Fillersfeminism

Text av Tone Schunnesson | Bang 1/2017

Tone Schunnesson bokar en tid på en fillersklinik för att göra läpparna. Sen bokar hon av den.

Illustration: Hanna Stenman

Illustration: Hanna Stenman

I början av december stod jag i kollektivets kök och pratade med några vänner, en av dem hade precis gjort fillers i läpparna. ”Jag känner mig lite skeptisk till fillers”, sa jag där jag stod lutad över diskhon. En plötslig tystnad. ”Jag blir väldigt förvånad över att just du säger så”, svarade en av dem. Jag skämdes. Två veckor senare satt jag på Kungliga biblioteket i Stockholm och bokade en tid för 0,5 mg Juvederm. Jag hade arbetat hela dagen med en uppsats som jag börjat skriva på ungefär tio dagar innan den skulle in. Jag var stressad och ledsen och uttråkad. Jag tänkte: ”Varför inte?”

Först var fillers någonting som fanns i dokusåpor. Munnar­na som var mer utmärkande än vanliga munnar, och som jag och mina vänner förvirrat kallade botox. Vi var alla rörande överens om att det var fult. Någon gång hade ett roligt avsnitt med Samantha i Sex and The City svischat förbi på TV3, hon hade gjort en kemisk peeling i samband med sin botoxtid, men ingenting av allt det där verkade angå mig. Fillers och botox, eller minimalinvasiva ingrepp som det heter på branschspråk, var reserverat för kända på Manhattan. Kanske för att jag fortfarande var så ung att jag inte ens var övertygad om att jag någonsin skulle ha råd, eller över huvud taget åldras.

Sedan flyttade jag från Malmö till Stockholm, och där var åsynen av fyllda ansikten något som skiljde de båda städer­na åt. Över huvud taget var det något med utseendena som skiljde sig från Malmö. Innerstadstonåringarna hade kanske inte börjat med fillers än, men kulturellt märkte jag en avse­värd skillnad i hur många klädde sig. Det fula, obekväma som jag upplever att mitt utseende stod stilla i mellan tretton och tjugo verkade inte ha drabbat många av gymnasieungdomar­na som jag mötte i rulltrapporna upp till Götgatsbacken. Jag tyckte mig se en skillnad mellan en mer provinsiell inställning till skönhet och en världsvan, som påminde om laissez- faire-inställningen som jag sammankopplat med Samanthas behandling, där låt-gå-et bestod av: ”Låt gå. Vi får göra vad som helst.” Inte: ”Låt gå. Skitsamma hur vi ser ut.”

I mellanstadiet läste jag Fittstim (1999) – som jag drogs till på grund av det för mig uppseendeväckande omslaget – på display i biblioteket. En närbild på en vit kvinnas skrev, klätt i trosor, blekt, med inflammerade hårsäckar och vilda könshår. Det var första gången jag sett något liknande. Jag förstod inte hälften av texterna, och tyckte i smyg att de överdrev ibland, men tog ändå läsupplevelsen med mig hem. ”Man behöver väl inte överdriva”, minns jag att någon i familjen sa och att detta träffade mig rakt in i hjärtat. Varför inte då? Den nu uttalade skepticismen mot en påstådd överdrift kopplade jag samman med omslaget med den icke-retuscherade huden: ”Man behöver väl inte vilja vara ful”, sa någon annan.

Strax därefter skickade jag ett av mina första mejl till Linda Skugge och frågade varför hon sminkade sig trots att hon skrivit i en krönika att smink var bajs. Hon svarade vänligt att världen tyvärr hatar fula kvinnor. Jag var fortfarande i mina tidiga tonår och sminkade mig knappt alls, däremot skrev jag min första poesi som ofta uppehöll sig vid romantik och femininitet. Trots att jag knappast kände till orden visste jag intuitivt att de härbärgerade något viktigt. Jag skrev en dikt om en kvinna som satt framför spegeln. Till min stora glädje publicerades den på Sydsvenskans ungdomssida Postis. Hur dikten gick i sin helhet minns jag inte, men jag minns en bild jag var särskilt nöjd med, där diktjaget framför spegeln grät så att det blev ränder i brunkrämen. Där under sminket skymtade hennes sanna jag. Den föreställningen om skönhet brottades jag med länge. Idén om att kosmetika, ingrepp och kirurgi var avvikelser från det sanna jaget. Den orörda kroppen var den riktiga kroppen. När Joakim Hillsons hitlåt ”Vacker utan spackel” blev stor i samma veva tyckte jag att videon som spelades i ”Voxpop” vecka efter vecka var ett intyg på att sångaren uppskattade kvinnor för ”dem de var”. Passionerat sjöng han om att tjejer borde sluta kladda och fokusera mer på sitt inre. Musikvideon slutar med att en ung tjej till sist tvättar av sig sitt smink och vi får syn på ett födelsemärke som vi inte såg innan.

Illustration: Hanna Stenman

Illustration: Hanna Stenman

Några år senare var jag mer tonåring på riktigt och iklädde mig en femininitet som uppfattades som så störande att en lärare kallade in till ett extrainsatt möte rörande min klädsel, som beskrevs som för aggressiv. Jag tänkte inte på mitt utseende på något politiskt sätt då men jag hade upptäckt att jag kunde skapa reaktioner, som jag själv inte helt förstod, genom att sminka mig eller klä mig på ett sätt som jag själv uppfattade som attraktivt. Jag förstod att min sexualitet var provokativ. Inför detta kände jag både skam och spänning. Jag hade i någon mån lämnat den första kittlande feminismen som Fittstim representerade bakom mig, eftersom feminismen inte verkade gälla mig. Precis som jag inte hade förstått vad romantik var under mina första år som skrivande, men ändå ständigt dragits till det, förstod jag inte feminism mer än att jag intuitivt kände att något i världen var fel och att jag sökte en förklaringsmodell.

Men allt det som först gett en sådan känsla av frihet, Fittstims fulhet och Darling-webben – där jag läste kommentarer om att bajsa när man har mens – blev i tonåren något jag ville vända mig bort ifrån. Jag fantiserade om att bli poet och att försörja mig genom att jobba för Playboy, jag skulle skaffa stora silikonbröst och långt blonderat hår. Att försörja sig på sitt utseende verkade mer troligt än att försörja sig på sin konst. Först när jag gick med i Ung Vänster kom den stil som gjordes till ett stort problem under mina sista år i grundskolan att uppvärderas. Vi kopplade samman vissa högljudda feminina attribut (mycket smink, låga jeans, piercings) med arbetarklassen, säkert mycket på grund av Fanny Ambjörnssons tongivande avhandling I en klass för sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (2004). Jag hade 50 Cents ”P.I.M.P.” som ringsignal, odlade en skepticism mot ”feministtjejer” – som enligt hörsägen inte rakade sig under armarna – och en gång i månaden gjorde jag naglarna innan jobbet. Jag kände mig fri.

Därför förvånar min försiktiga inställning till fillers mig, precis som den förvånade mina vänner. Jag försökte förklara att jag förhåller mig till skönhet och droger på samma sätt. Jag vill inte punktera och spruta in något i kroppen, det känns för våldsamt. Men den ökande populariteten för skönhetsingrepp med spruta visar att många inte håller med mig. När jag är på besök i Malmö tycker jag mig inte längre se någon skillnad. Det som förr verkade vara reserverat för Manhattan, dokusåpor eller Stockholms tunnelbana upplever jag som nästan lika vanligt på Södra Förstadsgatan. Marknaden för fillers och botox har inget stramt regelverk och därför varierar uppgifterna om hur många ingrepp som görs per år. Det är en marknad som står helt opåverkad av ekonomiska konjunkturer världen över, och det är framför allt kvinnor under 30 som gör ingrepp. I en undersökning av den svenska marknaden, som SVT gjorde 2015, uppskattar Socialstyrelsen att det görs 64 000 ingrepp per år – en siffra som Ulf Samuelson, docent i plastikkirurgi, menar är alldeles för låg. Han menar att det rör sig om hundratusentals. Och allt tyder på att de fortsätter öka. Men det svenska regelverket är ett av de sämre i världen, sa Samuelson. För att injicera i Sverige behövs ännu ingen speciell certifiering, och det finns många exempel på patienter som farit illa och stått handfallna utan hjälp att få.

Trots detta kan jag inte skaka av mig känslan att det inte är läge att kritisera många av mina vänners nya investeringar. En kvinnas rätt att välja handlar inte längre bara om den fortsatt, och återigen, diskuterade aborträtten, utan har sträckt sig från reproduktiv hälsa till skönhetsingrepp. Vi får göra vad vi vill med våra kroppar, även punktera eller skära i dem för att bli mer normativt attraktiva, and nobody can tell us nothing. Det är alla kroppars rätt att bli exploaterade, och i en ansträngning att uppvärdera feminint kodade attribut och intressen omfamnar vi en marknad som profiterar på en kritisk hållning till kroppen.

Den franska konstnären ORLAN har gjort performancekonst av just det här. Mellan 1990–1995 lade hon sig under kniven nio gånger, i ett försök att omformulera hur kvinnans kropp har porträtterats i västerländsk konsthistoria. Hennes operationer avviker från hur kvinnor vanligtvis förändrar sitt utseende – ORLAN menar att hon genom att skulptera sin egen kropp kan återuppfinna sitt eget jag, och därmed skapa en motsättning mellan vad skönhet egentligen är och vad skönhet förväntas vara. ORLANs knotiga ansikte blir en fråga: Om vi nu verkligen har rätt att välja, varför väljer vi då samma?

Tankarna bakom ORLANs verk, som behandlar den estetiskt könsöverskridande kroppen, känns mer bekanta idag än i början på nittiotalet, men munnarna på tuben fortsätter att se likadana ut. Det första som skiljer ORLANs operationer från den växande marknaden av minimalinvasiva ingrepp är att Juvederm lämnar kroppen medan två horn i pannan inte gör det. Det är också detta jag upprepar för mig själv när min tid på fillerskliniken i Malmö närmar sig. Det andra är att ORLANs kropp inte inrättar sig i en marknad som skapar likriktat begär, ett begär som vi får betala med våra egna kroppar – helt vända mot någon som ändå aldrig kommer att nöja sig. Jag vet att det inte spelar någon roll huruvida jag gör fillers i läpparna eller inte, skönhetsindustrins maskineri pågår med eller utan mina 1500 kronor. Feminismen har gett mig svaret på många av mina frågor om femininitet, men också en pågående känsla av misslyckande när jag uppfyller det som världen kräver av mig. Samtidigt lurar individualismen i mig att det spelar roll huruvida jag och mina vänner fyller ansiktena eller inte. Att det är vi som bör ta ansvar för det vi blir utsatta för. Denna kluvenhet är feministens ok att bära. Hur vi än gör är slaget i viss mån redan förlorat, och det vi har kvar att arbeta med är dubbelbestraffning och världens hat mot fula kvinnor.

Men morgonen innan det är dags vaknar jag tidigt och avbokar på samma sätt som jag bokade, online på mobilen. Jag är fortfarande inte säker på varför. Kanske är det bara samma gamla fåfänga i ny skepnad: Att jag inte står ut med tanken på att folk skulle se mina gjorda läppar och tänka att jag verkligen bär på det där självhatet som Joakim Hillson anklagade kvinnor för i början av millenniet.

Eller så är det för att jag verkligen vill hävda att det faktiskt spelar roll, att slaget inte är förlorat. Att min gräns för våldet som jag kan utsätta mig själv för i skönhetens namn går, just nu i alla fall, vid injektionen. Att inte respektera det vore att överlåta mig själv utan motstånd.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat 2017-03-09

6 Kommentarer

  • Annahita says:

    Otrolig text. Tack Tone. Det ringer i hela kroppen av njutning, att läsa någon som kan se alla nyanserna.

  • Emma P says:

    Så bra och intressant! Håller helt med dig om att gränserna har flyttats, det som kändes som tabu för 10 år sen är vardagsmat idag…

  • Anna says:

    Genialt. Älskar dessutom Orlan, hon är inte knäppare än de som gör “normala” operationer – tvärtom.

  • Eira says:

    Fantastiskt text och reflektion!

  • […] det ollas åt höger och vänster. Vi diskuterar skönhetsingrepp och beauty, med utgångspunkt i Tone Schunnessons text om fillersfeminism. Om vi nu verkligen har rätt att välja, varför väljer vi då samma? Den här ökade smink- och […]

  • Sue says:

    Jag tänker att allt det här i slutändan bara har att göra med det allt mer individualiserade storstäderna. Den egna ytan och vad som kan uppnås med den. Folk HAR för mycket pengar. På riktigt. Sedan dejtar folk via appar och det vet vi sedan några år nu med tinder: majoriteten av alla killar vill bara ligga men är “öppna för att det kan bli något om det skulle vara rätt”. Hur kunde det plötsligt vara männen som är invaggade i en Disneyvärld. Jo – individualismen. Bara BÄST är gott nog. Idag alltså. Imorgon kan något annat vara mer intressant för MIG.
    Och dejtandet för oss över 30 fortgår. Dejta, ligga, skriva ett sms och inte få något svar. Repeat. Killarna slutar svara trots att vi är härliga och säger “kuk och fitta” och “gillar sex”. Så, vi börjar investera så mycket tid och pengar i våra utseenden, med det lilla stora hoppet. Att få ha en relation. En trygghet. En familj.
    Jävla kuksamhälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen