Sara Rosenqvist medverkar i En armé av älskande. Foto: Ingrid Ryberg

En armé av älskande

Text av Nora Mlik | Bang 3/2019

I den rosade dokumentärfilmen En armé av älskande skildrar regissören och forskaren Ingrid Ryberg hbtq-Sveriges historia genom aktivister och filmkamerans lins. Hon berättar för Bang om betydelsen av queer filmkultur och sticker hål på bilden av Sverige som ”det gayvänliga landet”.

■ Hur är det att både vara skapande och forskare inom kulturområdet?
– Det är otroligt privilegierat, stimulerande och spännande. För mig har det känts nödvändigt för att jag ska kunna komma åt och uttrycka alla de olika aspekter av queerkultur som jag är intresserad av. Även sådana aspekter som inte kommer till sin rätt i en akademisk teoretisk text, sådant som handlar mer om känslor, våra kroppsligt sensuella och kollektiva upplevelser. Det är sådana frågor som jag är intresserad av som filmvetare men som kan vara svårt att förmedla endast i text.

Det är också svårt eftersom den akademiska världen och kulturvärlden är så uppdelade. Det finns ingen given struktur eller plattform att luta sig mot. Där måste sammanhangen skapas eller uppfinnas på nytt för varje projekt. Jag känner stor tacksamhet över att jag har lyckats och har fått möjligheter att kombinera konstnärligt och akademiskt arbete. Det är inte alls självklart, men jag har länge haft den ambitionen uttalad för mig själv att försöka få det att funka.

■ Vilka kreativa projekt har du arbetat med på sistone?
– Nu under de senaste åren har jag gjort filmen En armé av älskande och två performanceföreställningar som bygger på ett koncept som vi kallar Cinemaoke (där publiken deltar i scenerna, reds. anm.) som jag har gjort tillsammans Ulrika Bandeira och Annika Wik. Vi iscensatte filmsekvenser ur den queera filmhistorien och under Bergmanåret ur Ingmar Bergmans queera filmer. Det tre projekten har knutit an till min egen forskning och har varit fantastiskt spännande och roliga. Kulturproduktion för mig blir både en slags forskningsmetod och ett sätt att dela mina forskningsresultat bredare i samhället och inte minst med queercommunityt.

Det gör att det jag håller på med känns mer meningsfullt och kan betyda någonting för andra. Det är inte riktigt så med de akademiska artiklar som jag skriver i otillgängliga tidskrifter. De kanske blir lästa av 20 andra personer som dessutom är andra forskare. När det gäller de svenska queerfilmerna från 70-talet så har det känts oerhört viktigt att tillgängliggöra den historien och det materialet bredare, att också ge en ny publik möjlighet att uppleva det här unika och värdefulla materialet. För mig handlar de kreativa projekten både om att få utlopp för en konstnärlig drivkraft men också att vara mer i kontakt med samhället.

■ Hur ser du på vetenskaplig objektivitet, kopplat till att du skapar inom ditt eget forskningsfält?

– För mig som feministisk forskare är det en väldigt given vetenskapsteoretisk utgångspunkt att den kunskap som jag producerar är präglad av den position där jag befinner mig och vilken tid och rum som jag verkar i. För mig är det en styrka att ha ett mer mångfacetterat metodologiskt angreppssätt, att kunna jobba både med traditionella metoder och arkivforskning men också att konstnärligt utforska frågor om queer filmhistoria och queert åskådarskap. Att ha närhet till området jag forskar inom blir både en tillgång och en förutsättning för att kunna säga någonting om ämnet.

■ Du har ju verkat i den queerkulturella sfären i många år. Ser du några förändringar i attityder i samhället kring skapandet av queer kultur?
– Min upplevelse är att det troligen aldrig har varit lättare än under de senaste åren att få offentliga kulturstöd för projekt som lyfter hbtq-teman. Det har skett en stor förändring även i det breda kulturlivet i Sverige, det är väldigt tydligt inom scenkonsten på nationalscenerna, där uttalade queera element har blivit standardinslag. När Suzanne Osten gjorde Det allra viktigaste (pjäs av Nikolaj Jevreinov som Osten satte upp på Unga Klara år 2002. reds. anm.) så sågs det som snudd på revolutionärt, och sedan dess har det verkligen förändrats. Det är dock viktigt att komma ihåg att inom hela kulturlivet är förutsättningarna för att vara kulturutövare väldigt formade av klass och ras och det gäller ju också inom queerkulturen.

– När jag började, gjorde jag en K-special med Åsa Ekman om dragkings, Dragkingdom of Sweden. En armé av älskande är ju också samproducerad med SVT och K-special men det är väldigt svårt att jämföra de processerna. Det är ingen nu som har tagit sig rätten att ifrågasätta ämnet eller karaktärerna så som Åsa Ekman och jag upplevde då med Dragkingdom
of Sweden
. Då räckte det inte med att vi ville berätta om den subkulturen utan det skulle finnas psykologiska och traumatiska förklaringar till varför vill de här personerna ville sätta på sig manskläder: I produktionen av En arme av älskande har jag inte upplevt ett ifrågasättande av själva ämnet, det är en jättestor skillnad.

■ Jag minns att när jag såg Dirty Diaries 2009 så var det något stort och viktigt att det queera uttrycket och sexualiteten fick ta plats på en biograf. Vad ser du för tendenser när det gäller floran av eller utrymmet för queer porr?
– Det har inte hänt så mycket sen vi gjorde Dirty Diaries för 10 år sedan. Det görs inte queer porr i någon större utsträckning i Sverige även om det absolut finns aktivistiska och DIY projekt. I svensk spelfilm är det dock viktigt att lyfta fram Nånting måste gå sönder och Gräns som båda innehåller nyskapande och queera sexskildringar. Dirty Diaries var en film med queera kroppar och begär som bekräftade och synliggjorde queera liv. Och det är klart att det var ett unikt exempel för att det var Mia Engberg som producerade den och hon hade den möjligheten och positionen att få stöd från Svenska Filminstitutet. Det var väldigt lite pengar men det blev ändå en form av statligt godkännande av den här svenska feministiska porren, det hade en symbolisk betydelse. Den visades i biografer för en publik som inte nödvändigtvis var den queera porrfilmspubliken.

– Idag är det offentliga svenska samtalet om porr väldigt dominerat av frågor om våldsporr och porrfilter. Den queerfeministiska porren avfärdas som ett irrelevant undantag i det större perspektivet, och det är synd. För den queera feministiska porren visar ju på helt andra möjligheter att göra porr, ett etiskt och bejakande sätt att utforska sexualitet på som också är stärkande och viktigt för många. Det är en filmkultur som betyder mycket genom det erkännande och det utrymme som den ger queera fantasier och begär.

■ Du skapade dokumentärfilmen En armé av älskande, som hade premiär förra året och ju består av både arkivmaterial och nya intervjuer med svenska tidiga hbtq-aktivister. Vad berörde dig mest i det arbetet?
– Det blev en väldigt känslosam process, och jag kom i kontakt med material som jag inte hade känt till tidigare. Det som berörde mig mest var framför allt mötet med personerna som är med i filmen, deras mod, styrka och inte minst humor. Det blir en sorts magi när någon har tagit livet i egna händer och genom det skapat något för andra. Jag fick möjlighet att titta igenom dessa aktivisters privata samlingar av foton och videor Det var bland annat fantastiska videosekvenser från City Club i Stockholm, en queerklubb på 60-talet som drevs av koreografen Rune Graffo som skapade underbara avancerade dragföreställningar. I mitten av 80-talet var det 20-årsjubileum för att hedra klubben. I mitten av 80-talet var det 20-årsjubileum för att hedra klubben och då samlade de all dokumentation av föreställningarna på en VHS som jag har haft tillgång till i min dokumentär.

■ I En armé av älskande diskuteras och visas ju även sekvenser ur aktivistfilmerna Bögjävlar, Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv är du från 70-talet. Vad har de filmerna för betydelse för vår queerhistoria?
– De har jättestor betydelse. De är de första filmerna av och med öppna bögar och lesbiska i Sverige och de spelades in i princip samtidigt, runt 1977. Samtidigt är de isolerade i sin tid, det följde inte någon våg av andra homofilmer efter dessa, tvärtom. Den queera självrepresentationen avstannade när aids kom. De här tre filmerna gjordes vid precis det historiska tillfälle då det var möjligt att få statligt bidrag till projekten. Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv är du fick pengar från Socialstyrelsen, paradoxalt nog med tanke på att sjukdomsstämpeln då fortfarande gällde. Att vara de första öppna homosexuella på film i Sverige hade stor betydelse.
Aktivismen på den tiden handlade ju mycket om öppenhet och om att komma ut, att synas och höras i offentligheten. Och om att ge en positiv bild av ett queert liv – till skillnad från de dominerande stereotyperna.

– Det är fortfarande så viktigt med skildringar av queera erfarenheter och föreställningsvärldar, att skapa bilder av nya världar och materialisera visioner av queert liv. Jag är intresserad av vilka världar och möjligheter som queera representationer skapar och öppnar upp. I cinemaokeföreställningarna som jag har jobbat med har det handlat mycket om hur queera erfarenheter och känslor på film ofta berör frågor om omöjlighet och möjlighet i fråga om vem man får vara och vilket liv man kan leva som queerperson. Det är erfarenheter som många delar även i dag.



■ Du har tidigare uttryckt kritik mot bilden av Sverige som det ”gayvänligaste” landet i världen. Hur var det att skildra hbtq-Sverige retrospektivt?
– I En armé av älskande är det ett val att inte göra en uppräkning av hbtq-framgångarna i Sverige, såsom de senaste 20 årens avgörande lagändringar och rättigheter. Mitt syfte har inte varit att berätta en framgångssaga. Det blir ofta problema­tiskt när man bara bockar av och definierar vad som räknas som framsteg. De vävs ofta in i ett homonationalistiskt projekt, att definiera nationen som god. Samtidigt, som Sverige har tvångssteriliserat transpersoner framtill 2013, vilket är väldigt upprörande. Det går så snabbt i Sverige att glömma, så fort någon typ av förändring har skett så vill vi gärna sopa det som har pågått under mattan eller låtsas som att det alltid har varit så. Det är viktigt att se frågor om rättigheter ur ett intersektionellt perspektiv, vilka resurser krävs, vilka marginaliserade grupper som inte har samma rättigheter eller kan ingå i framgångsberättelsen.

■ Vad tänker du kring det?
– Det finns få saker som irriterar mig så mycket som den här samtida svenska självbilden, den ”gayvänliga” självbilden, att vi är så toleranta här. Filmvärlden är ett motexempel på det, varför finns det i så fall inte fler queerfilmer i Sverige? Eller vad är det som gör att det är så otroligt få queera karaktärer i svensk film överlag?

– Ofta blir ju queer kultur över lag också recenserad med uttalanden om att det inte är något nytt ämne. Jämfört med heterosexuell kultur undrar man ju då. Jag uppfattar det som att det bottnar i tanken att ”det här har vi redan sett och hört.” Tankegången är ungefär ”jag är tolerant, men jag vill inte se mer. Jag kan det här nu, ingen ska upplysa mig om den minoritetsfrågan som jag redan har koll på”. Att queer kultur kan ha en betydelse bortom att upplysa eller bekräfta den heterosexuella majoriteten i sin tolerans tycks vara svårt att se. Jag saknar en svensk queerfilmskultur. Det finns jättemånga goda och bra ambitioner på Svenska Filminstitutet men det är viktigt att ställa de här frågorna: Varför har det tagit så lång tid att lyfta queerfrågorna? Varför finns det inte några uttalade tydliga policys exempelvis vad gäller bevarande av ett hbtq-filmarv?

■ Har du några förhoppningar om den queerkulturella framtiden? Du får gärna drömma…
– En queerkultur som blommar och får rymma många perspektiv och röster och platser. Att det ska finnas platser för queerkultur liksom mötesplatser där queera personer träffas är otroligt viktigt. Vi ser hur förutsättningarna i Stockholm förändras inom kulturlivet.

Ingrid Ryberg. Foto: Albin Biblom

Ingrid Ryberg är regissör och universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon disputerade 2012 med avhandlingen ”Imagining Safe Space: The Politics of Queer, Feminist and Lesbian Pornography” om ”kroppsligt åskådarskap i förhållande till queer, feministisk och lesbisk pornografi” vid Stockholms universitet. Hennes forskning behandlar bland annat genus, sexualitet och åskådarskap i skandinavisk och europeisk kontext.

Den här texten publicerades i Bang 3/2019 med tema HBTQ-rörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-09-17

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen