En gång var jag illegal invandrare

Text av Flavia Dzodan | Bang 1/2014 | TEMA EUROPA

"Listan, säger jag mig, listan med namn över alla som aldrig fick en chans." Aktivisten Flavia Dzodan skriver om sin resa till medborgarskap i Nederländerna och den inhumana och fasansfulla behandling hon varit med om.

Här är jag. Utmattning, depression och infertilitet. Jag sitter här och skriver och tar bort, skriver och tar bort igen, ett till försök. Jag tänker att jag måste gå tillbaka till att skriva, till att tänka högt, till att dela med mig för i det här skedet av mitt liv är det det enda jag vet hur man gör. Jag tar ett andetag och skriver:

En gång var jag en ”illegal invandrare” i Nederländerna. En gång var jag gravid. En gång blev jag anmäld till migrationsmyndigheterna av en nederländsk kvinna som visste att jag både var illegal och gravid. En gång blev jag fängslad. En gång när jag satt i ett deportationscenter nekades jag vård. En gång blev jag deporterad. Jag fick missfall (barnet var dött, jag fick en illa genomförd skrapning i ett underbemannat och dåligt underhållet sjukhus i en förort till Buenos Aires). Nu är jag steril.

Det där var femton år sedan och detta är nu. Sådär, jag skrev det. Det är min historia i ett nötskal. Och det är det svåraste jag någonsin skrivit i hela mitt liv. Det där var femton år sedan och nu sitter jag bekvämt i mitt hem i Amsterdam. Jag är inte längre illegal. Det har jag faktiskt inte varit på över ett decennium. Jag hatar när ordet illegal används om människor. Ändå är det ett ord som definierar mig. Min oförmåga att bära barn är illegal. Staten påtvingade mig den. Illegal invandrare, illegal mor, illegal kvinna, illegal utlänning. (Fortfarande, femton år senare, har jag ibland svårt att sova när jag får minnesbilder av hur jag blir tagen/bortrövad av staten från mitt hem, det hem jag delade med min dåvarande pojkvän. Vi var för fattiga för att ens överväga att ansöka om det uppehållstillstånd vi inte hade råd med, och inte heller uppfyllde vi de krav som staten ställde, som för varje år blev högre. Europeisk fattigdom, så ni inte tror att jag likställer den med den fattigdom som finns i mitt hemland och som alltid lockar fram medlidande hos västlänningar.)

Oktober 2012. Jag sitter i ett väntrum, omringad av främlingar på en fertilitetsklinik i Spanien. Min man ville ge mig detta. Han trodde att det skulle hjälpa mig att läka. Att det skulle läka oss. Jag kunde få en andra chans. Jag skulle aldrig få det barn som dog när jag satt i förvar (jag vet att det var en flicka), men jag skulle i alla fall ha en chans. Irrationellt, visst, men hela mitt liv har varit en lång rad av irrationella händelser, så jag är färdig med att försöka förklara denna lilla detalj, hur jag visste att jag skulle få en flicka. Jag hade redan gett henne ett namn. När jag började blöda så vädjade jag, jag skrek, jag krävde. Jag berättade för fångvaktarna att jag var gravid. De sa att det inte var viktigt eftersom jag ändå skulle bli utvisad. Jag blev lämnad att blöda och gråta. Jag satt där i väntrummet på fertilitetskliniken, skräckslagen, med minnesbilder rusandes mot mig, ljuset i cellen som var på dygnet runt. Jag har läst så mycket om förvar och inga rapporter nämner denna detalj. Lysrören var alltid på. (Jag vädjade att de skulle släcka dem för jag kunde inte sova, jag insisterade, jag var gravid. Det spelade ingen roll, jag skulle ändå utvisas.)

Jag lägger mig i gynstolen. En läkare, välansad och vänlig professionell (på det sätt som välbetalda professionella kan vara vänliga mot sina kunder) rotar runt i min vagina med ”grejer”. En ultraljudsstav, några instrument, lite fler ”grejer”. Det är kallt. Det gör ont. Jag minns den illa utförda operationen som möjligtvis gjorde mig steril. (En främling kommer in i undersökningsrummet när jag ligger där med en annan ultraljudsstav i min vagina; stirrandes på ett dött foster/barn på en skärm. Främlingen stirrar på mitt kön. Han hade tydligen gått in i fel rum, ingen tänker på att be om ursäkt.) Men det var då och detta är nu. Nu är jag i ett skinande vänligt rum med en skinande vänlig läkare och sjuksköterskor. De berättar för mig hur de avlägsnar äggen, hur de (skrap/skrap/skrap/gnissel) letar efter ”grejer” i min livmoder. Jag är i en dimma. Det gör ont. Jag ljuger, säger att det inte gör det. Jag tvivlar på att de faktiskt kan göra något åt den smärta jag känner. Du har råd med det här nu säger jag mig själv, nu kan du betala dyrt för att försöka laga det som var trasigt. Jag har listan i min telefon. Jag kan gå in och titta på den varje gång jag behöver bli påmind om vem jag är. Nästan sjuttontusen döda på grund av Europeisk migrationspolitik sedan mitten av 1990-talet. Jag lägger alltid till mitt eget döda barn till listan. Min döda har inte räknats eftersom det inte var officiellt. Jag har aldrig rapporterat henne till den ideella organisation som registrerar liken. Och ändå, sedan den dagen jag fick reda på att jag bar på ett dött barn (ett illegalt dött barn) har jag gjort allt för att hedra hennes minne.

November 2012. Jag är fullpumpad med hormoner. I femton år har jag kämpat med minnesbilder men nu känner jag mig överväldigad. Jag börjar få självmordstankar. Jag vill skära mig själv och jag vet inte ens varför. Jag säger till mig själv om och om igen du gjorde det här mot dig själv, du var en illegal invandrare, du bröt mot lagen, du får skylla dig själv. Det är som att varje internetkommentar om papperslösa får liv och attackerar mig, för att påminna mig om mina dåliga livsval. Varje dag i tio dagar ger min man mig en spruta i magen. Pumpa in hormonerna. Paradoxen i att vilja ha barn är att jag vill begå självmord, en oavsiktlig konsekvens av medicinen som ska läka min infertilitet. Jag tittar på min nakna kropp i spegeln. Jag hatar allt med min kropp. Gråtandes framför spegeln tänker jag det är så här en trasig person ser ut. Jag har aldrig varit söt (inte enligt västvärldens skönhetsideal) men jag har aldrig känt mig fulare. Varje dag, tolv piller med hormoner som påminner mig om att jag är värdelös. Jag kunde inte uppfylla det mest grundläggande som jag är biologiskt programmerad att göra, att bära barn.

Det är nu i mitten av november 2012. Min man runkar i en plastmugg. Jag får inte följa med honom in i rummet. Efteråt frågar jag honom ”kom du ihåg att du älskar mig?” Jag berättar det inte för honom men jag vill att vårt foster ska veta att det är älskat. Jag minns varje banalt självhjälpsråd, ”du kan bara älska andra om du älskar dig själv”. Jag hånler. Det måste vara ett av den judisk-kristna traditionens mest idiotiska arv. Jag är mycket kapabel att älska andra trots att jag hatar mig själv. Vi valde denna klinik för att de talar mitt språk. Min man förutspådde att detta skulle bli en ”svår resa” och han ville göra det lite lättare för mig. Vi är inte berättigade fertilitetsbehandling hemma eftersom vår försäkring inte täcker det. Jag påminns om allt som skrivs i feministiska bloggar om reproduktiva rättigheter och rättvisa. Jag påminns om att fertilitetsbehandling är fruktansvärt dyrt för de flesta människor. Endast de rika har råd med dem för att kunna fortplanta sig, men västerländsk feminism fokuserar bara på det faktum att fattiga alltid ska ha rätt till abort, säger jag till mig själv och lovar att jag ska skriva om det senare, när jag får tillbaka mina ord.

Jag kämpar med ytterligare en paradox, och inser hur konstigt och ovanligt det är: en före detta papperslös invandrare som blev steril, som nu är rik nog att betala vad det kostar för att försöka laga det som gick sönder. Listan, säger jag mig, listan med namn över alla som aldrig fick en chans. Och mitt namn borde stå på listan (och jag har drömmar där jag drunknar och kvävs och min katt slåss med ormar i mina drömmar medan jag står hjälplös och oförmögen att göra något. Är det hormonerna eller är jag faktiskt galen?) Jag blir ofta anklagad för att vara ”bitter” eller ”rasist mot vita människor” eller ”irrationellt arg”. Jag ser ner på de som aldrig upplevt den smärta som kommer från att ha blivit fråntagen det man önskar mest, men ändå kan kalla andra för ”bittra”. Min man säger ofta ”men de vet inte vad som driver dig”. Jag hävdar att de, även om de visste, skulle kräva fler bevis, mer lidande, mer smärta för att tro på mig. Och det är därför jag aldrig tidigare pratat öppet om mitt förflutna som papperslös.

Jag har alltid trott att vissa människor skulle försöka hålla det emot mig och ogiltigförklara allting som jag står för. ”Åh, men du är ju känslomässigt involverad”, ”du kan ju omöjligen vara objektiv i den här frågan”, ”du är för subjektiv i det här för att kunna ha en opartisk åsikt”. Så jag höll tyst trots att jag helhjärtat anser att det personliga är obönhörligt politiskt. Jag pratade inte, för jag var rädd att göra mig själv till ett offer och i den processen göra allt jag skrivit om EU:s politik ”misstänkt”. Jag skämdes också. Papperslösa är ”samhällets plåga”, ”de bröt mot lagen”, ”de är illegala”. Men eftersom jag ändå inte kunnat skriva något de senaste fyra månaderna så har jag inget att förlora. Nu är det dags för den här historien, min historia, att komma ut i ljuset. Jag kanske inte är opartisk eller objektiv eller oklanderlig men det är inte heller en stat som gör folk sterila på grund av migrationsstatus eller en stat som tycker att det är rimligt att låta sjuttontusen människor dö för att de var oförskämda nog att försöka invandra utan de rätta papperna.

Slutet av november 2012. Jag blir uppringd av fertilitetskliniken. De har tre befruktade ägg till mig (till oss). Jag måste åka till Spanien nästa vecka för att få dem insatta. Jag är fylld av fruktan. De ska sätta in ett och frysa in de två andra. Jag fantiserar om bebisar och bebiskläder och en framtid. Jag är svullen och fetare än jag redan var på grund av pillren och sprutorna och vagitorierna jag måste stoppa in i min vagina varje dag. För första gången i mitt liv hatar jag min vagina. Jag är inte besvärad av den eller bekymrad eller irriterad. Nej, jag hatar den verkligen. Den är en symbolisk representation av allt som är fel med mig. Jag är en kvinna med en torr och oanvändbar vagina som främlingar rotar runt i och stirrar på, en vagina som är inkapabel att bära liv. Jag får en patientklänning (tekniskt sett inte av papper men den är gjord av något slags papperstunt tyg). Jag leds till ett rum och blir beordrad att ta av mig kläderna från midjan ner och sätta på mig klänningen. Min man håller min hand och säger att han älskar mig om och om igen.

De tar mig till operationssalen, där en drös av läkare och sjuksköterskor artigt tar emot mig. Jag lägger mig ner på det gynekologiska operationsbordet och de tar fram det befruktade ägget som ligger i något slags futuristisk metallampull (eller är det en metallspruta av något slag?). Rotandet börjar, de bannar mig för att jag har för mycket fett runt magen, vilket gör ultraljudet mer komplicerat. Jag bannas för att jag inte har tillräckligt mycket urin i min blåsa, vilket gör ultraljudet ännu mer komplicerat. Läkaren rotar och skrapar och gud vet vad som pågår där nere. Jag ber tyst mina böner utan att begära något från de högre makterna, jag försöker bara förmedla att jag älskar. Jag älskar livet, jag älskar min man, jag älskar det här befruktade ägget och jag viskar det tyst i mina böner för det är vad jag tror på. Läkaren skämtar om hur jag pratar och jag säger åt honom att han inte får få mig att skratta, inte under några omständigheter för då kommer det sluta med att jag hostar upp fostret och av misstag kommer det att stänka ner hela hans panna. Han måste sluta för ett ögonblick, eftersom det nu är han som skrattar hysteriskt. Det var inte smärtsamt. I alla fall inte psykiskt smärtsamt. Det är snart över och de räcker mig ett ultraljudsfoto på det befruktade ägget i min livmoder. Där, säger läkaren och pekar på ett litet ljusgrått korn, där är cellklumpen. De tar mig till ett rum och säger åt mig att vila. Läkaren ger mig instruktioner. Jag ska ta mer hormoner och ”ta det lugnt”. Efter tre veckor ska jag ta ett blodprov och se om jag är gravid.

Det är nu andra veckan i december 2012. De senaste två veckorna har jag varit sjuk, illamående och skräckslagen. Jag har upplevt mer fysisk smärta än PMS någonsin har gett mig. Jag har ont i min livmoder och jag tänker nästan bara dystra tankar med sällsynta inslag av hopp. Jag tar troget mina piller och mina vagitorier. Jag gör exakt som jag blivit tillsagd. En dag vaknar jag och bara vet. Jag är inte gravid. Jag bara vet det, på samma sätt som jag en gång visste att barnet jag bar var en flicka. Jag vet alltså inte för att jag har något vetenskapligt belägg, jag bara vet det. Två dagar senare tar jag blodprovet som bekräftar det. Inte gravid. Jag gråter med en djup sorg och efteråt känner jag mig underligt lättad. Jag kan äntligen sluta med hormonerna och kanske slippa känslan av att vilja ta livet av mig hela tiden. Kanske kan jag gå tillbaka till att inte hata min kropp hela tiden. Kanske kan jag äntligen acceptera att jag aldrig kommer att få barn. Jag gråter ofta, jag utvärderar hela mitt liv genom mina misslyckanden, det här kunde du inte göra, det här misslyckades du med, det där andra förstörde du, nu är du för gammal för att göra något meningsfullt och du är ansvarig för barnets död, det barn som faktiskt växte inuti dig, din infertilitet är straffet för det. Dagarna passerar men inget blir bättre.

Julen kommer och jag har den finaste julgranen jag någonsin haft, jag är inte kristen men jag älskar granen. Jag firar vintern för det är min favoritårstid. Jag firar livets cykler och den välsignelse det är att få vara med de jag älskar. Jag undviker kontakt med nästan alla för jag vill inte behöva förklara mig själv. Jag har sagt upp i princip alla bekantskaper förutom de jag kan hålla en professionell distans till, de som inte ställer personliga frågor. Jag förlorar några vänner och jag känner mig djupt sviken av andra. Dagarna flyter förbi och tanken på att umgås blir svårare. Jag vill inte prata med någon eller behöva förklara varför jag misslyckades med det här. Jag vill inte se någon tycka synd om mig. Jag är hellre ensam om att möta mina tillkortakommanden. Det här, säger jag mig, är vad jag förtjänar. Detta, upprepar jag, är vad som händer när du inte följer reglerna. Men sedan, med snön, kommer en känsla av hopp. Jag hyser inget hopp för mig själv, jag anser att mitt liv är ganska bortkastat på fler än ett sätt, men jag hyser hopp om att jag kan leva. Jag kan åtminstone försöka skrika ut att vissa saker bara är fel och att ingen (förutom jag) förtjänar detta. Att kvinnorna i förvaren inte förtjänar att bli nekade den vård de behöver, att människorna som blir utvisade inte förtjänar att begå självmord på grund av trauma (en sorglig sanning som det aldrig talas om). Jag säger till mig själv att om något, så kan du vara ett varnande exempel.

När jag skriver det här är det februari 2013. Om jag någonsin ska skriva igen, så måste jag berätta min historia först. Om jag någonsin ska bli normal igen, så måste detta bli sagt. Hon skulle hetat Francesca. Det var ett vackert namn för vad jag hoppades skulle bli en vacker flicka. Hon dog när jag satt i förvar och väntade på att bli utvisad. Hon förtjänade bättre, och ända sedan dess har jag försökt hedra det liv hon aldrig fick en chans att leva.

Efterord:
Texten är ursprungligen publicerad på bloggen www.tigerbeatdown.com och översatt och bearbetad för Bang av Pia Järnefelt. Listan som nämns i texten, över de människor som dött på väg till Europa eller under asylprocessen är sammanställd av organisationen UNITED for Intercultural Action.

Publicerat 2014-03-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen