Ziggy och Örnnebulosan, där stjärnor föds. Rymdfoto från Hubbleteleskopet.

Finns det liv på Mars?

Text av Maria Küchen

Vad hände med det androgyna, lekfulla ideal som ­Ziggy Stardust drog upp? Maria Küchen tänker på ett ­verklighetens folk som utan ­självreflektion brölar: ­Tillbaka till människobyn! Det är dags för dig att bli en man!

Ziggy var messiansk. Det messianska spränger gränsen mellan himmelskt och jordiskt och i Ziggys fall också mellan pojke och flicka.Pojkrummet – platsen för Star Trek, elgitarrer, skivsamlingar och kringspridda tubsockor – där ville jag tillbringa min prepubertet. Jag förstod aldrig flickrummets paradigm, att sitta i det rosa fluffet och hoppas på att någon snygg kille skulle höra av sig från planeten Mars. Jag ville ha ett pojkrum, men på mina egna villkor, komplett med smink och klackskor, jag ville in i ett rum där man gör saker, inte bara väntar på saker. Frälsningen kom i form av en Tintomara som besjöng barnet, dåren och rymdvarelsen i mig: Enter Ziggy ­Stardust.

Monika Fagerholm och Inger Edelfeldt har i skönlitteratur belyst Ziggys enorma betydelse. Ziggy var messiansk. Det messianska spränger gränsen mellan himmelskt och jordiskt och i Ziggys fall också mellan pojke och flicka. Män och kvinnor hade vi inte hunnit bli, det var tidigt 70-tal, jag var elva år. Ziggy var den vackraste pojken och Ziggy var jag, lika geek som jag i sin autoerotiska jakt på nya eyeliners, metallicfärgade läppglans och nagellack i sjuka färger – en geekism lika osynliggjord som hästnördism eller fixering vid skor. Häst- och skofälten är inmutade av flickor, alltså anses de inte härbärgera äkta djup besatthet, men kom ihåg vad fashionistan Martina Bonnier sa: Ingen anklagar en man för falsk och ytlig besatthet om han lägger ner motsvarande energi på jakt-, sport- och fiskeutrustning.

Nå. Jag undrar idag vart glamrockens messianska Tintomara tog vägen. Vi har kanske kommit så mycket längre. Vi har begrepp som queer och hbt för att analytiskt spegla det faktum att gränsen sprängts, eller rättare sagt, att illusionen om gränsen sprängts. Men se på verklighetens folk, ett begrepp som faktiskt går att använda om den samtida hypermaterialistiska medelklass som lever utan att självreflektera. Idag är deras uppväxande pojkar helt kamouflagefärgade och det som var självklart för oss fans av Sweet, Queen och Bowie (att inte vara sexuellt definierad) har ersatts av skolgårdsstridsropet: “Eru BÖÖÖG eller?”

Och leken? Vad hände med leken?

Frågan bör riktas mot mitt eget liv, jag har blivit medelålders. Queerleken är samma sak för de pubertala idag som Ziggyleken var för mig: en självklar, uppenbarande befrielse. Men i de komplext paradoxala strömvirvlar som bär könets historia står också pojk- och flickrummen kvar, obsoleta med stabila och flitigt brukade konstruktioner från Venus respektive Mars, komplett med underordning respektive äkta besatthet av sport, science fiction och popmusik. Ziggy sjunger ”Finns det liv på Mars?” och gestaltar flickans gryende insikt om att, jo, det är på Mars och inte i hennes eget anvisade rum som livet finns, liv i form av maniskt samlande, självnöjt upptäckande och en könskollektivism där polarna är viktigare än brudarna. Och hon förstår att hon saknar tillträde till det rummet, för hon är en HON.

HON förblir HON i den Mars/Venuskonstruktion som betingar pojk- och flickrummen hos verklighetens folk, och i dessa pojkrum vill pojkarna vara ifred. De vill svänga det som kung Louie med grabbarna medan flickorna diskar disken och gör sig fina någon annanstans. Det är hela idén med det pojkrum som så många vuxna män idag explicit omhuldar, där de drar sig undan från familjelivets krav till sina vintagevinylsamlingar.

När Mowgli i Djungelboken i prepuberteten tvingas till människo­byn av pantern Bagheera, då föses han ut ur pojkrummet, men han kommer att återuppsöka det. Att sexuellt svara på locktonerna från “den där ögonfransviftande bimbon med vattenkrukan” för att ­citera en bekant, innebär för Mowgli en reducering som aldrig ­kommer att bli total. Han kommer från Marspojkrummet där ­killar är roliga och har kul, hon kommer från Venusflickrummet där flickor är söta och föder barn, de kommer att förenas i kärnfamiljsrummet men Mowgli kommer inte att kvävas där, för: come on, katten! Det svänger ju! För evigt, hos Baloo och grabbarna.

Hos bimbon med vattenkrukan svänger det däremot inte, men den dagen hon genomskådar könsmaktsmodellen kommer hon att gå från la-la-laaa till apkungens sång: “Jag vill ju bli en man, en mänska, och kunna allt ni kan, jag vill ej längre apa mej, jag vill bara va en man.”

Slutscenen i Djungelboken är tragisk, scenen där civilisationen kräver att pojken reduceras till man och flickan reduceras till kvinna, och märk skillnaden: flickan fick aldrig leka, aldrig geeka loss, aldrig nörda ihop som Baloo på allt som livet ger, måste gå till jävla källan och hämta jävla vatten och fladdra med ögonfransarna och sjunga la-la-laaa. Och den kvinna som vägrar sjunga la-la-laaa betalar för geekismens frihet med sin heterosexighet, hur hårt män än bedyrar att bimbon med vattenkrukan i Djungelboken ger dem krypningar. Att spela hjälplös är erotiskt: “Åh kan du hjälpa mig med ditt eller datt som är så enkelt att en idiot skulle klara det för jag fattar inget, jag är ju tjej.” La-la-laaa.

Hon mötte aldrig Ziggy, Tintomara-gestalten som gav “la-la-laaa” en helt ny innebörd. Lyssna på “Time”, det underskönt sorgsna spåret på Aladdin Sane som handlar om att vi allihop, flickor och pojkar och män och kvinnor, bara är tidens offer. Där förvandlas “la-la-laaa” från banal förförelsesång till en underförstådd ­uppmaning att ta vara på livet medan det går: livet är ett rum där man gör saker, inte väntar på saker.

Publicerat 2010-03-08

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en banan

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen