Ett andrum för svensk arbetsrätt

Text av Sigrid Aliki | Bang 2/2016 | GÖR LEMONAD

Vad har dagens asylregler gemensamt med skotten i Ådalen? Vilken politisk agenda döljs bakom tillfälliga lagar och militärinsatser? Sigrid Aliki tar med oss på en resa genom den svenska arbetarrörelsens uppgång och fall.

Först sommaren 2015 får jag se minnesmärket i Lunde med egna ögon. Det ligger oansenligt till, dolt från vägen av ett hus som är nymålat i gult ut mot trafiken, men flagnar i blått mot statyn till. På andra sidan syns Ångermanälven, inramad av ett litet industriområde. ”Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär.”, står det på statyn. Någon har knutit fast en liten bit rött tyg vid statyns kopparstandar.

Då, precis som nu, var det en kombination av världspolitik och lokala förhållanden som slutade i skottlossningen med fem döda. På hösten 1929 föll New York-börsen kraftigt och den största ekonomiska kris som drabbat den kapitalistiska världen dittills var ett faktum. Den stora arbetslösheten som följde ledde i många länder till frammarsch för både kommunister och högerextrema. I Sverige använde högern den ekonomiska krisen som argument för lönesänkningar och försvårade den fackliga organiseringen som krävde bättre villkor för arbetstagare. Ett populärt sätt att bryta ner arbetarnas organisering var att använda sig av strejkbrytare, som av högern kallades ”arbetsvilliga”. Strejkbrytarna skeppades runt i landet och det var i samband med att en sådan båt anlände till Ådalen den 13 maj 1931 som protester flammade upp.

Det fanns vid den här tiden i Sverige ingen statlig Polis. I stället var det vanligt att militär personal sattes in vid demonstrationer för att upprätthålla vad som brukar kallas allmän ordning och säkerhet. Polisen i Kramfors, den tätort som ligger närmast Lunde, hade därför begärt militär förstärkning som anlände på kvällen den 13 maj.

Den 14 maj hölls så ett möte med hela Ådalens fackförenings­rörelse. Efter mötet tågade arbetarna mot strejkbrytarnas förläggning nere vid älven. Versionerna om vad som sedan hände går isär. Oavsett vad, så började den militära truppen skjuta skarpt, och fem arbetare dödades.

Efterspelet till skotten i Ådalen blev en blandad historia. Flera av arbetarna som deltagit i demonstrationen fick fängelsestraff eller straffarbete, medan militärerna i stort sett gick fria. Även personer som skrev om Ådalshändelserna i vänsterpress fick straff utdömda. Men efter detta sattes militären i princip aldrig mer in mot civila i Sverige, även om den lagliga möjligheten att göra det aldrig tydligt avskaffades. I stället inrättades en statlig Polis som vi fortfarande har kvar. Några år senare nådde även arbetarrörelsen viss, enligt många väldigt dyrköpt, framgång i form av Saltsjöbadsavtalet, som för lång tid framöver reglerade svensk arbetsmarknad. Avta­let gav arbetarnas organisationer rätt att delta i förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna, och slog fast att det är dessa två parter och inte regeringen som ska bestämma vilka regler som ska gälla på arbetsmarknaden.

När jag några dagar senare kör ner mot Stockholm igen tänker jag på min farfar. Han föddes 1933, någonstans i norra Sverige. Hans liv är på många sätt en berättelse om den arbetar­rörelse som, via socialdemokratin, byggde upp folkhemmet, förbättrade villkoren för miljontals svenska arbetare, och institutionaliserade sin demokratiska välfärdsnationalism. Han arbetade hela sitt liv som byggnadsarbetare och murare. För detta fick han betala med både sin hörsel, som han förlorade efter många år på bygge utan hörselskydd, och asbestlunga.

Jag vet inte vad han, som hade samiskt påbrå som han aldrig nämnde och som jag därför inte vet någonting om, tänkte när Tage Erlander 1965, med hänvisning till den amerikanska medborgarrättsrörelsen stod i riksdagen och skattade sig lycklig över att: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands be­folkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” Kanske spelar det ingen roll vad just farfar tänkte. Samer, romer och resande, samt personer med olika former av psykiskt ohälsa – vi känner till folkhem­mets förakt för sina minoriteter, och hur de som tillhörde dessa minoriteter tvingades förneka sin identitet för att undkomma inspärrningar och sterilisering. Att den svenska befolkningen kunde sägas vara homogen berodde dock inte bara på en föreställd eller framskriven etnisk likhet, som in­te ens då stämde överens med verkligheten. Det berodde ock­så på att många svenskar, parallellt med att tunga industrier som exempelvis textilproduktionen flyttats till låglöneländer, kunnat göra klassresor och mängden människor i klassiska, krävande produktionsyrken stadigt minskade.

Hur som helst antar jag att han var glad, farfar, när social­demokratin lyckades få igenom lagen om anställningsskydd 1974, som slutligt avskaffade arbetsgivarens rätt att fritt säga upp arbetstagare. 1976 infördes också lagen om medbestäm­mande i arbetslivet för att ytterligare öka fackföreningarnas inflytande. Framför allt antar jag att han var glad när han fick en så pass bra pension att han kunde spendera några år i slutet av sitt liv i Thailand.

I september, bara några månader efter min norrländska utflykt, har stora delar av Sverige samlat sig i volontärinsatser för att hjälpa till att ta emot alla de människor på flykt som an­länder till centralstationer runt om i landet. Många volontärer vittnar om att de upplever en tystnad och passivitet från myndigheter och det politiska etablissemanget. Först den 23 oktober tar regeringen bladet från munnen. I samarbete med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokra­terna presenterar man den så kallade migrationsuppgörelsen. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet hade lämnats utan­för. Uppgörelsen aviserar bland annat det kommande lagför­slaget om att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli huvudregel, i stället för de permanenta som tidigare varit det normala. Det meddelas också att RUT­-avdraget, den möjlighet till skatte­avdrag för hushållsarbete som infördes 2007, ska utvidgas till att också omfatta trädgårdsarbete, flyttjänster och IT­tjänster. Detta eftersom ”lägre trösklar in på arbetsmarknaden” anses underlätta nyanländas etablering i Sverige.

En månad senare, den 24 november, håller så regeringen den tårfyllda presskonferens där de färdiga lagförslagen släpps. Åsa Romson, med fredstecknet om halsen, och Ådalssonen Stefan Löfven, som bar den svenska flaggan på kavajslaget, myntar begreppet ”andrum för svenskt flyktingmottagande”. Romson beskriver de föregående månaderna, där permanent uppehållstillstånd fortfarande varit normen och där många tusen personer tagits emot, som en period som kommer att vara en stolthet för Sverige när historien skrivs. Men trots det är det tydligen svårt att andas, så svårt att regeringen anser att det behövs stora, tidsbegränsade inskränkningar i asylrät­ten med det uttalade målet att förmå färre personer att söka skydd i Sverige. Vanligtvis föregås ett förslag till lag i Sverige av omfattande utredning, men inte den här gången. I det lag­förslag som offentliggörs, framgår det att regeringen gjort bedömningen att flyktingsituationen innebär ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet. [1]

Alla remissinstanser[2] avstyrker förslaget, oftast i sin helhet, och anser att det inte bör genomföras på någon punkt. Röda Korset riktar i sitt svar syrlig kritik mot regeringen. Bland annat skriver de att de inte känner igen sig i bedömningen att flyktingsituationen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet i Sverige. De kräver att regeringen redovisar vilken omvärldsanalys som legat till grund för det uttalandet. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, som arbetat med gratis juridisk rådgivning i 25 år, skriver att de uppfattar motiven till lagförslaget som ytterst diffusa och svepande.

Aino Gröndahl, som är asyljurist på RFSL, beskriver stäm­ningen på det möte som hölls för att remissinstanserna skulle få lämna sina synpunkter på lagförslagen till regeringen muntligen som hätsk. Det klargjordes från början av reger­ingsrepresentanterna att mötet inte var till för att diskutera förslagets politiska konsekvenser, utan enbart för att reda ut eventuella juridiska oklarheter. ”Jag blev förvånad över hur flera remissinstansers jurister till slut sa rakt ut att de inte ens begrep om de nya tillfälliga lagarna ska gälla parallellt med de gamla, eller om någon del ska gälla retroaktivt”, säger hon.

En intressant sak i sammanhanget är LO:s remissvar. De skriver att förslaget om att permanent uppehållstillstånd endast kan beviljas om personen har en anställning lik­nar reglerna om arbetskraftsinvandring som kom 2008, och att förbundets erfarenhet av det systemet är att regelver­ket öppnade upp för omfattande missbruk.[3] LO skriver även att det enligt deras erfarenhet finns stor tillgång på oseriösa arbetsgivare som jagar billig arbetskraft och i den jakten är det inte främmande att sälja falska anställningsbevis. Bevis som sedan inte går att använda i varken en asylprocess eller för tillgång till andra sociala förmåner, vilket leder till att personen som fått eller köpt det falska anställningsbeviset blir papperslös när tillståndet gått ut.

I och med att det endast är arbetsgivaren som kan intyga att anställningen motsvarar Migrationsverkets och Skattever­kets krav blir det i praktiken arbetsgivaren som bestämmer om personen ska utvisas eller inte. Enligt LO:s erfarenhet är det många arbetsgivare som utnyttjar detta enorma styrke­övertag för att få arbetstagaren att acceptera orättvisa arbets­villkor och låga löner. Att det är sannolikt att dessa löner in­te heller kommer att leva upp till försörjningskraven som ska införas för att få återförenas med sin familj nämns inte.

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 13.07.13

 

Så frågan är då, vad gör facket, den gamla arbetarrörelsens kärna, för de personer som de vet riskerar att utnyttjas både på den svarta och den vita arbetsmarknaden? Finns det några reella möjligheter, eller ett uppriktigt intresse, hos den natio­nella arbetarrörelsen att organisera och stötta personer med osäkra uppehållstillstånd? Eller rentav personer helt utan papper?

Fackligt center för papperslösa, FCFP, är en ideell samman­slutning som bildades 2008, i ett samarbete mellan bland andra föreningen Papperslösa Stockholm, LO och TCO. Syftet med centret skulle vara att hindra att papperslösa och asyl­sökande utnyttjas på arbetsmarknaden. Yacine Asmani, som var en av representanterna för Papperslösa Stockholm, sam­manfattade centrets uppgift som att det handlade om att ge kostnadsfri facklig och juridisk hjälp till alla, som ett uttryck för internationell solidaritet mellan arbetare.[4]

Bara ett par månader efter centrets öppnande lämnar dock Yacine Asmani och de övriga tre representanterna från Papperslösa Stockholm styrelsen för FCFP. Asmani sa då till tidningen Arbetet att han inte ville sitta kvar i en styrelse som använder rasistiskt språkbruk, som inte kan frågan om papperslösa och som heller inte visar uppriktig vilja att hjäl­pa gruppen. Sten-Erik Johansson, som är ordförande för cen­tret, håller med och säger att fackförbunden inte behärskar frågan om papperslösa fullt ut. Samtidigt säger han att centret enligt hans uppgift fattat många beslut i enlighet med Asmanis önskemål, men att han ”aldrig blir nöjd och har varit gnällig”.[5]

Jag mailar FCFP och frågar om jag får intervjua någon i styrelsen. Sten-Erik Johansson, som fortfarande är styrelse­ordförande, svarar att de gärna ställer upp på intervju, och skickar mig vidare till Maria Östberg-Svanelind. Jag undrar: Vilken arbetsmarknad tror ni på FCFP att de nya lagförslagen kommer att skapa? ”Vi är oroade över att gruppen papperslösa kraftigt kan komma att öka och att det kommer att bidra till en försämrad och otrygg arbetsmarknad helt utan kollektiv­ avtal och skydd för den anställde”, svarar Svanelind. ”Vi ser risk för en tudelad eller tredelad arbetsmarknad där andelen låglönejobb kraftigt ökar och där de svarta oreglerade jobben också ökar.”

På frågan om vad hon anser om centrets möjligheter att nå ut till sin målgrupp, papperslösa arbetare, svarar hon: ”Vi skulle gärna vilja nå fler än vi gör idag, men vi vet att den som är papperslös är rädd för att söka hjälp eftersom de är rädda för att bli utvisade ur landet.”

Jag träffar Yacine Asmani på ett lite för bullrigt fik i Gamla Stan. Ber honom berätta om centrets tillkomst. Han suckar och säger att då, 2008, var de papperslösa politiskt högvilt. ”Det här fackliga centret var mitt förslag från början”, fortsätter han. ”Alla var intresserade av oss papperslösa, och facket ville också komma nära oss, men deras mål var aldrig att samarbe­ta med oss på våra villkor. De ville bara att papperslösa också skulle betala medlemsavgift, det finns ju en marknad i det där. Men jag personligen hade kunnat göra en bra karriär, sitta där och jobba med dem och säga att allt funkade bra.”

Men Yacine Asmani och de övriga tre representanterna från Papperslösa Stockholm valde alltså att lämna centret. Asmani säger, medan kaffet kallnar framför honom, att han inte ångrar sig, men att han är orolig för situationen. ”Tiden gav oss rätt”, säger han. ”Se hur arbetsmarknaden ser ut idag, hur försöken att legalisera papperslösa med RUT och ROT har gått. Som papperslös kan du inte förvänta dig något från vare sig staten eller facket idag. Facket, som ska vara rebeller. Och det här med RUT och ROT, det är ju ett förslag från borgerligheten från början. Men nu ser du hur socialdemokraterna lägger fram det. Det är konsekvens av normalisering av rasism, av orättvisor och utnyttjande på arbetsmarknaden.”

I Björn af Kleens redan klassiska Dagens Nyheter-artikel ”Vreden på Östermalm” som handlar om hur den svenska överklassen blir alltmer högerextrem, luftar Anders Borg sin syn på läget i Sverige: ”Vi tycker om att vi har förhållandevis små ekonomiska skillnader. Stelheten på arbetsmarknaden är det som gett oss sammanhållningen”, säger han. Han menar att vägen framåt är att luckra upp arbetsrätten, på det sätt som redan pågår, eftersom det är det enda sättet att hantera konflikten mellan reglerad arbetsmarknad och stora invandrargrupper i potentiell arbetslöshet. Det är alltså tydligt att försämrat arbetsrättsligt skydd och sänkta lönenivåer bara ska gälla invandrad arbetskraft.

På fiket i Gamla stan slår Yacine Asmani ut med handen. ”Se dig omkring, hur många svenskar jobbar här? Jag räknade till fem personer när vi kom in, och det är bara hon i kassan som är svensk. Alla de andra, han som står i köket, han som plockar stolar, är invandrare. Eftersom de är billigare. Men om du vill jobba här kommer du inte att få det, eftersom du kostar jättemycket.”

Det som både Asmani och Borg skissar upp är inte bara en demonterad arbetsrätt, och en arbetsmarknad och tillgång till rättigheter som är alltmer strukturerad efter vem som har uppehållstillstånd och vem som saknar det (och därmed också ofta efter vithet). Det är också en förändring i vilka arbeten som faktiskt utförs. Om subjektet i arbetarrörelsens barndom var manliga grovarbetare på stora industrier, som var lättare att organisera bland annat för att många delade arbetsplats och talade samma språk, är dagens arbetare ofta ensamma på jobbet. De arbetar i någons hem, i en taxibil, eller på ett bygge med så många led av entreprenörer att det är omöjligt att reda ut vem som är ansvarig. Det innebär i sin tur att den gamla bilden av den kapitalistiska storpampen, fabriksägaren, som den som huvudsakligen drar nytta av det arbete som utförs, måste nyanseras. För numera är det i stor utsträckning den medelklass vars föräldrar och farföräldrar klassrest som är arbetsköparen. Som vill kunna ta en Uber hem efter en sen kväll, som tycker det är skönt mitt i småbarnsåren att någon kommer en gång i veckan och städar i bostadsrätten. Det vill säga den i huvudsak vita medelklass som socialdemokratin först skapade, och sedan lyckosamt ställde om till att börja företräda.

Att det är på det här sättet är inte taget ur luften. LO var nämligen en av få remissinstanser som faktiskt inte avstyrkte inskränkningarna i asylrätten. I inledningen till sitt yttrande skriver organisationen att det förvisso är ”olyckligt” att regeringen anser att det är nödvändigt att försämra asylrätten, men LO ”finner dock inget skäl” att sätta sig emot lagförslaget, eftersom man förutsätter att den tillfälliga lagen ska upphöra efter tre år som utlovat och det asylrättsliga regelverket återigen ska normaliseras, det vill säga då bland annat permanent uppehållstillstånd ska återinföras. Någon kanske säger att LO:s inställning är naiv. Men erfarenheten visar att ingen tillfällig lagstiftning som hittills införts i Sverige sedan hävts. I stället har den blivit permanent. Det vet LO:s jurister också, och det är svårt att tolka det på annat sätt än att socialdemokratin och de gamla arbetarfacken gärna går på Anders Borgs linje.

Det är inte 1965 längre, det går inte att som socialdemokrat göra som Erlander, och glädja sig åt den svenska nationens homogenitet i fråga om ras. Men det går att skydda vithetens och medelklassens intressen genom att se till att det finns en underklass som utför de tyngsta jobben, som städar men inte står i kassan, som vårdar gamla utslitna kroppar och så vidare. Sverige har dessutom en av de mest segregerade arbetsmarknaderna i världen. Personer som är utrikes födda, och deras barn, står utanför arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning än inrikes födda. Enligt SCB:s senaste rapport pendlar skillnaden i förvärvsfrekvens, det vill säga hur stor andel av en grupp som har ett arbete, mellan 23 och 27 procent. Även de arbetslösa, denna arbetskraftsreserv som alltid behövs för att skapa konkurrens och behålla låga löner i ett kapitalistiskt samhälle, är alltså utrikes födda eller barn till utrikes födda.[6]

Men även om dagens svenska arbetarklass har sämre villkor än på väldigt länge, i stor utsträckning rasifieras, och dessutom ofta lever under hot om utvisning, så är vi väl ändå inte tillbaka i Ådalen? Arbetet utförs i alla fall inte med vapenskrammel i bakgrunden. Men sanningen är att även detta är på väg att luckras upp. Redan 2006 kom en lag som gjorde det möjligt för Polisen och Säkerhetspolisen att be om militärt stöd vid terrorbekämpning, även om det innebar att Försvarsmakten skulle komma att utöva våld eller tvång mot enskilda. Den lagen aktualiserades efter terrordåden i Paris den 15 november, då SÄPO slog rikslarm och gick ut med namn och bild på en 22-åring som man misstänkte hade kopplingar till dåden. Att personen hade en öppen Facebook-sida, sitt namn på dörren på det asylboende där han bodde, verkade ha gått SÄPO förbi. Innan 22-åringen gripits och förhörts, och man därmed inte visste någonting om hens eventuella inblandning i terrorbrott, ringde Rikspolischefen Dan Eliasson Försvarsmaktens högste chef Micael Bydén för att be om hjälp med jakten.

Att klassa en asylsökande 22-åring som terrorist, och kalla in Försvarsmakten, är alltså numera möjligt inom rikets gränser trots att personen kan visa sig vara oskyldig. Vi lever dessutom i en samtid där många makthavare tycks ha svårt att se skillnad på terrorister och människor som är på flykt från terrorister. Att dra paralleller till Ådalen är därför inte någon långsökt tanke. Då var det mot socialister och kommunister som militären sattes in, när de till sist krävde sina rättigheter. Den dagen militär sätts in i Sverige, på samma sätt som många europeiska länder redan gjort längs sina gränser, kommer att vara samma dag som papperslösa, flyktingar och arbetare med livegna villkor gemensamt kräver sin rätt.

Att vi dessutom kan vara där snabbare än vi anar visar två små notiser som inte fick så värst mycket uppmärksamhet när de kom trots att de innehåller politiskt sprängstoff. Först var det en liten blänkare i Svenska Dagbladet i mitten på december förra året. Där framgick det att Polismyndigheten ansåg sig vara överbelastad och att man bett militären om hjälp med ”vissa uppgifter”. Exakt vilka uppgifter det rörde sig om fick vi inte veta men gränskontrollerna och oroligheter på asylboenden lyftes fram som orsaker till polisens ansträngda läge.[7]

Ännu mer uppseendeväckande är ett litet inslag från P4 Skaraborg den 19 april i år. Under rubriken ”Hemligt förband får polismans befogenheter” berättas det att ett av försvarsmaktens hemliga specialförband, SOG, fått befogenhet att arbeta som poliser. Det tycker socialdemokraten Åsa Lindestam, som är vice ordförande i riksdagens försvarsutskott, är bra. ”Jag tänker på kravallerna i Göteborg till exempel. Där hade SOG kunnat vara en del.”, säger hon.[8]

I ljuset av allt detta är det viktigt att komma ihåg att inget av dessa lagförslag är enbart nödvändiga reaktioner på det antal flyktingar som anlänt till Sverige eller Europa de senaste åren, som många velat få det att framstå som. De är alla resultat av en medveten politisk strävan. För juridik är politik, juridik är ideologi, juridik förändrar den fysiska verkligheten, och det är viktigt att förstå vem som kontrollerar den.

 

faktaruta sigrid

 

Fotnoter:

[1] Se faktaruta. [2] Det vill säga de olika organisationer och myndigheter som fått lagförslaget skickat till sig och ombetts svara. [3] Det LO syftar på med arbetstillståndssystemet är de regler för utökad arbetskraftsinvandring som infördes 2008, och som lett till en omfattande svart arbetsmarknad inom bland annat bygg, städ, restaurang, transport och bärplockning. Flest arbetstillstånd utfärdas till personer med thailändska medborgarskap. [4] http://www.lo.se/start/fackligt_center_for_papperslosa_oppnat [5] http://arbetet.se/2009/08/05/hard-kritk-mot-fackligt-center/ [6] http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0105_2013A01_BR_BE57BR1301.pdf [7] http://www.svd.se/polis-ber-militar-om-flyktinghjalp [8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6414873

Publicerat 2016-06-16

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen