En märklig trädgård

Text av Danjel Nam | Bang 2/2012 | TEMA KÄNSLOR

Klockan är 5 på eftermiddagen, fredagen den 8 juni. Det är ögonblicket då ingen vet vad som kommer att hända. Det enda som är klart är förutsättningarna: Konstnären Makode Aj Linde ska uppföra sitt verk i serien ”Afromantics”. Journalisten Danjel Nam känner av stämningen.

En Facebookinbjudan har skickats ut till vem som helst att delta i det interaktiva konstverket, genom att själv bli målad med blackface, för att sedan delta genom att äta mat och dricka vin vid ett bord. En parafras på ”Nattvarden”.

I allén står fyra svartmålade skulpturer uppställda. Det är figurer som föreställer Kapten Krok med sin värja, en trollkarl med sin spåkula, en jazzsångare och en totempåle. Alla skulpturers ansikten har blivit blackfacemålade: stora vita ringar runt ögonen, en överdrivet stor röd mun och vita tänder som ler.

DE FÖRESTÄLLDA
Fyra meter från skulpturen Kapten Krok står tre unga kvinnor och spejar på en kille som ställt sig under armen och blir fotograferad av en kompis. Han håller upp två fingrar i luften och ler ”fotoposeigt” stolt. De är båda svarta. De tre kvinnorna tittar på honom, grimaserar ogillande mot varandra och skakar på huvudet. De är också svarta.

Jag går fram och frågar om jag får spela in deras samtal.
Person A: Varför då?

För att jag tänker att det är viktigt att få höra vad ni känner kring det ni ser här och nu.
Person B: Men jag vill inte ge mer uppmärksamhet åt den här snubben [konstnären].
Person C: Kolla själv! Vad är det här?

Hon håller upp en vykortsflyer för utställningen.

B: Men lägg av!
A: (besviket) Neeej.
C: En banan, ärligt talat! (darrar på rösten) Han är ju seriöst dum i huvudet!

Flyern föreställer en grafisk bild på en afrikansk skalle som är transparent och där hjärnan är en banan.

B: En banan och inga hjärnceller. Nä, usch, jag vill inte ens vara här!
A: Men det är lite som vi sa innan. Det mesta är redan gjort och han måste då göra någonting extravagant för att sticka ut, för att synas.
C: Han är SJÄLV svart, och han ska försöka lyfta någonting i positivt syfte…
B: Men varför då sätta eld på de här stereotyperna. I stället för att förebygga så framhäver han dem.

Okej, men varför kom ni hit i dag?
A: Ja, när vi hörde att han skulle göra ett till sådant här konstverk, på samma tema, så ville vi verkligen se det med egna ögon.
C: Och förra grejen på Moderna museet, tanken var god. Men hela presentationen, allt blev så fel.

Vad blev fel förra gången?
B: Ingen fattade någonting. För hade man förstått syftet, då hade man inte kunnat stå och vara glad och skära i den tårtan.
C: Asså, förra gången tyckte jag först att det verkade vara bra. Eftersom det skulle handla om kvinnlig könsstympning och jag är från Somalia. MEN, det gick inte hem. Folk missade det. Ingen där inne fattade, och då undrar jag, hur har du egentligen presenterat ditt verk? Om ingen fattar någonting, då har man misslyckats totalt enligt mig. Det var så provocerande, onödigt, respektlöst. Jag blir upprörd bara jag pratar om det här igen.

Vad tror ni om det här?
B: Ja, bananaheads… men om det är för att prata om någonting sedan och väcka debatt, då kan jag tycka att det är okej. För då kan folk bli upplysta om att alla svarta inte är bananaheads. Men… det känns som om folk borde veta det vid det här laget.
C: Exakt! Jag förstår att han kanske vill väcka en debatt. Men har inte vi kommit förbi den? Behöver vi påminna oss att vi inte är bananaheads?
A: Grejen är att Martin Luther King gjorde ju det, men han behövde inte måla upp oss. Han talade för oss och sa att vi var normala människor. Men att den här människan, vad fan blir det, 40 år senare ska väcka tankar, för vadå?

Kan ni se det här som en ironisk kritik?
B: Nej, absolut inte!
A: Det finns ju en annan konstnär som hade en utställning nyligen, en finsk konstnär [Touko Laaksonen], han målade ju upp bilder på homosexuella män och visade att de inte bara är feminina, utan också maskulina [”Tom of Finland”, Kulturhuset, 2012]. Han gjorde ju det för att prata om saker och upplysa. Han normaliserade ju dem. Men här gör man inte det.
B: Jag tycker det är okej att försöka framhäva olika karaktärer ur historien som inte är typiskt så kallade färgade, till exempel Jesus eller Kapten Krok. Men att försöka göra det på det här sättet, genom att ironisera över slaveriet och det koloniala, nej, det går inte hem. Det blir bara tragiskt. Det tappar värdet.

De går från allén och närmar sig galleriöppningen där ”Nattvarden” ska utspelas.

A: Titta på dem som ska vara med i den här presentationen. Det ser löjligt ut, de förlöjligar det bara.
B: Nej, jag blir jätteledsen, förlåt, jag kan inte prata…
Person B går i väg, en bit bort från galleriet.

Vad är det de förlöjligar?
A: Svartas situation i Sverige. Vad är det han vill säga? Han verkar ju inte förstå själv vad han sysslar med.

Alla tittar in mot konstnären som sitter med ryggen vänd mot åskådarna och målar en person i svart.

B: Det är en blandad skara.
A: Så blandat är det ju inte – de flesta är ju vita.

Skulle ni vilja prata med honom?
A: Nej, det känns som om han kommer vara nonchalant.
B: Kolla vad han garvar…

Han kanske kan förklara?
B: Jag tyckte inte han kunde göra det med det förra verket.
A: Sedan tycker jag att det är väldigt konstigt att afrosvenskarna inte är här i dag. Eftersom de var så himla duktiga på att gå till media och säga vad de tycker. Då tycker jag de ska närvara här i dag.
C: Det kanske är ett annat sätt att visa på att ”we don´t support this”.
A: Men om du ska säga emot, då måste du ju vara här.
C: Nej, men då ger du ju bara honom mer uppmärksamhet än vad man vill att han ska ha. Och ju mer man säger emot så säger han ”nämen så är det inte”, och så blir det fem artiklar i DN och tre i Aftonbladet. Och det vill de ju inte ha. Jag menar, hur länge kan han hålla på om ingen bryr sig?
B: Det känns som om folk nästan inte bryr sig och vill att det här ska försvinna fort som fan.

Längst in på väggen hänger tre teckningar. En figur föreställer Darth Vader, en annan en stjärngosse och den tredje är en Ku Klux Klan-figur. Alla med blackfacemålade ansikten.

A: Vill han förändra bilden av svarta, gör inte karikatyrer av oss. Gör svarta mer attraktiva. Om han bara hade gjort det så hade jag stått och hyllat honom varje dag. Men nu har han bara förnedrat oss.
C: Jag vill förstå, men jag gör inte det och samtidigt som jag vill prata med honom och känner att jag borde fråga, så när jag ser honom sitta där och måla… det bara vrider sig i min kropp och jag vill inte vara kvar i det här rummet.
B: Och skulle vi stå där och prata, så skulle det säkert bli tyst i salen: ”Aha, några svarta har funderingar. Låt oss höra vad de säger nu!”
C: Jag vill se det slutgiltiga. När de sitter där och ska göra ”Nattvarden”. För han måste ju säga någonting då.

Ingången är helöppen. Men ventilationen måste vara avstängd och en sur doft av vårsvett, kritfärg och rödvin kastar sig mot mig när jag kliver in. Ur högtalarna spelas ”Pieces of What” med MGMT. Stämningen är spänd, men fredlig. Jag råkar trampa en man som står och fotograferar det hela i smyg på tån. Han ler och ber om ursäkt för att hans tå var i vägen för min framfart. Det kommer in fler människor. Besökare inser att de tar upp plats för nytillkomna. Längst in går deltagarna omkring halvt rastlösa, speglar sig, målar sig, som i ett exhibitionistiskt omklädningsrum. Deras kroppar, ansikten, halsar, armar är målade i svart.

DE SVARTMÅLADE
Vid ett långbord inplastat med svarta sopsäckar sitter två svartmålade kvinnor med var sitt vinglas. På bordet står papperstallrikar målade i svart, ett bag-in-box-vin av märket Foot of Africa, en skål med lakrits och en bärbar pc. De skrattar och skämtar.

Vad gör ni?
Y: Vi är en del av ett levande konstverk som Makode Linde har arrangerat.
X: ”Afromantics” som Makode jobbat med i några år nu.

Varför valde ni att delta i det här?
X: Ja, för det första så är det en rolig grej att få vara med om, och det blev så himla mycket debatt för några veckor sedan, då Makode var inbakad i en tårta, jag vet inte om någon har missat det riktigt.
Y: (skratt)
X: Det är kul att han kör på den här saken och smider medan järnet är varmt.
Y: Fast gud alltså, han har hållit på med det här i flera år liksom. Det här är kanske femte, sjätte gången som jag är uppmålad så här och det är en väldigt stor skillnad på att sitta här, när filmkameror från TV4 och DN är här, mot hur det har varit tidigare. För flera år sedan var vi nere i källarlokaler, uppmålade på svettiga dansklubbgolv.

Ni dricker vin också.
Y: Ja, blod.
X: Ja, vi är ju svarta. Du vet ju hur hottentotter är. De är ju vilda (skratt).

Du sa att Makode återtagit blackface med sin tappning, vad menar du med det?
Y: Men jag menar hela den här grejen som härstammar från en amerikansk lyteskomik kring svarta, där vita har målat upp sig svarta och gjort sådana här Onkel Tom-grejer eller vad man ska säga.

Gör inte du samma sak nu?
Y: Men jag gör ju inte det för att driva med svarta, jag gör det ju för att jag tycker det är sexigt (skratt).

På vilket sätt då?
Y: Hur hett är det inte med någon slags svart plastig hud som omsyltar en, liksom, jag gillar känslan.

Okej, hur tänker du kring vad du gör nu?
Y: Jag tycker det är att ta tillbaks, att omdefiniera det, liksom, lite på samma sätt som ordet bög eller flata.
X: Precis! Att det nedvärderande uttrycket blir något annat. Sedan tycker jag det är jätteroligt att alla de här 13 personerna som är med i konstverket är av lite olika härkomst. Vi har någon som är same och någon som är kurd. Nu ser alla likadana ut så jag vet faktiskt inte vem som är vem. Och så är det lite kul med en mexikan mitt i allt och det är faktiskt jag, och så har vi en från Söder (pekar på Y). Men det är roligt att det avdramatiserar hela den här vi och dom-grejen.

Gör det det då – blir det avdramatiserat?
Y: Vi kan måla upp dig också om du vill.
X: Jag hoppas verkligen det och om inget annat så att det i alla fall rör om i grytan. Jag menar, nu bara på några timmar har små barn frågat ”varför gör du så?”, ”hur ska du få bort den där färgen?”. Och även vuxna ställer frågor och det drar i gång tankeverksamheten hos folk.

Vad sätter det i gång för tankar hos dig då?
X: Äh, ja… förutom att jag är väldigt stolt att få vara en del av det här verket så har jag börjat tänka på mitt ursprung, var jag kommer från och mina egna barn. Är det egentligen så viktigt vem man är… som ras eller som vilket land man är från? Är det verkligen så himla viktigt? Nu låter jag som en övervintrad hippie – ”alla måste kramas” (skratt). Men jag menar, är det så allvarligt, är vi inte alla människor? Just nu skämtar vi om nidbilden som de hade under slavtid och 20-, 30-, 40-tal i USA. Men fortfarande så är ju neger ett skällsord.

 Menar ni att man ska ta tillbaka n-ordet?
Y: Jag vet inte om det är så himla laddat här i Sverige. Det är väl mer laddat i USA, men även där är det väldigt uppluckrat. I vissa områden så kallar ju mer eller mindre alla varandra det, även om de är vita eller judiska, eller vad som helst. För att de är underklass, det har lite tappat betydelsen, att betyda att man är svart. Utan det är liksom mer… jag vet inte. Bara att man är en person liksom.

Är det ett ord att ens ta tillbaka?
Y: Ja, alltså jag vet inte. Jag personligen berörs ju inte av det. Jag har ju hypervit hudfärg, hehe, normalt sett. Nästan mer vit än de flesta svenskar liksom, för jag sitter inne och spelar tv-spel hela dagarna. Men jag kommer ihåg från tidigare när vi gjort sådana här grejer, helt plötsligt dagen efter så hade jag 50 meddelanden på Facebook från amerikanska medborgarrättsrörelsen (skratt). Och jag har liksom varit ute en fredagskväll, spexat lite med min polare och så får jag meddelande från medborgarrättsrörelsen som tycker det här är helt sjukt. Jag tycker det är lite intressant att ändå se skillnaden i klimatet mellan Amerika och Sverige. Det är mer okej att göra en sådan här grej här liksom.

Vad hoppas ni på här i kväll?
Y: Ehm, nämen jag hoppas väl på att vi ska ha väldigt roligt och att… diskussionen förs vidare.
X: Instämmer!

 Vad tänker ni om besökare som är här och som kanske blir kränkta av att se det här som ni håller på med nu?
Y: Det förstår jag inte.
X: Nej! Då tycker jag det säger mer om dem och vilka problem de har, känner jag.
Y: Man får ju tänka lite på vem avsändaren är liksom. Vi är ju inte Sverigedemokrater som sitter här och hurrar. Utan vi är ju snarare på andra sidan staketet. Vi vill väl om något att alla ska få vara människor.

Vad får ni ut av det här, förutom att ni tycker att det är kul?
Y: Tja, man har roligt, det är väl det jag får ut av det. Och man känner att man gör något vettigt.
X: Och då gör förhoppningsvis det här att man inte behöver vara rädd för att diskutera de här frågorna. Man ska inte vara rädd.

Klockan är 19:37 på kvällen och de svartmålade går fortfarande fram och tillbaka i galleriet. Besökarna fortsätter att komma in. De som varit här längst går i väg.
Ännu har konstnären inte sagt något.

 

Publicerat 2012-09-25

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en mössa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen