Ett farväl till Gaia

Text av Jenny Nguyen | Bang 1/2018

Samhällsklyftor som standigt växer, miljön som konstant förgiftas och krig som tvingar människor att fly. Är det för sent att rädda vår Jord? Jenny Nguyen ber om förlåtelse för mänsklighetens destruktiva natur. Foto av Caroline Power.

Vi konstruerar allt i efterhand. Ljuger bort skarvarna och minns oss som en enhet, så sammanflätade. Varje beröring som en påminnelse om att hållas vid liv genom någonting annat, någonting mer. Du brukade vara ursprungskällan och vi de temporära skiftningarna på vattenytan. Men vi störtade maktbalansen, utropade revolution och dedikerade åtskilliga årtionden till att fjättra dig vid våra kedjor. Hur kommer det kollektiva minnet att skildra vårt storhetsvansinne? Metodiken med vilken det byggde nya grunder att stå på, nya ord att förminska dig genom, nya sätt att förändra i djupet av det existentiella. Det är en förändringskraft som bit för bit smular sönder vår symbios. Lögnen om att du finns till enbart för att tjäna oss blir till slut nästan sanning. Vi sliter upp dina hudlager, förgiftar luften och bryter sakta ned våra egna förutsättningar för liv.

Dina protester tar sig uttryck i gradvisa, men tydliga förändringar. Vintrar utan snö, regn som vägrar att falla och öknens växande ödslighet. Men människan har en hemsk förmåga att vänja sig. Vi vänjer oss vid paradoxen om hur några av våra levnadssätt resulterar i en kollektiv död. Vi vänjer oss vid att vissa av oss lever bekvämt på andras bekostnad. Vi vänjer oss vid att ignorera de alltmer desperata varningarna om att det är vår egen överlevnad som står på spel. Ditt motstånd växer sig starkare, men kommer i slutändan ändå inte vara det som splittrar oss. Klyftorna i vår tillvaro är sedan länge konstruerade och upprätthållna av oss själva. De som drabbas hårdast av miljöförstörelse är, och kommer fortsättningsvis att vara, de som redan är mest utsatta. De mest utsatta är de fattiga och de allra flesta av de fattiga består av kvinnor. Den grupp som tidigast och mest brutalt vittnar om klimatkatastrofens våldsamma effekter utgörs av de som har medverkat minst av alla till den.

Sättet vi bygger vår värld på gör att avståndet mellan de rika och fattiga är ämnat att fortsätta växa. Inuti detta gap vibrerar luften av politiska, sociala och ekonomiska spänningar. Samhällen slits itu över döende boskap, stigande matpriser och jordbruk som förtvinar. Ett samhälle där människans grundläggande behov inte längre tillgodoses är ett samhälle med spända nervsträngar. I denna kontext kan dina oförutsägbara nycker vara de gnistor som sätter världen i brand. Vissa av oss gör redan vad vi kan för att försöka undkomma. Sakta och metodiskt plockar vi isär våra liv. Med slutgiltigheten som sällskap rycker vi loss alla våra rötter. De hav som skoningslöst tuggar i sig våra hem är samma vatten vi behöver korsa, men där upphör ditt ansvar. Det är inte du som förvägrar oss lagliga och trygga sätt att fly på. Det är inte du som är nationalstaternas stängda gränser. Det är inte du som bestämmer att de rikas bekvämlighet är att föredra framför fattigas överlevnad.

Skillnaden mellan att fly från krig och att fly från klimatförändringar kristalliseras i mängden hopp en människa kan fortsätta att hålla vid liv. Krig kan följas av fred. Men mark som slukats av havet kommer inte att återvända. Till och med paragraferna erkänner en skillnad, men de vill måla fram en annan konfliktlinje. Den som flyr på grund av miljö- och klimatförändringar anses inte uppfylla kraven för att få en juridisk flyktingstatus med dess tillhörande skydd. Att inte existera inom rättens ramar innebär att det inte finns ett tryggt golv att stå på för de många, många människor som tvingas och kommer att tvingas fly på grund av klimathotet. Istället är det staternas välvilja som styr. Som att be någon blotta sin strupe och hoppas på att det stundande hugget inte kommer att vara dödligt.

Din tröst i allt det här, du som inte behöver bli tröstad, är att du kommer att överleva oss. Under vår tid tillsammans har du stannat trots att vi har delat ut slag efter slag, orsakat dödsfall efter dödsfall. Du kan göra det för du är inte beroende av oss. I förhållande till din förmåga att fortsätta existera, oavsett skepnad, är mänskligheten bara en temporalitet. De enda som borde vara tröstlösa är vi. Vi som vet vad vi gör, men ändå fortsätter att förgöra och förstöra tills allting rämnar. Det måste vara märkligt för dig att på så nära håll betrakta hur mänskligheten gör allt i sin makt för att kunna dö i förtid. Vi som bejakar vår destruktivitet när den kallar, blundar för framtiden och ignorerar vårt ansvar. Gång på gång. Det gör så ont. Vi har länge vetat att vägen vi vandrar leder samtliga involverade mot ett regelrätt helvete, men vi fortsätter att gå på den ändå. Kommer vi att kunna enas kring våra slutord vid stupkanten? Att unisont säga det som borde sägas, även om det kommer att vara alldeles för sent.

Förlåt. Förlåt för allt.

Den här texten publicerades i Bang 1/2018 med tema Livspusslet.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-04-03

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen