jag upptäckte Gotland. Först som ett lågprisalternativ, en cykelsemester med tält i brist på pengar, sen allt det vackra. Och att halva Stockholm tydligen semestrade där i egna vitkalkade hus. Jag minns hur vi cyklade runt och råkade på bekanta och vänner längs med vägarna. Ibland blev vi inbjudna på lite hemmagjord flädersaft och blåbärspaj i någons underbara trädgård och där träffade vi ofta vännernas supertrevliga vänsterintellektuella kulturintresserade föräldrar. Vuxna som man kunde föra långa samtal med, som vindlade sig fram i intressant analys av världens tillstånd eller den senaste kulturdebatten. Jag iakttog allt det ljuvliga och deltog med stora ögon. Längtan och vemod blandades med flädersaften och blåbärspajen.

Så kom det sig att Gotland i mina ögon blev själva sinnebilden för den goda smaken, ön där de intellektuella samlades om somrarna och helt enkelt hade underbara semestrar. Och i brist på egna intellektuella kulturföräldrar med Gotlandshus började jag och mina vänner hyra hus på Gotland.

Och en morgon tre år senare, i en vacker trädgård i ett hyrt vitkalkat hus på Gotland läste jag en artikel i DN av Ola Larsmo. Den handlade om hur bra Stephen King egentligen var. Att hans böcker hade såväl ett politiskt som feministiskt patos. Ola Larsmo frågade sig vad det var som gjorde att författare som Dickens ansågs som legitim läsning i skolorna medan Stephen Kings episka berättelser ansågs som skräp. I själva verket, menade Ola Larsmo, fanns det väldigt många likheter mellan Dickens samhällsskildringar och Stephen Kings dito.

Jag minns att jag spillde ut mitt kaffe över hela bordet när jag upphetsat reste mig upp och viftade med tidningen för att alla runt bordet skulle se och höra. Jag hade fått finkulturell bekräftelse på att jag haft rätt hela tiden: Stephen King var inte alls en dålig författare! En lycka som först kändes oproportionerligt stor men som jag senare på kvällen förstod handlade om en djupare smärta och en sorg över allt det gamla sunkiga. Porslinskatterna och skinnsoffan.

Det här var för mer än tio år sen och sen dess har Stephen King faktiskt flyttat in i finrummet. Han analyseras och diskuteras och tas på allvar av recensenter och kollegor. Två av mina favoritförfattare, Joyce Carol Oates och John Ajvide Lindqvist har skrivit och sagt i intervjuer att Stephen King är en av deras inspiratörer och idag finns Stephen King att låna på biblioteken för alla skräckintresserade elvaåringar. Själv bygger jag sakta men säkert upp min samling Stephen King-böcker med hjälp av några fina, ja finaste, vänner som är mina allierade. Varje gång de går in i ett antikvariat spanar de efter begagnade King-böcker för min räkning. Där kan man nämligen hitta dem för mycket lite pengar – kanske för att det finns fler som liksom jag valt att dumpa alla bevis på att man en gång i tiden tillhörde en annan värld. En gång i tiden, när man inte var en av dom; dom intellektuella.

Läs del 2 i papperstidningen.

Publicerat 2008-09-12

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en hammare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen