En särskilt tolerant och icke-rasistisk nation

Text av Ida Irene Bergstrøm | Bang 4/2013 | #Norskrasism

”Till exempel vill man massdeportera romer från Norge. Och det är både Høyre och Fremskrittspartiet. Om det inte är rasism, vad är då rasism?” frågade Özz Nûjen Norges förre statsminister Jens Stoltenberg i Skavlan. Läs om hur Fremskrittspartiet blev accepterat i Norge varför de högljudda feministiska protesterna uteblivit.

På 1990-talet var tanken på Fremskrittspartiet i regeringen omöjlig. Nu sitter hon där, partiledaren Siv Jensen, som finansminister i nya Fremskrittspartiet-Høyre-regeringen. Jensen som vill bussa ut romer och har varnat för smygislamisering. Som leder ett mansdominerat parti som ständigt benämner invandrare som problem, asylsökande som kriminella, invandrarkvinnor som förtryckta. Nu sitter hon där i en regering som flaggar för en mer frekvent användning av så kallade stängda asylmottagningar för avvisade och kriminella asylsökande, samtidigt som de har dragit ner på antalet syriska flyktingar som får komma till Norge och gett skattelättnader som gynnar dem som redan har mer än de behöver.

Fremskrittspartiet har även fått jämställdhetsministerposten, där Solveig Horne sitter. På tidningen Aftenpostens fråga ”Vem är det som diskriminerar?”, svarade Horne ”Det är de politiskt korrekta”. Horne har tidigare uttalat att tjejer som våldtas har lika mycket ansvar för detta som killarna som våldtar. Men det är kanske inget att bli förvånad över. Fremskrittspartiet är trots allt mer eller mindre mot all jämställdhetspolitik, med undantag för att de vill ha en jämn fördelning av barnomsorg efter separation. Förhållandena mellan könen, mellan olika grupperingar och mellan olika personer ska anpassa sig naturligt, heter det i partiprogrammet, och redan har pengar till olika jämställdhetsåtgärder strypts.

Efter valet försökte Høyre att skapa en samlingsregering med Venstre (social-liberalt), Fremskrittspartiet och Kristelig Folkeparti. Men det blev ingen fyrpartiregering. Däremot blev det ett sorts intentionsavtal om samarbete. Som del av detta avtal vann de små partierna Venstre och Kristelig Folkeparti några segrar. Kristelig Folkeparti fick till exempel igenom mer kristendomsundervisning i skolan och möjligheten för läkare att reservera sig från att hänvisa kvinnor till abort, den mycket omtalade ”reservasjonsretten”, i strid med Høyres ståndpunkt i frågan innan valet.

FRP-EFFEKTEN
Ni måste rösta på mig, annars hamnar Fremskrittspartiet i regeringen”, upprepade förre statsministern och partiledaren för Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg under valrörelsen. Det var mest ekonomin han kunde skrämma med. Asylpolitiken hade ju under Stoltenbergs tid stramats åt dramatiskt.

– Fremskrittspartiet har varit duktiga på att skapa debatt på sina premisser, särskilt runt integration och invandring. De har på många sätt satt agendan för invandringsdebatten i Norge de senaste 30–40 åren, säger Kari Helene Partapuoli, som tidigare var ledare för Antirasistisk Senter. Länge var de ensamma om sina åsikter, medan andra politiker och debattörer argumenterade mot deras politik. Gradvis ändrades debatten.

– Fremskrittspartiets åsikter möts inte längre med kraftigt motstånd, det har blivit åsikter som i högre grad påverkar det generella landskapet i Norge. Partiet har själv ändrat sin retorik, men ända fram tills senaste valet kom de med grova påståenden om bland andra muslimer och asylsökande, säger Partapuoli.

Partapuoli påpekar att fenomenet är del av en europeisk trend. Inför valet 2009 gick Venstre ut och sa att de garanterade att de inte skulle samarbeta med Fremskrittspartiet. Att Høyre samma år öppnade för samarbete var chockerande för många. Fyra år senare hade Venstre vänt. När Fremskrittspartiet blev en sannolik regeringspartner var det inte längre bara de själva som jobbade med sin make-over, vännerna Høyre, Kristelig Folkeparti och Venstre hjälpte till.

Civita, Norges version av tankesmedjan Timbro, pekas också ut som en aktör som möjliggjort det nya samarbetet bland de borgerliga partierna. Dessutom sägs att det rödgröna regeringssamarbetet ska ha tvingat fram ett samarbete bland de borgerliga. Och med det, samt det faktum att Fremskrittspartiet blev näst största parti efter valet 2009, var de accepterade som regeringsunderlag.

För statsminister Erna Solberg (Høyre) är det nu viktigt att Fremskrittspartiet inte förstås som ett ytterlighetsparti. Förre biståndsministern Heikki Holmås (Sosialistisk Venstreparti) twittrade efter valet om att Fremskrittspartiet är högerpopulistiskt, och blev avkrävd en ursäkt av Solberg. Hon kunde dessutom berätta att Fremskrittspartiet inte är ”anti-immigration”, de är bara kritiska till invandring. Holmås fick också skäll för att ha jämfört Fremskrittspartiet med Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Jämförelsen både är och inte är relevant, enligt debattredaktören Marte Michelet på tidningen Dagbladet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen, Fremskrittspartiet är bildat som ett skattesänkarparti. Men Sverigedemokraterna har enligt Michelet genomgått en omvandling och framstår idag som mildare än Fremskrittspartiet.
”Anledningen till att vi tror att Sverigedemokraterna är så långt från Fremskrittspartiet är för att de borgerliga partierna i Sverige tar ett så klart avstånd från dem, medan de borgerliga partierna här omfamnar Fremskrittspartiet” skriver hon.

Att Fremskrittspartiet tog plats i en norsk regering blev en världsnyhet. Men att de är med i regeringen är bara ett exempel på en utveckling som skett över tid. Nyrika Norge har ändrats på andra sätt också. I boken Frp-koden förklarar Magnus Marsdal Fremskrittspartiets framgång med att Arbeiderpartiet slutade vara ett parti för arbetare och blev ett parti för eliten. Ledaren för Antirasistisk Senter, Rune Berglund Steen, hävdar att Jens Stoltenberg inte heller har varit en statsminister för det mångkulturella Norge.

Händelsen i Skavlan, där Stoltenberg försvarade Fremskrittspartiet när komikern Özz Nûjen anklagade partiet för rasism, är inte unik, menar Berglund Steen. Stoltenberg har undvikit att reagera på allvarliga uttalanden även i debatt med Fremskrittspartiet. Sagt lite annorlunda: Om Jonas Gahr Støre (tidigare utrikesminister, senare hälsominister) hade suttit i Skavlan skulle nog svaret varit ett annat.

– När jag på Globaliseringskonferansen sa att vårt största problem inte är rasismen i Fremskrittspartiet, utan den rasism som media och akademiker sprider, var det som om jag svor i kyrkan, säger Mina Adampour, läkare och samhällsdebattör. Fram tills i somras var hon ledare för Ungdom mot rasisme, men avgick efter att hon blev överfallen utanför sin lägenhet. Idag lever hon med överfallslarm, men har planer på att återuppta sin roll i den offentliga debatten.

– Jag har med åren blivit mindre fokuserad på Fremskrittspartiet, säger Adampour. Normaltillståndet där ute, där så otroligt mycket omedvetet pågår, förtjänar mer uppmärksamhet. Det är tio gånger farligare än en från Fremskrittspartiet som tjatar om någonting ännu en gång. Fremskrittspartiet har inte hittat på rädslan för islamisering. De kör på det som redan finns där ute.

INGA RASISTER I NORGE
Det finns rasism i Norge”, sa Jon Rogstad, forskare vid forskningsstiftelsen Fafo, till NRK tidigare i år. ”Jag tycker inte det är svårt att säga”, säger han. Men det är svårt att smälta för många. Det offentliga Norge har ett mycket ansträngt förhållande till begreppet rasism. Det bryter med det jämställda samhälle norrmän gillar att uppfatta sig ingå i, säger Rogstad.
 I en rapport från 2009 analyserar Rogstad hur begreppet rasism, och det i Norge föredragna, mildare, ordet diskriminering, används och förstås. Slutsatsen är klar: ett strukturorienterat perspektiv på rasism och diskriminering har inte fått någon plats i den norska offentligheten och i norsk akademi. Minoriteter som beskriver det de upplever som rasism når inte ut. Det finns en individualiserad förståelse att rasism utövas av de som eventuellt är rasister. När rasismbegreppet på det sättet förbehålls några få extrema på yttersta högerkanten, så cementeras en norsk självuppfattning om att Norge är en särskilt tolerant och icke-rasistisk nation. Enligt Rogstad har inte heller postkoloniala perspektiv slagit igenom.

Stine Helena Bang Svendsen, som forskar bland annat på norskhet, vithet, rasism och sexualitet, menar att det är viktigare att se på vad som inte har hänt i Norge än att undersöka det som har hänt för att förstå varför Fremskrittspartiet sitter i regeringen.

– Fältet kritiska ras- och vithetsstudier är minimalt. Saker som i en svensk offentlighet skulle bli tolkade som uppenbar rasism läggs inte märke till i Norge, hävdar Svendsen.

Enligt Svendsen är det en genomgående tendens i norsk akademi och offentlighet att ursäkta rasismen. Den vita kränkta personen som är rädd för att stämplas som rasist har företräde i debatten.

– I Sverige har de som i Norge kallas andra generationens invandrare en helt annan röst, en helt annan tydlighet i offentligheten. Att tala om rasism från ett rasifierat norskt perspektiv är en stor utmaning, och vi är inte vana vid det.

JÄMSTÄLLDHET ÄR ETT NORSKT VÄRDE
Inte heller bland feminister och i kvinnorörelsen har postkoloniala teorier eller intersektionalitet fått fäste. Kanske är det därför jämställdhet mellan män och kvinnor har fått utrymme att utvecklas till ett särskilt norskt värde. I den nya boken Norsk likestillingshistorie 1814–2013 beskriver forskarna Eirinn Larsen, Hilde Danielsen och Ingeborg W. Owesen hur föreställningen om Norge som ”världsmästare i jämställdhet” etableras på 1990-talet. Reformerna från 1970- och 1980-talet börjar komma på plats, 1986 blir Norge en sensation med Gro Harlem Brundtlands ”kvinnoregering”, och på 1990-talet börjar norska myndigheter att presentera sig själva som en förebild för omvärlden.

– I mötet med ett mer och mer mångkulturellt samhälle under 1990-talet manifesterade sig den norska nationella identitet kraftigare. Jämställdhet blev ett norskt drag. Ett värde som Norge idag marknadsför sig med, säger Eirinn Larsen.

Norsk likestillingshistorie 1814– 2013 visar att jämställdhet inte nödvändigtvis handlar om ideal om lika möjligheter för människor, utan även om ekonomi, invandring, och inte minst uppslutning kring det nationella

– Det kommer ur idén att de andra kvinnorna, invandrarkvinnor och kvinnor i utvecklingsländer, är förtryckta, att vi är bättre än dem, säger Larsen.
Och i den riktningen har även norsk jämställdhets- och integrationspolitik utvecklats.

– Norsk jämställdhetspolitik är på den vita medelklassens planhalva, den har inte inkluderat det mångkulturella, säger Beret Bråten.
 Hon är forskare och en av redaktörerna till boken Krysningspunkter: likestillingspolitikk i et flerkulturelt Norge. Boken presenterar forskning som visar att det i den politiska debatten och i politiska dokument klart görs skillnad mellan så kalllade majoritetskvinnors problem, som blir till jämställdhetspolitik, och minoritetskvinnors problem, som blir till integrationspolitik[1]. Norska kvinnor ska bli jämställda. Kvinnor med invandrarbakgrund måste bli jämställda för att bli integrerade.

– Ansvaret för hur politiken har utformats på det här sättet ligger på alla partier, säger Bråten. På tvärs med partipolitiska skiljelinjer har de alla en snäv definition av politik för invandrade kvinnor, dominerad av tvångsäktenskap, könsstympning och vikten av lönearbete. Och den är definierad som integrationspolitik. Kravet om att invandrade kvinnor ska arbeta handlar om jämställdhet, men det är del av integrationspolitiken. Kvinnor med så kallad minoritetsbakgrund är alltså inte del av jämställdhetspolitiken.

Boken beskriver också konflikterna mellan majoritetskvinnorörelsen och kvinnoorganisationer bildade på etnisk grund på 1980-talet. Den vita kvinnorörelsen förstod inte vad det var för rasism rasifierade kvinnor pratade om. Cecilie Thun, som har forskat på kvinnoorganisationer idag, konstaterar att vita feminister inte ser rasism och etnisk diskriminering som en del av deras kamp. När en av Thuns informanter från en så kallad majoritetsorganisation fick en direkt fråga om vad hon menar med ”svart feminism” svarade hon att feminism är feminism: ”Det att vara kvinna är viktigare än om du är svart.” Flera menade att fokus på flera kategorier än kön verkar splittrande. De så kallade majoritets- och minoritetsorganisationerna får dessutom ofta stöd från olika myndigheter.

Ett undantag är den norska jämställdhets- och diskrimineringsombudsmannen, som har en tydlig intersektionell profil. Ett försök att få en gemensam diskrimineringslag stoppades dock av kvinnor från arbetar- och kvinnorörelsen. De ville behålla jämställdhetslagen och var rädda för att ett intersektionellt perspektiv skulle underminera arbetet mot diskriminering av kvinnor.

– Den norska diskussionen är inte så ideologisk, oavsett tema. Vi är väldigt konsensusorienterade, vår självförståelse är att vi är jämlika. Att betrakta oss själva och se att det finns personer bland oss som Anders Behring Breivik, att det finns djupa fördomar hos oss, det är inte något vi håller på med. Vi diskuterar ju inte ens kön i Norge, kanske med undantag av ”hjernevask-debatten”[2]. Vi diskuterar bara jämställdhetspolitik, säger Bråten.

När Solveig Horne blev jämställdhetsminister kastade sig alla över henne, inte bara feminister. På ett sätt som nästan skymde andra viktiga frågor att belysa med en ny regering. I debatten om att läkare ska få reservera sig mot att hänvisa till abort har motståndet varit av mer feministisk karaktär. Det har skrivits en mängd inlägg, brev har sänts och tv-debatter hållits. Abort är fortfarande en tydlig och samlande fråga för feminister i Norge.

Samtidigt har det gått inflation i begreppet feminism. Siv Jensen och Horne är också feminister, insisterar de på. Borgerliga feminister har kastat sig in i debatter om bland annat firandet av 8 mars och blir gärna citerade när de säger att de är bättre feminister än de på vänstersidan, eftersom de är för valfrihet. Vad det betyder behöver de inte förklara så länge media fortsätter att inte matcha utsagor med faktisk politik och inte heller gör konsekvensanalyser av den politiken.

Warsan Ismail, läkarstudent och bloggaren bakom bloggen ”Bak rosa burkaer og gule mullahskjegg” undrar vad jag menar när jag frågar om hon upplever att det finns antirasistisk feminism i Norge.

– Den norska debatten om män och kvinnor tycker jag är ganska hopplös, det handlar om cupcakes och pappaledighet. Feministdebatten i Norge är en debatt mellan välbeställda kvinnor, tycker Ismail.

Mina Adampour är glad att feminister på vänstersidan har kämpat för kvinnors rätt att bära hijab om de vill. Kari Helene Partapuoli, som nyligen slutade som ledare för Antirastisisk Senter, upplevde att även fast delar av den feministiska rörelsen i Norge ville sätta antirasismen på agendan, fungerade det sällan i praktiken.

– Många norska feminister går som så många andra i fällan att de ska rädda den norska invandrarkvinnan från invandrarmannen. Jag upplever att en del feminister inte anser norska kvinnor med invandrarbakgrund som fullgoda norska kvinnor, säger Partapuoli.

TERRORISTEN
Två år efter terrordådet 22 juli 2011 fick bloggaren Peder Nøstvold Jensen, bättre känd som Fjordmann, 75 000 kronor för att skriva en bok av stiftelsen Fritt Ord, en stiftelse som delar ut pengar till projekt och personer de menar värnar, stimulerar och styrker det fria ordet i Norge. Fjordmann är en av Anders Behring Breiviks inspirationskällor. Stora delar av Breiviks teorier kring hotet som han anser att feministerna utgör – att de avmaskuliniserar mannen så han inte kan försvara landet mot muslimerna – kommer från Fjordmann. Enligt Fjordmann, återgiven i Breiviks kompendium, är feminismen den tankeriktning som hotar västvärldens kultur mest. 
Breivik har blivit den yttersta punkten som gör att allt annat upplevs som mildare. Han är så fasansfull att ingen och inget kan kopplas till honom, inte ens de som hänvisar till hans tankegods. Att uppmärksamma sådana kopplingar är detsamma som att anklaga andra för hans terrordåd. Om någon skulle påpeka att Fremskrittspartiet, eller andra aktörer, har förfäktat eurabiateorier, varnat för muslimer som tar över landet, eller att Arbeiderpartiet förstör landet med sin omfamning av multikulturalism – alla teman återfinns i Breiviks så kallade kompendium – är det samma sak som att säga att ”det är Fremskrittspartiets fel att människor dog”. Att Breiviks tankar, som ledde till hans agerande, har något som helst med det norska samhället att göra förnekas. Forskaren och författaren Henrik Arnstad upplevde till exempel att han blev censurerad när Aftenposten tog bort en del av hans text som handlade om Fremskrittspartiet och Breivik. Mina Adampour har varit med om samma sak.

Trots att mängder av böcker, artiklar, kommentarer, debatter och dokumentärer har kommit efter den 22 juli, är det status quo.

– Jag minns ett radioprogram efter 22 juli där de pratade om hur sammansvetsade vi hade blivit i Norge. Att det var så fint att barn med invandrarbakgrund som var på Utøya hade kommit fram i offentligheten, att vi alla var ett nytt norskt vi, säger Warsan Ismail.

– Men så pratade jag med mamma och hennes vänner. De var rädda. Det var inget stort sammansvetsat vi. Det var ett ”om de inte hade tagit honom, hade någon angripit en moské”. Det var inga norrmän som gav min mamma en kram och sa ”nu är du del av det stora vi:et”. Jag var på jobbet när det hände. Mamma ringde och sa ”du tar en taxi hem, tänk om du blir nerslagen på gatan”. Jag tog bussen, men var skiträdd.

– Det anmärkningsvärda sen var ju att det inte blev någon diskussion om ideologin, om Breiviks tankegods. Det var en massa prat om psykiatri, inget om ideologi. Det är påfallande att Fjordmann fortfarande anses vara en röst att lyssna till, att vi har internetsidor som document.no som folk citerar, och att vår nye statssekreterare för kulturfrågor, Knut Olav Åmås, rekommenderade eurabiateoretikern Bruce Bawers böcker i Aftenposten några år innan det small, säger Ismail.

Henrik Arnstad, som är kontroversiell i Norge, menar att det är den norska nationalismen som är problemet och att den leder till fascism. Han har varnat för firandet av 17 maj och norsk extas över skidåkning. Rune Berglund Steen, ledare för Antirasistisk Senter, upplever inte att Arnstads analys ger svar på de stora frågorna, som vad förhållandet mellan Breivik och samhället är.

– Men när vi framstår så ointresserade av att besvara dessa frågor själva, bjuder vi in till ogenerösa analyser utifrån, säger Berglund Steen.

OCH SEN DÅ?
”Så kom den dagen då vi fick se Siv Jensen stå och triumfera. Vild i blicken, klar för regeringen. Nu måste alla goda krafter gå samman”, twittrade journalisten Marte Michelet på valnatten. På frågan om hur Fremskrittspartiet kommer ändra Norge, i en artikel i Klassekampen, svarar tidigare partiledaren för Rødt Aslak Sira Myhre att det här är lackmustestet: Om partiet klarar av att göra det Sosialistisk Venstreparti inte klarade i den rödgröna regeringen, att skilja sig från den grå massan av politiker, ”då är partiet farligare än vi hittills trott”.

Tendensen så långt, efter regeringens första månad, verkar vara att Fremskrittspartiet dämpats något. Partiet har gått från att en tid innan valet insistera på att använda massor av oljepengarna, till att vilja använda lite mer av oljepengarna än de andra vill, till att till sist finna sig i den nivå Stortinget enades om 2001. Solveig Horne, som 2010 twittrade att hon var tveksam till att barn läste ”homoäventyr” i skolan har haft möten med norska hbtq-organisationen LLH och även fast hennes parti egentligen vill ta bort allt statligt stöd till organisationer som LLH, så har de inte gjort det.

Det återstår att se hur mycket av norsk välfärd den nya regeringen kan demontera på fyra år, där framhålls Sverige som ett skräckexempel i den norska debatten. Vad innebär det att ha ett parti i regering som inte tror på människoorsakade klimatändringar? Det kanske inte utgör någon skillnad från Stoltenberg-regeringen förresten. Vad innebär det att ha en jämställdhetsminister som vill se till att gifta håller ihop och värnar om att mammor som är hemma med barnen inte blir diskriminerade? Hur mycket strängare kan norsk asylpolitik bli? Kampen för en mer human asylpolitik i Norge är för övrigt stark efter förra regeringen, vars politik ständigt gav upphov till demonstrationer. Men de stora samtalen verkar utebli. Debatterna följer mediernas logik, där klick och sensation är viktigare än kvalitet.

När jag intervjuade Warsan Ismail om rasism i Norge sa hon att hon inte hade använt sin röst i offentligheten för att uppmärksamma om rasism. Inte för att hon inte vågade, men kanske för att det var svårt att kommunicera vad det var för typ av rasism hon upplever.

– Vi upplever ju att vi behandlas annorlunda därför att vi ser annorlunda ut. Det är inte något inre mörker i människor, att de tror man är mindre värd. Det är det att man inte får jobbet, inte kommer in på utestället, att folk tittar konstigt på en. Jag har varit med om att folk gör apljud efter mig på t-banan. Meningsmaskineriet förklarar det med att det är så nytt. Ursäkta mig, vi har haft invandring sedan 1970-talet, hur nytt är det?

Några dagar senare startade Warsan Ismail en jättedebatt på twitter, #norskrasisme, som sedan rasade i riksmedia i flera dagar. Kanske pågår den fortfarande när Bang kommer ut. Kanske lämnar den ett avtryck.

Fotnoter:
[1] I Norge används begreppen ”majoritetskvinnor/majoritetsorganisationer” för att beteckna den vita etnisk norska majoriteten,
och ”minoritetskvinnor/majoritetsorganisationer” för att beteckna kvinnor med icke-norsk etnisk bakgrund.

[2] Hjernevask var ett omdebatterat tv-program som sändes i Norge våren 2010. Ett avsnitt hette ”jämställdhetsparadoxen”. Serien har hyllats av antifeminister.

Publicerat 2013-12-09

Leave a Comment

  • Östen Nilsson says:

    Mycket bra artikel! Detta att vi inte ser den strukturella rasismen gör allt svårt. Sverige och Norge har i grunden samma problem.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en hammare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen