Försök IV – "Den sista kukmätningen"

Text av Annika Lantz

Är du man nog att kalla henne jävla­ ­feministsubba? Annika Lantz berättar om den svenska ­humorscenens små glädjeämnen.

Jag fattar att det finns manliga komiker som är uppriktigt rädda för att det inte ska bli kul om jag ­öppnar munnen och därför avbryter mig medan tid är, som en tjänst till publiken.I förrgår spelade jag in ytterligare ett avsnitt av Snacka om nyheter för kanal 9. Kajsa Ingemarsson är programledare, jag och Kristoffer­ Appelqvist är fasta lagkaptener och i varje program har vi varsin gäst. Den här dagen sitter en gammal beprövad manlig komiker bredvid mig och en före detta partisekreterare bredvid Kristoffer. När programmet är slut säger komikern till en av (dom manliga) ­redaktionsmedlemmarna: Vad rolig han är, Kristoffer. Jag stod ­precis bredvid. Reagerade inte nämnvärt. Har varit med förr. ­Dessutom har han ju rätt, Kristoffer är jätterolig, surrealistiskt ­reaktionär, brittiskt bitsk och överhuvudtaget fantastisk.

Jag älskar Kristoffer. Kristoffer är komiker, ståuppare, humorist. Jag är en kul tjej. Det är det man efterfrågar när man ringer mig från eventbolag: “Vi behöver en kul tjej.” När Kristoffer sätter igång är en kul tjej chanslös. Jag gör mig chanslös. Jag vågar inte ta kampen. Sitter som sitter fastnaglad i mitt eget tillkortakommande och den återkommande förvåningen över att ingenting går att göra. Att jag inte hittar någon väg in i matchen. Att jag kanske inte ens fattat att det var en match, utan trodde att det var ett grupparbete. Att dom kanske har haft rätt, alla män som genom året har berättat för mig att tjejer ÄR inte lika roliga som killar. Projektledare, manusskrivare, åskådare och kollegor som i en samlad, grekisk kör mässar över den kvinnliga tragedin: “TJEJER ÄR INTE LIKA ROLIGA SOM KILLAR!”

Jag minns en genomgång inför en inspelning av Parlamentet, jag är som vanligt den enda tjejen, grabbarna sitter bredbent i soffan och diskuterar ståuppscenen och när jag inte har hört ett kvinnonamn på en kvart så frågar jag: Är det inga tjejer som ståuppar? Några av snubbarna har i alla fall vett att vrida lite på sig innan en av dom svarar att “det blir ju aldrig riktigt bra med tjejer”.

Det blir ju aldrig riktigt bra med tjejer. Jag är tjej. En kul tjej. Som just ska gå in och leverera lusteligheter på toppen av mitt ­självförtroende. Jag sitter kvar i soffan. En av panelmedlemmarna, känd komiker och skådespelare, reser sig, går fram och tillbaka som en frustande tjur och skriker ut sin ångest: “Att kliva ut framför den där publiken är som att slita hjärtat ur kroppen och trampa på det.” En annan av humoristerna skäller ut en sminkös för att hans mustaschmaskara är borta. Jag sitter där i soffan, som ett hinkalibi för den 100-procentigt manliga innehållsgruppen att ösa sexistiska skämt ur, och försöker tänka: “Jag är måhända bara en kul tjej, men jag är åtminstone trevlig.”

Det är en klen tröst. Ingen har betalat mig för att vara trevlig. Trevlighet är det ingen som efterfrågar när kukarna slängs upp på panelbordet för tv-sänd pittmätning. När kameran går igång är det vad det handlar om: Du-ska-ha-längst-kuuuuuk. Du ska vara man nog att kalla mig för “jävla feministsubba” åtminstone en gång per säsong, du ska vara man nog att, när jag väl öppnar munnen, göra stryprörelser mot halsen så att jag ska förstå att knipa käft, du ska vara man nog att avbryta så många av mina inlägg som möjligt och du ska vara man nog att vara den som med facit i hand säger: ”Det blir ju aldrig riktigt bra med tjejer.”

Jag fattar att det finns manliga komiker som tror så mycket på det där att dom är uppriktigt rädda för att det inte ska bli kul om jag ­öppnar munnen och därför avbryter mig medan tid är – som en tjänst till publiken. Men det märkliga är att dessa, ofta gravt ­begåvade snubbar, inte fattar att för varje gång jag blir avbruten med flit blir jag lite mindre rolig. En kul tjejs moment 22. Jag förstår också att manliga komiker, manusskrivare och producenter, med all rätt, ser sig själva som individer, med individuella egenheter­, preferenser och genusinsikter, och inte som den homogena testosteronvägg­ jag som kvinna går in i varje gång jag beträder ett nytt humor­sammanhang­ och som signalerar “du är här på nåder, för det blir ju aldrig riktigt bra med tjejer”. Tro mig: oavsett hur många gånger jag hör motsatsen – att jag är rolig, skoj, jättebra – så är jag tillräckligt begåvad för att fatta att om man ansåg att det blir riktigt bra med ­tjejer så hade hälften av deltagarna i en ­humorproduktion varit tjejer, eller hur?

Frågor på det?

Svar: Ja, jag vet att vi har del i vårt eget förtryck. Jag tog i mitt ­program upp att i en av vårens humorproduktioner var fyra ­femtedelar av dom deltagande komikerna män, varpå jag blev kontaktad av producenten som bifogade ett mail med namn på 11 kvinnor som faktiskt hade bjudits in att delta men som tackat nej till medverkan. “Varför gjorde dom det då?”, frågade jag. Sen kom vi i samspråk om könsbalans i allmänhet och ståupp-scenen i synnerhet, varpå producenten menade att det ändå hade skett en förändring; fler kvinnor än tidigare befolkade dom traditionellt mansdominerade­ scenerna, menade han. “Kan det bero på att ­kvinnorna har börjat skämta mer som männen?”, frågade jag.

Svar: Ja, jag hatar att se mig själv som ett offer, men plötsligt en dag för ungefär två år sedan så orkade jag inte stå emot längre. Det var ganska skönt. Jag heter Annika och är ett offer för den patriarkala strukturen i humorbranschen, det är inte mer med det. Sen är det ju upp till mig att konstruktivt hantera den insikten. Jo, men på riktigt, det är upp till mig; när jag tar upp den manliga dominansen och hur den påverkar mig, med dom humorredaktioner jag kommer i kontakt med, får jag i stort sett alltid samma reaktion, och det är att det “just därför” är mitt ansvar som kvinna att säga ja till just deras produktion. Det är aldrig “just därför” just deras ansvar som män att jobba med genusbalansen i redaktionen.

Svar: Ja, det går åt rätt håll. Jag har i vår sett två manliga komiker ­välja kvinnliga dito på löjliga kvällstidningsfrågor om vad som får dom att skratta. Dessutom har Parlamentet i vår, efter 10 år, tagit in den första kvinnliga skämtspånaren. Och som om det inte vore nog med det så har Snacka om nyheter brutit genusvallen för ­panelprogram – d.v.s vågat placera två kvinnor i ett lag mot två män i det andra! Om jag utgår från dom här uppgifterna så kan jag med vetenskapligt beprövad överslagsräkning bevisa att den svenska ­humorbranschen kommer att vara jämställd år 2038. På hösten.

FÖRSÖK I – “DEN SISTA KUKMÄTNINGEN”:

En gång spelade jag i en PO Enqvist-pjäs – “Tribadernas natt”. I pjäsen finns en scen där Strindberg pratar om pittmätning. ­Enligt texten är författarkuken 18 cm ”i upprört tillstånd”. Det är en känslig scen, full av manlig apokalyps och tillkortakommande – vad jag minns, konst är ju som bekant utelämnad till betraktarens­ öga. ­Scenen kan ju förstås också ses symboliskt – den ­ständigt ­pågående kampen mellan dom som räknades i samhället på ­Strindbergs tid: pittbärarna. Beslutsfattarna. Normskrivarna. ­Männen. Kvinnans huvud. Etc.

Nu är det ju inte såhär längre. Kvinnor får också finnas. Och där kvinnor finns är det bra ofint att mäta pitten. Kvinnor har ju som bekant ingen pitt att mäta. Kvinnor har ju som bekant nån typ av inre könsmekanism, ett svart hål, och därinne – längst därinne i det mörka, röda gömmer sig kvinnors humor. Det är därför många inte kan se den. Det är därför många män i moderna humorprogram aldrig har kommit sig för att skratta åt sina kvinnliga kollegor – för man ser ju inte det roliga. Trots att skämten i många fall är skrivna av samma män som skriver skämten till dom manliga deltagarna, så är det som om poängen liksom sugs upp av den där fittan. Men nu då, nu händer det något – nu är det en kuk som skämtar – ­HAHAHAHA, vilken underbar, lång och rolig penis han har!

FÖRSÖK II – “DEN SISTA KUKMÄTNINGEN”:

Jag vore ju en idiot om jag påstod att det inte finns så många ­manliga bastioner kvar, men så länge man inte sitter med en bild från ett EU-toppmöte framför sig så är det lätt att inbilla sig att det har hänt en del på jämställdhetsfronten. Det har det ju också, jag vore ju en idiot om jag påstod någon annat. Haha, nu har jag redan refererat till mig själv som idiot två gånger på 200 tecken, det är inte illa för någon som ändå försöker jobba med sitt självhat.

FÖRSÖK III – “DEN SISTA KUKMÄTNINGEN”:

Okej, nu har jag försökt att börja på den här texten på två olika sätt.

  1.    Det kulturella
  2.    Det politiska

Inget känns bra. För egentligen vill jag ju bara skriva att JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på att det tog 12 säsonger för mig att förstå att jag gång på gång har utnyttjats som kvinnoalibi till sexistiska skitskämt.

JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på att jag förstod det, för efter det var jag inte längre ”en av grabbarna” och efter det är det mycket svårare att låtsas att vi har roligt.

Publicerat 2009-06-03

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer hörlurar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen