Illustration: Sara Frisk

En värld att leka i

Text av Johanna Koljonen

Det handlar om rätten att få definiera sig utifrån sina intressen i stället för utifrån sin kropp och om hänförelsen­ av att dela sina fantasier med varandra­. ­Johanna Koljonen skriver en vision över nördfeminismens­ framtid.

Passion och precision

Det har funnits en vilja att få definiera en kunskapsbaserad identitet där man inte i första hand är kvinna eller ens feminist, utan expert.När jag tänker tillbaka inser jag att tredjevågsfeminismen, min ­feminism, alltid har varit en nördfeminism. Åtminstone i sina ­kulturella uttryck. Skivnördarna som startade band och fan­zines. Textnördarna som fyllde det tidiga internet med passionerat ­detaljerade hyllningar och beskrivningar av privata idoler och undangömda subkulturer. Handarbetsnördarna som lyfte fram stickning, tovning, klädsömnad – konstformer som även andravågsfeministerna engagerat sig i, men som backlash-karriäristerna sedan släppt som en slemmig potatistryckspotatis. Nu skulle handarbetet inte bara återerövras, utan kom också att åternördas.

När jag tänker på 70-talsfeministernas handarbeten tänker jag på hønsestrikk och viljan att frigöra sig från inramningar såsom mönster. När jag tänker på 90-talsfeministerna är det framför allt insikten att ett korsstygn motsvarar en pixel i en digitaliserad bild – det dataspelsinspirerade korsstygnet, frigjort från det sockersöta och borgerliga, men inte från allt det som gör broderi till en ­utmaning. Att det är enormt tidskrävande. Att komplicerade mönster är tilltalande just för att de är så svåra.

Det är som om craftingkulturen avspeglar en dubbel hunger. Dels den uppenbart feministiska, den att legitimera kvinnliga kunskapstraditioner – ett projekt som förstås och styrks av valet att framhäva de riktigt svåra handarbetsformerna. Dels en annan vilja, den att få definiera en kunskapsbaserad identitet där man inte i första hand är kvinna eller ens feminist, utan expert. Att skapa miljöer där man inte i första hand är ung eller gammal, snygg eller ful, kvinna eller man, utan i stället frivilligt har sökt sig samman runt en gemensam smal specialkompetens.

En lite obekväm och möjligen relaterad aspekt av den här utvecklingen är att feminismen också själv under de senaste tjugo åren har blivit en geekdom, ett nördigt specialintresse. Kärleken till feminismens historia och teorier, gärna lästa genom Lacan och esoterisk postmodernism, blev en specialkompetens någon gång på 90-talet, när ”alla” plötsligt var feminister. De gammaltestamentliga feministerna, om ni tillåter mig uttrycket, rasar idag på internet över självutnämnda kvällstidningsfeministers historielöshet och fördumning.

Attityden är farlig och kanske osysterlig, men också begriplig. Ska inte feminismen vara ett stort och specifikt samhälleligt ­experiment? Ska man kunna vara feminist som man känner för det, så där lite på en höft?

Att nörda är motsatsen till att höfta. Eller snarare: nästan oavsett område utgör en kombination av allmänbildning och djup en grund som låter dig göra bedömningar på en höft och ändå hamna rätt.

Den manliga kroppen

Manliga kalenderbitare är påfallande sällan långa, atletiska och attraktiva. Eller så var det åtminstone förr. Något brukade ske i den tidiga barndomen, en indelning i dem som i skolan skulle komma att få hög status och dem som skulle komma att tillhöra ­kategorin ”Övriga”. Klichén om sportfånar och bokmalar räcker inte som förklaringsmodell, även om nördar själva gillar myten om att det som särskiljer dem från det vackra folket i första hand är hög IQ. Om det skulle stämma skulle förstås de mest intelligenta överklassbarnen ha socialiserats in i rollspelshobbyn. Nej, de som blev nördar hade något att vinna på att ta sig an den etiketten.

Därför handlar den traditionella nördidentiteten förvånansvärt mycket om misslyckade manskroppar. Det var de överviktiga och taniga, de korta och krumma, pojkarna med överbett, glasögon, hörapparater, väldigt mycket fräknar eller undflyende haka, de som stammade och de där pojkarna som är födda med rund rumpa och kvinnliga höfter, det var framför allt dem som nördkulturen erbjöd en alternativ manlig gemenskap.

Alla nördar vet att man egentligen inte behöver vara särskilt smart för att vara en nörd. Man behöver i princip bara intressera sig för ­någon eller några av de kulturformer och fiktioner som nörd­kulturen valt som sina egna. Sedan väljer man sin subkultur, inte sällan baserat på vad ens kompisar sysslar med och vem som vill ha en. De impopuläraste ungarna hamnar i enlighet med något slags uteslutningsprincip i subkulturerna med allra lägst status – som på 70-talet råkade inkludera till exempel datanörderiet och rollspelskulturen, två världar som när ungarna pluggat klart skulle ha förvandlats till it-industrin och världens överlägset största underhållnings­industri, spelbranschen.

För nördkulturen erbjöd också en trygg hamn för de exceptionellt begåvade. För inomhuspojkarna, bokmalarna och de procentuellt förvånansvärt många kids som lever nånstans i den funktionella ändan av det autistiska spektrumet. Säkert avspeglades detta i en del av socialgruppens dominerande intressen: historia, programmeringsspråk och strategibrädspel med telefonkatalogtjocka regelkompendier.
Men den centrala sociala upplevelsen i nördkulturen handlar egentligen inte om social acceptans. Nördkulturens ryggrad är ögonblick av delad hänförelse, a sense of wonder, av upplevelser som har ett nära ideologiskt och kulturhistoriskt släktskap med romantikens uppfattningar om det sublima. Dels ruset som ­kommer av att lösa väldigt komplicerade problem tillsammans, dels njutningen av att dela fantasier. Inte bara fantasier om hur en schysst personlighet och bra värderingar kan betyda mer än utseende och muskler, eller om världar där magi eller teknologi ger outsiders en chans att ge igen mot mobbarna. Utan också fantasier om att vara de där killarna man inte är till vardags. Conan Barbaren, Aragorn, Han Solo.

Den kvinnliga kroppen

Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början.I nördkulturernas självbild och historieskrivning är det ofta väldigt viktigt att nördgrupper är fördomsfria. Att nördar har en hackermentalitet och kan genomskåda de logiska felslut och primitiva reaktioner som leder till rasism, sexism och andra fördomar. Den berättelsen är ofta viktig även för kvinnliga nördar. Samtidigt vet vi att det i praktiken inte alltid stämmer.

Den traditionella svenska rollspelskulturen präglas till exempel av en sällsynt acceptans av överviktiga och personer med fysiska funktionsnedsättningar. Besök vilket spelkonvent som helst: det är ingen big deal. Men i samma miljöer har unga tjejer ofta svårt att bli tagna på allvar som experter – som tillräckligt kunniga och passionerade, tillräckligt nördiga.

Inom subkulturen reagerade tjejerna med samma strategier som i resten av samhället; vi kunde välja mellan att omhulda eller ­revoltera mot en normativ femininitet. Att spela spelet – eller ta på oss de feministiska glasögonen och peka på oacceptabla ­strukturer. Min erfarenhet är att de flesta gjorde lite av varje.

Den sexuella bekräftelsen erbjöd för många också positiva upplevelser. För unga tjejer som kanske inte behandlas som särskilt attraktiva i världen utanför, som kanske valt att inte prioritera teoretisk och praktisk kunskap om mode och grooming, är det trots allt stimulerande att få ta på sig rollen som Den Coola, Snygga Tjejen – särskilt om egenskaper som inte har med utseendet att göra blir faktorer i attributet “cool”.

Det sistnämnda är också svaret på varför så oerhört många tjejer valde att alliera sig med de manliga nördarna, trots att det tidvis var jobbigt och trots att det fanns en verklig risk att deras låga sociala status (en status som av olika orsaker ofta var lägre än tjejernas) skulle smitta av sig. Nördkollektivet erbjöd en gemenskap runt problemlösning och populärkultur. Men framför allt innebär nördidentiteten i grunden en radikal omförhandling av relationen till den egna kroppen.

Jag föreställer mig allt som är kvinnofientligt i samhället som ett slags sorg eller ångest som jag ständigt bär med mig, en förlust eller begränsning som har format mig och ständigt formar mig i relation till mig själv och i mötet med andra. Nörderi är bra för kvinnor av samma orsaker som stallkulturen, sport eller scouting kan vara det – här finns potentiella rum och konkreta aktiviteter som erbjuder en timeout från samtidens press på kvinnligt utseende och beteende. Men dessutom erbjuds kvinnliga nördar av själva nördidentiteten en rustning mot förväntningar. Att vara nörd är att signalera att man bryr sig passionerat om områden och fenomen som inte är de som statussamhället prioriterar.
För kvinnor är detta enkla konstaterande fortfarande revolutionärt, ett löfte om frihet, om att själv få välja vad som är viktigt. Att erbjudas en möjlighet att säga att den här kroppen, den bestämmer inte vem jag är. Att öppna sådana dörrar är förbundet med låg status, eller det är kanske snarare så att den låga sociala statusen öppnar de möjligheterna – här finns paralleller till lesbiska subkulturers omförhandling av den kvinnliga kroppen.

De slutna rummen, det öppna samhället

Vi talar om nördfeminism idag för att nördens symboliska värde i samhället har ökat och för att den normativa nörden i den ­berättelsen har varit man. När nördkompetens allt oftare innebär hög status, höga inkomster, en lekfull och nyfiken vardag samt privilegiet att få arbeta med sitt kall måste kvinnor få tillträde till det rummet från början, från barndomen. Och det har blivit bättre. Vi är tusen gånger fler idag än vi var på 1980-talet. Vi har bara enstaka förebilder i verkligheten och fiktionen – en nobelvinnare här, en komiker där. Men ändå: vår berättelse börjar vara möjlig i kulturen.

Nu är faran i stället att nördfeminismen faller i alla privilegierade medelklassfeminismers fälla. Att vi vänder oss inåt, strävar uppåt och glömmer dem som inte kvalar in i den nya samhälleliga och ­kulturella nördeliten. Ibland när jag ser bilder på snygga, smarta, sexiga, roliga nördkvinnor i offentligheten blir jag orolig att nördbrillan är 2010-talets power suit. Att en fraktion av oss lämnar spellokalen för att ta våra toppjobb, våra drömjobb, och att den processen inte är meritokratisk. Att socialt kompetenta, attraktiva kvinnliga programmerare har så mycket lättare att få jobb än vad buttra, svettiga kvinnliga programmerare har, trots att it-branschen är enormt förlåtande mot socialt störda, hygieniskt tveksamma manliga tekniker.

Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början. Om det bara är de ­traditionellt manliga (och traditionellt lukrativa) nörd­­kompetenserna­ vars status stiger, medan till exempel ­konst­hantverk fortsätter att betraktas som ett skämt, då har vi ­
svikit oss själva.

Nördarna med allra lägst status kallas ibland källartroll. De är klichébilderna. De entusiastiska, andfådda, illa klädda, tveksamt stylade, de som pratar för länge om saker som inte intresserar de flesta. Min utmaning är att aldrig glömma att det var de kvinnornas mod som byggde en plattform för mina professionella framgångar, min egen trygghet i vem jag är. Det var de som stångade sig blodiga mot pojkrummets stängda dörr, som blev utskrattade både inom nördkulturen och utanför den, som lade ut helt nya gränser för hur man som kvinna kan vara och vad man får syssla med på fritiden.

Jag blir stolt när jag träffar hippa gymnasiegeeks som ser ut som Ellen Page, är trygga plugghästar, glada gamers, politiskt drivna. Det var det vi drömde om hela tiden: feminina subkulturer baserade på kompetens i något annat än konsumtionssamhällets dystrare spelregler. Men det är kvinnors rätt att vara lyckliga källartroll vi måste kämpa för. Det är de som beskyddar oss från normsamhället.

Publicerat 2010-03-08

Leave a Comment

  • Lisa says:

    Den här texten satte verkligen huvudet på spiken på problem som jag tänkt på så många gånger i mitt unga liv. Även i nördkulturen speglas könsmaktsordningen…

  • Kall says:

    Tack för en fin text/artikel/krönika 🙂

    Bra och tänkvärt, men det känns som att det är något litet dammkorn som skaver i ögonvrån, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

    Det kanske ligger häri någonstans:
    \"Att vara nörd är att signalera att man bryr sig passionerat om områden och fenomen som inte är de som statussamhället prioriterar.\"
    Även om man inte bryr sig om dem (så mycket), så betyder det inte att man är immun mot påverkan dessa områden (läs, mobbning och förlöjligande).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen