Illustration: Carl Johanson

Glitterdrömmar

Text av Anna Kaijser

En värld fri från fossila bränslen är inte en utopi, det är en nödvändighet om planeten som vi känner den ska ha en chans att överleva. Anna Kaijser ser sina begär stå i vägen för förändringen.

Vi måste förstå klimatförändringar som något politiskt, som något som görs, något som visar på suddigheten i gränserna mellan natur och samhälle, mellan det ideologiska och det materiella.Slutet är nära. Snart kommer den, klimatapokalypsen. Glaciärerna rinner iväg nerför bergen. Polarisarna smälter, isbjörnarna simmar ihjäl sig och öar och städer får strykas från kartorna eftersom de hamnat under havsytan. Hus och träd och småbarn blåser bort i orkanerna och cyklonerna. Någon annanstans ligger jorden törstig och rödsprucken efter månader av torka, skörden vissnar och brunnarna sinar. När syndafloden kommer sitter vi där och trängs i samma livbåt och våra små inbördes dispyter spelar inte längre någon roll.


I skuggan av
hotet om jordens undergång finns det inte plats för maktanalyser. Det är en uppfattning jag ofta möter, hos aktivister, släktingar och forskare. Måste jag verkligen komma här och krångla till det, just när folk äntligen börjat ta till sig att klimatförändringar överhuvudtaget sker? Kan vi inte åtminstone vänta lite med politiken, tills världen är räddad? Jo, jag måste faktiskt krångla. För det är ju så uppenbart att vi inte alls sitter i samma båt. Klimatfrågan går inte att skilja från sociala och ekonomiska relationer; alla sådana analyser blir meningslösa eller direkt farliga. Vi relaterar alla olika till klimatförändringar, när det gäller ansvar för orsaker såväl som utsatthet för effekter, och våra röster har olika styrka.

De individer och grupper som drabbas hårdast av förändringarna är inte desamma som orsakar de största utsläppen av växthusgaser eller sätter agendan för internationella förhandlingar. Förändrade klimatförhållanden förstärker och ger nya arenor åt redan existerande maktstrukturer baserade på kön, etnicitet, klass, art, ålder, religion, sexualitet, hälsotillstånd och andra kategoriseringar. Därför måste vi förstå klimatförändringar som något politiskt, som något som görs, något som visar på suddigheten i gränserna mellan natur och samhälle, mellan det ideologiska och det materiella.

Där det finns makt finns det motstånd, där det finns strukturer finns det förhandling, där det finns tänkande och görande kan det tänkas och göras annorlunda. Du kan börja var du vill, jag börjar inifrån, i det egna utrymmet.

I vårt sätt att tänka, vara och röra oss förhåller vi oss ständigt till system av asfalt och räls, regler och diskurser. Lagstrukturer, infrastrukturer, maktstrukturer, tankestrukturer. En medvetenhet om strukturerna hjälper oss att bättre förstå hur mönster och processer hänger ihop, hakar i varandra, förstärker och kontrasterar. Den hjälper oss att inse att den värld vi lever i inte styrs av någon master plan, utan är summan av allt som tänks och görs.

Den skulle kunna vara annorlunda. Bensinskatten och flygskatten skulle kunna höjas med tusen procent, kollektivtrafiken skulle kunna vara gratis. Eller så skulle pengar inte finnas alls. Städerna skulle kunna planeras utifrån annat än bilvägar och shoppingvägar och bostäderna för annat än kärnfamiljer. Arbetstiden skulle kunna sänkas till hälften, vi skulle kunna dela på jobben, vi skulle kunna dela på mycket mer. Tiden, ansvaret, resurserna. Våra kön eller hudfärger eller vilka vi väljer att ligga med skulle inte behöva styra så mycket i våra liv.

Det är lätt att tänka att man vill något annat, svårare att tänka fram det där andra. Hur skulle det fungera, rent praktiskt? Hur skulle världen se ut? För att en tanke ska vara utopisk krävs att den ska vara oförenlig med den rådande ordningen, skrev den tyska sociologen Karl Mannheim 1929. Förverkligandet av en utopi kräver därmed en radikal förändring av denna ordning, en förändring som kommer att möta stark opposition. Mannheims synsätt innebär att utopier är relativa: vad som uppfattas som utopiskt är beroende av omgivande tankesystem. Det skiftar mellan tider, platser och personer.

Utopin är det som vi bara nästan kan tänka oss, det som utmanar gränserna för vår förståelse och fantasi. Utopin är det som alltid befinner sig lite längre fram, precis utom räckhåll. Kanske är utopin en rörelse, en riktning snarare än ett mål. Ett trevande försök till ett annat tänkande och görande snarare än en plan. Något att pröva sig fram emot, något som tillåts förändras från dag till dag.

Det utopiska kan vara ett ansvarstagande, att utforska koordinaterna för sin egen position i häret och nuet och aktivt förhandla dem, med början i sig själv. Det kan vara en frigörelseprocess, bortom den frihet som gjorts synonym med privatbilar, importerade joggingskor och billiga flygresor. Friheten i att upptäcka andra tankebanor, andra sätt att röra sig, i staden, i världen. Friheten i att omdefiniera vad som är vackert och eftersträvansvärt till något som inte går på stress och gift och olja. Ta tillbaka orden, symbolerna och känslorna, skapa nya associationer. Kanske har utopin sin startpunkt precis där vi för tillfället befinner oss, precis där våra tankar för tillfället uppehåller sig.

Det utopiska kan vara en frigörelseprocess, bortom den frihet som gjorts synonym med privatbilar, importerade joggingskor och billiga flygresor.– Jag tycker inte om glittersamhället, säger min mormor i juletid, och jag förstår vad hon menar. Under det synliga glittret som kastas ut med Jesus och tomtarna i januari finns så mycket blingblinglängtan internaliserad, i alla, i mig. Den tankemodell som dominerar i världen bygger på idén om evig tillväxt och en linjär framstegsprocess, där alla till slut, om de bara gör rätt, kan uppnå en idealisk, utvecklad levnadsstandard. Det som inte får plats i ekvationen om evig tillväxt är att jordens resurser är begränsade och inte tillåter tillväxt utan slut. Den livsstil som upphöjs till ideal är beroende av intensiv produktion, konsumtion och transport. Den kräver väldiga utsläpp av fossila bränslen, en snabb förbrukning av energi som lagrats i jorden under f lera miljoner år, och orsakar överdos i atmosfären och kortslutning i klimatsystemen.

Drömmen om evig tillväxt kräver konsumenter som alltid vill ha mer. För att vi inte ska nöja oss och missa att (vilja) konsumera måste nya behov ständigt skapas. Vi måste lära oss vad vi saknar för att uppnå ett perfekt liv – ett ideal som vi aldrig kommer ifatt, vilket är själva poängen.

Konsumtionsprylar som det droppar olja på

Den brittiska filosofen och aktivisten Kate Soper visar hur konsumtion utöver de rent materiella aspekterna har symboliska dimensioner – den associeras med oberoende, njutning och självförverkligande och blir ett försök att tillfredsställa både materiella och andliga behov. Genom att konsumera skapar vi oss själva som individer och tar plats i samhället. Rätten till ökade materiella tillgångar och högre konsumtion har därför blivit en jämställdhetsfråga i identitetspolitiska emancipationsprojekt. Det gör ifrågasättande av konsumtion till ett känsligt ämne. Det är svårt att kritisera konsumtionsmönster utan att skuldbelägga vissa grupper och individer och landa i pekpinnemoralism. Uppenbarligen finns det människor i världen som konsumerar mer än vad jorden klarar av, och andra som borde ha möjlighet att konsumera mer. Det är orättvist och oförsvarbart.

Men vem bestämmer vilken konsumtion som är berättigad, vem definierar skillnaden mellan behov och hedonistiska begär? Vem har rätt att konsumera vad? Om längtan efter konsumtion är kopplad till en idealbild av en perfekt levnadsstandard, så är det kanske den bilden och den längtan vi bör titta närmare på.

Det är en söndag, det regnar. Jag står vid en busshållplats. En reklamskylt håller mig sällskap. Den är stor och blank. På skylten finns en bild av en godisautomat fylld med rektangulära prylar i metalliska färger. Kanske laptops, kanske mp3-spelare, kanske något annat. Innan jag hunnit se efter ordentligt, innan jag vet vad bilden vill sälja, finns tanken i mig: jag vill ha.

Jag tänker på mina egna glitterdrömmar. Jag tänker på allt jag mot min övertygelse vill ha och allt jag köper i gränslandet mellan behov och begär. En digitalkamera, ett paket från nätbokhandeln, ett par jeans, en giftsprutad mördarbanan på vägen till bussen. Sedan tänker jag på hur pinsamt duktig jag ibland känner mig när jag väljer den ekologiska müslin på Ica eller går två trappor ner till miljöhuset på gården för att sortera plast, kartong, glas och tidningar i varsin container.

Mormors anspråkslösa ekologi bottnar i något annat än klimatångest eller behov av att mata egot med duktighetskickar. Minnet i henne av ett krig leder till en självklar sparsamhet med resurser. Ingenting får slängas: plastpåsar diskas, presentpapper slätas ut och återanvänds, de trötta penséerna som grannen kastat räddas ur komposten och får nytt liv i en gerillarabatt vid husväggen. Sockorna som jag köpte till henne i Sydamerika har stoppats, repats upp och stickats om så många gånger att bara skaften med lamadjur i ringdans går att känna igen från ursprungsmönstret. Jag inspireras, men jag saknar de erfarenheter som hennes opretentiösa förhållningssätt bygger på.

Krävs det krigsminnens ingravering i kroppen för att skapa andra inställningar till konsumtion och livsstilsideal? Är klimatscenarierna för abstrakta och för långt bortom de mest privilegierades horisont? Måste vi ha syndaf loden på vår bakgård för att reagera och agera? Jag vill tro på ett utopiskt tänkande och görande som inte grundar sig i rädsla, smärta eller skuld.

Vi kan inte frigöra oss från våra begär efter glitter och prylar, efter njutning och ett gott liv, hävdar Kate Soper. Våra begär är så djupt rotade att ansvarskänsla eller rädsla för katastrofer inte är tillräckligt för att vi ska avstå från att försöka tillfredsställa dem. Argument för minskad resursförbrukning bör därför betona inte bara ett altruistiskt engagemang för miljö och rättvisa, utan även eget välbefinnande.

Det är själva föreställningarna om vad som är ett gott liv som behöver omformuleras. För att vi ska ändra livsstil behöver vi se att vi själva har något att vinna på det. Vi måste se baksidorna med hög standard och konsumtion – att den förgiftar och förstör, inte bara planeten utan också oss själva, att den tar tid, energi och fokus från annat som kanske är viktigare. Det finns vinster med att arbeta och konsumera mindre: mer tid och utrymme för nära och kära, för egna intressen, konstnärligt arbete eller politiskt engagemang. Växande rörelser samlas kring begrepp som downshifting och voluntary simplicity och betonar länkarna mellan konsumtion, ansvar, personligt välbefinnande och miljömässig hållbarhet.

Jag googlar voluntary simplicity. Resultatet gör mig lite ängslig: frivillig enkelhet verkar gå ut på att köpa dyra självhjälpsböcker över nätet och blogga om sina rosenodlingar. Är ifrågasättandet bara en illusion om en utopi, en skogsgrön förklädnad över samma gamla blingbling?

Kate Soper är klar över att en minskning av arbete och konsumtion endast är praktiskt möjlig för ett fåtal, globalt sett; de som faktiskt har något att minska ner på. På så sätt kan minskning som konkret strategi kritiseras för att vara alltför fokuserad på en välbärgad minoritet i rika länder och områden. En risk med att betona personlig konsumtion är att individer skuldbeläggs och reduceras till enbart konsumenter, utan andra möjligheter att agera. Dessutom är enstaka personers val inte tillräckliga för att möjliggöra ett långsiktigt hållbart samhälle. För en sådan förändring är det nödvändigt att resursförbrukningen minskar och omfördelas ordentligt på global nivå.

Ändå: tanken på en omdefiniering av det goda livet går bortom individer och har en radikal och utopisk potential. I en tankevärld där det inte skrivs likhetstecken mellan den mest eftersträvansvärda livsstilen och den mest aggressiva energiförbrukningen kan mönster och kartor ritas om, med ett mer sansat förhållningssätt till tid, avstånd och resurser. Där finns rum för att se andra och omförhandla makt och kategoriseringar. Där finns en utgångspunkt för ett annat tänkande och ett annat görande.

I grunden handlar det om en process att omformulera ideal och normer kring vad som är begärligt, där livsnjutande, deltagande och identitetsskapande inte kräver överkonsumtion. Denna process kan börja i oss själva, utan att vi för den skull förlorar oss i individualism eller tappar förståelsen för strukturer och sammanhang; tvärtom kan medvetenhet om vår egen plats i världen vara en förutsättning för att se och utmana gränserna för vårt handlingsutrymme.

Publicerat 2010-09-09

One Comment

  • Joel says:

    Tack, Anna!
    När jag läste detta skrattade jag så jag trodde jag skulle få ett slaganfall!

    \”Glaciärerna rinner iväg nerför bergen. Polarisarna smälter, isbjörnarna simmar ihjäl sig och öar och städer får strykas från kartorna eftersom de hamnat under havsytan\”

    Du är rolig, du…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen