Faror, filter och förbud

Text av Elza Dunkels | Bang 2/2018

Just nu pågår flera livliga debatter kring digitaliseringens baksidor. Det handlar om ämnen som många oroar sig över och det kan vara svårt att veta vem vi ska lyssna till. Jag tror att det är ett bra tillfälle att fundera på varför sådana diskussioner uppstår och om vi kan göra något för att minska motsättningarna. Ett sätt är att titta på vad som har hänt under tidigare teknikskiften.

När järnvägen kom väcktes frågor om det nya transportmedlet. Järnvägen tycktes förändra samhället och människors livsvillkor. Vad kunde detta nya innebära? Borde inte hjärnan börja koka vid så vidunderliga hastigheter? Oron plockades upp av forskare och journalister som kritiskt granskade det nya. I slutet av 1800-talet bedrevs forskning om de nya diagnoserna railway spine och railway brain på samma sätt som det idag finns forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och i likhet med hur det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om internet utkom 1868 boken Hurried to Death, som bland annat varnade för det nya fenomenet tidtabeller – en följd av järnvägens införande. Haviland menade att människans hjärna inte var gjord för att läsa tidtabeller och att sådana onaturliga aktiviteter kunde orsaka skador, precis som det låter i dagens larm om ögonskador, minskad social kompetens, Facebookdepressioner och liknande åkommor.

Sociologen Kirsten Drotner menar att det har låtit så här vid varje teknikskifte. Varje gång vi konfronteras med ett nytt medium uppstår det som hon kallar för mediepanik, en period som kännetecknas av känslomässiga snarare än rationella reaktioner på det nya mediet. Under en mediepanik handlar oron främst om dagens ungdom, både som utövare av och offer för det nya. Så småningom går de emotionella tankegångarna över i mer rationella resonemang om det nya mediets för- och nackdelar. Medan paniken pågår är det dock svårt att nyansera debatten. Den som försöker sig på det kommer att betraktas som samhällsomstörtande eller likgiltig inför vart världen är på väg.

Drotner menar också att mediepanikerna har stort inflytande på den politik som förs, något som även internetforskaren Adam Thierer har beskrivit. Han menar att det under en mediepanik uppstår spänningar i samhället, som främst drabbar marginaliserade grupper och individer. Överdriven rädsla för ett medium eller innehåll leder till att de som har anammat det nya utsätts för kritik. Även om överdrifterna försvinner när paniken går över har de som råkat ut för kritiken ändå varit utsatta, det kommer inget att kunna ändra på. Eftersom unga generellt är snabbare på att anamma nya fenomen är det stor risk att hela uppväxten präglas av en panik, med de konsekvenser det innebär. Några av de framträdande dragen i en mediepanik är enligt Drotner att reaktionerna är starkt normativa och känslomässiga. Under en pågående panik anses det nya mediet ha stor påverkan på människor och på samhället. Rapporteringen består ofta av enskilda exempel som lyfts fram som generella, vilket leder till medieexponering som i sin tur framkallar professionell intervention, exempelvis från läkare, lärare och politiker. I förlängningen leder dessa interventioner till reglering, genom lagar eller rekommendationer. Drotner menar också att även om debatten på ytan handlar om det nya mediet är det i själva verket helt andra frågor som diskuteras: kulturella värden och samhällsnormer.

Ungefär där befinner vi oss idag. Vi har precis fått en ny digitaliseringsstrategi för skolväsendet. Samtidigt finns frågor som porrfilter och mobiltelefonförbud på den politiska agendan. Det kan låta motsägelsefullt men även detta har forskare beskrivit. Drotner kallar det för dubbelheten i det nya; att vi både vill och inte vill ha utveckling. Hon tar exemplet när folk skulle lära sig läsa, vilket på den tiden var liktydigt med att läsa Bibeln. Att läsa Bibeln ansågs vara uppbyggligt men samtidigt gjorde alfabetiseringen det möjligt för folk att läsa populärlitteratur, vilket ansågs vara samhällsupplösande. Läskunnigheten blev ett tveeggat svärd och populärlitteraturen och dess läsare utsattes för allvarlig kritik i den offentliga debatten. 1790 skrev pastor Enos Hitchcock att romaner och teater har förgiftat sinnena och fördärvat moralen hos många lovande ungdomar. En senare panik handlade om telefonen, där många var rädda att detta nya skulle göra användarna latare, bryta upp familjekonstellationer och få människor att överge den fina traditionen att avlägga visit hos vänner och släkt. De återkommande panikerna kan alltså förklara att vi får en IT-strategi för skolan samtidigt som porrfilter och mobilförbud diskuteras på fullaste allvar.

Förslagen om porrfilter och mobilförbud saknar stöd i forskning, precis som Drotner beskriver; enskilda berättelser jämställs med vetenskaplig kunskap. Forskning har till exempel visat att barn som är vana nätanvändare har lättare att hantera risker än barn som inte använder nätet så mycket. Nätvana barn har lättare att larma om något inträffar och de är mindre benägna att känna skuld och skam när de råkat ut för något. Barn behöver alltså träna sig i att navigera på nätet och undvika faror, i början tillsammans med vuxna och senare mer och mer på egen hand. Det är inte tryggare för barn att inte använda nätet, utan precis tvärtom. Det betyder att begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet därför att de inte utvecklar navigeringsstrategier. Barn behöver kunna prata med vuxna om det som händer på nätet. Vuxna kommer aldrig att hinna lära sig allt som händer i det samtida medie-landskapet och därför blir det avgörande att unga självmant berättar och ber vuxna om hjälp. Förbud och skuldbeläggande av ungas aktiviteter och intressen ökar bara klyftan mellan vuxna och barn. Det är mycket allvarligt eftersom forskning säger att det bästa vi kan göra för att skydda barn på nätet är att se till att alla barn har förtroende för någon vuxen, så att de kan prata om det som händer på nätet. Barn behöver träna på att undvika oönskat innehåll i en trygg miljö tillsammans med vuxna.

Medieforskarna Shifman och Versano stötte på ytterligare problem med filter när de studerade webbsidor som godkänts för barn för att de inte innehåller sex. Filtret fungerade rätt bra och de vuxna kände sig trygga när barnen använde dessa sidor. Problemet var bara att det fanns annat som var olämpligt på sidorna, som exempelvis sexism och rasism. Forskarna menar att de vuxna invaggades i en falsk känsla av trygghet, trots att barnen var lika utsatta för olämpligt innehåll. De såg också att filtreringen signalerade att sex är dåligt medan allt annat innehåll är okej, vilket minskar barnens möjlighet att utveckla fungerande navigeringsstrategier.

Utöver dessa svårigheter har filter en riktigt dålig egenskap: de fungerar inte. Det går helt enkelt inte att precisera ett filter så att olämpligt innehåll filtreras bort medan lämpligt innehåll går att komma åt. Det kommer heller aldrig att gå, oavsett vilken riktning den tekniska utvecklingen tar. Anledningen är att det man försöker filtrera bort, exempelvis pornografi, inte är väldefinierade begrepp. Tvärtom är det extremt svårt att enas om vad som ska bort och vad som ska vara godkänt. Vi kan utan problem enas om det olagliga, där övergrepp på barn dokumenteras och sprids, men där finns re-dan polisens nationella filter som de flesta internetleverantörer använder. Så snart vi kommer utanför det mest extrema kommer vi att diskutera åsikter och då blir det en fråga om vems åsikter som ska gälla.

Ett exempel på dilemmat är hur fotografen Sally Manns porträtt av nakna barn har tagits emot. Konstkännare världen över hyllar hennes banbrytande konst medan andra beskyller henne för att skapa pornografiska bilder. Mellan dessa två ståndpunkter finns ett avstånd som inget filter kan överbrygga, det avståndet handlar om värderingar. Skillnaden i synsätt är en förklaring till att innehållsfilter inte fungerar; vem ska sätta parametrarna så att barn får en adekvat utbildning men slipper exponeras för olämpligheter? I ett av våra närmaste grannländer, Ryssland, är det olagligt att informera unga om homosexualitet, så vi måste vara säkra på att det filter vi använder inte är inställt för ryska förhållanden. Vilket betyder att vi måste fastställa en gemensam värderingsbas innan vi kan installera filter. För mig låter det ogörligt. De resurser som detta arbete måste ta i anspråk används bättre till att se barn i ögonen och lyssna till vad de behöver berätta. Forskning har visat att just detta, vuxna som orkar se vad som händer och lyssna på ungas syn på nätet, är en bristvara idag.

Vi kan konstatera att internet är här för att stanna. Vi kan inte stoppa den utvecklingen, även om vi ville. I stället för att ropa på filter och förbud måste vi verka för att alla barn får lära sig att använda nätet och mobiler på ett rimligt sätt. Vi måste förbereda dem för samtiden och framtiden. Idag har de flesta barn och unga utvecklat sina navigeringsstrategier själva eller tillsammans med jämnåriga, utan inblandning av vuxna. Det är positivt att dagens unga är så kloka att de kan identifiera risker och tänka ut hur de bäst undviker dem, men det är oroväckande att vi har lämnat dem ensamma med det arbetet. Vi vet inte heller om de egenutvecklade motstrategierna fungerar och om de fungerar för alla. Risken är att de som klarar sig bäst på nätet är de som har bäst förutsättningar i livet i övrigt, de som har tillit till sina vuxna och som vet att det finns någon där som stöttar om något händer. Och så kan vi ju inte ha det. Det är vårt ansvar att rusta alla barn och unga med nätsmarthet, med bra rutiner, med självförtroende och att hjälpa dem utveckla motståndskraft. Det är svåra saker. Att bygga nätsmarthet kräver hårt arbete och engagemang. Och just det hårda arbetet kan förklara lockelsen i att hitta en snabbare lösning som inte kräver så mycket av oss, som exempelvis filter och förbud. Det är vårt ansvar att avstå ifrån den lockelsen.

Vi vet att den här paniken kommer att gå över förr eller senare. Det är vårt ansvar att låta detta ske förr snarare än senare. Vi kan bestämma oss för att bryta paniken. Nu. Vi har den historiska överblicken och kan förkasta argumenten som användes när böcker depraverade ungdomen och den som lyssnade på hårdrock blev satanist. Om tio år kommer vi att dela klipp från debatter om porrfilter och skratta åt dem, pre-cis som vi gör idag med videovåld. När vi vet att det är så det kommer att sluta, varför inte se till att det slutar redan idag?

Den här texten publicerades i Bang 2/2018 med tema Arbetslinjen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-07-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen