Avskaffandet av det 8 tillägget i Irlands konstitution firades i Dublin Castle. FOTO: NIALL CARSON/TT

Ett konservativt Irland på väg mot förändring

Text av Linnea Dunne | Bang 4/2018

I maj 2018 firade den irländska kvinnorörelsen en stor seger efter att en folkomröstning röstade för att avskaffa en skrivning i konstitutionen som jämställde kvinnans och fostrets ”rätt till liv”. Det här ger nu parlamentet en möjlighet att utforma en ny lagstiftning. Författaren Linnea Dunne berättar om Irlands mörka konservativa historia och irländska feministers kamp för aborträtten.

Irlands stränga abortlagar har inte direkt varit någon världsnyhet under de senaste årtiondena. Schablonen om Irland som Europas konservativa bortbyting har länge varit vitt accepterad, och hur reproduktiv rättvisa någonsin skulle kunna bli verklighet på den gröna ön har kanske ingen riktigt vetat. Nog fanns det en aborträttsrörelse i Irland redan på 80-talet, inför folkomröstningen om det åttonde tillägget till grundlagen, vilket likställde den gravidas och fostrets rätt till liv. Men det motstånd mot tillägget som syntes mest var ytterst politiserat och handlade mer om juridik och retorik än aborträtt. Meningsskiljaktigheter gällde snarare vilket slags lag som skulle förhindra att Irland följde i USA:s fotspår – det här var inte långt efter Roe v. Wade, vilket gjorde abortvården i USA mindre restriktivt reglerad – än huruvida det borde förhindras över huvud taget. Det var mammor och ofödda barn det talades om, inte kvinnor och foster. Allmänheten fick mest ta del av skrämselpropaganda.

Inte var det så konstigt, kanske, att utrymmet för feminister som outtröttligt upprepade kravet på ”abortion on demand, without apology” var otroligt litet i ett samhälle där homosexualitet fortfarande var olagligt, där skilsmässa inte skulle komma att legaliseras än på många år, där kvinnor som blev med barn utanför äktenskapet eller helt enkelt bara klädde sig lite för utmanande låstes in, misshandlades och tvingades utföra slavarbete under övervakning av nunnor – det sistnämnda ända fram till 1996. Irland hade ju sina egna lösningar på problemet: Magdalenahem och färjor till England som ingen låtsades om.

Emellanåt dök förvisso en historia om en kvinna upp, något som skakade om i debatten och visade på sprickor i det katolska väldet. 1984 var det Ann Lovett, 15-åringen som gett sig av i hemlighet och hittats död vid en staty av Jungfru Maria, där hon fött barn ensam en kall januarieftermiddag. 1992 förbjöds en 14-åring som blivit gravid till följd av våldtäkt att resa utomlands för abortvård, men vann så småningom i Högsta domstolen i det uppmärksammade X-fallet, vilket ledde till lagstiftning om rätten till att resa samt till information om abortvård i utlandet. Men ingen kvinnas berättelse förknippas med rörelsen för en upphävning av det åttonde tillägget mer än den om Savita Halappanavar, den indiska tandläkaren som dog på Galways universitetssjukhus i oktober 2012 efter att ha nekats abortvård vid ett bekräftat, oundvikligt missfall som i stället ledde till blodförgiftning. Bilden av en kvinna som dog omringad av läkare och barnmorskor berörde på ett nytt sätt. Barnmorskans kalla ord när Savita bönat och bett om piller för att påskynda och avsluta missfallet – ”det här är ett katolskt land” – var det svårt att blunda för.

De irländska kvinnornas protester

Jag minns första gången jag såg deras ansikten. Det var i juli 2012, jag satt i mitt vardagsrum i London och via en video på The Guardians hemsida fick jag för första gången höra berättelsen om tre irländska kvinnor som nekats vård i sitt hemland efter att de fått veta att deras bebisar hade dödliga fostermissbildningar och inte skulle överleva en förlossning. Den första delen av deras berättelser var så bekant: lyckan, spänningen, nerverna kring ett första ultraljud – och mörkret som omger en när en får veta att något är allvarligt, smärtsamt fel.

Jag hade varit med om det precis ett år tidigare. Skillnaden var att brittiska NHS erbjöd oss ett val, med all den respekt och värdighet det innebär. Inte för att det känts som ett val just där och då – men när jag såg utsattheten och den slumrande ilskan i dessa irländska kvinnors ansikten så insåg jag hur viktigt just det där valet var ändå. De hade tvingats ringa sjukhus i Liverpool och försöka förklara en diagnos som gjorde att deras efterlängtade barn aldrig skulle leva; de hade tvingats boka flyg och vandrarhem, för att flera veckor senare höra dörrklockan ringa – och där stod en kurir med askan av ett barn som aldrig blev. De hade upplevt samma kluvna känsla som jag varje gång de skulle fylla i ett formulär med frågan om antal graviditeter och antal barn, men i ett land som inte bara vägrade kännas vid deras sorg, utan dömde dem för den. Det kan inte vara sant, tänkte jag och kände hur vreden kokade upp i mig.

Jag förväntade mig nog inte, när jag flyttade tillbaka till Irland sommaren 2014 efter nio år i London, att jag skulle hitta en så stark radikal feministrörelse på ön. Kanske trodde jag att de som levde i detta konservativa patriarkat inte visste bättre. Kanske var det helt enkelt för att ingen hade lyssnat på dem tidigare, för att varken irländska eller internationella medier varit intresserade av att skriva om dem förrän de blivit så arga att de inte längre kunde ignoreras. Men den gräsrotsrörelse jag upptäckte när jag återvände var vare sig naiv eller försiktig: den visste mycket väl att kravet om ”free, safe, legal” – fri, säker, laglig abort för alla som behöver det – skulle få dem att framstå som galna extremister, men den visste också att det var viktigare att drömma om en utopi än att vädja om smulor.

Att en katolsk hegemoni varit en bidragande faktor till ett klimat där det länge varit tabu att över huvud taget prata om sex är de flesta överens om. Många av de aktivister jag lärde känna hade växt upp med märkesnålar med små bebisfötter som delats ut av antiabortorganisationer efter att de besökt skolorna för att prata om synd och en kvinnas plikt. De hade undervisats av nunnor; många hade blivit vettskrämda när de fick mens eftersom ingen någonsin berättat för dem att de en dag skulle börja blöda. Ändå var det till en viss del kyrkan som möjliggjorde det skifte som trots allt ägt rum de senaste åren: Om det inte varit för uppdagandet av systematiska sexuella övergrepp bland präster, om inte kvinnorna som överlevt Magdalenahemmen pratat ut, om resterna av småbarnskropparna i en avloppsreservoar i Galway aldrig hade hittats, hade irländarna röstat med sådan övertygelse för ett nytt, mer medlidsamt och öppet samhälle? Det är nog tveksamt.

Jag hittade mitt aktivisthem i Parents for Choice. Vi var en grupp föräldrar från alla delar av landet, med allt från ensamstående mammor till heltidsvårdare av gravt utvecklingsstörda barn, från bisexuella pappor till mormödrar och före detta abortmotståndare, från de som aldrig egentligen hade velat ha barn till de som alltid velat men behövt kämpa i många år för att lyckas, från de som haft förlossningsdepression till de som fått men för livet efter förlossningen. Vi diskuterade nyheter och moraliska dilemman i Facebookgrupper, redigerade varandras pressutskick i Google Drive och höll videomöten sena kvällar, ibland med ammande bebisar, emellanåt med kolikskrik som bakgrundsmusik. Vi planerade protester medan barnen lekte i lekparker och filmades av BBC när vi förberedde tal och presentationer i en partnerorganisations källarlokal. Och för varje dag som gick växte sig diskussionsgruppen allt större. Det var som ett surr som blev allt högre, med ren och skär vrede som främsta bränsle men också ett betydande systerskap och vacklande hopp som vi knappt vågade sätta ord på. Vi såg det i varandras ögon: Visst händer det nu?

En långsam förändring

Och visst började det hända saker. Under hösten 2016 utsågs en medborgarförsamling på 99 slumpmässigt utvalda medborgare som under fem helger den kommande vintern och våren fick ta del av presentationer, vittnesmål och diskussioner om abort och hur olika typer av lagstiftning kunde påverka, och hade påverkat, gravida personer på Irland. Under sommaren 2017 kom regeringens uttalande att en folkomröstning om ett upphävande av det åttonde tillägget skulle äga rum året därpå, för att så småningom kunna möjliggöra för lagstiftning om aborträtt. Kort senare publicerade medborgarförsamlingen sin rekommendation om en förvånande radikal förändring av landets abortlagar, med aborträtt oavsett skäl upp till graviditetsvecka 12 samt därefter under ett antal andra omständigheter. I september deltog uppskattningsvis 35000 i den sjätte årliga marschen March for Choice som arrangerades av gräsrotsrörelsen Abortion Rights Campaign (vars namn ansetts ytterst radikalt och rentav dumdristigt när organisationen grundades sommaren 2012). Innan året var slut hade en parlamentskommitté, efter att ha övervägt medborgarförsamlingens rapport, publicerat ett utlåtande som i stort uppmanade regeringen att agera i enlighet med medborgarförsamlingens rekommendationer – och det bara drygt ett år efter att en motion om att lagstifta för rätt till abort vid dödliga fosterskador röstats ned i parlamentet med 104 röster mot 20.

Premiärminister Leo Varadkars löfte om en folkomröstning var ett strategiskt beslut, menade cynikerna; han visste att vinden hade vänt. Ett riskabelt sådant, siade andra, för det här hade han bara inte råd att förlora. Ändå var det ett trevande meddelande regeringen sände ut. Det pratades om sällsynta undantagsfall, våldtäkt och incest. Helst undvek de a-ordet helt och hållet. Och media var inte sena att haka på: spaltmeter efter spaltmeter av krönikor publicerades i de nationella dagstidningarna som beklagade sig över aborträttsaktivisternas problematiska ton, hur vi alienerade vanliga irländare med våra alltför höga krav och gälla röster. Det är ingen som vill ta parti för ett gäng rabiata kvinnor, skrev de. Vi skulle förlora om vi inte lugnade ned oss, skrev de.

Lugna ned oss gjorde vi förstås inte – men det tål att upprepas att den största delen av hästjobbet bakom kampanjen som kom att heta ”Together for Yes” bedrevs bakom kulisserna, i vanliga människors kök och på caféer, i stängda grupper på sociala medier och så småningom i ett gammalt dragigt sekelskifteshus på fem våningar på centrala Dublins södra sida. Alla semesterdagar togs ut, somliga gick ned på halvtid för att tillbringa såväl eftermiddagar som nätter på kampanjens huvudkvarter, och runtom i landet skrevs flygblad och blogginlägg medan unga och gamla, kvinnor och män började knacka dörr, fästa Yes-knappar på jackorna och ta emellanåt obekväma samtal i personalrum och vid skolportar. Och ibland var det svårt, även inom kampanjens egna kvarter; att vi behövde visa en enad front med ett tydligt budskap rådde det inget tvivel om, men hur det budskapet skulle se ut var inte helt självklart. Kanske blev det mindre rabiat än många hade hoppats på, ett slags urvattnad vädjan om tillåtelse och tillit snarare än ett kompromisslöst krav på ett erkännande av våra absoluta rättigheter. Kanske fick de oss att tveka trots allt, de där spaltmetrarna – för det är ett som är säkert, att säker var det ingen som kände sig.

Men så i januari i år kom presskonferensen som fick hela Irlands aktivistnätverk att fulgråta framför tv:n. Där stod hälsominister Simon Harris och uppmanade det irländska folket att lita på kvinnor. Han räknade upp antalet gravida som rest utomlands för abortvård från varje län, och pratade om det åttonde tillägget som en kvarleva från ett Irland av fuktiga Magdalenahem och en tystnadskultur som vänder ryggen till. Han pratade om obegränsad aborträtt upp till 12 veckor, och ingen kunde tro att det var sant. De där 12 veckorna dinglade abortmotståndarna flitigt framför näsan på varje väljare som verkade tveka, som ett tecken på en kultur av abort på skoj bland nyckfulla, själviska slampor – men irländarna nappade inte. Den 25 maj 2018 röstade 66,4 procent av det irländska folket för att lita på kvinnor.

Jag träffade en av kvinnorna från den där videon på The Guardians hemsida på ja-sidans valvaka dagen efter folkomröstningen. Hon såg mest trött ut, och vi grät när vi kramades. Den seger som förtjänade århundradets fest blev mest så: utmattad, bitter. Varadkar sa i sitt tal den dagen att ”en tyst revolution” ägt rum, och kanske var det tänkt som en uppmuntran, ett kvitto på att Irland är ett bättre land nu. För de flesta av oss kändes det mest som ett slag i magen. År efter år hade vi skrikit oss hesa och stått på oss trots priviligierade män i kostym som ständigt himlat med ögonen åt ilskan som de ansåg var naiv och motbjudande, och där stod premiärministern och förnekade det.

Det åttonde tillägget är upphävt nu – men ännu gäller 2013 års lag, den som visade sig otillräcklig den där dagen när Savita behövde hjälp. Och redan nu skrivs historieböckernaom Varadkar och Harris, de hjältar som räddade Irlands kvinnor, medan aktivisterna som banat vägen suddas ut och blir stående i periferin med ett lagförslag med samvetsklausul, en obligatorisk övervägningsperiod och ett hot om att bli av med licensen för de läkare som erbjuder abortvård som på något vis strider mot lagen. Den här revolutionen har aldrig varit tyst. Men det är väl som det gamla filosofiska tankeexperimentet: Om en aktivist demonstrerar och media inte skriver om henne, låter hon ens?

Den här texten publicerades i Bang 4/2018 med tema Tidspressen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-03-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen