Ekonomiterapi

Text av Josefine Adolfsson | Bang 1/2016 | TEMA EKONOMI

Varför utelämnas hela tiden klass? Författaren och dokumentärmakaren Josefine Adolfsson blir vansinnig och konspiratorisk när hon synar en vardag där socioekonomisk ojämlikhet betraktas som given i både fiktion, verklighet och förändringsarbete.

Jag förstod aldrig allt tjabb runt SVT:s tittarsuccé och julkalender “Tusen år till julafton“. Jag tyckte att den var skitrolig och blev dessutom på gott humör var gång Shima Niavarani eller Karin Hermansson dök upp i rutan. En sak jag däremot var väldigt spänd på var om serien skulle hantera maktskillnader och socioekonomisk ojämlikhet på samma sätt som de gör i “Historieätarna”.

Att människor och konstellationer är fattiga eller rika och bär extremt tydliga markörer, från boende till mat och kläder så länge vi rör oss i en historisk kontext. Men från 1940-talet och framåt är maktskillnader, klasskillnader och motsättningar icke-existerande. Alla bara är och äter något som på ett korrekt men lite undvikande sätt kallas för modernt. Skulle vi få se den övre medelklassfamiljen i personliga märkeskläder laga raw-food till sina ungar med hela kökets maskinpark?

Skulle vi få se papperslösa äta välgörenhetssoppa eller resterna från restaurangen eller hushållet där de jobbar svart? Skulle vi få se personer med försörjningsstöd eller garantipension handla mat eller arbetsträna i Stadsmissionens nyöppnade affär Matmissionen i Rågsved? Skulle vi få en jämförelse av inredningen och besökarna på Burger King i X-hult och valfri unik hamburgerspot i Stockholms innerstad?

Det är lika bra att vara ärlig. När jag lägger ett ekonomiskt raster över tillvaron i en större bemärkelse blir jag rasande vansinnig, förlamande melankolisk, extremt revolutionslysten och maniskt konspiratorisk. Eller kallas det klarsynt? Frid vare med det, men det är inte så praktiskt i en vardaglig ruljans.

Såhär är det:

1) Jag tror redan att vi alla vet vilka frågor vi behöver ställa.
2) Jag tror redan att vi alla vet vilka svar vi kommer att få.
3) Jag tror att det är extremt få som är beredda på en reell förändring på en frivillig basis oavsett om det gäller det individuella eller kollektiva.

Vissa har. Andra har inte. Det är känsliga, men ändå busenkla frågor. Det enda som har förändrats genom vår mångtusenåriga historias gång är om man har sett på detta faktum som rättvist eller orättvist. Som något som borde åtgärdas eller som något som är ok. Som kultur eller biologi. Som stöld, lön för en möda, något av naturen givet eller förtryck.

När jag försökte plugga ekonomisk historia på universitetet i mitten av 1990-talet gick jag i totalspinn (ekonomisk historia måste för övrigt vara ett av världens bästa ämnen, det borde vara obligatoriskt). En av de saker som drabbade mig hårdast var det faktum att man under många århundraden fick olika grader av böter och straff beroende på om man tillfogade skada till en utomsocknes, en annan slashas eller en högt uppsatt person.

För att förse bönderna med billig arbetskraft eller, ja, löskerfolk som man kallade fria män som i praktiken var trälar, gjorde de som stiftade lagar och drev in skatter det farligt att vandra runt fattig utan arbete och bostad. Man hamnade helt enkelt i fängelse för lösdriveri om man inte hade pengar i fickan nog för att köpa två kor. I en landskapslag står det till och med beskrivet att om en bonde dödar ett legohjon får han böta men om ett legohjon dräper en bonde blir han avrättad.

”Ja, det är anmärkningsvärt att barn får så olika förutsättningar, förskolan har helt enkelt hamnat mellan stolarna och jag kan inte göra det bättre med de resurser jag har.”

En annan sak jag nyss upptäckt, ja, upptäckt är ordet, för trots att jag är högutbildad och intresserar mig för frågan så visste jag till exempel inte att de sista som faktiskt fick rösträtt i Sverige var människor som var omhändertagna av fattigvården. Kamp för kvinnlig rösträtt i all glorious ära, men hur ofta hör man talas om att många uppburna och rika kvinnor exempelvis fick kommunal rösträtt långt före vanliga arbetarkvinnor och arbetarmän?

Jamen alltså, vi behöver inte sci-fi, fantasy, Brazil, 1984 eller Apornas planet. Fantastiska verk, men jag blir ärligt talat mer förfrämligad av att läsa en historiebok eller se mig runt i Malmö än vad jag blir av att föreställa mig att världen skulle vara dominerad av apor som rider runt på hästar, speciellt med en vidare blick på maktförhållanden och vad som egentligen är betydelsen av att tillfoga skada eller att utfärda ett straff.

”Åh, jag minns den tiden när man skulle välja dagis och funderade över om det skulle vara bäst med genusinriktning eller utomhuspedagogik”, kvittrar min vän. Mina steg släpar i gruset, på väg från förskolan där min son fick plats flera månader efter rikstäckande lagstadgad väntetid. Utomhuspedagogik? Ja, här är det i alla fall fritt blås. En nedlagd skola med över trettio inslagna rutor i väntan på att bli lagade och en personal som håller på att börja gråta när hon visar mig runt. Två veckor tidigare har en person blivit skjuten utanför en svartklubb som ligger i grannfastigheten. ”Vi orkar inte mer”, säger hon. Ja, hon säger det, förskolepedagogen.

Några kvarter bort ligger en fabrik som hanterar så skadliga ämnen att nyetablering av bostäder inom området inte är tillåtet. Ett barn ligger ensamt i en buske och skriker. Bredvid står en timvikarie och röker och pratar i mobiltelefon. Förskolan heter Annelund men alla metallbokstäver har fallit ner eller är bortslitna så det enda som återstår är ett enda stort rostigt ”UND”. Jag skakar av ilska när jag går därifrån, trots att jag försöker låtsas att det hela är tysk konceptkonst.

”Skriv något om din upplevelse”, säger min vän. ”Koppla det hela till segregationen i Malmö!” Jag stannar upp och stirrar framför mig. Malmö är en stad med enorma klasskillnader och en rekordhög barnfattigdom. Även innerstadsdelar är så socioekonomiskt belastade att de i vissa fall har rätt att delta i projekt på EU-nivå. Bostadsbristen är skyhög samtidigt som hela centrum dräller av övergivna lokaler och överdimensionerade, tomma shoppingpalats som lyxrenoveras av utländska investerare. Och det hela har pågått så pass länge att det skulle ha varit åtgärdat om det hade funnits tillräcklig vilja. Det gör det uppenbarligen inte.

Thumbnails5Däremot finns det en enormt god vilja i Malmö men staden famlar ofta i luften, så pass att man till och med gjort ett kontroversiellt experiment med att bussa ungdomar från Kroksbäck till det mer välmående Limhamn. Officiellt har Malmö Stad betonat sitt försök som praktiskt och som ett sätt att lösa lokalbrist i kombination med bristande elevunderlag, men det har ändå befunnit sig inom ramen för programmet ”Välfärd för alla – det dubbla åtagandet” och utvärderats seriöst och noga under rubriker som till exempel ”Integration i teori och praktik”.

Ett annat exempel på den goda viljan är det Nöjesguidenbelönade Rosengårdsstråket, en drygt två kilometer lång gång och cykelbana mellan Rosengård och de centralare delarna av staden där det satsats resurser för att ”öka tryggheten” och ”hela en stad”. För oss som rör oss där dagligen är det dock mest tal om ceriserosa metallstolpar som dyker upp lite här och där för att lätta upp stämningen. Är jag cynisk? Ja, lite. Lekplatser har rustats upp på ett fantastiskt sätt och det har skapats levande torg på parkeringsplatser.

Däremot blir jag orolig av allt tal om ”förankring” och att ”binda ihop”. Som att det handlade om några UFO:s i yttre rymden som skulle kopplas upp mot ett moderskepp. Eller, ja, för den sakens skull, som om en rymdverksamhet kunde pågå utan att ha kontakt med något annat än dockan eller uppskjutningsrampen. För att tala klarspråk. Integration och socioekonomisk utjämning har aldrig skett och kommer aldrig att ske genom att man tvångsbussar runt folk eller pimpar gång- och cykelbanor mellan stadsdelar. Hur vore det med att se till att skolorna håller bästa möjliga standard? Hur är det möjligt att det blir mer ramaskri och medial psykos när Lundsberg stängs i några dagar för att skolan ”inte förmått att garantera elevernas trygghet och studiero” än när man lägger ner ett helt högstadium på Rosengårdsskolan på grund av dålig arbetsmiljö och det faktum att 69 procent av niondeklassarna som gick ut 2012 inte hade någon grundläggande behörighet till gymnasiet?

Hur vore det med att flytta det gigantiska och nedslitna industriområde (med i många fall miljöfarlig verksamhet) som väldigt konkret skiljer Rosengård från Södra Innerstaden – ett område där man redan har så mycket problem med shady business att både företrädare för polisen och Malmö stad pratar om gator som laglösa – och i stället bygga en levande och tillgänglig stadsmiljö?

Jag ringer till den förvaltningschef som är ansvarig för UND. ”Ja, jag vet inte vad jag ska säga, det är ju inte vår bästa förskola, jag förstår att du blir upprörd. Ja, det är anmärkningsvärt att barn får så olika förutsättningar, förskolan har helt enkelt hamnat mellan stolarna och jag kan inte göra det bättre med de resurser jag har.” Hon håller med mig om allt. Sedan säger vi ”Hej då!” och lägger på.

Och vad gör jag? Ja, jag är ju utbildad medelklass med sparkapital nog att vara hemma några extra månader med mitt barn medan jag fixar och trixar och tjatar och använder mig av mina kontakter. Till slut får min son en plats på en annan förskola men en eftermiddag när jag hämtar honom är han rödprickig och blodsprängd i ansiktet för att han ”satt i halsen och hostat så mycket” men ingen kan berätta vad som hände. För ingen vet. Hälften av personalen är sjukskriven men den nytillsatte förskolechefen väljer att inte ta in några vikarier för att spara pengar och det är alldeles omöjligt för de som är på plats att hålla koll. En personal tar mig åt sidan, sänker sin röst och säger: ”Flytta härifrån om ni kan, jag kommer själv att sluta jobba här.”

Idag går min son på det som är Södra Innerstadens variant av Rolls-Roycedagis men jag har ändå tvångstankar om att flytta till Bagarmossen, Södermalm, Linnéstaden, Majorna eller något annat valfritt kulturmedelklassgetto där mina barn skulle kunna leka på en romantisk gård med något träd eller en urbergsknalle i stället för i totalskugga mellan vattenskadade höghus på asfalt kantad av bajskorvar, skräpiga buskar, halvfulla ölburkar och pedagogisk insyn i utbyte av spännande substanser. Oh God! Jag ska flytta till Hägersten, deka ner mig i lugn och ro och lägga mig skitnöjd på soffan i vissheten om att jag gjort det mest effektiva för att ge mina barn en bra start i livet.

”Nä, men nu överdriver du väl”, säger min vän. Jag fräser: ”Du tror väl inte att man sätter sina knattar på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket för att undervisningen är så exceptionellt mycket bättre där än på andra ställen? Tror du att barn som går på Bladins International School of Malmö får mer kontakt med världen än de som går på närmaste kommunala skola?”

”Att arbeta med representation utan att inkludera klass är att utmana inom givna ramar och väja för det komplexa.”

”Men vaddå, tycker du inte att det är viktigt att det görs mer icke-vit film?” frågar min vän. ”Jo, absolut. Superviktigt.” svarar jag. ”Men jag pratar om något annat. Jag är exempelvis fullständigt övertygad om att medelklassmänniskor med kulturellt kapital har mer gemensamt med varandra oavsett om de är bruna, svarta eller vita än vad de har med en person som man slarvigt skulle beteckna som arbetarklass eller ja, en socioekonomiskt utsatt person.”

Vi pratar om Filminstitutets satsning Fusion där man specifikt gått in och sökt utövare som identifierar sig som rasifierade kvinnor i ett projekt där syftet är att utforska nya sätt att berätta. I mina ögon en fantastisk och alldeles nödvändig satsning när det gäller att bredda representationen inom filmsverige så att den överhuvudtaget är i närheten av att likna vår demografi. Däremot hänger jag upp mig på det faktum att man betecknar projektet som att man jobbar med ett intersektionellt perspektiv utan att ens nämna klass, kulturellt kapital eller socioekonomi. Hur är det möjligt? I Sverige 2016? Och varför är det så genant lite pengar i omlopp? Vi behöver ingen symbolik, vi behöver reella förändringar och maktförskjutningar.

Filminstitutets VD Anna Serner skriver om Svensk Filmindustris kvalitetsarbete i DN Kultur (10 dec 2015). ”Svenska och utländska gäster har på fyra av seminarierna varit nästan uteslutande inte vita, och har berättat sina historier om hur det är att vara människa.” Lite senare skriver hon: ”Lika absurt känns det att behöva rättfärdiga att kvinnors skapande inte ger sämre kvalitet.” Prisade Rättviseförmedlingen har samma fokus. Det är förvisso ingen statlig myndighet utan en väldigt sympatisk och ideell, partipolitiskt obunden organisation som enligt egen utsaga jobbar med att ”korrigera skevheter i samhället” och leta efter dem som inte tillhör ”de vanliga” och normativa alternativen när det gäller att rekrytera till vad jag skulle säga uteslutande är övre medelklassyrken med inriktning på kultur.

Men när jag läser deras rapport om representation i massmedia ”Rättvisaren 2015” och söker på termer som klass får jag inte en enda träff. Inte så konstigt heller med tanke på att Rättviseförmedlingens verksamhet totalt sett är inriktad på kön, ålder och nordisk/utomnordisk bakgrund. Varför är jag inte förvånad?

Det pratas om representation. Missförstå mig inte, jag är helt för kvotering och riktade, uppsökande projekt som vägvisare oavsett om det gäller filmindustrin eller bolagsstyrelser för att jag tror att kulturen, näringslivet, samhället och människosläktet tjänar på det. Men att arbeta med representation utan att inkludera klass är att utmana inom givna ramar och väja för det komplexa.

Det har aldrig någonsin varit så tydligt för mig som under de drygt fem år jag jobbade som producent och enhetschef på Kulturhuset i Stockholm. Mångkulturåret 2006. Kan vi få in ett klassperspektiv i det? ”Nä, det här handlar om mångkultur.” Ja, men vad är mångkultur då? Finns det någon undersökning om vilka grupper som är underrepresenterade här på Kulturhuset? ”Ja, men X var här inne i går och gjorde ett projekt och hon har ju sina rötter i Mellanöstern.” Ja, men det är ju jättebra att hennes mamma är från Libanon, men X är ju en svensk person som faktiskt är född in i kultureliten. ”Unga människor som växer upp i Djursholm kan faktiskt också må dåligt!” Må dåligt? Det vet jag tyvärr inget om, men det har väl heller aldrig varit frågan?

För sex år sedan recenserade jag Peter Schildts filmatisering av Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Rubriken i papperstidningen, som jag förvisso inte satte själv, blev ”Jämlikhet är mer än genus”. Jag skrev: ”De ungas skådespeleri imponerar. Både Happy Jankell och Hjalmar Ekström är som gjorda för sina roller och filmen är ett hedervärt projekt som vill sätta fokus på jämställdhet i skolan, men jag känner mig ändå väldigt kluven. Dels tycker jag att det är allmänt tråkigt att man – medvetet eller omedvetet – så tydligt valt att iscensätta berättelsen på en innerstadsskola i Stockholm, ja, en sådan skola där minst hälften av föräldrarna har en fil. kand. i genusvetenskap och i princip alla tillhör en vit medelklass. Dels tycker jag att det är synd att den där missriktade energin från flickornas håll aldrig, och märk väl, aldrig, får bli destruktiv och på så sätt problematisk och verkligt intressant att diskutera.”

Trots att jag har recenserat film i över tio år var just dessa meningar något av det som tydligen berört mest. Jag fick fantastiska ovationer (vilket i sig är rätt ledsamt, då jag tycker att min kritik av filmens spelplan borde vara självklar) och skitmycket skäll. Bland annat fick jag höra att jag ställde alldeles för höga krav eftersom filmen befann sig på rätt sida och hade goda intentioner. För höga krav? I vilken vardag lever de människor som tänker och formulerar sig så?

”Man känner igen de flesta från medelklassen eller klassresenärer för att de försöker hävda hur dåligt de har haft det. Been there, done that på grund av min egen klassresa. Jag tycker inte att det är intressant att tävla i vem som är mest förtryckt.”, säger min vän. Vi pratar om Fusion igen. Och nej, det tycker inte jag heller. Men det måste väl heller inte vara antingen eller. Kan det inte få vara både och? Kan det inte vara viktigt att kämpa mot kvinnoförtryck, rasism, afrofobi och socioekonomiska skillnader? På samma gång?

På British Film Institute har de en lite annan inställning än på Filminstitutet. De försöker helt enkelt att greppa en större bild. Några av deras fokusområden är: funktion, etnicitet, sexuell orientering, kön, låg socio-ekonomisk status och aktivitet utanför London. De skriver:

”We are looking for a fair reflection of people from different backgrounds in every aspect of our work – for the sake of greater creativity and authenticity, to widen the talent pool, to offer fair access to the industry and to introduce new voices and untold stories from across the UK. Diversity is not only good for creativity, it’s also good for jobs.”

En annan sak som skiljer British Film Institute från Svenska Filminstitutet är att det nödvändigtvis inte behöver vara så att det är regissören/producenten eller manusförfattaren som med sin egen person behöver stå för representationen. De skriver: ”There are no barriers to application based on personal characteristics such as ethniticity or gender.” Däremot måste man visa på vilket sätt det filmprojekt man vill genomföra förbättrar representationen med tanke på British Film Institutes fokusområden. Märk väl. Jag säger inte att det British Film Institute gör är rätt, men det är inte desto mindre intressant. Om de lyckas hålla fler bollar i luften, varför kan då inte vi?

I boken The Son Also Rises: Surnames and the History of Social Mobility har ekonomihistorikern och professorn Gregory Clark undersökt efternamnets betydelse för mobiliteten mellan olika samhällslager. Resultatet av hans forskning är att rörligheten är konstant minimal oavsett om det gäller Margaret Thatchers England, Tony Blairs England, medeltida England, England under den industriella revolutionen, i USA i stort, i det kommunistiska Kina, i det kapitalistiska Taiwan, i det socialt homogena Japan eller i Pinochets eller Allendes Chile.

Det enda exempel som skiljer ut sig är Indien, och det står ut för att ha än mer minimal rörlighet. Gregory Clark har också specifikt intresserat sig för Sverige, just på grund av vårt så kallade välfärdssamhälle och vissas idé om att det inte längre existerar några klasser här. För PBS Newshour (16 juli 2014) skriver han:

”Since social democratic Sweden, with publicly provided education from kindergarten to college, and with universal health care pre-natal to grave, has underlying social mobility rates not perceptibly greater than those of the more laissez-faire U.S. or the English feudal era, social status seems to be inherited within families functionally in the same way as genetic traits such as height. In practical terms, nature dominates nurture. The only way to attain better social outcomes is to have chosen different parents.”

Det finns liknande undersökningar som specifikt inriktat sig på Sverige och kulturbranschen. Vid Uppsala universitet har man bland annat gjort rapporterna ”Konsten att lyckas som konstnär” och ”Konstens omvända ekonomi” som just fokuserar på socialt ursprung. I en intervju i DI Weekend (17 dec 2014) säger Mikael Palme, utbildnings- och kultursociolog:

”Det har inte gjorts någon specifik studie på hur svenska kulturfamiljers ställning går i arv. Men visst är det en fråga som jag och mina kolleger indirekt har kommit i kontakt med. I vår statistik finns en stor överrepresentation av studerande med föräldrar i angränsande yrken som arbetar med konstproduktion i någon form, exempelvis skådespeleri, måleri, poesi och så vidare. Man får med sig en förtrolighet genom att växa upp i en värld där kulturlivet är synligt, begripligt och bekant. Man tror på kulturens värden. Och dessutom ser man att det kan vara ett sätt att försörja sig på. Genom föräldrarna får man också kontakter som underlättar de första stegen in i kulturens värld, som exempelvis filmroller som barn eller roller som produktionsassistent. Vad vi har sett är att det inte är ett obetydligt antal som har något slags överklassbakgrund på exempelvis skådespelarutbildningar och konstutbildningar. Delvis beror det nog på att det är en ekonomisk osäker satsning som är mer möjlig om man har ett skyddsnät. Man ska inte heller glömma att de ekonomiskt dominerande grupperna i samhället har ett förhållande till kulturens områden som faktiskt innefattar ett visst erkännande.”

Trots dessa rätt graverande fakta är oftast klass och kulturellt kapital i Sverige endast närvarande som indirekta och outtalade förutsättningar. I språk. I termer. I koder. Jag tänker på det – och hur språket används som barriär – när jag läser Filminstitutets egna beskrivning av Fusion.

”Genom att arbeta normkreativt, utnyttja intersektionella perspektiv och utgå från angelägna frågeställningar vill vi skapa en plats för processutveckling, konstnärlig frihet och innovation. Deltagarna kommer att sättas i rörelse med konstnärliga, teknologiska, cinematiska, ekonomiska och vetenskapliga nätverk på högsta nivå under programmet och kommer under principen rapid prototyping utveckla sina projekt genom en iterativ process där snabbhet och riskvilja ersätter långa och tröga utvecklingsprocesser med låg risktröskel.”

”När jag lägger ett ekonomiskt raster över tillvaron i en större bemärkelse blir jag rasande vansinnig, förlamande melankolisk, extremt revolutionslysten och maniskt konspiratorisk. Eller kallas det klarsynt?”

Det pratas om maktordningar och osynliggörande och att det önskas ”en fräschör i de sökandes verklighetsuppfattning” medan de själv indirekt och outtalat upprätthåller och osynliggör den kanske största maktordningen av alla. Jag kan inte sluta skrämmas och fascineras av hur tidigt i våra liv vi lär oss att använda språket som en markör snarare än som rak kommunikation. Jag kan inte sluta tänka på vad det fyller för funktion och hur dessa markeringar i sin tur bidrar till att upprätthålla tydliga gränser.

Sedan några år undervisar jag i skrivande på Malmö Högskola och en av de saker jag kämpar med mest är det faktum att många av mina tjugoåriga studenter tror att de måste uttrycka sig otillgängligt för att tas på allvar och bli inkluderade, även om det innebär att de själv inte förstår vad de säger. Ofta får de ju dessutom sorgligt nog rätt.

Därför hoppar jag till över meningen som plötsligt dyker upp i ansökningshandlingarna: ”Man kan söka utan att inneha ett svenskt personnummer eller organisationsnummer”. Det känns ju onekligen oerhört sympatiskt i dessa tider. Kanske klingar det dock något skevt när det visar sig att några av landets tyngsta, skarpaste och redan etablerade kulturspelare blir utvalda för att delta i projektet.

Jaha. Och hur blev julkalendern “Tusen år till julafton” då? Som väntat. Alla klassperspektiv och socioekonomiska skevheter var som bortblåsta efter andra världskriget till förmån för en voice over som deklamerar: ”På 80-talet jobbar båda föräldrarna heltid för att ha råd med märkeskläder, mikrovågsugn, vattensäng, solarium och annat de unnar sig.”

Och ja, det är klart att jag förstår att det kanske hade blivit komplicerat på väldigt många olika plan att lösa det hela på något annat sätt. Också klart att jag förstår att det kanske inte heller är önskvärt. Vad skulle hända i så fall? Vi kanske inte vill demokratisera representationen i våra kulturprodukter? Vi kanske inte heller vill demokratisera produktionen av kultur? Hur skulle det se ut? Ja, förutom att vi som har handlingsutrymme och makt skulle vara tvungna att totalt omvärdera våra perspektiv och synen på vad som är kvalitetskultur eller kanske kultur överhuvudtaget.

För att inte tala om hur vi skulle bli tvungna att omvärdera ett slags samhällssystem som oftast – sådär till vardags – liknar en typ av medeltida rigid bygd där man föds in på en bestämd plats i ett jävligt orättvist system baserad på en lokal såväl som global ekonomi som alltid gynnar den redan rike och missgynnar och osynliggör den redan fattige.

Det blir komplicerat. Det kanske till och med blir för komplicerat. Men kan vi i alla fall enas om en sak? Att medvetet och omedvetet, systematiskt eller impulsartat utelämna frågan om klass, socioekonomiska förutsättningar och kulturellt kapital är en politisk handling. Vare sig mer eller mindre. Allt annat är en hägring.

Publicerat 2016-03-02

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen