Feministiska scenkonstnärer ses igen

Text av Anneli

I slutet av augusti träffades 33 feministiska scenkonstgrupper i Linköping för årets andra Fri feministisk scenkonstsamling. Den första träffen fick mycket uppmärksamhet efter att författaren Lidija Praizović skrev en artikel i DN som kritiserade scenkonstsamlingen för att främst rikta sig till vita medelklassfeminister. I år hade scenkonstsamlingen tagit till sig av kritiken.

I mejlväxlingen ”Har du skrivit om din mamma?” i Bang 1/2013 utvecklade Praizović vad hon reagerade på under den första scenkonstsamlingen. Bang har pratat med några av dem som medverkade under årets andra Fri feministisk scenkonstsamling.

Malin Axelsson, konstnärlig ledare ung scen/öst och en av initiativtagarna till Fri feministisk scenkonstsamling.

Varför drog ni drog igång Fri feministisk scenkonstsamling?
Med ett år kvar till valet, och med starka rasistiska, högerextrema vindar som blåser genom Sverige och Europa, är det hög tid att göra något och prata om scenkonstens och scenkonstinstitutionernas roll och ansvar. Som institution med unga i fokus menar vi att vi har ett ansvar att diskutera den politiska situationen med vår publik. Det behövs röster som höjs med alternativa berättelser, som kan ge en kontext, förklara, diskutera, väcka kritiska frågor.

Lidija Praizovic kritiserade den första träffen för att de flesta som var där var vita och scenkonstsamlingen adresserade frågor som främst är angelägna för vita medelklassfeminister. Hur ser du på den kritiken?
Jag tycker att det ligger mycket i den kritiken, det är bra att den sägs rakt ut, och ung scen/öst har försökt att ta intryck av den i organiserandet av andra samlingen. Att ta del av det maktkritiska samtal som förs på samlingarna får mig att reflektera över min egen makt och praktik som chef. Vad är institutionens ansvar? Vem och vilka röster och berättelser är representerade på våra scener? Allt som ställs på en scen är politik. Även det som inte ställs där, det förträngda. Jag tror också att en liknande sorts öppenhet och aktiv självkritik i den feministiska rörelsen är enda vägen till en sant gemensam kamp.

Hur var det den här gången?
Första samlingen var för mig personligen en upptäckt av den fria feministiska scenkonstens omfattning och kraft. Det gav så mycket hopp och styrka! Den kritik som lyftes under första samlingen hjälpte projektet vidare och andra samlingen har handlat om att fördjupa och undersöka om grupperna kan skapa något gemensamt utifrån sina skilda förutsättningar, politiska analyser och estetiska ingångar. 
 

Vad har du med dig från den andra träffen?
Att den fria feministiska scenkonsten är stor! Det finns närmare 50 fria grupper i landet som arbetar uttalat feministiskt. Anledningen till att denna multisolidariska scenkonströrelse exploderar just nu tror jag hänger samman med den tilltagande rasismen, misogynin och homofobin i det svenska samhället. Flera av grupperna för fram en antirasistiskt betonad feministisk scenkonstestetik som den etablerade och i huvudsak vita, fortfarande patriarkalt kanoniska scenkonsten, lider skriande brist på.

Vilken fråga tycker du är viktigast för den feministiska scenkonsten att adressera just nu?
Personligen anser jag att sakfrågan ”Ut med Sverigedemokraterna ur riksdagen 2014” är viktig att adressera.

Vilka kulturupplevelser vill du rekommendera för Bangs läsare i höst?
Den fria feministiska scenkonsten har så otroligt mycket att bjuda på. Utöver Athena Farrokhzads debutpjäs Päron, och Sexigt på riktigt av Paula McManus som spelas på ung scen/öst i höst vill jag se Skabbteaterns krogshow Favoritsnacks och Per.får.mens musikal Dö klubbdöden med musik av grymma Lissi Dancefloor Disaster.

*** 

Francine Agbodjalou, skådespelare

Vad hände på Fri feministisk scenkonstsamling i helgen?
Det hände väldigt mycket. Förvirring och glädje. Förskjutningar och pepp. Jag såg väldigt mycket bra analytisk feministisk scenkonst under passet öppen scen. Många sa väldigt massa bra saker, andra gjorde inte det. Folk var människor.

Vad har du med dig därifrån?
Förvirring men med en känsla av att det inte gör något att vara förvirrad. Kanske.

Lidija Praizovic kritiserade den första träffen för att de flesta som var där var vita och scenkonstsamlingen adresserade frågor som främst är angelägna för vita medelklassfeminister. Hur ser du på den kritiken?
Jag ser det inte särskilt mycket som kritik utan mer som en ren iakttagelse av rummet. Att det finns en överrepresentation av vita och medelklass i de kulturella rummen. Och att den feministiska scenkonsten inte ser mer annorlunda ut än resten av samhället. Och bara för att man tidigare har varit befriad från att iaktta sig själv som vit privilegierad, som tillhörande en grupp, så betyder det inte att man inte är det.

Du skriver att du ”ser det inte särskilt mycket som kritik utan mer som en ren iakttagelse av rummet”. Hur såg rummet ut den här gången?
Scenkonsten i Sverige idag ser ut på ett visst sätt. Det är vitt. Den här samlingen påminde mig om att det fortfarande är många grupper som inte är representerade varken på eller bakom scenen. Som dramatiker. Som chefer. Eller som konstnärliga ledare på det nya Kulturhuset i Stockholm till exempel. 

Vilken fråga tycker du är viktigast för den feministiska scenkonsten att adressera just nu?
Jag skulle nog säga att det är att inkludera det intersektionella perspektivet i sin feministiska praktik.

***

Alexander Alvina Chamberland, performancekonstnär

Vad tar du med dig från Scenkonstsamlingen?
Att feministisk konsensus kanske inte är så intressant, framförallt om det leder till att vit, medelklass, heterosexuell cisfeminism blir politiken som bedrivs. Vi har olika positioner och för att kämpa tillsammans måste det finnas VERKLIG SOLIDARITET, en tydlig och intersektionell förståelse av MAKT och HIERARKIER och bättre inkludering av grupper som ofta exkluderas. För mig är det just nu mer intressant att avgränsa min kamp till en intersektionell queerfeminism. Det finns många feminismer, inte EN, och kampen får vara spretig och brokig – jag tror inte att utåtriktat arbete och inomfeministiska samtal är varandras motsatser, utan båda behövs. Utan utveckling blir det stagnering …

Lidija Praizovic kritiserade den första träffen i en artikel i Dagens Nyheter för att de flesta som var där var vita och Scenkonstsamlingen främst adresserade frågor som är angelägna för vita medelklassfeminister. Hur ser du på den kritiken?
Jag tycker den var alldeles nödvändig och bidrog till att bryta ett konsensus som byggde på att icke-vita, icke-medelklassiga och icke-heteronormativa röster och berättelser inte hördes. Det gjorde att tonen såg annorlunda ut på den här scenkonstsamlingen och jag tycker att det var bra. Är ytterst tacksam för artikeln.

Hur var det den här gången?
Jag var inte på första scenkonstsamlingen, men de jag har pratat med sa att de kände att rummet vidgades – det kanske blev mer obekvämt och otryggt för personer som är vita, medelklass och cisfeminister i sin position och analys, men mer tryggt för personer som inte har den positionen eller analysen. 

Vilken fråga tycker du är viktigast för den feministiska scenkonsten att adressera just nu?
Oj, svårt att säga … Men just nu inför valet 2014 och med den växande rasismen och fruktansvärda migrationspolitiken skulle jag svara att just en antirasistisk feministisk politik är viktigast att bedriva.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat 2013-09-16

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en penna

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen