Illustration av Yossra El Said

Feminismen i ett förrättsligat landskap

Text av Mirjam Katzin | Bang 3/2018

I maj 2018 klubbades samtyckeslagen igenom i riksdagen och den feministiska rörelsen firade med all rätt en stor framgång. Juristen Mirjam Katzin diskuterar var kampen tar vid efter denna seger och vad den säger om hur de feministiska och radikala rörelserna ställer sig till rätten och rättens möjligheter att förändra samhället.

När riksdagen i maj klubbade igenom samtyckeslagen sågs det med rätta som en stor framgång för en feministisk rörelse som länge kritiserat att rättssystemet tillåter en våldtäktskultur att fortleva. Med kraft av kampanjer som #fatta och #metoo, demonstrationer mot uppmärksammade våldtäktsdomar, försök att upplysa, debattera och lobba kring samtyckesfrågan, liksom genom en daglig kvinno-, tjej- och transjoursaktivism, fick rörelsen lagstiftaren med sig på en lagändring. Förhoppningsvis kommer den att ge utslag genom hela rättssystemet: fler vågar anmäla, fler brott utreds, fler åtal väcks och fler kan bli fällda. Var tar kampen vid efter denna seger? Och vad säger den om hur de feministiska och radikala rörelserna ställer sig till rätten och rättens möjligheter att förändra samhället, att inte bara skipa rättvisa utan också skapa mer rättvisa samhällsförhållanden?

Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straffas fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning. Det innebär att fler anmälda, åtalade och fällda inte är en garanti för att färre våldtäkter begås. Det vi framför allt kan uppnå är ett större erkännande från rättsstaten av lidandet hos dem som utsätts för sexuella övergrepp. Frågan är varför detta, statens erkännande och rättens dom, anses så viktiga för den feministiska rörelsen.

De nordiska länderna sticker ut i sin relation till rätten och staten historiskt. Den socialdemokratiska modellen har byggt ett system med en stark parlamentarism där lag och myndigheter ska följa det som politiken beslutar. I folkhemmet har staten intagit rollen som den gode föräldern, som medborgare i allmänhet har starka positiva förhoppningar på, så även ofta delar av de progressiva rörelserna. Den feministiska rörelsen har ofta använt sig av staten och lagen som verktyg för reformer som betraktats som feministiska vinster: i familjerätten, straffrätten och välfärden. Men i samtiden har också domstolar och rättskipning kommit att spela en allt större roll som arena för motstånd. Det här är en del i en större samhällsutveckling mot en ”juridifiering” av konflikter som tidigare betraktats som politiska. Den här förändringen handlar om hur vi talar om och betraktar politiska problem, men också om faktumet att allt fler frågor avgörs i rättssalen snarare än på andra politiska arenor. Att också de progressiva rörelserna påverkas av det här syns genom demonstrationer mot domar och krav på strängare straff för våldtäkt, i drivandet av enskilda och vägledande rättsfall som metod, i utvecklingen av en ”rörelsejuridik” och i ett sätt att tala om rätten som synonym till rättvisa. Kampen för samtyckeslagstiftningen kan ses som ett led i detta.

I en nödvändig variation av strategier fyller motståndet i rättssalen också sin funktion. Risken med den här utvecklingen är dock att den innebär att vi slutar tala om samhällsproblem som politiska frågor med grundläggande maktkonflikter bakom, och i stället börjar hoppas på att rättsordningen ska skapa rättvisa. Ett grundläggande problem med juridiken som konfliktlösningsmetod är att rätten i vårt samhälle inte har möjlighet att ta hänsyn till historia och strukturer. Tvärtom bygger den på en liberal idé om självständiga individer med fria val, vilket gör att gruppintressen och samhällskonflikter inte kan tas hänsyn till. I stället föreställer man sig att domaren kan se med objektiv blick på föreställt jämlika parter, vilket gör att strukturella maktsystem som föregår och definierar en handling och dess aktörer inte kan uppmärksammas inom ramen för rättssystemet.

Att de progressiva rörelserna vänder sig till rätten i högre utsträckning kan också ha att göra med den utveckling som beskrivits av Nancy Fraser som viljan till erkännande, till synliggörande och avmarginalisering. Hon menar att krav på rättvisa tidigare främst har handlat om omfördelning av resurser och makt, men att de i allt högre utsträckning har omformulerats mot erkännande och bort från frågor om ägande, arbete och makt över samhällets ekonomiska strukturer. Rätten kan ge erkännande, synliggöra marginaliserade grupper och förlänga mänskliga rättigheter till att omfatta fler. Upprättelsen i en fällande dom efter en våldtäkt är ett exempel på ett sådant erkännande. Men rätten kan inte vara ett instrument för en mer radikal omfördelning eller systemförändring. Krav på en annan organisering av samhället måste drivas på andra sätt. Det är också något defensivt med att slåss för upprätthållandet av rättigheter: de är försvar, föreställda skyddsvallar som den liberala rättsstaten sätter upp. De progressiva rörelserna borde i stället rikta sin kramp mot utopier om andra sätt att organisera samhället, våra relationer och livsvillkor på.

Att vilja ha rättsliga lösningar på samhällsproblem kan också ses som en del av modernitetens rationalitet. Sökandet efter förnuftsbaserade enkla sanningar för att skilja rätt från orätt är ett sätt att vilja ruta in fenomen som i själva verket är komplexa och grundläggande för vårt sätt att göra sociala relationer. Att vända sig till lagen för en lösning på problemet med bristande samtycke vid sex kan inte lösa allt, säger oss våra insikter om hur relationen till sex, sexualitet och kön från grunden konstituerar oss och våra relationer. Om en viss bild av det sexuella samspelet är inskrivet i en allmän förståelse, så kan de övergrepp som sker inom ramen för det vara svåra eller omöjliga att fånga av ett straffrättsligt system som är konstruerat för att döma handlingar som är avsteg från normen. Själva det hegemona sättet att göra sexualitet i vårt samhälle kan straff rätten inte göra något åt.

I en internationell kontext finns ofta en större tveksamhet mot rättsstaten hos de feministiska rörelserna än vad som funnits i Norden. Rättens grundstrukturer tillåter trots allt att ett omfattande sexuellt våld och en patriarkal makt­utövning tillåts fortgå utan att rätten kan eller ens försöker att komma åt det. Kort sagt: som juridiken är konstruerad kommer ett våldtäktsmål inte kunna ta hänsyn till existensen av patriarkatet och vad det gör med hur människor beter sig och uppfattar sig själva, andra och de situationer de befinner sig i. Det gör straffrätten till ett ving­klippt verktyg för att bekämpa den struktur som är själva grunden till våldtäktskulturen. Men den aktivistiska ilskan mot ett rättssystem och en stat som spelar patriarkatet i händerna, försöken att definiera (och krimi­nalisera) förtryckets mekanismer, har förstås i sig en effekt på patriar­katets hegemoni.

Men den sig­nal som går från straffrätten om att samtycke krävs för sex, behö­ver ta vägen över vårt sätt att tala om, tänka på och göra sexuali­tet för att förändra praktikerna. De informationskampanjer som pågår parallellt med reformen, den utveckling av sex­- och samlevnads­undervisningen och olika institu­tioners attityd till och arbete med att skifta sättet vi talar om och ser på sex och kvinnors kroppar, har kanske därför en större potential än själva lagändringen. Dessutom krävs förändringar på andra fronter: genom ekonomisk självständig­het, en säker arbetsrättslig ställning och jämlika offentliga rum tryggas kvinnor från sexuellt våld. För rörelsen måste den politiska kon­flikten gå före och vinna mark och kampen fortgå på alla fronter, med samtyckeslagstiftningen som en språngbräda och inte en slutpunkt.

Den här texten publicerades i Bang 3/2018 med tema Relationsakuten.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2018-10-23

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen