Illustration av Elin Nilsson och Josefin Carlén (JOEL)

Go Gaga! Genus och det nya normala

Text av Jack Halberstam. Översättning: Caroline Åberg | Bang 3-4/2012 | ESSÄ

Ständigt denna vagina. Jack Halberstam, professor i bland annat genus- och litteraturvetenskap, läser feministisk litteratur som är aktuell i USA och förvånas över fixeringen vid könsorgan.

I sin bitvis väldigt underhållande svada om alla de hinder som fortfarande står i vägen för kvinnor här i världen (ni vet, brasiliansk vaxning, kändisen Kim Kardashian och tiocentimetersklackar) frågar den brittiska författaren Caitlin Moran i Konsten att vara kvinna: ”Har du en vagina? Vill du ha befälet över den?” Om du svarar jakande så, ”Grattis! Du är feminist.”

Och fastän jag vill gratulera Moran till hennes försök att trotsa det allmänt spridda föraktet för allt feministiskt, särskilt bland dem som verkligen skulle behöva ett komplext och politiskt rörligt språk för genus och sexualitet, blir jag förvirrad och bestört över att nämnda feminism skulle utgå från vaginan av alla ställen.

Hur ter sig egentligen feminismen just nu, när vi svävar mellan ekonomisk härdsmälta och långsam återhämtning, miljökollaps och ny grön teknologi, ”pink power”, homoäktenskap och det så kallade ”slutet för männen”?

Sett från vaginans håll framstår feminismen idag som en ny målande (alltför målande?) och offentlig diskussion om det kvinnliga könsorganet. I en del av dessa diskussioner anses vaginan vara en källa till en ny pink power. I andra tas problemet med skönhetsnormer och utseendehets upp, Caitlin Moran har till exempel en lång redogörelse om intimvaxning och allt bestyr med ansning. Författaren Naomi Wolf stämde nyligen in i samtalet och tillhandahöll en ”vaginabiografi”. Samtidigt började andra små löpeldar kring ordet sprida sig överallt. I Michigans representanthus refererade en ledamot (Lisa Brown) till sin vagina när hon kritiserade anti-abortlagstiftning. När hennes uttalande sedan censurerades, backade Eve Ensler upp henne med sina vaginamonologer!

Ett annat vaginakrig är sprunget ur senator Todd Akins* pinsamma och anstötliga beskrivning av ”legitim” kontra ”illegitim” våldtäkt, där han kom med det ökända påståendet att vaginan har en gåtfull förmåga att avvisa spermier vid en ”riktig” våldtäkt.

Hur bli klok på alla dessa vaginor? Några med hjärna (Wolf), en del med medfödda preventiva förmågor (Akin) och andra med så mycket att säga (Ensler). Indikerar den nya lättvindiga användningen av och debatten kring ordet att feminismen har gjort sitt och nu blivit en del av mainstreampolitiken? Nej, läs vidare. Snarare har inskränkningen av kategorin ”kvinna” till termen ”vagina” minskat antalet ämnen som tidigare kunde samlas under rubriken feminism. På så vis har olika feminismers långa och komplicerade historia reducerats till könsorgan.

I min senaste bok, Gaga Feminism: Sex, Gender and the End of Normal, nämner jag inte vaginan över huvud taget. Sanningen att säga har genus och genuspolitik nuförtiden väldigt lite att göra med könsorgan. Det hänger snarare samman med nya beteendemönster, nya typer av hushåll och innovativa klassificeringar av identitet, gemenskap och begär. I stället för att ställa kroppar med vaginor mot kroppar med penisar, hävdar jag i Gaga Feminism att vi lever i en ny värld där manliga och kvinnliga kategorier ständigt uppdateras omkring oss.

I en värld av spermabanker, in vitro-fertiliseringar, regnbågsfamiljer, butch daddies, transpersoner och heteroflexibla kvinnor är det både befängt och gammalmodigt att låtsas bli förolämpad över användandet av ordet vagina offentligt eller att göra förkastliga påståenden om våldtäkt och graviditet. Det tyder dessutom på en djup okunnighet om världen vi lever i och de enorma förändringar som har skett de senaste två årtiondena.

Så i stället för att låta vaginan käfta emot den kristna eller republikanska skenhelighetens idioti genom att ge den en biografi eller en monolog är det dags att vi lämnar enkla definitioner av kön bakom oss och lägger beslag på de många olika typer av könat förkroppsligande som förflyttar oss från normativitetens tid in i en ny era där vi kan ”go gaga”! I min bok betyder ”go gaga” att förkasta otidsenliga formuleringar om män, kvinnor och alla andra, och inse att den samtida genusrelationskrisen, liksom den samtida ekonomiska krisen, inte behöver mota oss tillbaka in i det gamla och beprövade, utan kan tvinga oss att tänka nytt.

Men i stället för att bara grubbla över vaginans intåg borde vi fråga oss: Varför feminism, och, för den delen: Vart är den på väg? Feminism är förstås en politisk filosofi som har hängt med bra mycket längre än vad Wolf, Ensler och Moran vittnar om. Och den har en högre strävan än att erbjuda en bruksanvisning för vaginor. Feminism, nu och då, vill när den är som bäst tala till och för och med och om personer med och utan vaginor. Det är inte en monolog, vaginal eller annan. Det är inte heller en mysig dialog mellan vagina och penis. Feminism har alltid varit en högljudd och rörig och underbar konversation om betydelsen av genus, kön, förkroppsligande och begär.

Feminismen har oftare förklarats död än levande de senaste åren. Detta trots pågående debatter om abort, familjers föränderlighet, äktenskapskriser och skiften i hushållsekonomier. Genom hela USA:s historia har feminism antingen setts som en förutsättning för social rörlighet (under 1960- och 1970-talen) eller som ett hinder för förändring, vilket lett till det Susan Faludi så framgångsrikt kallat ”backlash”. På senare tid har feminismen beskyllts för att splittra äktenskap och för att ”stärka kvinnor till att lämna en bra partner” (Lori Gottlieb i Marry Him), detta i en tid då ingen vill kalla sig feminist!

Givet vilken makt många vill tillskriva feminismen är det häpnadsväckande hur allergiska många är mot ordet och allt det står för. När jag hade skrivit klart Gaga Feminism och letade efter en agent och ett förlag fick jag ständigt samma tips på hur jag skulle få boken utgiven: avlägsna ordet feminism från titeln. ”Feminism”, fick jag höra gång på gång, är gift i förlagsbranschen. För medan förläggare inte har något emot att marknadsföra sig gentemot kvinnor, sälja böcker om kvinnor eller till och med sälja böcker om vaginor till kvinnor, motsätter många sig definitivt att använda termen ”feminism” i alla dessa förehavanden.

Självklart begriper jag att det i dessa dagar går att vara tveksam till en politik som byggts runt den stabila kategorin ”kvinna”. Men feminism har blivit mycket mer än så. Medan feminism i Naomi Wolfs nya bok Vagina är en vag, häxliknande känsla som förknippas med den kvinnliga kroppens flyende mystik, menar Caitlin Moran faktiskt att feminism är en angelägen och nödvändig motor för sociala förändringar, även om den fortsätter att vara hårt knuten till personer med vaginor. I Hanna Rosins The End of Men: And the Rise of Women, boken som på sista tiden har skapat rubriker genom sin skarpa analys av jämställdhetspolitik, är feminismen knappt synlig!

Dock håller sig Hanna Rosin i The End of Men tack och lov från att ta upp vaginan. Hon kommer i stället med det något polemiska påståendet att vi har nått slutet för mäns dominans. Som argument kombinerar Rosin en analys av hur den senaste ekonomiska krisen har påverkat män i högre utsträckning än kvinnor med en färsk studie om trender inom utbildning, där kvinnor gör mycket bättre ifrån sig än sina manliga kursare. I den värld Rosin beskriver, en värld befolkad av eftergivna män och deras handlingskraftiga fruar, är det kvinnorna som tjänar mer än männen, fortfarande gör mer än hälften av hushållsarbetet, fattar de flesta besluten hemma och konsekvent utklassar män i prestation och kompetens och kunnande. Kvinnlig flexibilitet, berättar hon, passar den rådande marknaden. Och mot bakgrund av serviceindustrins framväxt, ombildningen av en del jobb från produktion till service (som i läkemedelsbranschen till exempel) och nedgången av traditionellt manliga yrken (som fabriksjobb) ser vi män stå öga mot öga med arbetslöshet inom de traditionella branscherna. Samtidigt som kvinnor med examensbevis i hand står redo att ge sig in på arbetsmarknaden.

Rosins argument är i och för sig rätt fängslande. Men olyckligtvis ser hon bara en värld bestående av manliga slackers och kvinnliga supermorsor, eftersom hon nästan helt begränsat sin studie till vita, heterosexuella medelklasshushåll och helt enkelt applicerar den information hon samlat på sig där på alla andra. Se ett enda avsnitt av The Wire, och du får en mer sammansatt bild av rasförhållandena i USA än genom Rosins flyktiga nick åt förödelsen av svarta samhällen. På sätt och vis skulle boken ha en mindre spetsfundig men mer korrekt titel om den hette The End of Black Men. För vita män tycks stå stilla beträffande alla konventionella maktmarkörer, men det är mycket möjligt att svarta män, som en följd av ödeläggande och ihållande rasism, står inför slutet. Detta trots en svart president.

Ras är inte den enda försummelsen i denna fluffiga bok. Även queer är främmande i den värld Rosin beskriver. Samtidigt som Rosin fortsätter att slå in sina arguments öppna dörrar (män är förbi) förkunnar hon att de övre vita medelklasshushållen har kunnat rida på äktenskaps- och arbetskrisens våg hela vägen fram till lyckan själv:

”Bland utbildade har kvinnors nya ekonomiska makt producerat en äktenskapets återfödelse. Par med högskoleexamen är mer flexibla med vem som spelar vilken roll, vem som tjänar pengar och, i viss utsträckning, vem som sjunger vaggvisorna. De har passerat jämställdhet, och uppfunnit nya äktenskapsmodeller.”

Rosin kallar dessa äktenskap för ”gungbrädesäktenskap”, eftersom inkomsterna och ansvaret pendlar hos dessa lyckliga, flexibla supermänniskor. Och trots att en del män i dessa par har haft svårare att anpassa sig till den nya ordningen klarar de sig, enligt Rosin, i allmänhet bättre.

Många andra journalister och skribenter, däribland Stephanie Coontz, en äktenskaps- och familjehistoriker, har ifrågasatt Rosins information och statistik, och visat hur hon övertolkat sina data för att kunna producera denna onesizemodell av argument vad gäller männens undergång. Jag ska inte gå in på Rosins fakta här, men jag vill påpeka att en bok som tar upp äktenskapets och kärnfamiljens kollaps men som inte har någonting, inte ett enda ord, att säga om queera familjer, om de sociala, sexuella och politiska experiment som så många queera gemenskaper går i god för, eller ens om den nya IVF-teknologins inverkan på betydelsen av manlighet, är naiv så till den milda grad.

Slutligen: Vårt samhälle är en komplex, föränderlig matris av kroppar, arbete, principer, kultur och naturliga och onaturliga katastrofer. För att inte tala om girighet, orättvisor och exploatering. Förskjutningar och förändringar inom en sektor i denna matris påverkar oundvikligen förskjutningar och förändringar i hela spektrat. Uppkomsten av spermabanker och IVF-teknologi, för att ta ett exempel, har inte bara möjliggjort befruktning hos vita medelklasspar som har råd med fertilitetsbehandling, utan har också gett upphov till lesbisk babyboom, transsexuella gravida män och nya släktskapsband i form av ”tvyskon” (twiblings – syskon från samma spermadonator, födda av olika kvinnor).

Att män står inför slutet, mina vänner, gäller endast om även kvinnor gör det. Och för att maskulinitet och femininitet, homo och hetero – allt – för tillfället är föremål för granskning. Det går inte att återvända till ”vaginapolitiken”, eller till den gamla uppfattningen att din anatomi är ditt öde. Säkerligen är vi vid någontings slut, men med hänsyn till kvinnors frigörelse, tillbakagången för män, äktenskapskriser och variationen av genus och familjer, är det kanske i själva verket detta som är slut: det normala. I dess kölvatten finns nya former av feminism att fantisera om – nya sätt att tänka och prata om kroppar, begär, arbete och njutning. Heterosexualiteten har varit på brant nedgång sedan början av 2000-talet, och det normala har nått sin brottgräns.

* Todd Akin förlorade sin plats i senaten efter valet i november.
Böckerna som nämns i artikeln:
Konsten att vara kvinna (originalets titel How To Be A Woman) av Caitlin Moran
Vagina: A New Biography av Naomi Woolf
Gaga Feminism: Sex, Gender, and the End of Normal av Jack Halberstam
The End of Men av Hanna Rosin

* Todd Akin förlorade sin plats i senaten efter valet i november.

Böckerna som nämns i artikeln:
Konsten att vara kvinna (originalets titel How To Be A Woman) av Caitlin Moran
Vagina: A New Biography av Naomi Woolf
Gaga Feminism: Sex, Gender, and the End of Normal av Jack Halberstam
The End of Men av Hanna Rosin

Publicerat 2012-12-12

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen