CC Purple Plays Majesty

Feminismen behandlar transfrågor som en plusmeny

Text av Maria Ramnehill | Bang 3/2014 | TEMA TROVÄRDIGHET

Vem inkluderas med självklarhet i feministiska rum? Vilka erfarenheter och behov är utgångspunkter för feministisk analys? Maria Ramnehill ifrågasätter feminsmens trovärighet och konstaterar att den utgår från en ciskvinna.

Långt innan jag själv insåg att jag var trans läste jag Valerie Solanas Scum-manifestet. Då reagerade jag inte nämnvärt på transmisogynin när kvinna och man antas vara fasta oföränderliga biologiska kategorier, och att hon skrev:

”När mannen accepterar sin passivitet och definierar sig själv som kvinna och blir transvestit kommer han att bli av med sitt begär efter att knulla (eller att göra någon överhuvudtaget för den delen; han förverkligar sig själv som transa) och få sin kuk avknipsad. Han kommer då att uppnå en ständig och diffus sexuell känsla av att ’vara kvinna’.”

Jag visste ju inget om att vara trans. De oreflekterade hyllningar av Scum jag stött på i många feministiska rum visar att de inte heller visste något om att vara trans, för att de inte har känt någon transkvinna.

Varför ska feminismen bry sig om transkvinnor? En gång fick jag den frågan. Om feminismen inte var en rörelse för kvinnors frigörelse skulle den kanske varit rimlig. Men, det är inte som att feminismen har något val. Transkvinnor finns, har alltid funnits och drabbas av allt kvinnor i ett patriarkat drabbas av. Ofta värre saker. Däremot har våra erfarenheter inte räknats, och halva kvinnojoursrörelsen tvekar fortfarande inför att erbjuda transkvinnor hjälp. Nu tänker jag att vårt samhälle verkar fixerat vid att håna transfemininitet: en man i klänning är ett skämt i sig, och på film är transkvinnor psykotiska mördare som i Psycho och När lammen tystnar. Samtidigt debatteras vår existens som en knepig teoretisk fråga och vi anklagas för att ”lajva kvinna”.

Ett exempel är en utdragen debatt bland brittiska feminister om ifall begreppet ”cis” (1) är användbart eller ett skällsord. Debatten har börjat föras även här, i sociala medier och i Feministiskt Perspektiv. Transskeptiska feminister förutsätter att det finns en enad transrörelse med enade politiska anspråk, och anklagar transrörelsen för att vara antifeministisk: ifrågasättandet av biologiskt kön som en giltig kategori anses bekräfta tvåkönsmodellen. Kritiken går ofta ut på att deras syn på kön som en social konstruktion, liksom uppfattningen att allt kvinnoförtryck har sin grund i att ciskvinnor bär barn, inte går ihop med transkvinnors existens. Vad nu transkvinnor än drabbas av så är det inte kvinnohat, menar de. Föreställningar om transrörelsens ideologi har diskuterats utan hänsyn till transkvinnors existens eller villkor. Bland annat kallar Germaine Greer transkvinnor för ”våldtäktsmän”, Julie Bindel likställer könskorrigering och könsstympning, och Kajsa Ekis Ekman framställer i boken Varat och Varan transkvinnor som kvinnoimitatörer när hon skriver: “Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken.”. Sådant har sagt, sägs – och det har passerat.

När jag pratar om en cisnorm inom feminism får jag ofta frågan: ”Men vilken feminism menar du? Det finns flera olika feminismer.” Det vet jag. Svaret är att jag menar alla feminismer: alla de feministiska rum jag befunnit mig i, oavsett om de är digitala rum eller i köttvärlden. I den feministiska vardagen blir cisnormen tydlig: när transerfarenheter inte finns eller när det betraktas som överkurs och inget en behöver ta hänsyn till.

Att det saknas transerfarenhet blir tydligt när jag skriver om vardagen som transkvinna. En vanlig reaktion på det jag berättar om är fullständig chock och rop om skandal. Det är också tydligt när Turteatern i Stockholm kan sätta upp Scum utan att ens överväga att radera den värsta transfobin. Först tänkte de sig att transkvinnor skulle sitta bland männen i den könsuppdelade publiken. Allt det här är påminnelser om att transpersoners liv och erfarenheter inte ens övervägs – inte förrän vi viftar, bråkar och skriker att ”VI EXISTERAR”.

Varje försök att bygga en feminism kring en universell kvinnlig erfarenhet har misslyckats. Den universella kvinnliga erfarenheten är som alla vet fiktion. Ändå existerar tron på den kvinnan fortfarande inom feminismen. Konsekvensen är att fokus hamnar på de kvinnor som hörs mest, i stället för på de kvinnor som drabbas oftast och som drabbas värst.

En trovärdig feminism utgår inte från att en ciskvinna är mer kvinna än jag för att hon är cis. Det är inte så att det finns centrala frågor som berör alla kvinnor och sedan några halvfeministiska extrafrågor för oss ”avvikare”. Det finns ett omedvetet motstånd mot att låta transkvinnor existera på lika villkor i alla feministiska rum, att betrakta våra liv och erfarenheter som lika legitima och lika giltiga kvinnliga erfarenheter. Det leder till en feminism som behandlar transfrågor som plusmeny, som aldrig berör transfrågor utan fördomar och okunskap. En trovärdig feministisk rörelse behöver transfeminism, för en feminism som inte engagerar sig mest i de mest marginaliserade kvinnorna är knappast trovärdig.

(1) Cis är ett begrepp för en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer med dens vid födseln tilldelade kön. Motsatsen till cisperson är transperson. 

Rättelse: I en tidigare version av texten fanns ett begrepp med som kunde uppfattas som ett citat ur “Varat och varan” av Kajsa Ekis Ekman. Det är nu ändrat.

Publicerat 2014-09-23

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen