Girjas vs. staten 1-0

Text av Katarina Hällgren | Bang 3/2016 | Önsketänkarna

En sameby stämmer staten. Vad säger rättegången om Sverige som kolonialstat? Katarina Hällgren skriver om Girjasrättegången.

Tingssalen i Gällivare tingsrätt är fullsatt. Alla som vill in får inte plats. Koltklädda människor från norr till söder gör rummet färgglatt, men luften dallrar av ilska och allvar. Svenska Samernas Riksförbund, SSR, har landsmöte i Gällivare, samtidigt som Girjas sameby och svenska staten möts i tingsrätten. Tillsammans har landsmötesdeltagarna tågat från möteslokalen några kvarter bort för en gemensam manifestation. Budskapet går inte att missförstå. Vi finns.

Dagen innan, den 2 juni, hade staten uttalat att den inte har några förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samer, oavsett om de är urfolk eller inte.

Det var snart tio år sedan, närmare bestämt 2008, som Svenska Samernas Riksförbund på det årliga landsmötet enhälligt ställde sig bakom beslutet att Girjas sameby skulle stämma staten. Det föregicks av år av förberedelser och efterforskning kring huruvida det alls var möjligt. Året efter, 2009, lämnades stämningsansökan in.

Många, kanske främst från svenskt håll, men även från samiska led, ryggade tillbaka när de hörde planerna. Stämma staten? Det är väl knappast något man kommer undan med ostraffat, särskilt inte en minoritet som en sameby, även om det handlar om Sveriges urfolk. Och, hävdade somliga, samebyn är ju företrädare av en näring, inte ett folk. Det är sannerligen inte helt lätta frågor, och hur man tolkar samiska rättigheter och samebykonstruktionen i förhållande till samerna som folk beror många gånger på vem man frågar.

För att reda ut begreppen kan man fördjupa sig i lagar, beslut och förordningar som går tillbaka till 1500-talet.[1] Det var också vad både samebyns företrädare och staten gjorde under den tingsförhandling som utspelade sig i Gällivare tingsrätt under fem veckor sommaren 2015, även om statens företrädare valde att gå betydligt längre tillbaka i historien för att hävda sin rätt.

Girjasrättegången är ett resultat av flera hundra år av kolonialt förtryck gentemot samerna. Det man kan konstatera är att samisk mark tagits över av staten genom ett antal politiska processer, framför allt under 1800-talet. Flera renbeteslagar har sedan dess inrättats för att reglera renbete, renskötselrätt och markanvändande. De har begränsat renskötseln och även delat upp det samiska folket i och utanför samebyarna eftersom bara renskötande samer, enligt lagstiftningen, får vara medlem i en sameby. Det i sin tur har lett till att samer utanför samebyarna i princip är rättslösa när det gäller att hävda rätten till land och vatten ur ett urfolksperspektiv.

Girjasrättegången är inte unik i sitt slag. Under perioden 1966–1981 pågick Skattefjällsmålet i Sverige, en tvist mellan ett antal jämtländska samebyar och staten angående äganderätt till de så kallade skattefjällen. Målet avgjordes i Högsta domstolen 1981. Staten vann, men HD gjorde samtidigt vissa principuttalanden i sin dom. Bland annat konstaterades att renskötselrätten vilade på civilrättslig grund och tillhörde det samiska folket kollektivt. Det innebar att renskötselrätten skulle betraktas som en rätt att bruka markerna som var likställd med den grundlagsskyddade äganderätten. I rennäringslagens första paragraf lades till att ”rätten […] tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd”.

Girjasrättegången är ett resultat av flera hundra år av kolonialt förtryck gentemot samerna.

Inför Girjasrättegången, som inleddes i slutet av maj 2015, intervjuades samepolitikern Lars-Anders Baer i tidningen Samefolket 5/2015. Han bistod sameombudsmannen Tomas Cramér under Skattefjällsmålet i slutet på 70-talet och tycker att Girjasmålet är lite av en repetition. Han anser att statens hävdande av äganderätten fortfarande är högst luddig ur juridisk synpunkt och kallar det för en ”gammal god svensk kolonialtradition”.

Lars-Anders Baer jämför med motsvarande rättegångar i Australien och Kanada, där större hänsyn till urfolks rätt har tagits, och där urfolken också vunnit denna typ av processer. Att det inte skett i Sverige indikerar att den koloniala rättstraditionen fortfarande i allra högsta grad lever:

”Staten har genom åren lite i smyg tagit hand om än det ena än det andra och till slut skapat en illusion att det är statens mark. Man kan säga att staten gradvis försökt tillvälla sig äganderätten genom administrativa förfaranden, otydlig lagstiftning och en motsägelsefull rättspraxis.”

Det Lars-Anders Baer syftar på i det här fallet är den lagrådsremiss från 1986 som låg till grund för en ny jaktlag 1987. Det är för övrigt första gången som staten har hävdat jakt- och fiskerätt på marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Den 25 september 1986 beslutade nämligen regeringen att inhämta ett yttrande från lagrådet över den nya jaktlagen, en så kallad lagrådsremiss. Samtidigt upprättades ett protokollsutdrag från regeringsbeslutet. På båda originalhandlingarna hade ordet ”markägarens” lagts till för hand i vänstermarginalen. Statens tolkning av markägare är i det här fallet staten själv. I regeringens protokollsutdrag framgår att det var tjänstemannen Hans Pettersson på jordbruksdepartementet, ansvarig för jaktlagspropositionen, som fyra dagar senare gjorde ändringen för hand. Vem som gjorde ändringen på lagrådsremissen framgår inte av historien.

”Det är ju fatalt om det här ordet slank igenom utan att lagrådet hade granskat det. I Skattefjällsmålet konstaterade även statens företrädare att jakt- och fiskerätten tillkommer samebyarna”, säger Jörgen Bohlin, tidigare förbundsjurist på SSR, i samma nummer av Samefolket.

All jakträtt är i princip knuten till markägande i Sverige. Men när det gäller marken i fjällområdet har samerna historiskt ansetts inneha jakt- och fiskerätten. Det kom dock att ändras 1987 då staten alltså gjorde anspråk på den rätten, vilket fick långtgående konsekvenser. Jörgen Bohlin hör till dem som tror att jaktlagen banade väg för småviltsjakten som släpptes fri i fjällvärlden den 25 augusti 1993.[2] I sammanhanget kan nämnas att riksdagens jaktklubb bildades 1992.

I samma veva inrättades Sametinget, som kan uppfattas som ett slags tröstpris för att småviltsjakten släpptes fri. Från samiskt håll pågick högljudda protester mot den fria småviltsjakten, samtidigt som Sametinget högtidligt invigdes i Kiruna.

Partierna i Sametinget har skilda åsikter om Girjasrättegången, ytterligare ett resultat av statens historiska och pågående kolonisering där man bland annat medvetet skiljt renägande samer från icke renägande samer i lagstiftningen.

Sametingets idag största parti Jakt- och fiskesamerna har konsekvent nekat att stödja Girjasprocessen eftersom partiets företrädare hävdar att det handlar om ett civilrättsligt mål. Medan Guovssonásti och Samelandspartiet är två partier som i sin tur hävdar att målet är ett led i att stärka de samiska rättigheterna och att Sametinget självklart borde ställa sig bakom det.

Jenny Wik-Karlsson, förbundsjurist på SSR, har i en intervju i Samefolket sagt att målet med den här typen av rättegångar har ett större värde än bara ett rent juridiskt:

”Sedan finns principiella underliggande skäl i det här som egentligen är det viktiga och det är erkännandet av rätten. Det handlar om ett samiskt självbestämmande och här kan man prata om det på konkret nivå. Det blir ett påtryckningsvärde gentemot staten, att inte bara se över jakten och fisket, utan också aktivt ta tag i frågan om självbestämmande i ett större perspektiv. Det här har större betydelse än vad staten ser och det är viktigt att ta de här striderna.”

12_1

Foto: Michiel Brouwer

Michiel Brouwers konstfotografier från Tvångsförflytting i “Lapponensis; the influence of Swedish Racebiology”, (2012) skildrar familjen Sunnas kamp, en annan konflikt som är en följd av statens lagar kring rennäring och gränsdragningar.

Den 26 maj 2015 är det till slut dags för Girjas sameby och staten att mötas i Gällivare tingsrätt. Nästan fem veckor är avsatta för rättegången. Den 2 juni är det dags för statens sakframställning. Det dröjer inte länge förrän statens företrädare Hans Forssell öppet visar vad Sverige har för hållning till sitt urfolk:

”Samebyns påstående om att samerna är ett ursprungsfolk saknar betydelse i målet. En ratificering av ILO:s konvention 169 har konsekvent avvisats av lagstiftaren. Sverige har inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa är urfolk eller ej.”

Det är alltså värre än vad man från samiskt håll hade kunnat förutse. Samtidigt är det en tydlig bekräftelse på vad många redan vet, men som ingen från svenskt håll uttalat med tydlighet tidigare – Sverige har inga ambitioner att ändra sin koloniala syn på samerna som folk.

Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders skriver den 3 juni 2015, i samband med rättegången, att det är ett anmärkningsvärt uttalande som saknar juridisk grund. ”Sverige är bundet av folkrättsliga normer som tillerkänner samer särskilda urfolksrättigheter.”

Det som hänvisas till är att riksdagen 1977 erkände samer som urfolk, vilket skrevs in i grundlagen 2010. Uttalandet i kombination med att statens advokater förklarade att de under sakframställan kommer att säga ”lappar”, inte samer – för att skilja yrkesgruppen renskötare, lappar, från den etniska gruppen samer – gör det hela än värre. Staten Sverige använder alltså sin maktposition till att återinföra ett kränkande ord som samerna i många år försökt få bort från språkbruket.

Svenska Dagbladet finns på plats under rättegången. Girjas samebys ordförande Matti Berg säger till tidningen att han är starkt kritisk till användningen av ordet och att det känns som att svenska staten går 100 år bakåt i tiden.

59 forskare publicerade i samband med uttalandena en debattartikel i ett antal tidningar där de bland annat skrev:

”Staten tar sig även rätten att omdefiniera samisk etnicitet och återinför dessutom den förlegade och nedvärderande benämningen ’lapp’.”[3]

Justitiekanslern Anna Skarhed försvarade i artikeln i SvD från den 11 juni 2015 uttalandet med att förklara att samer och lappar inte är samma sak:

”Nu är jag inte historiker. Men samer är etniskt baserat medan lappar är ett begrepp för nomadiserade personer. Lappar till skillnad från bondebefolkning, kanske. Man är ju bara same om man bestämmer sig för att vara det. Allt är ju en lek med ord.”

Anna-Lill Drugge, forskare på Vaartoe – Centrum för samisk forskning, konstaterar att det i Sverige finns en tydlig kolonial struktur som de flesta inte är medvetna om:

–Det hänger ihop med att man lever med en nationell självbild att Sverige är det goda, toleranta, rättvisa samhället. I och med att man har den självbilden är det jättesvårt att erkänna en mörkare historia som innehåller kolonialism. I de fall man pratar om kolonialism vill man gärna lägga det i en annan tid och en annan plats som inte berör oss i Sverige. Det är ett strukturellt problem som man inte kan lasta enskilda individer för.

Det finns, säger hon, ingen undervisning som lyfter samisk historia och samiska frågor i skolundervisningen. Samma personer som har genomgått den svenska skolundervisningen sitter sedan i positioner med beslutanderätt.

– Man har inte fått den kunskap som behövs för att ta de beslut som behövs i samiska frågor. Det är man också överens om i den samiska forskning som pågått i över ett decennium, att det finns en tydlig kolonial historia mellan den svenska staten och det samiska folket. Där kan man dra paralleller till en patriarkal struktur. Man ser det inte när man sitter mitt i det, men man påverkas av det.

Anna-Lill Drugge var en av de forskare som skrev debattartikeln som nämnts tidigare. Hon berättar varför reaktionen från forskarhåll blev så kraftig:

–Det blev så väldigt tydligt att statens företrädare valde att bortse från aktuell forskning som behandlar frågorna. Om man ska se framåt så är det ändå hoppingivande att forskarvärlden i allt större utsträckning ser, reagerar och gör motstånd mot koloniala strukturer i det nutida samhället.

Detta, tillsammans med annan verksamhet – som konst och musik som pågår i anslutning till Girjasmålet – tror hon också har haft betydelse för att sätta press på rättsväsendet och statens sätt att hantera frågan.

–Det skapar opinion som bidrar till en större kolonial medvetenhet.

Det är många samer som har engagerat sig i Girjasmålet, inte bara från Girjas sameby. Vissa tog sig tid att bevaka stora delar av rättegången på plats och engagemanget på sociala medier var stort.

En av de engagerade var artisten Sofia Jannok, som till en början fick höra statens hårda ord genom den direktsändning som SR Sameradion & SVT Sápmi sände på webben.

–Jag blev alldeles emotionellt påverkad och slagen av statens retorik. Den var så otroligt tydlig och översittande och bevisade på något sätt det vi i Sápmi alltid vetat, att det är strukturell rasism som ligger över oss och som inte alls avtagit med åren. Den är snarare allra starkast just nu. När Sápmi började koloniseras visste man att vi hade rätt till marken, nu är vi helt osynliga, säger Sofia Jannok.

Statens ord berörde henne djupt. Det gick helt enkelt inte att värja sig. Hon åkte upp till Gällivare och följde slutpläderingarna.

– Jag tycker att media lyste med sin frånvaro. Varje mening som staten använde hade kunnat bli en egen löpsedel. Jag förstår inte varför nationell media inte var där och bevakade hur det här kan pågå i en demokrati.

Låtarna till hennes fjärde album var klara, skivsläppet var planerat till hösten 2015. Hur kunde hon som artist påverka?

–Jag satt i rättssalen och hörde de hemska påståendena som staten använde sig av, där man till och med hämtade bevisföring från rasbiologin. Där statens huvudvittne nekar till koloniseringen av Sápmi och tvångskristnandet. Det är som att spotta oss i ansiktet och sudda ut oss från dåtid, nutid och framtid. Det var massa saker som slog mig, om bestridandet av vår närvaro i området. Om vi levt som ”vanliga”, odlat marken, hägnat in renarna – om vi hade varit miljöförstörare hade vi haft mer rätt. Allt var bara så orättvist, så jag tänkte att staten inte ska komma undan med det här.

Jannok lyssnade igenom allt hon kom över från rättegången och försökte välja ut de grövsta och tydligaste citaten för att ge en bild av statens syn på Sveriges urfolk. Det samplade hon in mellan låtarna. Tillsammans med konstnären Anders Sunna gjorde hon en musikvideo till låten ”We Are Still Here”, som släpptes inför domen för att skapa uppmärksamhet kring det stundande utslaget. Skivan släpptes i våras och Sofia säger att det är förvånansvärt många som lyssnat på skivan som förstått budskapet utan att känna till Girjasrättegången.

– Det har uppmärksammats i många recensioner och det var precis den effekten jag ville ha, att få media att skriva om det. Det är lite fascinerande att låtarna kan verka vara skrivna utifrån Girjasmålet, speciellt låten ”I ryggen på min kolt”. Rättegången sker i nutid, men det är en gammal konflikt som går tillbaka många hundra år och som speglar hur koloniseringen ser ut. Låtarna handlar om den situation som är idag. Det här är mitt svar till staten.

Sofia Jannok kallas, som många andra som har en åsikt, för aktivist.

– Jag benämner inte mig själv som det. De åsikter jag delger har jag alltid haft och stått upp för. Men om folk behöver det ordet för att förstå, så är det helt okej. Det negativa är väl om folk slutar lyssna när de hör talas om aktivism.

Hon säger att det många gånger upplevs som att samiska protester kommit till på senare tid.

–Jag känner en enorm tacksamhet till mina föräldrar, mina far- och morföräldrar och alla före dem som höjt sina röster. Det går tillbaka i århundraden. De är anledningen till att vi fortfarande finns. Det här är ingenting vi kom på i förrgår. Det vi och jag gör är att ta vid där förra generationens jojk tystnade.

Varje mening som staten använde hade kunnat bli en egen löpsedel.

Sverige får ständigt kritik från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter för hur urfolket samerna behandlas. Inte minst anser FN att samerna inte garanteras inflytande och informerat förhandssamtycke i frågor om utvinning av land- och vattenresurser. Trots detta ser sig Sverige som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter. Att samebyar, som i den juridiska meningen är den sammanslutning som kan processa om markrättigheter, måste gå till domstol för att få ett klargörande i frågor som rör land och vatten ger en fingervisning om hur Sverige medvetet tagit naturresurser som tillhör urfolken.

När Girjasrättegången avslutades meddelade tingsrätten att domen skulle falla den 25 november 2015, för att sedan flytta fram den flera gånger. Men den 3 februari 2016 står det till slut klart. Girjas sameby har ensam rätt till jakten och fisket på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Girjas vann alltså första ronden mot staten. Glädjeyran bland de samer som fanns på plats i Gällivare tingsrätt visste inga gränser.

Tingrättens Christer Thornefors berättade under en presskonferens hur tingsrätten har arbetat, vilket beskrevs i Samefolket 2/2016: ”Vi har gått tillbaka till 400- och 500-talen och anser det vara styrkt att i vart fall de senaste tusen åren har samer jagat och fiskat i det aktuella området. Svensk suveränitet har uppkommit över området i och med Gustav Vasa, men en knepig fråga har varit när staten har blivit ägare till området och det är i vart fall i samband med avvittringen 1887.” Han sa samtidigt att tingsrätten inte på något sätt knäckt frågan om vem som äger marken.

Sofia Jannok säger att Girjas seger i tingsrätten är ett litet steg framåt, men hon vet inte om det ens räknas när man ser till den enorma skuld som staten har gentemot samerna.

– Ur det perspektivet är det på tiden att vi har medvind. Det är en seger som vi behövde, men det är så mycket kvar som staten har att sona. Jag tycker det är på tiden att staten lägger sig platt på marken och försöker rätta till det som de gjort mot oss. Symbolen som Girjas står för är det viktigaste.

Segern kan ge en liten vindpust framåt, kanske tiden av oförrätter och brutna löften mot oss är förbi, tror hon.

– Jag hoppas att det här ska leda till en slags upprättelse för hela det samiska folket. På det personliga planet betyder det här mycket. Jag finns visst.

Sofia Jannok hoppas och tror på en seger för Girjas, helst i högsta instans.

– Jag tror att det kommer att bli en symbol för att den samiska närvaron blir större än att bara handla om minoritetsspråk, som den gör idag.

– Det här är samisk mark, vi är en del av det här landet. Det är på tiden att inte bara vi i Sápmi ska bära den vetskapen, utan att vi ska dela på det ansvaret med allmänheten och den stat vi faktiskt tillhör.

Men än är det långt ifrån över. Staten har givetvis överklagat domen och det återstår att se när och om hovrätten tar upp fallet, men mycket tyder på att målet efter det kommer att gå till högsta instans.

När det stod klart att staten överklagar jublade bland annat Kiruna Jakt och fiskes ordförande Kurt Edin, i en intervju i Norrländska Socialdemokraten den 11 februari i år: ”Jag är lättad. Vi har jobbat för det här. Vi anser inte att det är rätt att en liten grupp människor ska styra över land och vatten inom Sveriges gränser.”

Ännu en fingervisning om att det koloniala tänket, där staten Sverige har rätt till mark som samerna tidigare hade jakt- och fiskerätt i, är väl förankrat även hos många medborgare.

I de fall man pratar om kolonialism vill man gärna lägga det i en annan tid och en annan plats som inte berör oss i Sverige.

Vad en seger i högsta instans för Girjas sameby kan innebära är i dagsläget svårt att sia om. Förhoppningen är att det öppnar upp för landets övriga samebyar att återta rättigheter som staten tagit ifrån dem. Att samer utanför samebyarna i förlängningen också ska kunna dra nytta av de framgångarna.

Samerättsjuristen Mattias Åhrén var kallad som expertvittne för Girjas i rättegången. Han sa i en intervju med NRK Sápmi efter domen i tingsrätten att den samiska rättighetskartan nu blir större än vad den tidigare varit:

”Vi har haft ett antal domar som varit viktiga för den samiska rättskampen, men den här skiljer sig för här attackerar man statens grundläggande uppfattning om vad som är de samiska rättigheterna och får medhåll av rätten.”

Girjasrättegången är, som flera också hävdar, mer än bara en rättegång. Den kommer kanske medverka till att Sveriges koloniala historia synas i sömmarna och på sikt bidra till ett samisk självbestämmande. Så som det borde ha varit hela tiden.

Fotnoter:

[1] De historiska turerna kring detta kan man läsa mer om i boken Tusen år i Lappmarken (Ord & Visor Förlag, 2012), skriven av Lillian Ryd och Tomas Cramér. Även historikern Lennart Lundmark berättar Sveriges koloniala historia i flera böcker, bland annat i boken Stulet land (Ordfront, 2008).

[2] Den 25 augusti 1993 släpptes småviltsjakten fri ovanför odlingsgränsen och på renbetes­ fjällen. Det innebar i stora drag att staten till skillnad från tidigare inte längre behöver höra sig för med samebyarna för att tilldela jakträtt till enskilda. Från samiskt håll menar man att det var ännu ett rättsligt övergrepp på samiska rättigheter eftersom staten inte på ett tillförlitligt sätt kan visa att de har sin påstådda jakträtt inom de aktuella områdena.

[3] ”Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby”, Dagens Nyheter, 2015­/06­/11.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat 2016-10-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen