Frukostflingor, får jag köpa det?

Text av Emma Stormdal | Bang 3/2013 | TEMA ARBETE

Försök se positivt på livet sa psykologen till Emma Stormdal som efter en akut hjärnoperation förlorade tal- och arbetsförmågan. För Bang skriver hon om hur vägen tillbaka vid sidan av att öva på barnramsor hos logopeden har inneburit en kamp mot myndigheter och deras oförenliga och omöjliga krav.

bang_3_2013_hosseini.jpg

Bild av Sepidar Hosseini

Jag hade förberett mig. Mötet med min handläggare på Socialtjänsten på torsdagen halv tio närmade sig. Alla var bortresta, semester. Semester är inget ord som finns i den sjukskrivnes/arbetslöses/arbetstränandes vokabulär. Vi har inte semester.

En ska alltid ha med sig någon på möten. Vilket möte det än är. Med Försäkringskassan, neurologer, neurokirurger, rehabiliteringsavdelningar. Eller Socialtjänsten. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Någon som håller ens rygg, någon utomstående som kan registrera, komma ihåg. Ställa frågor när en själv inte orkar. Men nu var folk på semester. Hela familjen var i sommarstugan. Pappa och mamma sade att de kunde komma ner, men jag sade nej. Ville inte vara till besvär.

En ska alltid ha med sig någon och en ska alltid spela in. Hittills har jag aldrig spelat in, men nu, eftersom jag inte skulle ha med mig någon, var det nödvändigt. Dessutom hade tanken fötts om att om mötet blev en katastrof skulle jag skriva något om det. Veckan innan hade jag fått frågan av Bang (som dessutom är min praktikplats) om att skriva om att hamna utanför både arbetsmarknad och skyddsnät. Hur jag blivit bemött, om de surrealistiska situationer jag varit i, den omöjliga ekonomiska verkligheten. Och hur det har normaliserats. Jag hade förberett mig. Skaffat en ljudinspelningsapp till androiden.

Den där meningen kanske är provocerande. Hur kan ett socialfall ha en android och få ladda ner appar till den, som en vanlig människa? Tänker på Laila Bagges blogginlägg, där hon upprörs över en hemlös man som äger en mobiltelefon. Hon ställer sig frågan om en verkligen kan vara hemlös om en är ägare till en mobil. Att telefonföretagen i princip ger bort mobiler, det verkar inte Bagge tänka på. Att kontakter med Socialtjänsten eller sjukvård kräver att en har ett telefonnummer, det verkar inte Bagge tänka på. Att det kanske är en anhörig som har gett mobilen, för att över huvud taget kunna komma i kontakt med sin son, far eller bror. Det verkar inte Bagge förstå.

Kände ett dovt surr i kroppen. Nervositet? Ja. Rädsla? En aning. Förväntan? Kanske. Kom på mig själv med att vilja sätta dit. Hämnas. Fanns det en svag önskan om att det skulle bli ett förfärligt möte? En liten bit av mig ville det. Att jag skulle få det på band. Hur de beter sig. Men så fort jag fick tag i den tanken, tänkte jag den till slutet. Nej. Såklart jag inte ville att det skulle bli ett förfärligt möte. Såklart. Det är mitt liv det handlar om. Mitt liv. Inte stoff till en artikel. Anledningen till mötet var att det hade kommit en ny lag om hårdare motkrav för försörjningsstöd, och frågan var om de nya kraven skulle gälla mig.

Låt mig förklara vissa saker. Det finns krav redan. En kan inte gå till soc, slänga upp en ansökan och förvänta sig pengar. En måste visa och bevisa någon sorts sysselsättning, eller varför det inte är aktuellt med sysselsättning. Antingen är en sjukskriven (med sjukskrivning på papper) eller så, som varit fallet för mig under större delen av min soc-period, arbetstränar en, eller praktiserar (vilket måste vara godkänt av Arbetsförmedlingen). Eller så är en arbetsför och måste vara inskriven på Arbetsförmedlingen och söka jobb, men inte vara behörig till A-kassa, för att få pengar. Alla som söker pengar från soc har sådana krav på sig.

Men mötet skulle alltså handla om huruvida jag var aktuell för jobbtorget, en arbetsförmedling med obligatorisk närvaro. Jag skulle i så fall inte ens få söka jobb själv, använda min egen dator med egen uppkoppling, utan sitta på jobbtorget och passiviseras.

2010 blev jag sjuk. Tidigare hade jag haft en fast halvtid på en biograf och täckt upp resten med timmar och skådespelararvoden från teatern jag arbetade på. Lönen var så låg att jag inte ansåg att jag kunde vara ansluten till A-kassa eller fack. Jag arbetade tills jag stupade, bokstavligen. Mitt kavernom (kärlnystan) i hjärnan som var känt sedan ett halvår tillbaka, blödde. Efter operation låg jag på sjukhus med ena ansiktshalvan och vänsterarmen förlamad, och hade förlorat förmågan att tala. I den livsomvälvande stunden var jag tvungen att ordna min försörjning. Jag kunde inte arbeta. Jag hade något som kallas hjärntrötthet, som kommer vid en hjärnskada. Alla ljud, alla intryck gjorde mig trött, svimtrött. Biografjobbet var därför uteslutet, det var på tok för mycket stress och stök, jag hade blivit avskedad efter en vecka när kassorna diffat, eller filmerna repats för många gånger. Dessutom hade jag förlorat talet, så skådespeleri, min huvudsakliga sysselsättning innan hjärnskadan, var inte längre ett alternativ.

Jag var sjukskriven på heltid, men eftersom jag hade haft en fast halvtidstjänst grundades min sjukpenning bara på den. Och den var alltför låg att klara sig på. Det är många som har det så, en sjukpenning som inte går att leva på, inte för att en inte har arbetat heltid utan för att det inte har varit en fast heltid. Försäkringskassan räknar nämligen inte hur mycket du har jobbat, utan vad du garanterat skulle ha tjänat, om du inte hade varit sjukskriven. Alla mina inhoppade timmar och arvoden räknades alltså inte. Ersättningen blev därför så låg att jag var tvungen att ansöka om ekonomiskt bistånd. Ytterligare papper. Medan jag låg i sjukhussängen och tränade på att säga ”o-i-o-i”.

Det är möjligt att jag hade fått högre ersättning om jag hade haft en handläggare som kunnat ta tillvara på mina intressen – men det gör det ännu läskigare, att det är upp till vilken handläggare du får. Nu kommer min ersättning förfölja mig resten av livet. Eftersom jag inte kommer kunna jobba heltid någonsin (tror jag) kommer jag inte heller få någon heltidsersättning. Jag kommer inte kunna vara halvtidssjukskriven. Eller deltidssjukskriven. Och detta kommer i sin tur påverka min pension.

Hur som helst, jag klarade mig inte på min sjukpenning och var därför tvungen att söka ekonomiskt bistånd, så kallat försörjningsstöd. Varje månad sökte jag pengar för det som sjukpenningen inte täckte. Varje gång hittade soc på någonting som gjorde ett avslag möjligt, eller gjorde att jag fick mindre pengar. Jag minns inte alla turer, glömmer så fort. Det gör jag som en överlevnadsstrategi. Om jag skulle minnas allt som hade hänt skulle jag bli galen.

Men några exempel minns jag. Det tog ett tag innan mitt första beslut kom från Försäkringskassan. Jag fick därför leva på sparade pengar, och när de tog slut skickade jag in en ansökan till soc om ekonomiskt bistånd, och fick den godkänd. När pengar till slut kom från Försäkringskassan kom det dubbelt, för två månader. Eftersom jag då redan hade fått pengar från soc blev jag osäker på hur jag skulle göra, om jag skulle bli återbetalningsskyldig. Vid det här laget kunde jag inte prata i telefon, jag hade ju förlorat talet, så min mamma fick ringa till min handläggare som sade att det reglerar sig vartefter. Så jag sökte inte pengar på två månader, varför skulle jag göra det? Jag hade ju pengar.

När månaden kom då jag var tvungen att söka igen, fick jag avslag. Motiveringen var att eftersom jag inte hade ansökt om pengar och därför inte skickat in fakturor på de utgifter jag hade, såsom el, resor, medicin och läkarkostnader, räknades inte de utgifterna in i mina omkostnader, bara hyran plus mat. Jag blev alltså bestraffad för att jag inte hade sökt pengar för månader när jag hade pengar. För att klara av att betala hyran blev jag tvungen att låna av mina anhöriga. Men i nästa ansökan fick jag reda på att lån inte räknas som lån i socialtjänstens ögon. Lån räknas som inkomst. Jag fick avslag. Därför fick jag låna pengar igen för att inte bli vräkt. Och hotades med avslag igen. Ett skolexempel på moment 22.

Samtidigt som detta hände hade jag fått en infektion i operationssåret och gick på starka doser antibiotika. Jag opererades igen, ytterligare en kur antibiotika, fortfarande inte bra, opererades igen, då de tog bort en bit av skallbenet som hade blivit ansatt av en infektion. Ett fem centimeter stort hål, rakt in i hjärnan. Jag fick gå med hjälm i ett halvår, och sattes på dubbel kur med två olika sorters antibiotika.

Samtidigt hade Försäkringskassan börjat prata om att jag måste börja arbetsträna på mitt gamla jobb på biografen, ett jobb som jag verkligen inte klarade av efter skadan. Samtidigt som jag övade på Lennart Hellsing-verser med logopeden, och på att se positivt på livet tillsammans med psykologen.

Jag är inget unikt fall. Det är just det som är skrämmande.

Efter mycket kämpande fick jag till slut komma till Försäkringskassans arbetsträningsprogram, FAROS. Men ersättningen var fortfarande för låg, så jag var tvungen att söka pengar från soc igen. Efter nio månader som arbetstränande blev jag deprimerad. Eller blev och blev. Jag hade hållit depressionen stången ett tag. Ville inte erkänna att jag var slut, ville inte erkänna tankarna på tabletter, knivar och rep. På självmord. Inte för mig själv och inte för mina anhöriga.

Sen föll jag. Handlöst. Kunde inte ta mig upp ur sängen. Oron och ångesten över pengar hade till slut knäckt mig, tanken på att aldrig kunna försörja mig själv.

Jag sökte mig, med hjälp av mina föräldrar, till öppenpsykvården och fick tid. Jag blev sjukskriven i två veckor över jul. I januari 2013 var jag på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. De sade att jag nu var friskförklarad på den halvtid jag hittills hade fått ersättning för, 20 timmar i veckan, och att de inte kunde göra mer för mig. Jag skulle bli förflyttad till Arbetsförmedlingen och göra en handlingsplan. Jag hade hört på omvägar att jag kunde få ersättning om jag ordnade en praktikplats.

Genom kontakter fick jag praktikplats på Bang. Jag fick praktikplatsen godkänd av Arbetsförmedlingen och pengar utbetalade av Försäkringskassan. Men ersättningen för en sådan praktik är bara 3660 kronor i månaden, så jag var återigen hänvisad till soc för att klara min försörjning. Under tiden detta hände fick jag möjlighet att flytta till en större och billigare lägenhet, i en annan stadsdel. Med flytt kommer många saker som måste ändras, samtal som måste ringas, flyttanmälan, men inte eftersändning eftersom det är för dyrt. Det är så många adressändringar som måste ske manuellt. Vissa går att mejla om. Det är bra för en som har problem med talet men inte med skriften. Men vissa telefonsamtal måste ringas. Telefonen, elen (två bolag), försäkringen. Och så soc.

Soc-tanten i min gamla stadsdel (den femte i ordningen på ett år), sade att de skulle lägga ner mitt ärende när jag flyttade. Jag skulle bli tvungen att ta kontakt med den nya stadsdelen och begära att få en ny utredning. De kan inte skicka papprena mellan stadsdelarna. Kanske är jag paranoid, men tyckte jag inte att jag märkte en lättnad i soc-tantens röst när jag berättade att jag skulle flytta?

Varje månad sedan hösten 2010 har jag alltså skickat mina fakturor, bevis på vad jag gjort med mina pengar och intyg om sjukskrivningar, till min soc-sekreterare. Varje månad har jag velat ge upp. Inte söka försörjningsstöd. Försökt hitta på andra sätt att få pengar. Varje månad har jag övervägt prostitution och/eller bankrån.

Nu skulle jag alltså vara tvungen att börja om från början, i en ny stadsdel. Ringa samtal, vänta på att de ska ringa upp, ringa igen. Telefontiderna som inte står på hemsidan, inget direktnummer, bara en allmän växel. Oron som bara växer, månadsskiftet som närmar sig, vetskapen om att lån räknas som inkomst. Under tiden försökte jag utföra mina arbetsuppgifter på praktiken, försökte rehabilitera mig. Efter många turer fick jag i alla fall komma på möte. Ett första möte, som skulle avgöra om jag över huvud taget fick söka pengar. Om de över huvud taget skulle godkänna den praktik som jag hade fått beviljad av Arbetsförmedlingen som sysselsättning. De höll mig i ovetskap.

Det har alltid varit självklart för mig att människor ska få den hjälp de behöver. Det har vi råd med. Det SKA vi ha råd med. Det kan handla om asylpolitik, sjukvård eller för den delen om människor som ansöker om försörjningsstöd. Jag betalar gärna skatt om det går till sådant. Det handlar om människosyn.

Nu när jag själv befinner mig i en krissituation märker jag hur ord och tankar tar sig in. Ord som värdelös, tärande, lat och onödig klistrar sig fast vid mig som klibbigt flugpapper. Till slut blir de en del av min identitet. Till slut är det så jag tänker om mig själv. Jag kommer på mig själv med att fundera på om det syns på mig. Och eftersom ingen säger ”jag” eller ”vi”, utan ”de” eller ”ni”, förstod jag också snabbt att det inte var någonting en talar om. ”Vi” tar inte hjälp av soc. Jag tillhör ”de”, som lever i utanförskap.

Men var kommer orden ifrån?

Kanske från program som Uppdrag granskning, som satte dit fuskare för några år sedan. Kanske från blogginlägg som Laila Bagges. Men jag har också en känsla av att det finns en bakomliggande ideologi. Att Bagges blogginlägg bara är ett symptom, Uppdrag gransknings program ett uttryck för en samhällsutveckling och en förändrad människosyn. Jag har fått en känsla av att socialsekreterarna inte vill ha min ansökan och gör allt för att kunna avslå. Den som har flest avslag vinner och får en tårta. Jag får upp en bild av en vägg i fikarummet med de olika soc-sekreterarnas namn. Nedanför namnen räknar de avslag och den som kommer först till hundra vinner. Men det kan ju inte stämma. Det är bara för cyniskt. Det är ju ändå människor det handlar om. Sådana som du och jag. Sådana som vill göra ett bra jobb.

Men vad händer med ett samhälle om ”att göra ett bra jobb” har skiftat från att betyda att hjälpa människor i nöd till att räkna avslag?

Får en tärande människa ge pengar till en tiggare? Är det mina pengar? Det är ju SKATTEBETALARNAS. Får jag ha en katt? Ge den mat och sjukvård? Får jag köpa läsk? Får jag köpa nektariner trots att det finns äpplen, som är billigare? Frukostflingor, får jag köpa det? Det är ju inte nödvändigt. Kaffe? Jag frågar mig själv varje gång jag ska betala eller ge någonting. Som till en förälder. Att tas ifrån agensen på det här sättet är i sanning att bli livegen. Att inte ha kontroll över sitt eget liv och sina egna beslut gör att en till slut inte värdesätter sin egen tid och sitt eget liv.

Om det inte spelar någon roll om det jag sysselsätter mig med är värdefullt eller ger något resultat, utan snarast ska betraktas som symboliskt, en sorts gest för att ”man ska minsann inte komma och tro att man får någonting gratis” påverkar det naturligtvis sättet jag ser på mig själv.

Från början av 1990-talet har det gjorts många försök med hårdare regler för de som söker försörjningsstöd. De har sällan lett till någon förändring av behovet av försörjningsstöd, eller i alla fall inte någon skillnad i sysselsättningen.

Ett av alla försök är den så kallade Landskronamodellen, där de som sökte var tvungna att delta i kommunernas aktiveringsprogram för att få sin ansökan godkänd. Det kunde vara rensa i trädgårdar eller sy privat åt kommuntjänstemän. Bidragssökande vittnar om makaronräkning i köksskåpen.

Ändå framställs Landskronamodellen som en succé, eftersom bidragstagandet har gått ner i kommunen. Att hårdare regler och krav för människor som söker bidrag skulle få ner bidragstagandet är inget konstigt. Det är enkel matematik. Inget att slå sig för bröstet för. Den stora frågan är väl vad som händer med dem som förut fick bidrag, men nu får avslag. Hade sysselsättningsgraden gått upp i kommunen? Nej, den hade sjunkit. Vad hände då med den större gruppen människor som inte hade fått arbete och inte fick bidrag? Det finns det ingen statistik på. Var de nu tvungna att gå till kyrkan för att få mat och kläder? Sjukskrivning på grund av depression som Socialtjänsten har skapat? Hemlöshet? Kriminalitet? Död? Ingen vet, och ingen bryr sig. Kanske är det därför ärendena avslutas så fort.

I en rapport från IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Fattigdom i Folkhemmet från 2009, finns det en märklig tanke om att människor väljer sitt bidragsberoende tidigt i livet, och att det kan undvikas genom aktiveringskrav:

”Om samhället inför aktiveringskrav kommer individers incitament att förändras och detta kan innebära att individer redan på ett tidigt plan fattar beslut som minskar sannolikheten att de någonsin kommer behöva ekonomiskt bistånd …”

Som att det är ett medvetet val att bli beroende av försörjningsstöd. De driver också tesen att vissa av socialbidragstagarna söker sig till bidrag för att de värderar fritid i större utsträckning. Och att de väljer att leva på bidrag i stället för att ta ett arbete. Som att en skulle vada i jobberbjudanden och ändå välja att ”nej, jag vill hellre vara ledig, jag tar inte det där jobbet”. Ett bekvämt synsätt. På det sättet slipper samhället ta ansvar för de individer som befinner sig längst ner. Och kan därmed ställa vilka krav som helst. Det blir en ideologisk förskjutning. I stället för att analysera och adressera samhällsproblem, till exempel att vi har en ungdomsarbetslöshet på 25 procent, misstänkliggörs individer, som att det vore en del av ens personlighet, att vissa hellre lever på bistånd än arbetar. Att vi är lata.

I Skärholmen, och på många andra ställen i Stockholm, har det skapats särskilda arbetsförmedlingar, där de som söker bidrag måste sitta och vänta på att datorn blir ledig eller på att de ska få hjälp av coachen. De som är ansvariga är nämligen inte socionomer utan outbildade coacher. Det var ett sådant program jag var aktuell för nu. Om jag vägrade skulle jag riskera att bli av med bidraget.

Jobbstimulanspaketet, FAS4 i folkmun, som bygger på Landskronamodellen, klubbades igenom under tystnad i juni 2013. Endast Vänsterpartiet var emot. Beslutet trädde i kraft 1 juli 2013 och låter väldigt fint, att hjälpa människor att bli självförsörjande, att få tillbaka människovärdet. Det kallas jobbstimulans. I praktiken ligger det farligt nära det kritiserade FAS3.

”Socialnämnden får ökade möjligheter att hänvisa en biståndsmottagare till praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Detta om Arbetsförmedlingen inte har kunnat erbjuda personen någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.”

Det är luddigt uttryckt, men i praktiken betyder det att Socialtjänsten i princip har makt att säga åt dig vad du ska göra. Vad som anses som ”kompetenshöjande verksamhet” specificeras inte. Det kan vara att röja sly.

Jag förstår nu att det är meningen att jag ska skämmas. Det är meningen att jag ska känna av stigmatiseringen. Det är en högst medveten strategi. Det är inte meningen att vi ska stärkas, att vi ska få hjälp att ta oss ur vår situation.

Vartefter dagarna gick och mötet närmade sig blev jag mer och mer orolig. Rent logiskt borde det vara klart, eftersom jag hade en praktikplats. Men bränd av mina tidigare möten och duster med soc hade jag lärt mig att inte förvänta mig någonting. Och allting. De kan hitta på vad som helst med mig, ställa vilka krav som helst.

Kvällen innan hade jag skrivit till Magdalena Ribbings vett och etikett-spalt, mest på kul, med en fråga om vad jag skulle ha på mig på mötet:

”Jag ska på möte med min soc-handläggare och en jobbcoach (av nåt slag). Därför undrar jag: Vad är det egentligen för klädkod på ett soc-möte? Dress up or down, så att säga? Trashank eller lite mer karriärbarbie? Jag har möjlighet till båda.

MVH/ Klädpanik”

Till min förvåning fick jag svar samma kväll:

”Det är alltid bra att ha hela och rena kläder på sig för att visa respekt för dem man möter och för den situation som råder. Det betyder något icke utmanande eller alltför dramatiskt. Jeans eller en kjol i knälängd och en nystruken skjortblus eller tröja med ärm och utan urringning, plus lagom snygga skor är ett förslag som borde fungera.”

Våren 2011, när jag kom tillbaka efter min tredje operation, beslutade jag mig för att starta en blogg. För att minnas, för att bearbeta, för att om någon enda person skulle googla på ”kavernom i hjärnan” skulle den personen få upp min blogg och inte känna sig så ensam, som jag hade gjort. Jag googlade nämligen också när jag hade fått diagnosen, det gör en.

Jag skrev öppet och naket och hemskt. Så som verkligheten var. Men jag utelämnade den delen som handlade om det ekonomiska. Kunde inte med att folk skulle läsa och döma. Vissa perioder skrev jag inte alls, eftersom hela min tillvaro handlade om soc och pengar och räkningar och beslut och avslag och väntan. Om jag i samtal med en vän kom in på hur mycket pengar jag verkligen fick från Försäkringskassan och det blev så uppenbart att jag inte kunde leva på det, och vännen frågade ”Men hur går det då?” så log jag lite snett och sade: ”Nej, det går ju inte…”

Det kändes mer och mer som att jag ljög. Både på bloggen och för folk jag kände. Jag isolerade mig. Gick inte på fester och tillställningar. Jag fasade för den där lilla, oskyldiga frågan ”Men vad gör du då?” Dessutom hade jag inte råd att ge presenter, något som är en faux pas i vissa sociala sammanhang. Så det blev lättare att bara undvika. Umgicks bara med min familj, eftersom jag inte behövde förklara och försvara mig inför dem. Dessutom var jag inte tvungen att vara positiv inför dem. Jag fick vara som jag var.

Men under våren 2013 började det pratas om motkrav och jag kände mer och mer att jag skulle bli tvungen att tala. Visa att det inte stämmer, det de säger på radion, på tv:n. Att vi inte bara är en bunt arbetsskygga fuskare som borde klippa oss och skaffa oss ett kneg. Åh, om jag ändå hade råd att gå till frisören!

När jag till slut skrev om min ekonomiska situation var det ett beslut som föregicks av många turer för och emot. Jag föreställde mig allt som kunde stå i kommentarsfältet. Men så tänkte jag att det där har jag ju redan tänkt om mig själv. När jag postade inlägget var jag beredd på att förlora minst hälften av mina vänner. Jag hade påverkats så pass mycket av bilden av ”socialfallet” som nu var jag, att jag trodde att även de, mina vänner, skulle döma mig. Att de skulle tänka att jag fick skylla mig själv, att jag skulle bli en social paria om jag erkände.

Jag var beredd på antingen hat eller mördande tystnad. Reaktionen blev snarare tvärtom. Kommentarerna vällde in utan att jag hann svara. Det var som att det fanns ett sug, ett tomrum, att det fanns en dallrande väntan på att någon skulle säga ”Här är jag, så här är det, så här ser min situation ut”. Jag fick kommentarer från före detta socialsekreterare, som bekräftade min bild av hur det går till i mötet med Socialtjänsten. Socialsekreterare som känt sig tvungna att byta jobb för att inte själva gå sönder och bli sjukskrivna, eller känslokalla. Människor skrev sina livsberättelser, livsberättelser som liknade min. Personer som var eller hade varit sjukskrivna, utförsäkrade och tvungna att gå till soc. En som hade ett bra liv nu, men var livrädd för att vara tvungen att gå till soc igen. Men också människor som hade svårt att tro att det var så det gick till. Som trodde att det fortfarande fanns ett starkt skyddsnät och som var chockade över de alltför stora hålen som fler och fler ramlar igenom.

För att kunna kritisera måste vi berätta. Skammen lägger locket på. Men vi måste vittna. Eftersom ingen frågar oss hur det går till kan de göra lite hur som helst med oss. Vi måste komma över vår skam, inte gå med på att vi ska skämmas. Göra oss till ett ”vi”. Kritisera, ställa krav, gå ihop. Jag föreställer mig en intresseorganisation som kan föra vår talan och påtala oegentligheter utan att riskera att någon drabbas på individnivå. Det finns i nuläget ingen organisation som står helt på de bidragssökandes sida, som kan kämpa för vår skull med att överklaga avslag och ifrågasätta de surrealistiska motkraven. Det har talats om det, men nu är det dags. När socialsekreterarna måste sitta på två stolar, hålla budget.

Kanske är det en fackförening som behövs. Jag hade ju min familj som följde med mig på möten. Men det kan inte vara upp till dem. Tänk dig själv att din pappa sitter med och förhandlar om din lön, eller din brorsa sitter med i förhandlingar om din anställning. Men konsekvenserna av den rådande ordningen blir extra tydlig och skrämmande med tanke på dem som inte har något starkt nätverk bakom sig, som kanske har förlorat kontakten med sin familj. Vem ska de ha med sig? När människor som jag, som känner sig helt nedbrutna och värdelösa, ska försvara sina rättigheter och ha koll på att allt sköts rätt och riktigt, att de komplicerade lagarna följs. Det kan inte vara upp till anhöriga och vänner att sitta med på sådana möten, det behövs utomstående som kan reglerna och som orkar.

Mötet var över på sjutton minuter. Jag skulle inte behöva vistas på deras jobbtorg. Fick veta att socialsekreteraren skulle byta till ett annat jobb, till mottagningen. ”Det är lite mer det jag vill.” Såklart, tänkte jag. Du gick på socionomutbildningen i fyra år för att hjälpa människor i nöd, inte för att bli kontrollinstans och hålla kommunens budget.

Publicerat 2013-09-24

15 Kommentarer

  • Ellen says:

    Wow, vilken stark skildring. Vårt land har verkligen blivit ruttet om vi behandlar våra medmänniskor såhär. Jag önskar att vi hade modet att ersätta hela bidragssystemet med medborgarlön istället, då skulle man slippa så mycket skam och elände. All styrka till dig Emma! Tack för att du delar med dig!

  • Niklas Säwström says:

    Känner igen. Ja, absolut ska vi starta en intresseorganisation! De här berättelserna MÅSTE ut. Det finns tusentals \"enskilda fall\" som inte orkar, vågar, skäms. Vi måste sammanställa berättelserna från alla olika bloggar och nyhetsflöden.

  • elisabeth says:

    Hej Emma, tack för din berättelse. Jag känner vrede över att du behandlades på detta ovärdiga sätt samtidigt som du förlorade så mycket av din hälsa och dina förmågor. Vilken sorg! Fantastiskt att du vill kämpa och orkar lyfta din situation på en allmän nivå! Lycka till!

  • Mikaela Kindblom says:

    Vilken lysande artikel!och smärtsam. det enda ljuset i mörkret tycks vara att du Emma har orkat ta dig igenom allt det du berättar för oss om, och att du har skrivit den här artikeln! Nu är det upp till er som bestämmer att läsa, fundera och göra rätt. Högläsning i Riksdagen!

  • Nina (socker_beta@hotmail.com) says:

    Jag har många gånger funderat på om det verkligen är rätt så som det går till. Jag har fått försörjningsstöd i snart ett år p.g.a att jag är bipolär med hypomaniska episoder och blev \"tvungen\" att sjukskrivas. Många gånger har jag skämts, försökt börja prata om något annat när den befarade frågan kommer \"vad gör du?\" Jag vill svara att jag springer och lämnar och hämtar papper dagarna i ände, att jag ligger vaken på nätterna för jag vet inte om jag kommer ha råd att betala hyran eller sätta mat på bordet till min dotter. Det är ett heltidsjobb utan dess like och jag känner hur jag går under sakta men säkert. Har länge (minst sex månader) nu bett om att få ett möte med en handläggare som kan sätta sig ner med mig (istället för en stor grupp där de går igenom ansökan snabbt på introduktionsmötet) och förklara exakt vad som krävs av mig och när det krävs. Svaret har blivit gång på gång \"vi har inte sådana möten här, det har vi inte tid med\" så avslagen har regnat in och vissa månader har jag varit för trött för att ens överklaga och har bara struntat i allt. Idag ringde telefonen, handläggaren som ringde var arg, upprörd på mig för att jag ännu en gång hade gjort något fel i min ansökan och tyckte att jag måste komma på ett möte så hon kan förklara för mig hur det ska gå till.. hon var inte beredd på ett \"tusen tack, äntligen. Det var på tiden\" och blev alldeles tyst. Hela samtalet var mycket nedlåtande och hon var väldigt arg. Dessutom smaskade hon mig i örat. Lite vett och etikett hade inte skadat! Hur som helst, jag blev så lycklig (förlåt 😉 ) av att det inte bara är jag som känner så här. Du beskrev mina känslor och tankar på pricken och jag har många gånger sagt till familjen att jag slår vad om att det är provision för mest avslag. Tack för din ärlighet, du har inspirerat mig till att våga vara ärlig och gå med huvudet högt. Kramar Nina

  • Liz says:

    Tack för att du skriver så ärligt och öppet om detta, det var intensivt rörande och på samma gång uppfriskande. Känner igen känslan så väl men har aldrig kunnat sätta ord på det. Jag tror många känner likadant även om deras situation kan se annorlunda ut. Det är därför det är så bra när du, modig och ärlig som du är, skriver om det. Du satt verkligen pricken över i:et i din sista mening \"Du gick på socionomutbildningen i fyra år för att hjälpa människor i nöd, inte för att bli kontrollinstans och hålla kommunens budget.\" För det är vad det hela blivit numera. Det handlar inte om att hjälpa människor längre, nu handlar allt om budget och att döma människor utifrån sinnesvridna ideal. Det är fruktansvärt sorgligt att det kommit till detta, att systemet avsagt sig sin medmänsklighet och försöker tvinga människor till aktiviteter och en vardag de uppenbarligen inte mår bra av. För det om nåt borde väl ändå vara viktigt när det kommer till samhället, att människor ska må bra och ha valmöjligheter. Har själv fått erfara den känsla av skam och skuld du beskriver så precist, där soc behandlar en så misstänksamt att man känner sig som rena tjuven fast man bara ber om medel att klara sig och det ställs orealistiska krav på en (att man förväntas ha samma kompetens som vilken annan människa som helst trots att man är i ett försvårat tillstånd). Jag hoppas att din situation kommer att bli bättre i framtiden och att du inte slutar kämpa! Din text borde läsas av samtliga inblandade i systemet, då kanske de skulle vakna till och inse bristen av sunt förnuft och medmänsklighet.

  • Ina says:

    Det är fruktansvärt att den som drabbas av svår sjukdom eller skada inte kan lägga sitt fokus på rehabilitering och klara av sin vardag utan dessutom ska fattiggöras och oro sig för ekonomin. Det är ett fullständigt omänskligt samhälle.

    Solrosuppropet.se är i alla fall en förening som jobbar för sjuka och arbetslösas rätt till drägligt liv. Mot utförsäkringar och fas 3 mm.

    Otroligt starkt av dig att berätta och tack för att du delar med dig! Hoppas det lättar något för dig och att hälsan blir bättre och bättre.

  • Jeanette says:

    Kram, finner inte ord??

  • Cecilie Hesselberg Løken says:

    Kramar, kärlek och tankar går till dig!
    Tack för en fin text, hoppas makthavare och byråkrater läser detta.
    Har varit allvarligt sjuk själv, och upptäckte att vägen från högutbildad karriärist med hus och jobb kunde vända snabbt till helt hjälplös utan något säkerhetsnät.
    Oturen var att jag var egenföretagare, och som du, hade ett väldigt dåligt grundlag för sjukersättning. Som tur var, hade jag min familj som kunde ställa upp, och som tur var blev jag snabbt frisk. Mina tankar går till alla som blir sjuka och hamnar i en hopplös kamp mot myndigheterna. Man skall inte behöva kämpa för de rättigheter man har, som allvarligt sjuk. Men I Sverige idag skall man vara frisk och rik om man skall klara sig. Empatin har blivit ersätt med egoism och den politiska vinden som blåser är kall och snål mot människor i nöd.

  • Stina says:

    Arbetat hela livet som lärare och sedan skolledare, och ja, jag tror faktiskt att jag betytt mycket för många barn och ungdomar. Sen kraschade jag och har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i över ett år. Har inte längre råd att bo kvar i min lägenhet trots att jag sparar in på allt (hade efter en flytt inte fast jobb när jag insjuknade så ersättningen blir låg). I arbetsförmedlingens datasystem är jag identifierad som \"psykiskt funktionshindrad\" för evig tid – när jag ifrågasatte vem som vill anställa mig som psykiskt funktionshindrad och protesterade och sa att jag känner mig väldigt kompetent och psykiskt stabil (men saknar energi), fick jag höra att \"alla människor går igenom en kris någon gång, och att det minsann inte var något märkvärdigt att detta skulle stå inskrivet för framtida arbetsförmedlare och andra att titta på. Och detta i ett samhälle som inte precis glorifierar svaghet! Klyftorna mellan de som har ett riktigt jobb och vi som om av någon anledning hamnat utanför ökar hela tiden – vad gör vi?!

  • Devin Andersson says:

    Jag tycker att din idé att starta en förening för bidragstagare är fantastisk. Föreningens syfte skulle till stor del vara att erbjuda konkret hjälp: medföljare på möten och korrekturläsning av överklaganden till exempel.

  • Birgitta Kärvin R says:

    Tack för allt ni delat med er! Hur kan sådant hända i Sverige frågar man sig? Vi är ju så hårt beskattade om man jämför med andra länder! Då ska man ha rätt till att få sjukpenning när man är sjuk o.s.v.!!! Att göra folk som är sjuka hemlösa är totalt inhumant och strider mot mänskliga rättigheter!!!!! Att organisera sig och tillsammans slåss för ett humant samhälle är ett steg i rätt riktning!!!!! Vi kan inte tillåta att människor ligger sjuka och lidande på gator och torg som på medeltiden!!!! Det kommer också göra att vi får mer smittsamma sjukdomar och epidemier!!!!

  • Gunnel enbrant says:

    Oerhört gripande berättelse om ditt liv och hur sjukdomen påverkar dig i ditt möte med olika instanser. Fantastiskt fint skrivet! Det behövs någon som du, som kan uttrycka dig så fint i ord, som kan uppmärksamma den \"lilla\" människan som haft oturen att bli sjuk, fått problem med ekonomi och skapa debatt om detta viktiga ämne!!! Hoppas du har fått framsteg i din personliga kamp för tillfrisknande!!

  • […] är inget unikt fall, det är det som är så skrämmande”. Så skrev jag i artikeln ”Frukostflingor får jag köpa det?” som publicerades i Bang 3/2013 hösten 2013. Artikeln handlade om mig och alla moment 22 jag […]

  • […] För vem? När Emma Stormdal i Bang 2013 skildrade en vardag utan pengar, skammen över det och det söndertrasslade sociala skyddsnätet […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en penna

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen