Foto: Martina Holmberg

En idealisk gärningsman

Text av Niklas Hellgren

Det är inte vem som helst som döms för våldtäkt, och det är inte alla våldtagna som får kalla sig offer. Niklas Hellgren följer rasismen rakt ner i våldets geografi.

“50 procent av de våldtäkts-dömda har utländskt ursprung. Men de våldtäktsmän som går fria är infödda svenskar.”Mina barn kommer in efter att ha lekt “tjuv och polis” med sina kompisar på gården. De är i en ålder när många börjar läsa bra, bläddra i dagstidningar och intressera sig för de stora frågorna. Då och då diskuterar vi nyheterna och jag försöker förklara, och när det behövs ge lugnande besked. Ja, det där mordet i Landskrona var hemskt. Nej, risken att någon av oss skulle drabbas är pytteliten, så liten att vi inte behöver tänka på det.

Ibland är det jag som ställer frågorna: “När ni säger att alla era kompisar på gården är invandrare, vad menar ni då? Och vad ska man i så fall kalla andra? Behöver man ens kalla varandra något särskilt?” Ännu har mina barn befriande få fördomar. Men ibland blir kontrasten till de vuxnas bild av verkligheten plågsam.

I Svenska Dagbladet meddelas på framskjuten plats att invandrare begår fler brott. Hur skulle jag förklara det om jag vore pappa till någon av mina barns kamrater? Och hur skulle det kännas att vara barn och upptäcka att man tydligen tillhör kategorin tjuv?

Svaret på vem som är invandrare verkar enkelt. Enligt Statistiska centralbyrån är det någon som är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Men invandrarskap är inte enbart en fråga om folkräkning och statistik. En kines från Singapore är väldigt mycket mer invandrare än en dansk – om inte vederbörande är riskkapitalist. Svenskheten är alltså villkorad och inte minst en fråga om handel och vandel. Fråga “Årets svensk” 1985, Refaat El-Sayed. Eller fråga Ludmila Engquist, som fick samma titel 1999. Har de inte blivit lite mindre svenska med tiden?

Att invandrare lagförs för fler brott än majoritetsbefolkningen betyder inte att de begår fler brott – det är varken bevisat eller möjligt att bevisa. Ändå sitter det relativt sett fler personer av utländsk härkomst i våra fängelser än etniska svenskar. Är de kanske oskyldigt dömda? Nej, skriver Christian Diesen, professor i processrätt, i Lika inför lagen. Det är i stället så att den helsvenske förövaren kommer lindrigare undan.
Ta exempelvis sexualbrott: cirka 50 procent av de våldtäktsdömda har utländskt ursprung. Men de våldtäktsmän som går fria är infödda svenskar. En stark indikation på det är att andelen polisanmälningar mot män med utländsk bakgrund ligger mycket närmare befolkningsandelen: i Stockholms län cirka 30 procent 2004 och 2006.

När nu någon alls döms, ska tilläggas. Sedan decennier fängslas bara mellan 100 och 200 våldtäktsmän per år, trots att allt fler våldtäkter anmäls (2008 var siffran 5 379). Christian Diesen och Eva F. Diesen beräknar i Övergrepp mot kvinnor och barn att mörkertalet är cirka 85 procent. Det innebär att det begås omkring 25 000 våldtäkter per år. Att så få ändå lagförs beror på att beviskraven är höga och på att nästan alla misstänkta hävdar samtycke. Ofta läggs förundersökningen ner efter ett rutinmässigt förhör eftersom åklagaren inte anser att målet går att vinna.


För att någon
ska dömas för våldtäkt krävs att han är en “ideal gärningsman”. Det typiska för honom är att han är “socialt svag” som Diesen och Diesen skriver. Han har psykosociala problem, är sjukskriven eller arbetslös samt ofta kriminellt belastad. Har han sedan utomeuropeiskt ursprung är saken klar. Men för att domstolens bevisvärdering ska utmynna i en fällande dom när direkt stödbevisning saknas krävs också ett idealiskt offer. Hon är “en nykter kvinna i mogen ålder med hög social status och god verbalitet”, skriver författarna. Helst har hon inte känt gärningsmannen innan, dessutom riskerar hon sin säkerhet i en redan hotfull situation genom att göra aktivt motstånd. Efteråt anmäler hon våldtäkten omedelbart och berättar senare känslosamt om händelsen. Hur många passar in på den beskrivningen? Hon kanske inte är en så vanlig kvinna. Och det är inte heller vanliga män som döms. Kategorin “vanliga män” är i stället den som förekommer i de tusentals nedlagda polisanmälningarna. Tala om överrepresentation.

Efter kravallerna i Frankrike 2005 ansåg Nicolas Sarkozy (då inrikesminister) att man borde “spola bort slöddret från förorterna med högtryckstvätt”. Nu har han lagt fram ett lagförslag om förbud mot burka och niqab i alla offentliga miljöer. Regeringens talesperson Luc Chatel säger att burkan är ett tecken på “en grupp som sluter sig inåt och förkastar landets värderingar”. Tanken på en “grupp”, bestående av “invandrare” är alltså hotfull, inte minst för den nationella identiteten. Det är ingen artskillnad, bara en gradskillnad mot situationen i Sverige. Talet om invandrares brottslighet är inte bara grovt överdriven, den är ett utslag av samma rasism som i Frankrike.

Även i Sverige förläggs våldet till förorten trots att de farligaste platserna i Stockholm är krogtäta områden som Stureplan – inte förorter som Stureby. Enskilda poliser har ett ganska stort handlingsutrymme när det gäller ingripanden. Det leder ofta till att man skapar egna profiler över misstänkta. (Varför leta efter brott där man inte tror sig hitta några?) Men om polisen oftare kontrollerar invandrarungdomar kommer de förstås att uppdaga fler brott hos dem. Detta bekräftar att gruppen begår fler brott och motiverar ökade insatser – cirkeln är sluten. Och var bor invandrarna? Inte vid Stureplan. Våldet förläggs alltså någon annanstans; förorten är den idealiska platsen. Larmrapporter som den Försvarshögskolans CATS (Centrum för asymmetriska hot och terrorstudier) producerade om Rosengård ökar stigmatiseringen av “invandrare” och “förorter”. Att rapporten höll en undermålig vetenskaplig kvalitet visas av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari i senaste numret av Mana (nr 1 2010), men den gav förstås debattörer som hävdar att invandrare begår fler brott än svenskar vatten på sin kvarn.

Foto av rygg på äldre vit man på en äng

Vad vill då dessa sanningssägare som hävdar att vi “måste våga diskutera” den plågsamma sanningen? Man är väl inte främlingsfientlig bara för att man kräver att “våra invandrare” ska integrera sig? (I ett samhälle de redan tillhör.) Jo, det är man.

Problemet är inte bara att brottsstatistiken är missvisande eller att det finns öppet rasistiska grupper. Problemet är inte bara att svensken döms till böter eller fotboja medan invandraren hamnar i fängelse. Nej, problemet är att vi delvis har ersatt en gammal rasism med raser med en ny utan raser, och den är svårare att genomskåda. Begreppen “invandrare” och “förort” har blivit de nya pseudonymerna för kris och våld. Det här erbjuder samma enkla förklaring till sociala problem, våldtäkter och annan kriminalitet som en gång ras och ekonomisk status gjorde.

Sverigedemokraternas främlingsfientlighet är ett slags metarasism. Den säger: “Vi är inte rasister – vi vill tvärtom förhindra att rasism utbryter.” När medierna manar oss att inte “ducka för Sverigedemokraterna” spelar man dem i själva verket i händerna. Samma tanke genomsyrar båda parters resonemang: Vi står inför en invandringskris. SD erbjuder en enkel lösning: Skicka tillbaka de hopplösa fallen (de som tydligen inte vill anpassa sig) och assimilera resten. “Sanningssägarna” menar att den politiskt korrekta tystnaden kring invandrares kriminalitet riskerar att ge främlingsfientliga krafter ammunition i debatten. Alltså bör vi desarmera dem genom att tala ut. Som om det råder någon brist på historier om svartmuskiga gärningsmän, lurande bland våra naivt planterade parkväxter.

Den verklige gärningsmannen är den som våldtar dig i ert gemensamma hem, den tillfälligt bekante som utnyttjar dig när du är full och maktlös. Det verkliga offret vågar inte skrika och bitas. Vilka som vinner på bilden av den idealiske gärningsmannen eller den farliga förorten är lika uppenbart som vilka förlorarna är. Stigmatiseringen av avvikelsen är samtidigt skapandet av normaliteten.

1998 hävdade polisen i Stockholm att nästan hälften av alla gambier i staden ägnade sig åt heroinhantering. Länskriminalens dåvarande chef förordade på fullt allvar en lag som skulle ge polisen rätt att ingripa mot varje gambier som uppehöll sig i offentlig miljö (hur man nu skulle kunna veta vem som var från just Gambia). Två år senare bad man om ursäkt. Jag undrar när okritiska medier, oseriösa forskare och debattens “sanningsvittnen” ska be mina barns kamrater om ursäkt.

Publicerat 2010-06-21

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen